Eller ja, kanske den svenska då, men i alla fall jag börjar få panik.
Helt sjukt, om det handlar om att jag börjar närma mig 30 eller om det är något annat det vet jag inte, jag vet inte ens om jag vill veta...
Allt är kaos. Det är skitjobbigt, jag våndas med tanken eller nä, inte tanken utan tankarna.
Jag har för alla er som känner mig idag alltid sagt att ett barn räcker bra, jagvill bara ha ett barn och det är den underbara dotter jag redan har. Hon räcker bra, hon är mitt allt. Jag har använt argument som att jag unnar henne min fulla uppmärksamhet, livet igenom. De argumenten håller inte längre, inte ens för mig själv i mitt innersta.
Jag vill ha fler barn! Jag vill vara gravid igen, jag vill, jag vill, jag vill!!!
Jag vill inte att min lilla prinsessa ska vara själv om att ta hand om mig på ålders höst, jag vill inte att hon ensam ska ha ansvaret att känna sig "tvingad" att ta hem mig från hemmet varje jul och själv ta hand om mig. Jag vill inte att hon ensam en dag ska stå och behöva ta hand om min begravning, mina saker och mitt hem. Det vill jag inte. Jag vill att hon ska ha ett syskon.
Älskling är nöjd med de två barn han har, han vill inte ha fler det varken kan, vill eller tänker jag tvinga honom att ändra på. Som han säger det "Vi har ju tre barn...." Jo, det har vi förvisso men det gör inte att jag får vara gravid igen, att jag får ge skrutt (och de andra två) ett syskon till. Det gör inte Skrutt mindre ensam då jag blir gammal.
Ena dagen är jag tillfreds med tanken på att hon är och kommer förbli mitt enda barn, jag är tillfreds med tanken på att älskling inte vill ha fler barn och respekterar det. Andra dagar är det kaos, jag vill bara skrika ut att jag vil, jag vill, jag vill!!! Dessa dagar känner jag mig frustrerad, arg, irriterad och ledsen, idag är en sån dag. Jag respekterar hans önskan, hans vilja men vad fan hände med att respektera min önskan, min vilja??
Jag köper inte resonemanget att jag har alltid sagt att si och så många barn, sen är det stopp jag gör det inte av den enkla anledningen att dfet var precis så jag sa, precis mitt argument inann jag träffade den rätte...
...ibland så är allt bara kaos i mitt huvud och idag är en sån dag.
Inte kommer jag bli gift heller, inte för att jag egentligen vill men för att älskling har redan varit gift en gång - därför har han bestämt sig för att inte gifta sig igen. Tack för den du! Eller egentligen vill jag inte gifta mig så det kvittar faktiskt men just argumentet känns så fel, så fel så fel. "Jag har skiljt mig så jag tänker inte gifta mig igen, That´s it!" Jag köper det inte för älskar man någon på det viset så tänker man kanske om, kanske, kanske, eller inte...
...förlovad lär jag ju inte heller bli. Det kvittar väl egentligen eftersom jag inte vill gifta mig men tanken tycker jag om. Att man hör ihop, att man visar sin kärlek, utan att skrika ut den. Ja, förlova mig vill jag men jag tänker inte ens säga det för han har ju varit förlovad så svaret blir väl att det tänker jag inte göra om...
Just nu är det kaos och det suger! Det gör mig galen, irriterad, arg, förbannad men framförallt ledsen. Ja, ledsen, ledsen över att inte mina tankar, min vilja och min önskan tas på allvar.
Var bara tvungen att skriva av mig, detta har gnagt och gnagt mig i flera dagar och nätter och jag kände att jag var tvungen att få ner det. Sen om det var smart eller ej, det får jag nog svara på en annan dag. Nu ska jag gå ut och glädja mig åt det barn jag har och inte sörja de jag aldrig kommer att få...
