fredag 19 mars 2010

Mitt barn som konst

Jag är inte emot att ha mitt barn som konst. Hon är underbar, vacker och helt unik. Det finns ingen som henne, jag skulle gärna visa hela världen vilken underbart vacker dotter jag har.

Det finns så många vägar inom konsten, så många sätt att visa saker på, även sina barn. Jag skulle aldrig drömma om att klä ut henne till Hitler, Stalin eller någon annan personifierad ondska. Hon är för vacker för det. Men jag dömmer heller ingen som gör det omvända valet.


Visst kan jag hålla med danska konstnärinnan Nina Maria Kleivan att ondskan finns i oss alla. Eller kanske inte i någon förresten, inte från början i alla fall. Jag tror inte att någon föds ond men att saker på vägen kan leda till att människan blir ond. Jag tror faktiskt inte ens att Hitler föddes ond men på vägen blev han vår tids ansikte på ondska.

Det känns för mig lite horribelt att göra sitt barn till avbild för ondskan även om jag inte kan hålla med många andra att det är barnmisshandel. Det är rätt oskyldiga bilder på en välmående bebis i riktigt ful utstyrsel. Men jag tycker också att rosa rysch-pysch är horribelt fult även om det knappast heller kan klassas som barnmisshandel. Så smaken är liksom baken, delad, det som för den ene är vackert är för den andre fult.

Man kan göra mycket för konsten, massor.


Det var inte länge sedan man kunde läsa en artikel på Aftonbladet om att små spädbarn stylas och fotograferas i sömnen. Misshandel ropade några, vacker ropade några andra. Jag personligen tycker att bilderna är enormt söta, det är små söta bebisar, hur skulle de kunan vara annat än söta bilder?

Jag kan förstå att man vill ha sitt barn på en stor canvastavla i vardagsrummet och då vill ha en bra bild, det är enligt mig inget kosntigt alls. sen kan jag undra, är det verkligen så konstigt att man låter barnen posera? Ja, visst de kan det inte självmant, men herregud, titta på varje blöjreklam så har vi en poserande bebis, är det mindre misshandel? Jag menar eftersom de bilderna ger barnet ett par ynka korvören?



Eller är det inte lite som med Miss Landmina att konstnärerna vill skapa debatt, öppna folks trångsynta ögon och låta dem se det otäcka i det söta och oskyldiga genom att klä sitt barn som Hitler eller provocera fram en reaktion att vi ska värna om våra små, oskyldiga barn genom att posera dem och fota? Visst blir vi provicerade? Vissa mer än andra, Kambodjas regering har helt förbjudit tävlingen Miss Landmina, varför? Antagligen för att det ses som dålig reklam för landet men vänder man på det så är det ju extremt bra reklam för landet. Många vill hjälpa att röja landet från minor genom dessa bilder, är inte det positivt? För många är det enbart provocerande, men det är så här vår värld ser ut, allt är inte vad det verkar.

Även i missär kan det finnas skönhet, små späda oskyldiga och ömtåliga spädbarn kan komma att bli onda, det som är vackert och oskyldigt för dig är för någon annan helvetet på jorden.



Åter igen, vad är det för censurerad värld vi lever i? Visst föredrar jag alldagliga porträtt på min underbara dotter men jag är inte emot konsten och att se det vackra i det underliga, det hemska eller oskyldiga.

Jag anser att man kan vara vacker trots att man förlorat ett ben, det vill jag lära min dotter också, det som är på insidan är det som räknas, utsidan är bara ett skal. Jag vill att hon växer upp utan censur. Hon ska se och få lära sig att alla är vi olika, alla har vi olika förutsättningar men alla är vi lika mycket värda! Jag vill att hon respekterar människor för det de är, oavsett utseende, hon ska visa en handikappad människa lika mycket respekt som sin Mormor. En äldre eller yngre det ska inte spela någon roll om de kommer i trasiga kläder eller nya designer skor så ska hon veta att man respekterar dem för de individer de är, inte för vad det har för skal på sig. I grund och botten är vi alla människor.

2 kommentarer:

Art of jean sa...

Tack för din kommentar på mitt blogginlägg! Någonstans på vägen mellan att jag läste artikeln och skrev mitt inlägg så blev Danmark> Norge, hehe. Men nu är det fixat. Tack återigen! Fin porträttbild på din dotter.

MADICKEN sa...

Lätt hänt och tack själv!