lördag 25 december 2010

Dag 18 - favorit födelsedag

Oj, det har jag nog ingen. Jag minns knappt mina födelsedagar från då jag var liten och de jag haft sen jag blivit vuxen har bara klingat av, någon ringer, någon kommer men inget mer. Sen känner jag att det är viktigare att fira Skrutt som fyller så tätt inpå mig än att fira mig så det har sedan hon föddes blivit min viktigaste prioritering...

Dag 17 - Favoritminne

Hur ska jag kunna välja!? Ska jag välja ett från bär jag var liten eller ett från nu!?

Mitt absoluta Favoritminne någonsin måste så klart varit då min Skrutt föddes. Men det känns mer som en favorit händelse än just ett minne även om det så klart är ett minne också...

Men det första jag tänker på när jag tänker Favoritminne är nog ändå från när jag var liten. Vi hade en sommarstuga utanför Vingåker när jag var liten och en dag regnade det på ena sidan huset men inte på andra sidan varpå jag och min syster tog på oss badkläder och sprang som tokar runt huset, runt, runt, runt tills regnet upphörde och solen återigen tittade fram...

När jag tänker efter så kommer de flesta av mina favoritminnen från stugan när jag var liten. Det var där jag lurade i min lillasyster kattmat, det var där jag vann på en lott för första gången, de var där vi plockade potatis, det var där min katt Oscar klättrade gömde sig i uthuset en hel kväll och gjorde mig så ledsen. Det var där vi lekte, badade, cyklade och hittade på bus hela dagarna, det var underbara somrar med underbara människor och en stor del av min barndoms favoritminnen.

torsdag 23 december 2010

Dag 16 - Min första kyss

Hm, jag minns faktiskt inte min första kyss, men jag minns den första som betydde något. Ja då alltså när jag var 14 år inte nu, nu är det ett ganska mysigt och roligt minne, varken mer eller mindre av en av mina första kärlekar.

Jisses vad jag var kär och lycklig för att inte tala om när han lurade sig fram och kysste mig i trappuppgången utanför min dörr en sen kväll i Maj. Stackars John som var med, jag har fortfarande dåligt samvete för det dör vännen...

...men den kyssen, den kyssen, mitt första minne av min första kyss kunde inte varit bättre...

onsdag 22 december 2010

Dag 15 - Mina Drömmar

Mina Drömmar...

...när jag var liten hade det varit lätt att beskriva och berätta om, egna hästar, en prins, ett slott och stort prinsess bröllop under påmpa och ståt.

När jag var tonåring var det klurigare, då var min största dröm att träffa prinsen i mitt liv, passa in och vara snygg.

Så ändrades livet igen, drömmen övergick till mer realistiska drömmar, att få träffa prinsen i mitt liv, skaffa familj och få ett arbete att trivas med.

Nu är jag där, har prinsen och en underbar familj, ett jobb jag trivs med och vänner jag tycker om.

Nu är min dröm att få fortsätta leva med min underbara familj, ha dem nära och leva det Svensson liv vi lever med kanske en liten skrutt till, semester utomlands men allra helst vill jag i min dröm att vi ska få vara friska och krya, få må bra både fysikt och psykiskt.

Jag vill visst vinna på lotto också men tror inte att pengar kan ge mig lyckan, den har jag redan och är inte värd alla pengar i hela världen även om den visst skulle underlätta och göra vardagen lite roligare när den är som gråast.

Mina drömmar är inte stora och svåra men bara jag kan nå fram till dem och få dem att slå in...

Dag 14 - Vad hade jag på mig idag!?

Va sjutton, idag igen!? Me dont like...

Men, men, igår var det återigen en jobb dag så jeansen var på, även mörkblå denna dag, en svart T-shirt och gammelrosa lång kofta hade jag till och det var det hele, med undantag för trosor, BH och strumpor...

Dag 13 - Den här veckan

Tja, eftersom jag egentligen skulle ha skrivit det här i Måndags så utgår jag från Måndagen.

Den här veckan är fullspäckad, sista klappen ska inhandlas efter jobbet idag, kläder till kidsen att ha på sig på Julafton ska också hinnas med efter 16:00 då jag slutar för dagen.

Så är det tidigt sänggående som gäller då Risdagen börjar redan 05:10 för att avslutas på jobbet 13:00. Sen bär det av till skolan för att hämta sitt livs första jullovslediga Skrutt och hennes bästis.

Väl hemma ska det packas, alla julklappar ska plockas i ordning, kläder till oss alla ska packas, smink och tandborstar ska läggas fram. Maten ska plockas i ordning, huset ska städas och tvätten ska tas om hand. Så ska kvällen avslutad med lite mys hos bästaste J & E med barn, tusen tack för den jätte goda maten!

Onsdagen börjar tidigare än jag önskat med ett besök hos doktorn redan 08:00 innan jag och Skrutt far vidare till mitt jobb medan älsklingen och grabbarna grus packar ut allt i bilen där hemma och hämtar upp oss när vi slutar 15:30 för avfärd mot Stockholm och bästaste svägerska med man och barn.

Fredagen ska avnjutas i lugn och ro med trevligt sällskap, fika i Gamla Stan och lite sista minuten shopping för i all hast har jag glömt att fixa något till mig själv att ha på mig...

...och så skulle ett litet besök hos Morfar sitta fint tycker Skrutt så vi får se hur vi löser det.

Fredagen behöver knappast någon närmare beskrivning va?! Vi kommer väckas på tok för tidigt av fem förväntansfulla, längtande barn. Maten kommer fixas, vi kommer äta den goda julematen och klapparna kommer öppnas.

Lördagen är det dags att köra Skrutt till nästa julfirande hos hennes Pappa innan vi återvänder till Stockholm för mys med svägerka, hennes man och barn och våra två stora.

Söndagen är det dags för avfärd hemåt, 45 mil bort, på vägen ska Skrutts hämtas upp och vi ska ta det lugnt hela långa vägen hem för att äntligen få somna sött i våra egna sköna sängar igen efter en intensiv och hektisk men underbart trevlig och mysig vecka...

söndag 19 december 2010

Dag 12 - I min handväska

Det här blir lätt som en plätt!

I min handväska finns just ingenting. Jag har allt jag behöver och lite till i mina fickor, tycker bara att väskor är jobbiga att släpa runt på så jag äger faktiskt inte ens en handväska. Sen har jag när jag har fått för mig att jag ska börja använda handväska, för det är ju faktiskt ganska snyggt, alltid haft förmågan att tappa bort den efter en kvart så jag har helt enkelt lagt ner det där med handväska.

Dag 11 - Mina syskon

Då var turen kommen till en presentation av mina syskon. Det blir både roligt, svårt, klurigt och lite tråkigt att presentera dem och berätta om deras personligheter men jag ska göra mitt bästa.

Jag har fem syskon, tre systrar och två bröder. En av dem är min helsyster och de andra är mina halvsyskon, men jag gör ingen skillnad på hel och halvsyskon så de är alla mina syskon. Mina fem syskon. I denna skara av syskon är jag den äldste, den evige storasystern.

Min lillasyster som bara är året yngre än mig och således min helsyster lystrar till namnet Nette eller egentligen Jeanette men det används bara av Mamma då hon är arg på henne så Nette känns bättre att säga.

Jag och Nette är som natt och dag, det har vi alltid varit, både till sättet och utseendet. Man kan nog jämföra oss med Madicken och Lisabeth där jag var Madicken och Nette Lisabeth. Nette var den som hittade på bus, och hittade jag någon gång på något så såg jag till att Nette fick skulden, hon var ju den busige av oss så det var lätt...


Vi hade nog egentligen ganska kul ihop när vi var sams, även om jag knappt minns de stunderna för oftast var vi som hund och katt. Jag tyckte Nette var jobbig som såg upp till mig och alltid gick i mina fotspår medan hon tyckte jag var jobbig som aldrig lät henne vara med.

När Mamma och Pappa skilde sig var Nette den som direkt reagerade med att bli arg och sur medan jag låtsades som ingenting. Det störde Nette och det störde mig. Så mycket att vi kom till en punkt där vi istället för att vara som de syskon vi var blev som främlingar, allt som hände skylde vi på varandra. Man kan nog faktiskt säga att vi hatade varandra.

Det gick så långt att vi helt ignorerade varandra och när jag flyttade hemifrån jublade vi nog båda två. Åren gick och vi hade ingen som helst kontakt med varandra mer än att vi träffades då något syskon fyllde år, dock aldrig på varandras födelsedagar, de sket vi i. Och när vi träffades så satt vi långt ifrån varandra och pratade inte med varandra mer än nödvändigt.

Efter flera år utan kontakt så ändrades allt, inte över en natt men sakta och långsamt hittade vi tillbaka till varandra. Eller nä, det gjorde vi inte utan vi hittade till varandra på ett nytt plan, ett mer moget och vuxet och för första gången på över tio år pratade vi ut med varandra. Det gör vi fortfarande ibland, ibland ploppar minnen upp som vi behöver ta itu med och då gör vi det på ett civiliserat sätt.

Idag har vi en underbart bra kontakt och träffas så ofta vi kan, hon är min älskade syster som betyder så mycket för mig att jag skulle gå genom eld för henne. Hon är min äkta syster, fast etsad i mitt hjärta för alltid. Det är hon och jag mot resten.

Det låter kanske hårt men den hårda vägen har vi lärt oss att vi avskytt varandra för saker vi trott att den andre tänkt medan det varit precis tvärtom, idag känner vi oss enade som en familj. Vi har kommit fram till att våra föräldrar skilde sig under en känslig del av våra liv och när de skaffade nya familjer var vi så gamla att vi inte riktigt hängde med så även om vi har de som familjer har vi alltid varit femte hjulet, det har varit vi som inte blivit med bjudna till jul, kalas etc för att de trott att vi inte velat eller för att de tagit förgivet att vi skulle varit med den andra sidan av familjen medan vi i slutänden blivit själva, hon på sitt håll och jag på mitt håll, Mamma och hennes familj på sitt håll och Pappa och hans familj på sitt håll.

Det var ett tråkigt och ganska smärtsamt uppvaknande för oss båda men vi har vant oss och bestämt oss för att vi har i alla fall varandra. Sen vill jag tillägga att ingen av oss tror att våra föräldrar och deras släkter har gjort detta av ondo eller för att hålla oss utanför utan vi tror helt enkelt de gjorde vad de trodde var rätt och vi älskar dem och har den kantakt vi vill med dem idag vilket fungerar ypperligt.



Det blev mycket om Nette. Men en sak till vill jag säga och det är att jag är så stolt över dig gumman för vad du åstadkommer på ditt jobb och de priser du tilldelas, du är grym och jag älskar dig!

När jag var 14 år blev jag återigen storasyster. Storasyster till en lillebror. En Sebastian Alexander.


Jag minns den morgonen han föddes, jag hade gympa då han föddes, fråga mig inte varför jag minns just det men det gör jag. Han var så söt så söt när han var liten och en riktig liten Emil i Lönneberga med glimten i ögat som snabbt av sina äldre systrar lärde sig att Cola var gott och hästar var livet.

Det där med hästar gick dock över senare och ersattes av Scouterna. Sebbe hittade på en hel del tokerier, som när han fick för sig att svälja en säkerhetsnål och tvingades åka med ilfart till Uppsala och Thoraxintensiven för en akut operation eftersom den gått igenom matstrupen, det minns jag som igår och inte som ett glatt och mysigt minne utan som ett hemskt och jobbigt. Aldrig har jag varit så orolig för att förlora dig grabben som då, men du fixade det och idag är blott ett ärr minnet av den händelsen.

Sebbe är en liten filosof, han tänker mycket och är väldigt tekniskt lagd och det är väl därför han till hösten sökt till programeringsprogrammet på Gymnasiet. Tänk att du är så stor grabben, nyss var du bara en liten plutt.

När Sebbe var två år fick vi en lillasyster, Magdalena Linnea. Magda är Skrutts stora idol, det Magda gör är normen för vad man ska göra enligt Skrutt.



Magda kan nog liknas vid Emils lillasyster Ida, hon hittar inte på sattyg i onödan och är lätt att ha och göra med. Hon blir inte arg för småsaker och finner sig i det mesta.

Magdas stora intresse är att dansa och spela teater, och så scouterna förstås. Hon är den som tycker Mamma är sjåpig när hon säger att hon ska ringa och kolla hur hon har det på det två veckors långa scoutlägret i sommar, hon är Mammas lilla flicka. Även fast hon inte alltid vill vara det så är det henne det daltas med om det daltas. Å man ser hur Magda vrider sig av vrede då. Sötnöt.

Sebbe och Magda, jag älskar er och önskar att ni inte bodde så infernaliskt långt bort så vi kunde träffas lite oftare, men tack och lov att ni tar tåget hit ibland och myser med oss.

Så har jag två syskon till, en lillasyster och en lillebror. Em, min lillasyster hos Pappa är bara ett halvår äldre än Skrutt och vi träffades ofta då tjejerna var små. Em är en riktig prinsesstjej, pysslar, ritar och grejar, eller var ska jag kanske säga för nu vet jag faktiskt inte. Jag har bara träffat henne en gång under året som gått och då på ett lekland.


S är tre år och vad jag har förstått en riktig liten förnuftig grabb med glimten i ögat. Han är söt som få och jag önskar att jag visste mer om honom än vad jag gör men så är det och även om vi inte träffas ser jag sig som min lillebror.


Älskar er också Em och S och jag önskar att jag fick lära känna er på nytt.

Det var min hög av syskon och jag älskar dem alla, i vått och torrt.

lördag 18 december 2010

Dag 10 - det här hade jag på mig idag

Åh, jag som tycker det är så tråkigt med "Dagens outfits" inlägg.

Ser jag såna i en blogg tänker jag genast, ytligt! Tråkigt! Blä och bläddrar vidare. Men nu står jag här och ska göra mitt första inlägg någonsin om min outfit.

En dag på jobbet var det igår (när dagens outfits skulle ha publicerats men jag kom hem på tok för sent så det kommer nu istället) och min dresscode var därefter, helt, rent och funktionellt.

Jag bar ett par mörkblå jeans, en svart T-shirt med ledig och lös passform med mudd nertill som ändå gör den mer klädsam än en stor T-shirt. Över hade jag en svart kofta i längre modell. på fötterna bar jag svarta strumpor, om någon undrar.

Ute hade jag ett par mörkblå thermobyxor och min svarta vinterjacka, svart mössa och svarta vantar samt kängor.

Bilder kommer inom sinom tid så håll ut...


Dag 09 - Min Tro

Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla min tro. Tron på mig själv, på allt eller inget?

Jag är inte religiös. Jag tror inte på Gud, jag tror att om Gud hade funnits så hade det inte funnits så mycket ondska i världen som det gör. Jag tror att världen hade varit en bättre plats om vi haft någon liten gubbe där uppe som titulerade sig Gud.



Jag tror heller inte att vad vi gör här i det här livet avgör vad som händer i vårt nästa, om vi ens får något nytt liv. Jag tror inte att vi återföds till något bättre, mer värt för att vi har varit snälla mot kor och andra djur. Jag tror däremot inte att allt tar slut den dagen vi lämnar livet. Jag tror att vi är för komplexa för det, för att våra själar bara ska försvinna i tomma intet och lämna ett skal kvar här på jorden.

Jag tror att vi kommer till en plats lik Nangijala i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, där det är vackert, där dagarna går fort och vi snart är tillsammans med våra nära och kära igen, utan sjukdom och smärta. Det är vad jag vill tro i alla fall. Tro på Astrid Lindgren.



Sen kan jag inte säga att det inte finns något som på sätt och vis avgör vad som ska ske samt vart och hur, kanske är det ödet, kanske är det vi själva eller större makter, utanför vårt medvetande. Det vet jag inte, jag tror att ödet kan spela oss spratt ibland men att vi i mångt och mycket styr våra liv själva med fri vilja.

Att tro på sig själv tror jag är det som bäst beskriver min tro. Jag tror att jag kan saker, att jag ska klara det, ibland går det och ibland går det inte alls men då är det som regel jag själv som satt käppar i hjulet på mig själv.

Jag tror att Gud i mångt och mycket är en synonym för att inte behöva ta ansvar för sina handlingar helt och fullt ut. Jag förringar ingen dess tro, alla har rätt att tro vad de vill bara de tar ansvar för sin tro och inte smäller av en bomb på plattan för att Gud sa så, då är man i min värld ute och cyklar. Då är det enbart ett sätt att skylla ifrån sig sina egna handlingar.

Väljer man sedan att gå i kyrkan och be eller bara tro på Jesus och Gud i den bemärkelsen att man trivs med det och kan förlika sig med att alla inte delar tron och accepterar det tycker jag att tro och religion är något ganska vackert och intressant. Men som sagt för mig är tron på mig själv större än den på Gud och Allha.

Hope - halsbandet till förmån för Barncancerfonden

Här om dagen hade jag en kommentar att granska när jag loggade in. En kort kommentar som endast bestod av en bloggadress. Det brukar jag få titt som tätt, någon som vill göra reklam för sin blogg för att få fler läsare, inget ont i det men jag brukar radera dem utan att publicera dem.

Så även denna gång. Dock etsade sig adressen fast och jag var tvungen att gå in och kika vad det var för en blogg. Det var en blogg med korta inlägg, sorgliga sådana om en tjej vars systerdotter just i dagarna, 4 år gammal lämnat livet för att cancermonstret besegrat honom. Orättvist. Så fel!



Den här tjejen har under sin systersons sjukdomstid börjat sälja halsband. Enkla stilrena halsband med ett enda ord på - HOPE. Halsbanden kostar 60 kronor och all förtjänst går oavkortat till Barncancerfonden.

Jag har beställt ett till mig och ett par i julklapp till andra - halsbanden är fina men blir desto vackrare av dess ändamål.


onsdag 15 december 2010

Dag 08 - Ett ögonblick

Ett ögonblick, en stund att minnas. Hela mitt liv är fyllt av dessa ögonblick. Ögonblick som etsat sig fast i mitt minne och i mitt hjärta.

Som det ögonblick då jag såg min underbara dotter för första gången, ett stort oförglömligt ögonblick, ett underbart ögonblick. Så perfekt, så vacker, tio fingrar, tio tår, några ljusa fjun på sitt huvud, 50 cm kort och 3025g lätt förändrade hon mitt liv på ett ögonblick, för alltid.

Så fylls livet av ögonblick, endel som går oss obemärkta förbi och endel som för alltid etsar sig fast i våra inre för alltid.

tisdag 14 december 2010

Dag 07 - Min bästa vän

Jag är inte typen som har en bästaste bästa vän. Jag har många vänner, en del ytligare och en del närmare men ingen som är min absolut bästa vän.

Det finns en som har en otroligt stor plats i mitt hjärta, en nära vän som jag känt hela livet, även fast det var år sedan vi träffades så räknar jag henne till en av mina närmaste vänner. Hon är en sån jag har delat hela uppväxten med, den enda faktiskt. Hon är en underbar person och jag älskar henne.

Vi föddes på samma avdelning, samma dag men 59 minuters mellanrum och jag kan därmed säga att hon är den som känt mig längst, kanske är det också därför hon står mig närmast av mina vänner. Det är kanske för att vi delat livet, hela livet genom varandras ögon från samma åldersperspektiv med samma bakgrund. Vi har så månag minnen ihop, vi har nog formats på ett ganska lika sätt genom vår barndom. 

Hur som helst är hon den jag ser som min bästa vän och den som jag ibland saknar så oerhört mycket så det gör ont!



Du är min tvillingsjäl S, min bästa vän och jag älskar dig, nu och för alltid! 

Jag tror att anledningen till att jag inte har någon sån där jätte nära, bästa vän som så många tjejer har är för att jag flyttat i just de känsliga perioder då vänskapen antingen djupnar eller falnar. Sen så har jag nog egentligen alltid varit den tjejen som helst umgåtts med killar för att de inte är så komplicerade, tyvärr har ju dessa relationer i mångt och mycket dött ut i och med att man skaffat förhållanden eller de träffat sina respektive, tyvärr.  

Trots detta har jag vänner som på vägen har fått en plats i mitt hjärta och som jag vet, eller tror att jag skulle kunna ringa kvart i fyra när som helst om det behövdes med vetskapen om att de faktiskt finns där. Självklart skulle även dessa underbara vänner till mig kunna ringa mig när som helst, dygnet runt och jag skulle vara där för dem men att rangordna dem det varken vill eller kan jag, alla har de underbara personligheter och är personer som betyder mycket för mig.





A, Å, L och E, Ni är alla underbara på era egna sätt och vis och betyder så mycket för mig!


måndag 13 december 2010

Dag 06 - Min dag idag!

Min dag idag började med att klockan ringde på tok för tidigt, som vanligt, redan 06:15, upp och hoppa, på med kläder och ansiktet innan jag traskade ner och väckte en förvånandsvärt pigg Skrutt. Fick på henne kläderna och väckte Mellanbus på väg ut genom dörren vid 07:00.

Lämnade Skrutt på morgonfritids 07:12, precis faktiskt och kom lagom för att försöka hjälpa till och få på Tvn till julkalendern vilket gick helt åt skogen, barnen fick snällt klara sig utan kalendern i morse på Skrutts fritids för jag fick då inte på Tvn, inte heller någon av fröknarna fixade det innan jag var tvungen och rusa mot älsklingens jobb för skjuts till jobbet.

Kom fram 07:32, satte mig vid dukat frukostbord med endast tre barn, måste vara rekord på lite barn men mysigt var det så här på lucias morgon. Efter frukosten begav vi oss ner till skolan där vi 08:15 fick se ett underbart vackert luciatåg med alla skolans dryga 60-70 elever. Våra små Trollbarn satt som ljus under hela framträdandet och efteråt blev vi bjudna på lussekatter, pepparkakor och saft.

Som vanlig på måndagar så hade vi planering medan våra Trollbarn var ute på gården med fritidsfröknarna. Vi hann med både det ena och andra och efter 1,5 timme när vår planering var till ända så hade våra Troll tröttnat på kylan och kommit in.

Idag var en lugn dag på barnfronten, endast 9 av 24 barn var på plats så vi pysslade lite, mös och gjorde lite vad vi kände för innan vi 11:45 blev serverade lunch som idag bestod av köttbullar och makaroner till barnens stora förtjusning.

Så var det vila, jag hade idag Mellantrollens vila, den brukar kunna vara lite som hela havet stormar men idag var de lugna troll som låg och lyssnade på Pettsson & Findus.

12:50, efter vilan gick jag på rast, skönt att komma ifrån en stund även om det känns överflödigt så lugna dagar som idag.

13:20 var jag tillbaka hos Trollen började förbereda mellanmålet, köttbullssmörgåsar och varm choklad som slukades av 9 små Troll 14:20 innan deras Trollmammor och Pappor började komma för att hämta hem dem.

16:00 tackade jag för mig och gick hem, älsklingen hämtade mig och hem kom vi till våra underbara barn, Tonåringen hade hämtat Skrutt och hennes bästis, snälla han!

Skrutt & kompisen lekte sött på hennes rum, mellanbus var uppe vid skolan med Aina kompisar och åkte skridskor medan tonåringen tittade på film. Jag började genast med kvällsmaten som stod klar strax efter fem, efter maten fick Skrutt hoppa in i en dusch, jag hängde tvätten och satte igång en maskin till medan Bonusarna fick sitta framför Xboxet en stund. Älsklingen har åkt in till stan för att byta bil och hälsa på far sin en snabbis.

Nu sitter jag och Skrutt i soffan uppe och tittar på Lucia, sen vankas julkalendern och lite pepparkakor tillsammans, hela familjen innan det är dags för Skrutt att borsta tänderna och lägga sig. Sen är det Mellanbus tur att göra sig klar för natten och lägga sig, medan älsklingen hjälper honom så hänger jag nog tvätten för att sen sätta mig i Soffan och bara vara till Bödastrand innan det är dags för mig att knoppa för imorgon ringer klockan än mer okristligt tidigt, redan 05:00...

...det var min dag idag det, en helt vanlig dag med helt vanliga bestyr, varken mer eller mindre...

Dag 05 - Vad är Kärlek?

En dag för sent då jag spenderade större delen av gårdagen i bil, men den som väntar på något gott...

Kärlek, kärlek, ja vad är kärlek?

För mig är det något subjektivt, det som är kärlek för mig är det kanske inte alls för dig. Det är för mig stort, ogripbart, enormt, härligt, underbart, stort och smått. Det är lycka men också olycka, att bli sviken, att förlora, kärlek gör ibland ont.

Men den största kärleken jag har och känner är till min underbara dotter - det är mitt allt, mitt under och min största kärlek.

Min sambo och hans barn är för mig också kärlek, att se min familj må bra, le och skratta tillsammans, det värmer mig och ger mig kärlek.

Det kan också vara små saker, ord eller beröringar som förmedlar kärleken, som får mig att känna den.

Hur som helst, vad kärlek än är så är den svår att sätta ord på, att definiera och visualisera, den är så stor! Så ogripbar.

Kärleken.

lördag 11 december 2010

Dag 04 - Det här åt jag idag

Då har turen kommit till vad jag åt idag. 

Jag började dagen med frukost, en nybakad fralla med marmelad och mjukost på vardera halva, ett kokt ägg och en kopp te. Det satt dödsskönt i kistan...


Sen skippade jag lunchen men åt ett par Clementiner för sedan vankades julbord hos Mamma. Vi firar aldrig jul tillsammans så vi har som tradition att göra det i början av December varje år, Mamma och hennes familj, Lillasyster och hennes sambo och jag och min familj. 

Allt som hör julen till kör vi med, julmat, julgodis och julklappskrig. 

I år körde vi också med ett önskespel på julbordet - hemmagjord Sushi.

Så här kommer en bildkavalkad av allt jag ätit idag och delvis fortfarande äter om jag ska vara helt ärlig...


  




  






fredag 10 december 2010

Dag 03 - Mina Föräldrar

Mina föräldrar - min Mamma och min Pappa.

Mina minnen från när jag var liten, då Mamma och Pappa fortfarande var gifta säger mig att de var bäst. På alla sätt och vis, jag minns att de var glada, lekfulla och roliga.

Pappa tog ofta med mig och lillasyster till landet och Skogsmormor de helger som Mamma jobbade, det var mysigt. Då var han min Idol. Det tror jag inte ens han vet, jag var inte "Pappas flicka" utan mer Mammas men där och då avgudade jag honom.

När jag föddes hade min Pappa ett år kvar på gymnasiet. Mamma tog studenten som gravid med mig. Ett år senare, lagom tills att Pappa rykte in i lumpen föddes min lillasyster. Breven Pappa skrev till mig och lillasyter har jag kvar i en låda, det var långa berättelser, sagor och det är så jag minns min Pappa från när jag var liten. Jag tror det är så mina småsyskon ser honom idag också.

När Pappa var färdig med Lumpen så jobbade han som trafiklärare medan Mamma läste till sjuksköterska vilket hon så småningom började arbeta som.

Mamma har jag inte massor av minnen av från då jag var liten utan det är mer sen när jag blivit lite äldre. Varför vet jag egentligen inte, hon var ju där lika mycket som Pappa men så är det.

När Mamma och Pappa skildes ändrades min bild av dem. Inte just då kanske men efteråt. Mina Idoler hade kapitulerat och blivit som okända för mig. Om det beror på att de verkligen ändrades eller för att jag gick in i tonåren och började se saker på ett annat sätt vet jag inte.

Pappa träffade fort en ny, han är idag sambo med henne och de har ytterligare två barn. Hon var yngre än honom och jag minns så väl en gång när vi varit där och hälsat på och Pappa på vägen hem skällde ut mig och min lillasyster för att vi rört hennes smink, det var bara det att vi hade aldrig rört det. Det stör mig än idag att vi fick skulden för något vi inte gjort för att han inte ens valde att lyssna på oss.

Jag brukar tänka så ibland med mina Bonusar och min dotter att aldrig någonsin att de ska få skulden för något utan att jag lyssnat på dem och vad de har att säga.

Pappa har läst vidare till Psykolog, han jobbar någonstans i Stockholm där han också bor med sin sambo och sina två barn. Jag har sporadisk kontakt med honom, kontakten har varit väldigt bra periodvis men jag har också gjort misstag och felat vilket fått klyftan mellan oss att öka och jag funderar fram och tillbaka om jag ska ta tag i det eller strunta i det.

Eftersom jag inte känner mig välkommen i hans familj längre så låter jag det vara även om jag önskar att han kunde se mig lika mycket som sin dotter som han ser de barn som bor hos honom och min lillasyster som sina barn. Ännu en sak har jag lärt mig av min Pappa och det är att mitt barn är mitt barn oavsett vad som händer, nu och för alltid och jag kommer aldrig att vända henne ryggen så länge jag lever.

Mamma förändrades också, först till det sämre. Eller sämre och sämre, hon var stressad och jobbade mycket efter skillsmässan vilket gjorde att jag fick ta långt mer ansvar än vad jag kanske var mogen för. Jag minns så väl när lillasyster skulle ha matsäck med sig till skolan och Mamma glömt det så jag stod och stekte plättar till henne på morgonen vilket ledde till att jag kom för sent till skolan och de ringde hem varpå jag fick en arg Mamma på mig för att jag varit sen.

Jag förstår nu att hon var stressad, stressad över ekonomin, över att vi inte fick nog att vi skulle bli utan. Det förstår jag nu, det förstod jag inte då.


Så småningom träffade Mamma en ny man, den man hon idag är gift med och har ytterligare två barn med. Jag hatade honom. Första gången jag träffade honom satt han i köket när jag kom hem från stallet, jag gick ut dit och total ignorerade honom, Mamma sa att hälsa kunde jag väl i alla fall göra. Jag spände då ögonen i honom och sa "Tro aldrig att jag kommer kalla dig Pappa!" sen klampade jag in på mitt rum och tillbringade resten av helgen i stallet.


Att han aldrig försökt ta min Pappas plats, att han alltid funnits där utan att kräva något av mig har gjort att hatet har vänts och han blev min "vardags Pappa", han som körde till stallet, hämtade mig på fester mitt i natten och som hjälpt mig fast han egentligen aldrig behövt utan för att han har velat, utan hållhakar. Det älskar jag honom för!

Mamma blev också gladare när hon träffat sin nya man och efter inte allt för länge så flyttade vi till hans hemort, 15 mil från Stockholm. Det var med blandade känslor. det var spännande, skönt, skrämande och läskigt. Tyvärr kom jag i helt fel ålder och utan hästarna hade jag nog aldrig pallat flytten. Gick på högstadiet och gruypperingarna var redan klara, att komma in var allt annat än lätt i ett samhälle där alla kännt varandra sedan BB.

Lillasyster hade det lättare och bor än idag kvar utanför detta lilal samhälle. Mamma, hennes man och deras två barn bor idag i ett hus utanför samhället och Mamma jobabr som mottagningschef på en ortopedmottagning. Henne träffar jag titt som tätt och pratar med ofta i telefon även om vi inte har någon sån där jätte tight Mor, dotter relation så är jag nöjd med den relation vi har.

Mina föräldrar är inte perfekta men jag älskar dem, även om de kanske inte alltid tror det och ibland saknar jag dem så ofantligt mycket.

(Jag lägger inte in en bild på min Pappa av den enkla anledningen att han har det yrke han har och jag vill för hans skull inte att någon känner igen honom - ni som känner mig vet vem han är och det räcker...:-))

torsdag 9 december 2010

Dag 02 - Min första Kärlek

Min första kärlek.

Hmm, kunde inte ha varit ett svårare tema. Men jag ska göra så gott jag kan.

Jag tror om jag inte minns fel att han hette Morgan. Han var min stora kärlek på dagis, vi gick på samma avdelning och en sommar gifte vi oss under pompa och ståt på dagisgården.



Sen minns jag inte riktigt vad som hände men han försvann. Eller antagligen så flyttade han eller började på en annan skola men jag har inga fler minnen än just det där på dagisgården, jag minns faktiskt inte helt säkert om han hette Morgan.

Men min första kärlek var han. Eller jag tror det...

...tänk om jag hade fått skriva om min systers första kärlek istället, han hette Kim och de hängde ihop i vått och torrt bra länge. Jag minns en gång när Mamma hämtade oss på dagis och de hade gömt sig under ett bord med en docka och kunde absolut inte gå hem för deras bebis var sjuk. Där pratar vi seriöst på hög nivå...

Aldrig slutar man förvånas...

Jag blir helt stum ibland och det är inte ofta. Men ibland.

Var in i en blogg och läste lite där en Mamma skrivit att hon inte kan åka på julbord på fredag för att hon har barnen hemma. Okej, inte så konstigt med det. Om det inte vore för att barnen är 14 och 17 år.

Nog sjutton borde väl en 14 och 17 åring klara sig hemma själv en kväll, allt annat är ju galet!

Jag blir helt stum, hur tänker folk?!

Är det konstigt att vi har ett samhälle där unga inte vill eller orkar jobba när deras Mammor hela livet springer framför, plockar undan, sopar banan och servar sina barn!?

Gör man dem verkligen en tjänst då?! I mina ögon gör man dem enbart en otjänst.

Barn, eller tonåringar, ungdomar, kalla dem vad du vill måste få försöka. De måste bränna sig för att veta hur de ska göra nästa gång. Vi lever i ett hårt och tufft samhälle där vår uppgift som förälder inte kan vara att eliminera alla faror för våra barn utan vi måste rusta dem och lära dem möta dem.

Att skippa ett julbord en kväll för att man inte tänker lämna sin 14 och 17-åring hemma själv är i min värld helt befängt och tragiskt. Barnen kan väl använda en telefon om det skulle vara något även om jag tycker att framför allt 17-åringen borde kunna ta ansvar och till och med laga mat om de skulle bli hungriga. Om ett år är barnet myndigt, herre jösses min skapare vad jag blir mörkrädd.

Ja, det är tur att vi alla är olika men att inte lita på sina barn och låta dem växa med ansvar tycker jag är helt galet. Jag kan verkligen inte komma på något annat ord än galet.

Jisses Amalia, finner inte ord för hur galet jag tycker att det är....

onsdag 8 december 2010

Dag 01 - Presentera mig själv

Jag föddes en snöig dag i Januari för snart 30 år sedan. 1981 var årtalet och den 29:e var datumet som förändrade mina föräldrars liv, Nacka BB i Stockholm var platsen.

Jag växte upp med min Mamma, min Pappa och min lillasyster som anlände ganska precis 2 månader efter min ett års dag. Som liten hade jag ett ganska vanligt "Svensson" liv. Mamma läste till sjuksköterska och Pappa var Körskollärare vi bodde i en lägenhet i Brandbergen, söder om Stockholm. Så småningom började jag och min syster på dagis. Trumpeten hette det om jag inte minns fel och bästa fröknarna var Christel och Karin tror jag hon hette men minns inte riktigt.

Till min tre års dag fick jag katten Oscar Åskan ett Svart vitt charmtroll som jag älskade och än idag kan sakna. Min Oscar blev 21 år innan han fick somna in i min famn efter att ha blivit dålig pga ålderdom.

Somrarna tillbringade vi i vår sommarstuga utanför Läppe. Där lekte vi badade vi gjorde utflykter och hälsade på Farmor & Skogsmormor. Det var idyllen. Det var mina barndoms somrar att plocka smultron på ett strå gå barfota ner till stranden och springa runt huset i milt sommarregn. Det var underbart! Mysigt! Skönt!

Det hände också att vi reste längre bort ofta till Danmark och goda vänner till min Mamma. Det var där mitt hästintresse vaknade till liv. Kate & Jan hade hästar och min dröm blev snart en egen häst. Jag började rida hemma i stan och hästarna blev allt för mig. Hästarna och dansen. Jag brann för dem båda men när dagen kom då jag var tvungen att välja var det hästarna som vann.

Det var i stallet alla kompisar var, det var där vi umgicks. Långa mysiga uteritter, varm choklad i höet spännande tävlingar och hårda träningspass. Det var livet, allt i livet!

Så kom dagen som krossade idyllen. Krossade drömmen om fler somrar i stugan drömmen om fler bilresor ut i Europa. Drömmen om ett fortsatt liv som familj med Mamma, Pappa, jag och lillasyster.

Skilsmässan.

Allt blev upp och ner. Jag minns dagen då Pappa flyttade jag låtsades att jag låg och sov. Orkade inte säga hej då ville inte säga hej då. Ville varken se eller höra lillasyster som var så ledsen. Jag grät länge den natten med huvudet nerborrat i kudden. Länge grät jag den natten...

...sen grät jag aldrig mer. Inte för den saken. Det gjorde för ont.

Mamma jobbade mycket, Pappa minns jag knappt att vi träffade. Lillasyster var ledsen arg och besviken och hade nog behövt en Mamma och en Pappa mer närvarande, det hade jag med. Men istället tog jag hand om lillasyster gjorde plättar till utflykten och soppa till middag.

Då var vi 11 och 12 år gamla.

Stallet var min tillflyktsplats, att borra in huvudet i den mjuka pälsen och bara vara.

Så när jag nyss fyllt 14 och Mamma träffat en ny man gick flyttlasset till hans hemstad Köping, hålan mitt i ingenstans utan någonting att göra. Det var väl okej men inte mer.

Hästarna var fortfarande min tillflykt. Men det var inte samma sak där, att komma utifrån var inte helt lätt. Idag har jag i princip inte kontakt med någon från den tiden. En tuff tid, början av tonåren och önskan att vara någon.

Jag träffade vad jag trodde var min stora kärlek när jag var 16 år dagen efter studenten flyttade vi ihop i hans hemstad Västerås. Jag började jobba och vi levde ett ganska vanligt liv tills vi gick isär 2003. Ett par veckor efter att vi flyttat ifrån varandra stod det klart att jag var gravid.

Abort var inget alternativ eftersom jag gjort det en gång 2001. I februari 2004 blev vi föräldrar till världens vackraste Prinsessa. Hennes namn håller vi för oss själva och kallar henne Skrutt. Det vackraste jag någonsin sett det mest underbara och älskade du kan tänka dig.

Åren gick och jag träffade älsklingen som jag är säker på är mitt livs stora kärlek och vi flyttade till hans hemort, till hans hus, till hans barn och honom. Jag började jobba på Förskola och trivs som fisken i vattnet. Det är där vi är nu. Vi bor på en mysig villagata med vår underbara familj och just nu står framtiden för dörren.

Det är jag det, en snart 30 årig tjej som fått gå den svåra vägen genom livet, den med taggiga snår, tistlar varvat med gröna ängar och ljusa dalar.

30 Dagars listan

Jag har ju varit lite halv dålig på att blogga ett tag, inte för att jag inte velat eller inte haft saker att blogga om utan det har helt enkelt varit för mycket runt omring mig ett tag. Men nu tänkte jag råda bot på den gångna bloggtorkan genom att köra 30 dagars listan som så många andra gör.

Det går helt enkelt ut på att varje dag har ett tema, en given rubrik och utifrån det så ska jag blogga. Tycker du det verkar kul, så häng på du med...

Dag ett kommer under dagen, hoppas någon av er finner det intressant att läsa.

30 Dagars listan!
Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick


Sjuka barn och fotofix

Är hemma med två sjuka barn idag.

Lite feber och ont i halsen har skruttisarna, men annars verkar de rätt pigga. Ligger i varsin ände av soffan och tittar på TV. Skillnaden mot när de är friska är väl att de inte tjafsar om vad de ska se på, vems om ska välja kanal och vilken kanal det ska vara.

Själv så har jag serverat dem frukost framför TVn och nu satt mig och fixat lite med en hög bilder jag har som inte är genomgångna än. Ett par uppdateringar i "En bild säger mer än 1000 ord" har jag hunnit med men fler kommer under dagen skulle jag tro. Rätt skönt att gå igenom dem i lugn och ro utan dåligt samvete.

Igår var det Lucia på skolan, Skrutt var tärna och den vackraste av dem alla, så klart och då är jag bara lite partisk...


  

...så fint sjöng de och gott fika hade de bakat så det var riktigt mysigt. Läskigt bara att hon är så stor nu, går i skolan och i år var det bara en Lucia, inte 14 som åren innan. Lucian hade de dragit lott om och Skrutt tyckte det var helt okej att hon inte blev Lucia, det kommer ju fler luciatåg tyckte hon. Min stora lilla Skrutt.



Imorgon har vi Lucia med grötfrukost på jobbet så även om barnen tänker fortsätta vara sjuka ska jag dit en sväng på förmiddagen. Känns som jag verkligen vill vara med, mysigt och avslappnat, en stund som man så sällan får men barnen och deras föräldrar på jobbet då man allt som oftast bara träffas snabbt i hallen om mornar och eftermiddagar.

Sen får vi hoppas att alla är friska och krya till helgen för då bär det av upp till Mammsen för julmat och julklappskrig...

Jag har laddat i flera veckor, tänkt och funderat på de bästa klapparna till julklappskriget och jag tror att jag har lyckats, jag tror att jag har klappar som någon vill ha, eller kanske flera. Riktigt roligt ska det bli i år att kusinerna från Strömsholm med föräldrar också kommer och är med. Jag tror att Mamman där kan ha en räv bakom örat,m hennes klappar måste jag se till att få, tror jag...

...eh, jag ska ha alla klappar, så klart...

Förra helgen körde vi ett race med vänner och ett par mindre klappar bara och då gick vi snudd på lottlösa hem, men det är spelets regler och det deppar inte vi för, ett ljus och en påse skumtomtar fick vi med oss hem i alla fall. Men roligast var att de verkade uppskatta det vi köpt till bytet, två fickpluntor, badankor och en badmössa...

Nä, om jag skulle ta och fortsätta med korten och börja fundera på vad det ska bli till lunch idag kanske så kommer jag tillbaka senare...

tisdag 30 november 2010

Tågkaos


I år igen! Någon som är förvånad?!

Inte jag!

De senaste åren har det varit samma visa så fort det blivit kallt och snön har kommit, varje år har det hetat från SJ att det beror inte på vädret, det är olyckliga omständigheter.

För det första, vi får kallt och snö varje år, mer eller mindre. Vi bor i ett av de nordligaste länderna där det inte hör till ovanligheten att det snöar och är minus grader. Det känns lite halv konstigt att alla är så väl medvetna om detta utan SJ.

Sen att det inte är snön eller kylans fel tror jag är ren och skär bull shit från SJ. Hur kommer det sig annars att det alltid är just när snön och kylan kommer som de här problemen uppstår?

Olyckliga omständigheter?

År efter år?? In my ass...

Varför la SJ ner miljon om inte rent av miljardbelopp på att se över rutinerna och tågen efter fjol årets snökaos om det inte vore snön och kylans fel?

Sen kan man ju undra vad de där miljonerna (eller miljarderna) verkligen användes till, personalfest kanske, eftersom samma kaos om inte än värre utspelar sig i år. Jag tror att SJ skulle behöva se över sina rutiner lite. Jag läste för ett tag sedan om att de skulle ha mer nödproviant på tågen om de blir stillastående länge, igår kunde jag på Aftonbladet läsa att de gick runt och delade ut knäckebröd till de som var hungriga efter att ha suttit fast i timmar utan ström.

Knäckebröd?! Var det vad SJ kunde komma på som bästa nödproviant!? De gamla och de små, de utan tänder fick svälta alltså, mysigt! Ännu en anledning till att inte ta tåget med sina barn.

Jag tycker det är skandal och allt mitt förtroende för SJ är som bortblåst! Jag kommer aldrig mer sätta min fot på ett av deras tåg om det inte handlar om liv och död, men antagligen blir då tågresan min död....