En dag i vårdinstansernas tecken...

...dagen började med ett besök på MVC. Har världens underbaraste barnmorska, hon är stört skön! Men det är tur att det inte är mitt första barn för så vidare värst mycket koll verkar hon inte ha, men jag gillar när man tar det lite med en "klackspark" så för mig passar det bra.

Tog prover, mätte magen och lyssnade på Pyret. "Ni vet vad ni har att vänta er, det är ingen lugn liten bebis inte..." var hennes kommentar efter att ha lyssnat klart. Hjärtljuden låg på 152 och Pyret körde runt som värsta Karate Kid där inne medan älsklingen gjorde mindre smarta utlägg som fick mig att vika mig dubbel av skratt.

Magen växte så som den ska också - SF måttet var 27cm och alla prover såg bra ut utan ett som inte var helt okej. Hade lite mycket protein i urinen så det blir uppföljning på det nästa vecka för att se så att det inte ökat och framförallt så att inte mitt blodtryck som nu såg bra ut ökat i samband med mer protein. Känns skönt att de har koll på det och i så fall kan sätta in behandling i tid, men jag hoppas så klart på det bästa att det inte är någon fara och att behandling inte ska bli nödvändigt.

Sen kan jag väl så här i efterhand konstatera att det var tur att jag fixade vikarie till idag redan igår då resten av dagen bestått av tandläkare och akutmottagning.

Jag har med tandläkaren lagt upp ett program för att slippa min tandläkarskräck och så småningom bli helt kvitt min värk. Men det finns det väl egentligen inte så mycket mer att orda om, mer än att jag tycker det är skit jobbigt!

Så var det akutmottagnings besöket. Medan vi var hos barnmorskan så var Tonåringen till värdcentralen och visade upp ett finger som han gjort illa på gympan. Där blev han skickad vidare till Sjukhuset och röntgen för att sedan slussas vidare till KSS och ortopeden för gipsning, någon som känner igen historien?

Nu är han gipsad, halva armen och hela handen i tre veckor och lite lätt bekymrad för hur han ska kunna spela CS, men det är lätt, det går inte...

...what a day. Morgondagen kan inte bli annat än lugnare och bättre, hoppas jag...

Fobier

Jag har två verkliga fobier.

Två saker jag får riktig ångest över, det ena är daggmaskar och maggotar - jag hatar dessa slemmiga små kryp som dyker upp över allt när regnet slutat falla. Usch och tvi för dessa äckel djur.

Jag har faktiskt trots min fobi för daggmaskar och maggotar lärt mig behärska min rädsla. Innan jag fick barn så stannade jag hellre inne eller såg till att få skjuts om det hade regnat men när Skrutt föddes för lite mer än 7 år sedan bestämde jag mig, hon skulle aldrig få överta min rädlsa för dessa äckel djur - jag bet mig i tungan och gick motvilligt ut trots regn, men alltid med blicken på marken för att undvika att trampa på något äckel djur.

Nu jobbar jag med barn och titt som tätt kommer de bärandes på små äckel maskar och jag kan nu tom titta lite på dem med barnen, om de håller i dem och sen lugnt säga att de trivs nog bättre i jorden och be dem lägga tillbaka dem så man kan helt klart säga att den rädslan behärskar jag.

Vad jag däremot inte behärskar än är min andra fobi. Min tandläkarskräck. Jag får ångest av att bara´tänka på att gå till tandläkaren, sätta min fot i ett tandläkarum eller än värre att sätta mig i tandläkarstolen.

Det är inte tandläkaren i sig jag är rädd för utan allt runt omkring, precis allting. Väntrummet, lokalerna, stolen, redskapen, lampan, allt. Nu har jag idag fått tandvärk och jag har börjat inse att jag måste möta min värsta skräck - jag måste ringa tandläkaren. Just nu sitter jag här och samlar mod till mig för att ringa.

Förstå bara att ringa tar emot, det gör ont i hela mig och jag funderar på allvar på om inte det är bättre att vänta tills smärtan är olidlig.

Jag vill bara att någon ska söva mig, ringa tandläkaren och köra dit mig medan jag är sövd och sen väcka mig hemma när allt är klart. Jag vill inte, vill inte, vill verkligen inte!

Men jag måste.

Även här har jag dock varit noga från början att inte överföra min skräck på Skrutt. Det har jag helt enkelt löst som så att jag aldrig varit med henne till tandläkaren utan sett till att andra kunnat följa med henne och det är jag uppriktigt glad för för hon går dit med glädje var gång!

Önskar bara att jag också kunde göra det...

Vem är ens vänner...

...egentligen??

På riktigt alltså?

Är det de som kallar sig vänner men snackar skit bakom ryggen på en, de som visar upp en trevlig fasad och ett glatt yttre när man springer på dem på stan efter att inte ha setts på vad som känns som en evighett men sen hugger än med kniven i ryggen där emellan? Är det den som undrar varför man aldrig hör av sig när man springer på varandra eller är det den som faktiskt hör av sig när det gått en tid och undrar hur det är?

Är vänskap något som bygger på en envägs kommunikation? Eller kan det vara så att två är vänner utan att höras under väldigt lång tid? Bygger vänskap på ett givande och tagande?

Är den man träffar ibland utan förbehåll en bättre och mer genuin vän än den som hugger kniven i ryggen på dig när du lämnar den även om ni träffas oftare?

Är den som lyssnar på skitsnacket ens vän? Är den som stoppar skitsnacket inte en bättre vän? Eller den som konfronterar det ytterligare snäppet bättre som vän?

Vem kan man lita på, den man kallar sin vän eller den man är bekant med? Den man känt längst eller kortast? Den man träffar oftast eller den man sällan umgås med?

För mig bygger vänskap på förtroende och genuint intresse från bådas sidor.

För mig handlar det inte om att träffas så ofta som möjligt, ibland träffas man ofta och ibland mer sällan men utan att varken lägga skuld på eller beklaga sig över hur långt det gått mellan tillfällena. För mig är en vän någon man kan vara sig själv med, både på gott och ont, någon som skiter i att jag haft en dålig dag.

En vän snackar i min värld inte skit om en bakom ens rygg, den drar inte med sig andra i skitsnacket och man sprider det inte vidare. En vän vet vem jag är och kan konfrontera de som kommer med skitsnacket. En vän är också vän nog att hålla saker jag i förtroende berättar för denna för sig själv, utan att sprida det vidare.

En vän tar reda på fakta utan att döma. En vän är någon man kan lita på i vått och torrt, i med och motgång.

Det är vad vänskap bygger på för mig, ett kravlöst givande och tagande med respekt för varandra och dess liv. Ibland har man mycket omkring sig, dagar blir till veckor och veckor blir till månader utan att man ses medan man i andra perioder har mindre omkring sig och träffas var och varannan dag - utan att någon lägger skulden på en för att man inte har hört av sig.

Jag har gång på gång blivit sviken av vänner de senaste månaderna. Det har klagats på att jag inte hört av mig, det har snackats bakom ryggen på mig och det har ljugits mig rätt i ansiktet. Jag är så ofantligt trött på dessa energitjuvar att jag önskar att de kan hålla sig på avstånd, ni är för mig inte längre några vänner. 

Jag har hellre några få ärliga och underbara vänner som får mig att må bra än många falska hycklande som bara får mig att må dåligt. Det som stör mig mest är inte att ni ljuger, snackar skit och klagar på mig för att jag inte hör av mig nog så ofta utan det värsta är i mina ögon att ni är alla över 30 år men beter er som 14. Det är det som stör mig mest och det har jag fått nog av så nej, jag kommer inte att höra av mig mer, vill ni prata med mig så varsågod att lyfta luren eller knata hit, vilket förresten inte någon av er gjort på bra länge så jag vet inte vad ni klagar för men i alla fall ni är välkomna att prata med MIG men så länge jag hör skitsnacket på stan så behöver ni inte bemöda er med att varken lyfta luren eller komma.

Ni vet mycket väl vilka ni är och börjar ni rannsaka er själva så inser ni nog snart att ni inte är riktiga vänner, ens till varandra för What goes around comes around och den vän du snackar skit med snackar garanterat skit om dig också...

Just nu känner jag inte att det är en förlust att inte längre kalla er till mina vänner utan just nu känns det enbart som en befrielse.

Sen vill jag tacka de vänner som verkligen är mina vänner, ni är underbara och er kommer jag aldrig sålla bort, ni vet också vilka ni är och ni förgyller verkligen mitt liv, även om det ibland går lång tid mellan gångerna!!

It's a wonderful day...

Solen skiner, det är varmt ute och snön smälter så man hör hur det brusar i gatubrunnarna, fåglarna kvittrar och allt är bara så underbart idag!

Tog en lång promenad med barnen idag, köpte glass och fikade hos bästaste P & C innan vi tog samma promenad hem igen...

...nu har jag redigerat bilderna jag tog på promenaden och är i full färd med att uppdatera bildbloggen. Många fina kort blev det men också en himla massa skit bilder, men, men så är det.

Ninja Turtle tränar på karate sparkar i min mage så jag är helt slut, snart blir det ett bad för att vila ryggen lite, helt galet vad öm den kan bli efter en dag till fots. Men jag ska inte klaga, allt är verkligen underbart idag!!

Imorgon lämnar älskling oss för tre dagars kurs i Göteborg, svärmor flyttar in i hans ställe och hjälper till att hämta och lämna både mig och barn, underbart! Tusen tack snälla!!

Nä, jag hade nog egentligen ingenting att skriva mer än att allt är underbart och hoppas att du har en lika underbar dag med dina nära och kära...

Fast Update

I förrgår hade vi en riktigt trevlig eftermiddag med strålande solsken, barmark, flera plusgrader och trevligt fika hos L & P.

Det kändes verkligen som om det var vår. Äntligen vår! Fågelkvitter och varma vindar - det var underbart!

Ända tills att klockan ringde och väckte mig igår morse och jag vaknade upp till det här...

Man kan väl lugnt säga att vårkänslorna var som bortblåsta. Vad är det för j*la praktikant som sköter vädret???

Någon borde avskeda den och ersätta den med någon mer kompetent vårmakare...

Igår hade vi en myskväll, älskling, Skrutt, mellanbus och jag, Let´s Dance på Tv, god mat och grönsaker med dipp, mys, mys.

Idag står det trevligt sällskap på schemat igen, ska strax bege oss ut till stallet och ta en fika med J & kidsen innan Skrutt och Zita ska ta sig en sväng om.

Sen vankas det kalas för hennes del och jag ska nog bara vila ryggen i soffan innan vi tar kväller...

...om jag inte får tag på M så klart så vi kan ta en fika som vi nu lyckats skjuta upp så många gånger att jag tappat räkningen...;)

Hoppas ni alla får en underbar Lördag trots det ganska kassa, vedervärdiga och förskräckliga vintervädret...

Underbara lilla prinsessa

Nu är min underbara lilla prinsessa hemma igen, vi har myst och gosat framför Tvn nu ikväll och som alltid när hon varit iväg har hon svårt att komma till ro om kvällen så den har blivit lite senare än vanligt.

Mellanbus är även han hemma igen och som vanligt har han också svårt att komma till ro så även där blev det lite senare än vanligt.

Men vad gör väl det?!

Vi har pratat, myst och legat i varsin ände av soffan, jag och Skrutt på ett håll och älsklingen och mellanbus på andra och kikat på Ponnyakuten och djursjukhuset. Det är en lugn och skön söndag här hemma hos oss de...

Men innan skruttarna kom hem så hann vi med ett besök på IKEA med trevligt sällskap för inhandlande av lite saker till Pyret. Madrass till sängen, badbalja och lite annat smått och gott. Känns rätt gött, nu ska vi bara få hem sängen och fixa bilbarnsstolen så är allt stort klart, bara lite små kläder kvar.

Pyret ja, tror bestämt h*n har tagit en spurt i växandet där inne för över helgen har magen formligen exploderat!! Undrar just vart detta ska sluta, men, men så länge h*n mår bra och kommer ut frisk om en si så där 15 veckor så är jag nöjd och glad.

Nu är det dags att lägga huvudet på kudden och vila insidan av ögonlocken ett slag, eller tills imorgon bitti typ, bortsett från femtioelva kisspauser..

Natti, natti!

Orättvis

Uscha,  igår var jag verkligen orättvis. Orättvis mot allt och alla.

Klart Skrutt har en underbar helg med sin Pappa och hon ska ha det, klart älskling skulle ut med jobbet och ha det riktigt, riktigt roligt och det var inte mellanbus och tonåringens fel att jag hade en dålig dag. Jag hatar det och har än så länge inte skyllt på det men nu gör jag det - jävla hormoner!

Jag minns inte att jag var så här känslig när jag väntade Skrutt och har egentligen inte varit under den här tiden heller men igår var det verkligen för mycket bara och tårarna gick inte att hejda.

Helt galet!

Inte blev det bättre heller när jag gick och la mig för då körde Pyret ett träningspass så det för första gången syntes utanpå magen, h*n kickade och bökade runt länge och väl och då bröt jag ihop för att det var så mysigt och för att inte älskling var hemma och såg det, han brukar lägga handen på magen när han lägger sig och Pyret brukar kicka tillbaka på honom. Sen grät jag en skvätt för att jag saknade Skrutt också och så grät jag lite för att jag grät för det var ju helt totalt jävla onödigt egentligen...

...men så vaknade jag på ett strålande humör idag och det känns som om tårarna är långt borta idag och mest pinsamt att ens berätta om dem...

Men om de kommer med de här intervallerna, hormon attackerna in ifrån så kommer inte nästa förrän om 24 veckor och då är väl Pyret ute får jag hoppas, har liksom inga planer på att gå över 4 veckor...

Förlåt alla älskade, om ni bara visste vad ni betyder för mig, Skrutt, Pyret, älskling, mellanbus och tonåringen, ni är underbara och jag älskar er alla!

Vet i sjutton vad det är...

...men jag bara gråter och gråter.

Saknar Skrutt som är hos sin Pappa så det gör ont och hon har inte ens varit där en dag än och kommer hem på Söndag igen. Det känns som en evighet till söndag och jag vill bara snabbspola tiden, lägga mig i ide så det blir söndag NU!

Min älskade lilla prinsessa, mitt vackra allt - du är det underbaraste jag vet och det jag känner för dig kan inte beskrivas i ord!

Älskling är iväg med jobbet och jag vill bara att han ska vara hemma!!! Det är så jävla tråkigt, så fort vi blir själva har han nått på G på annat håll och just nu saknar jag honom så jag blir galen. Dessutom hann vi bli osams innan han åkte för att jag kom hem trött och ont i ryggen efter jobbet och bonusarna var här fast jag hade trott att de var hos sin Mamma. De var här och tjafsade om allt och inget med varandra så jag gick. Sur som ättika lämnade jag huset och kom hem igen bara för att inse att jag hade tvätt, disk och städning att ta hand om, för det är det tydligen ingen annan som bryr sig om här hemma.

Fan vad allt suger ibland!! Jag vill bara gräva ner mig!!

Funderar just nu på att antingen gå och lägga mig eller sitta kvar i soffan med tårarna rinnande ned för mina kinder och tycka synd om mig...

...vet inte vilket som känns bäst just nu...

...om det nu finns något bäst av pest eller kolera!!??

ÄNTLIGEN!!

Äntligen kan man läsa om överbeskyddande föräldrar och vad de gör med sina barn i förlängningen när de inte låter dem få prova sina vingar innan det är dags att klippa navelsträngen.

Äntligen!

Ja, jisses hur många inlägg har jag inte gjort om det här - att vara förälder handlar inte om att eliminera alla faror för sitt barn utan att lära dem möta dem!

Det är just därför jag anser att min 16-åriga bonus absolut kan få vara själv hemma en helg - man lär av sina misstag och när ska man få göra sina misstag om man inte får vara själv en endaste sekund?

Sen är det klart att man måste ha en dialog, prata med och lära sina barn vad som är rätt och fel och vad de ska göra om det blir fel. För fel blir det förr eller senare. Det är då det är viktigt att de vet var de har sina föräldrar och vet vad de ska göra. Det är det man måste lära sina barn!

Man kan inte springa efter sitt barn hela tiden, dygnet runt vare sig det är ett år, 7 år eller 18 år för att inte tala om efter det. Man måste någon gång lämna det en sekund om det så bara är för att skita, klart att man ska ha en barnsäkermiljö jag menar ju absolut inte att man ska tvinga sina barn in i faror bara för att man inte lindar in dem i bomull och håller dem kopplade tills de är 35. Det jag menar är att en ettåring kan klämma fingret i en låda även om du tittar på det och kommer med all säkerhet att göra det.

Precis som sjuåringen kommer ramla med cykeln i full fart i nedförsbacken och 16 åringen kommer att göra samma misstag man själv gjorde, testa att röka, dricka sig berusad eller något så enkelt som att skita i att laga mat åt sig själv en helg bara för att han sov hela helgen - jag säger inte att det är rätt men jag säger att man kan inte förhindra allt och ska man verkligen göra det?

Om man stoppar allt innan de har fått testa, hur ska de då veta att det är fel och när ska man då ha dialogen och förmaningarna om hur man inte får bete sig och vad man inte får göra?

I min värld handlar det om vanligt sunt förnuft. Man ska inte erbjuda farorna, man ska inte tvinga in dem i dem men när de väl hamnat i dem ska man vara där och trösta, förklara, förmana och hjälpa dem att lösa problemet.

En 18-åring som flyttar hemifrån som aldrig har fått stå på egna ben och aldrig har fått göra sina egna misstag blir i förlängningen enligt mig en omogen och långt mer "farlig" människa då han då kommer att testa allt det där han inte fått testa innan men då utan överinseende av någon vuxen.

För är man 18-år är man ju vuxen och kan ta ansvar för sig själv och sitt eget liv eller är det verkligen så??

Pyret

Har förresten gått in i v. 22, snart knackar v. 23 på och Pyret lever rövare där inne mest hela dagarna - det känns som om magen ska vändas ut och in men det är ganska mysigt...

Bortsett från när h*n kickar fotboll med min blåsa så jag håller på att pissa på mig. Men hellre det än att jag inget känner.

Vi har bestämt namn till 99% säkerhet, men jag tänker hålla dem hemliga ett tag till, kan avslöja att blir det en kille blir andranamnet Allan och blir det en tjej så blir mellannamnet Josefine, det är allt jag säger om det, så ingen ide att ni frågar.

Har förresten hunnit med lite shopping till Pyret innan den här förbannade j*la förkylningen slog till mig och det känns rätt gött, det är ju inte tok lång tid kvar nu även om det känns som en evighet till sommaren, allra helst med den kyla och det vinterlandskap som håller vårt avlånga land i sitt grepp. Gissa om jag längtar till våren och sommaren nu!?

Sjukt, sjukare, sjukast...

Det är just vad det är här hemma nu. Förra veckan fick vi hämta hem en hängig Skrutt från skolan och i Söndags slog febern mig med ett knytnävsslag i ansiktet och jag blev helt däckad. Har gjort så mycket som att gå upp på morgonen, förflytta mig till soffan och sedan legat där hela dagarna.

BILDKÄLLA

Idag är första dagen jag ens orkar sitta upp med datorn i knät i soffan, igår slog jag på datorn sen somnade jag.

Jag fattar inte hur barn kan vara så pigga när de har feber som de är, jag känner mig som om en ångvält kört över mig, kommit på att den glömt nått och bakat tillbaka över mig igen och parkerat där.

Så ja, jag erkänner, jag tycker jätte synd om mig själv just nu. Och det tänker jag fortsätta med tills att febern är helt väck så det så...

...men jag hoppas också att ingen av er får den här skiten för det är inte värt det...

...det suger!!!