torsdag 27 maj 2010

En sann historia...


På 60-talet låses en flicka in på Behandlingshem efter att ha försökt ta sitt liv, hon och de andra behandlas som djur, de tvingas klä av sig, de tvingas i mediciner de inte behöver, de blev idioter för att alla idiotförklarar dem, de agerade så som de förväntades agera. En sann historia som 1999 blev film, Girl Interrupted.

En historia som berör, som rör och får en att vilja spola tillbaka tiden och "rädda" de intagna.

2010 tvingas flickor att klä av sig oskyddat, man låser in och förnedrar osäkra unga i rop på hjälp. Återigen en sann historia men i nutidens Sverige.

Man blir förbannad, frustrerad och irriterad. Vad ska de skylla på? Platsbrist? Resursbrist? Att de inte vet bättre?

Det är patetiskt! Har de unga i vårat samhälle inga rättigheter kvar alls längre?

2001 arbetade jag på ett boende med autistiska och utvecklingsstörda barn, vi fick ALDRIG låsa in dem eller ta tag i dem på något sätt hur aggressiva och utåtagerande de än var. Med all rätt, inte förlorar man sitt mänskliga värde och bör behandlas som ett djur bara för att man inte är som alla andra eller råkar vara tonåring i trubbel, eller?

Kanske är det just så det är att man i dagens Sverige inte har rätt till sin egen kropp, rätt till sin egen åsikt eller rätt till att vara annorlunda om man är en osäker tonåring, vad vet jag?

Men att låsa in dem det tror jag faktiskt inte på, det tycker jag låter mer som metoder från 50, 60-talet och jag trodde i min enfald att vi i Sverige kommit lite längre i vårt tänk kring barn och ungdomar med problem än att liksom under Nazityskland gömma undan problemet, blunda åt det och tänka att det som inte syns, det finns inte...

...men det var som sagt var vad jag trodde.




tisdag 25 maj 2010

Facebook


Jag har själv Facebook men jag skriver inte precis vad som helst i min statusrad, är det okej att göra det bara för att man tror att inte berörda ser det? Nä, det tycker inte jag och är man så dum att man gör det får man väl skylla sig själv, kan jag tycka.

Det tycker jag det och jag kan verkligen inte förstå hur folk kan tro att allt man skriver på nätet stannar där. Klart som sjutton att chefen till slut får reda på om du skrivit något om denne. Allt anant är ju bara naivt att tro.

Så nej jag kommer inte lämna Facebook, det är stundtals ganska underhållande och jag tycker om att kunna småprata med gamla kompisar från förr ibland. Men vill du lämna Facebook för att du anser att de brutit sitt löfte om sekretess kan passa på att göra det edn 31 Maj då är det nämligen Officiella lämna Facebook-dagen, undrans tro om det kanske blir vår nästa röda dag i almenackan....

Kronprinsessan Victorias önskan...

När jag var liten drömde jag om ett stort prinsessbröllop. Jag skulle ha en vacker champagnefärgad klänning med långt släp, mina tärnor skulle alla ha ljusrosa sidenklänningar, kyrkan skulle kantas av rosa rosor och bröllopsvalsen skulle dansas på en brygga i solnedgången. Prinsen var inte så viktig för mig då, bara det var en prins och någon talan skulle han absolut inte ha för mitt bröllop skulle vara mitt bröllop.



Nu har jag blivit lite äldre och jag har bestämmt mig för att inte gifta mig. Jag vill helt enkelt inte, känner inte det som det viktigaste här i livet längre. Sen kan jag visst tycka att det finns vackra klänningar, fina brudbuketter och att bröllop är mysiga, trevliga sammankomster i glädjenstecken. Så jag går gärna på bröllop men jag kommer aldrig att vandra vägen fram till altaret själv. Det är min vilja.

Jag är ganska säker på att Kronprinsessan då hon var liten drömde om sitt bröllop liksom jag gjorde, att hon skulle ha de vackraste av vackraste klänningar, skrida in i den vackert pyntade kyrkan med en fin bukett.

Skillanden mellan mig och Kronprinsessan är att jag kan välja att inte gifta mig, det valet har inte Kronprinsessan, hela Svenska folket har väntat på den dag då hon ska skrida fram till altaret och säga JA till sin prins. Men jag tycker att trots att hon mer eller mindre alltid vetat att ett bröllop förväntas av henne att det är hennes dag, hennes bröllop och att hon själv ska få välja klänning, färger och framför allt hur hon vill skrida in i kyrkan, själv, vid sin prins sida eller vid sin fars sida.


Jag tycker det är ett val hon ska göra, det är hon själv som ska vandra gången fram, det är hon som ska gifta sig det är inget mer än fjanteri att kalla det sexistiskt, ojämställt eller vad du nu vill. Det är och förblir Kronprinsessan Victorias (och Daniels så klart) dag och hennes val borde respekteras, eller går du in och pekar med hela handen på din grannes bröllop också?

måndag 24 maj 2010

När Mirakel inte sker...


Det finns tankar som upptar mitt huvud, tankar på annat håll. Ibland sker mirakel, ibland väntar man fördjäves.

Strax efter att Fredag övergått till Lördag tyckte någon att Lova behövdes någon annanstans, någon tyckte att hon skulle få vingar och bli en ängel, en av de vackraste änglar man kan tänka sig.

Så orättvist, så hemskt, ingen ska behöva bli en ängel endast 6 år gammal. Ingen!

Mina tankar går till er Mamma Anna-Maria, lillebror Alvin och Pappa. Och till Lilla Lova som fick lämna er på tok för tidigt...

Många kramar till er just nu när allt är som jobbigast, svårast och mörkast, jag tänker på er!


Skräckens Lördag!

Lördagen började bra, vaknade tidigt som vanligt. Vi låg kvar en stund innan vi gick upp och åt frukost. D och E kom förbi och drack lite kaffe på morgonkvisten innan vi begav oss ut till stallet.

E skulle rida med mig och D ut i skogen för första gången själv på lilla Jannie. Vackert väder som det var ställde vi upp i hagen och gjorde i ordning hästarna, vi ryktade med och sadlade dem ute i solen innan vi satt upp och gav oss ut på det öppna fältet. Tog en lång skrittrunda så att E fick känna sig trygg första gången, red så duktigt så mellan mig och D hela rundan. Minelli var lite tramsig på slutet, skuttade och hade sig, lite för mycket sommarkänslor. Hade hon fått bestämma så hade vi nog galopperat över de öppna fälten och helt nöjd över att hon inte fick bestämma det så skuttade hon runt och for lite både framåt, bakåt, till höger och vänster men E var duktig och hade hela tiden koll på Jannie som var lugn som en filbunke. Väl tillbaka i stallet kände jag att Minelli behövde ridas mer så jag fortsatte på stallplan och jobbade igenom henne ordentligt medan D och E band upp Chibon och Jannie i hagen och sadlade av dem. Minelli gick som en klocka, så roligt!

Kände att jag började bli klar ungefär samtidigt som D och E började bli färdiga med sina hästar, frågade om D ville rida en sväng vilket hon ville så jag hoppar av och hon gör sig klar för att hoppa upp, leder Minelli mot Diana, ställer mig intill Chibon så jag har koll på honom när hon rider.


En sekund tittar jag bort, en enda sekund! Allt går så fort. Det bara blixtrar till och jag ser hur han kastar sig bakåt, får med sig stolpen han står fast i och galopperar in mot hagen med stolpen hängandes i grimskaftet och eltråden efter sig, han sliter loss mer och mer eltråd, får mer och mer panik, skräcken i hans ögon var obeskrivbar. Försöker lugna honom med rösten, kommer inte nära nog att få fatt i honom då han i full panik springer fram och tillbaka, bockar, sparkar och reser sig fortfarande med stolpen i grimskaftet men nu också intrasslad i metervis av eltråd, den går över halsen på hon, runt om och bak mellan båda bakbenen och ju mer han sparkar, bockar och springer ju mer trasslar han in sig, ju mer stramas tråden åt runt honom och desto mer panik får han.


D kommer springande och Minelli är plötsligt bakom mig, D säger att hon gav mig henne men jag vet inte, har inget minne av det mer än att bakom mig står hon i alla fall, lös med sadel och träns. Rätt som det är vänder Chibon om och springer mot oss, mellan min, Minelli och Diana. Jag och Minelli blir instängda mellan en panikslagen häst och eltråd, allt går så fort och jag känner bara hur marken rycks undan mina fötter när Chibon i full fart fäller omkull mig med eltråden, hinner tänka att nu dör jag fan innan jag ser att Minelli inte fastnat i tråden utan galopperar bort åt andra hållet. Slits med en bit sen lossnar jag på något mirakulöst sätt, ser att E är helt hysterisk och Jannie fortfarande står fast i sin stolpe, springer upp och slänger telefonen till E samtidigt som jag drar in Jannie i hennes box, får med mig en sax i farten ner mot Chibon för någonstans inser jag att han måste loss, stolpen måste bort innan han lugnar sig.

Minelli galopperar förbi mig ut på åkern där hon stannar och börjar äta. Chibon har fortfarande panik, sparkar, hoppar, springer och stegrar sig, på något underligt sätt får D fatt i honom och han står still. Vi inser båda att tråden måste bort och det nu. Jag börjar med stolpen men varje gång jag börjar klippa så sträcks tråden och han får återigen panik, D åker med i grimskaftet på fötterna och ömsom går omkull ömsom bockar. Jag vet att jag tänkte att "Fan, det här går åt helvete, han klarar sig aldrig!"

Ungefär samtidigt kom Älsklingen som E ringt, hon hade varit så hysterisk att hon inte kunnat berätta vad som hänt men han förstod att något hänt och var redan på väg när hon lyckas få ur sig ett "kom!" Han går ut på åkern och hämtar Minelli som står helt oberörd och kikar på skräck scenariot jag, D och Chibon är mitt uppe i. Han leder henne närmare och ju närmare hon kommer ju lugnare blir Chibon.


Får honom att stå still så länge att jag får bort stolpen och trådarna runt hans hals. Sen är det bakbenen kvar som sitter ihop med 20-talet varv eltråd som mynnar ut i en två nävar stor knuta och ett band av tåtar. Varje gång jag klipper för nära börjar Chibon sparka och kasta sig runt, varje gång snärtar eltrådståtarna mig på armarna. Tack Gode Gud träffar inte han mig en enda gång. Vi lyckas få bort trådarna mellan benen och kring det ena benet med den gamla papperssaxen jag fick med mig från stallet, när det är gjort och vi har den stora härvan kvar kring höger bakben litar inte Chibon på mig längre, så fort jag närmar mig hans ben hoppar han undan. Vi beslutar oss för att leda upp honom och Minelli närmare stallet.


Utanför stallet lugnat sig Chibon och älskling kan lämna över Minelli till mig och hämta en avbitartång i garaget. Vi bestämmer att jag ska fortsätta klippa och han ska hålla i Minelli. D håller Chibon, något annat är det aldrig tal om, den hästen litar inte så mycket på någon som på henne, hade vi bytt hade risken varit att panik utbrutit igen och det ville vi för allt i världen undvika. Något hände där, Chibon la huvudet mot Diana och halvslumrade, han stod blixt stilla så jag fick knipsa av alla trådarna på en gång.

Han var loss! Han kunde stå! Han levde! Jag levde! Jag har aldrig någonsin varit rädd när jag under de 25 år som jag har hållit på med hästar, jag har aldrig känt att jag ingen kontroll har, inte förrän i Lördags. Jag trodde verkligen att nu dör jag. Jag trodde verkligen att nu har Chibon brutit vartenda ben i kroppen.




Änglavakt har fått en helt ny innebörd för mig, jag har tiotalet blåmärken och brännmärken efter eltråden, jag har en spricka i ett revben och är öm i hela kroppen men jag lever. Jag kunde lika gärna ha dött, jag kunde ha fortsatt släpas med, jag kunde istället för att landa mellan tre stora stenar ha landat rakt på en, Minelli kunde ha fastnat i tråden hon med då hade jag setat fast i eltråd mellan två panikslagna hästar. Så mycket gick bra som egentligen kunde ha gått väldigt illa.


Och Chibon? Han klarade sig med ett par svullnader, där tråden setat runt hans hals och ett par små, ytliga sår. Minelli fick ett litet skrapsår på ett av sina bakben, det var allt.

Man kan väl säga att vi åkte aldrig till Göteborg efter min ridtur. Inte förrän när chocken la sig sent på kvällen så kände jag hur ont jag hade och det var då det kom över mig, fan vilken tur jag hade, bara tur inget annat än tur!

söndag 23 maj 2010

Förbannande Fredag

Vi hade en plan jag och älskling inför helgen som var. Vår första barnfria helg på mycket länge. Vi skulle ta det lugnt på fredagen, äta något gott och kanske se en film. Lördagen var tanken att jag skulle ta en kort ridtur på morgonen sen tänkte vi ta tåget till Göteborg, kika lite, gå ut och äta och bara vara för att sen på Söndagen få sova ut innan jag skulle åka upp och hämta hem Skrutt.

Det sket sig! Det sket sig verkligen! Något annat kan man verkligen inte säga.

Fredagen började bra, jag och Skrutt skrotade runt lite här hemma, åt lunch och fixade lite innan vi begav oss in till stan och tågstationen. Kom i så där lagom tid, nio vet när man hinner hämta ut biljetterna och köpa varsin tidning i lugn och ro utan jäkt och utan att hinna läsa ut tidningen innan tåget kom. Perfekt!

Plockade ihop våra saker och traskade ut på perrongen ett par minuter innan tåget ska komma. Ganska mycket folk var det som skulle med tåget men ändå inte jätte många. Klockan gick, tågvärden ropade ut om förseningar på andra tåg men inget om det vi skulle med men klockan gick och klockan gick. Så rätt som det är görs ett utrop, 11 minuter efter egentlig avgångstid att tåget är ca 34 minuter sent. Redan där och då inser jag att jag kommer få tillbringa 2 timmar dötid i Örebro då jag i Örebro, då alla tåg går som de ska, har ca 20 minuter på mig att lämna barn och byta tåg snabbt kan räkna ut att 34 minuter är mer än 20...

Så småningom kom tåget, resan upp gick bra, vi fikade, pratade och mös Skrutt och jag.

Så i Örebro inser jag att mitt tåg tillbaka är även det försenat p.g.a. vatten på spåret, jippi, såg genast hur min fredagskväll var räddad. Lämnar Skrutt till sin Pappa och går till nästa perrong, där det inte ens står på tavlan att tåget är försenat trots att klockan är drygt 20 minuter efter avgångstid, om stämningen på den överfulla perrongen var trevlig, kan man nog inte riktigt påstå nej, folk var rätt irriterade, vilket jag verkligen förstår! Men som alltid så rullar tåget in så småningom, 43 minuter sent. Med orangelappar som deklarerade att dörren var ur funktion på mer än hälften av dörrarna.

På kom jag, hittade min plats och satte mig. Tåget rullade vidare mot nästa station, de berättade i högtalarna att tåget nu var 44 minuter sent och att de räknade med att köra in några minuter. Detta kändes bra, nu ville jag hem. Strax efter så slocknar min vagn, luftkonditioneringen stängs av, högtalarna slutade att fungera och dörrarna låses. Underbart i det underbara åskväder som var i Fredags, värmen var tryckande och det var minst sagt klibbigt.

I och med att högtalarsystemet dog i min vagn blev vi inte informerade om att tåget istället för att köra in tid sackade efter ännu mer. Inte förrän strax innan Skövde fick vi heller veta att blixten slagit ner i Herrljunga så inga tåg skulle komma att passera där, inte i någon riktning. Underbart!? Tack och lov skulle jag hoppa av innan Herrljunga. Så tuffade tåget vidare mot Skövde.

I Skövde stod vi extremt länge på stationen innan vi åkte vidare i ett blixtrande landskap. Så plötsligt var det stopp. Vi stod blixtstilla länge, länge stod vi stilla tills att tåget satte av igen, bakåt!! Tåget backade, snacka om att jag tappade lusten att någonsin mer åka tåg då. Men tack och lov började tåget snart krypköra framåt igen för att slutligen lite mer än en timme sent rulla in på Falköpingsstation där älskling väntade på mig.

Så hem kom jag, efter mycket om och men men jag kan inte låta bli att undra om inte SJ borde börja ägna sig åt något annat än just tågtrafik. I vintras kunde tågen inte gå och det var stora förseningar och inställda tåg i månader efter snöovädret. I min värld är inte snö så himla ovanligt i Sverige, vi får det i regel varje år, någon gång under året, oftast vintertid faktiskt.

Samma sak vatten, vi bor i ett land där det händer att det regnar, det är liksom inte Sahara här direkt, det borde med andra ord inte vara en överraskning att det regnar och trots detta verkar det komma som en överraskning varje gång, för SJ alltså, inte för så många andra.

För att inte tala om åska, det åskar rätt ofta i Sverige under vissa delar av året, framförallt sommaren det kan inte eller borde inte kanske man ska säga för kan gör det ju uppenbarligen, komam som en överraskning för SJ.

Nää, kanske skulle de lägga ner sin tågverksamhet...

...och lördagens helvete får ni höra om snart.


måndag 17 maj 2010

Mc Fusk & co

Nu ska ni få höra min story.

Jag började på McDonald's Augusti 2001 och jobbade där till September 2006, 5 år i helvetet.

När jag började så började jag i kassan, inget konstigt med det, jag var rätt snabb och hade koll på det mesta, wastade rätt och till en början sa ingen något sedan började den i köket säga ifrån, oftast var det arbetsledaren eller restaurangchefen som stod där.

Redan till jul fick jag påbörja arbetsledar utbildningen, det var interna kurser i matsäkerhet, KSR - Kvalitet, Service och Renlighet det var A och O och det lät så fint, det var en annan femma när man kom ut på golvet efter att ha blivit arbetsledare (skiftledare) då kom pressen om löneprocenten, vår chef  ringde så ofta det bara gick och kollade vad löneprocenten låg på, var den för hög (över 12%) fick man order om att fixa det, skicka hem eller skicka på rast, lös det hette det...

Ringde någon och var sjuk hörde man ofta "Ta en alvedon" eller ja, men du kan jobba i alla fall, jag sjjälv har jobbat på McDonald's med influensa i 39,7 graders feber, fick kommentarer som fan va hängig du ser ut då och när jag bad om att få gå hem så var det nej, men jag kunde ju inventera eller nått. Helt sinnessjukt så här i efterhand och jag förstår inte att jag stod ut där och då.

Man får när man jobbar på McDonald's äta för 55:-(kan ha ändrats sen då men då var det så) och det drogs på lönen, åt man för mer så var vi skiftledare tvungna att dra dubbelkost, hade någon glömt att skriva upp vad de ätit så var vi tvungna att lägga in att de ätit, det var straffet för att de glömt eller missat. Tack och lov kan jag svära mig fri från det då jag hellre bjöd på kosten än drog det dubbla.

Sallader kastades aldrig, det var ju "bara" sallader, de märktes om likaså pajer, muffins och Donuts. Wastade man en binge stripes eller alla burgare i skåpet så fick man skit för det, chefen var sur på en i timmar och man fick bakläxa.

På McDonald's finns något som kallas för Haccap - ett kontrollverktyg för att veta att alla grillar etc fungerar som de ska samt för att man ska kunan se vilka kartonger kött som används en viss dag etc för att ifall något går fel kunna spåra källan. Dessa ska fyllas i tre gånger dagligen, ofta glömdes det bort och då fylldes de i i efterhand med uppskattade värden eller rättare sagt rätt värden.

Titt som tätt kallades man in på kontoret till chefen som arbetsledare och fick order om att se till att "Kajsa" som jobbade för andra gången skulle jobba fortare, det gick för långsamt. Kunde hon inte det så var det bara att ta över hennes plats och skicka ut henne i lobbyn för att städa toaletter. Minns ni förresten debatten om att man tvättade toasitsar i diskmaskinen - det var sant men snabbt las locket på, det fick vi inte yppa ett ord om.
I köket finns det klockor att ställa för alla grönsaker etc, de sattes inte ens på morgonen fast tex. tomaterna bara får stå i rumstemperatur i 2 timmar. Det sket man i eller om man hade satt på dem så kom nästa och bara stängde av dem. Ingenting kastades alltså, öppnade tuber med sås får inte sparas till nästa dag, vi fick inte slänga dem, det var slöseri...

Det som fick mig att säga upp mig var då jag kom tillbaka efter ett års Mammaledighet. Till att börja med så tog det mig två månader att få tag i min chef för att säga till att jag ville tillbaka, när jag väl fått tag i min chef och det var klart att jag skulle tillbaka 1:a Januari 2005 och skulle hämta ut mitt schema så hade jag fått 29 timmar schemalagt på 1 månad. Jag hade en tillsvidaranställning på heltid men 29 timmar var vad jag fick. Jag påpekade detta för restaurangchefen och restaurangens ägare och fick till svar "Ja, men det är ju fler som ska ha timmar förstår du väl!?"

Jag vände mig då genast till Facket, jag var en av få som var med i Facket då McDonald's uppmuntrade oss att ta avstånd från facket, de som inte var med i Facket fick jobba mer, det var dealen.

Efter att jag ringt facket tog det inte en timme innan jag hade alla mina timmar på schemat, alla förlagda till eftermiddagar, sena kvällar och nätter (16:00-00:30), jag krävde aldrig att enbart få dagtider eller bara tidiga tider, men ni kan ju själv räkna ut hur det funkar att arbeta 16:00-00:30 som ensamstående till ett barn på 1½ år...

Tack och lov var första assistenten bra, hon sa att vi löser det här så ska du inte ha det. I samma veva gick en annan tjej på Havandeskapspenning, hennes arbetstider var förlagda till 9:00-16:00, Första assistenten tyckte då att jag kunde få dessa tider så hon ringde upp chefen och sa att det fanns en lösning på mitt schema, jag stod intill och hörde hela diskussionen; Hon fick till svar att nej, Cicci ska jobba de tider hon blivit schemalagd, INGA andra. Första assistenten försökte lirka och diskutera fram en kompromiss men nej, det var omöjligt.

Jag fick istället på egen hand byta mina tider med andra för att få ihop allt med dagistider, mina timmar etc. Jag ringde Facket och berättade vad som hänt och frågade vad som kunde göras om något kunde göras och fick till svar "Nja, det är ju så här de gör när de vill bli av med folk de tycker är jobbiga..." Jag bara gapade, det var det enda svaret jag fick. Fine, att de kan schemalägga mig hur som helst men att Facket bara fann det som normalt gjorde mig stum.

Man kan väl säga att jag redan där och då ledsnade rätt rejält.

Inte blev det bättre med tiden, jag härdade ut det var ett jobb, ett jobb var jag tvungen att ha. Men när lönerna sällan stämde och när jag en fredag ringde för att meddela att min dotter var sjuk och blev uppläxad för det var faktiskt Lönefredag och var hon sjuk skulle de minsann ha ett läkarintyg. Jag ringde läkaren, åkte dit med min dotter fick ett läkarintyg sen sa jag som det var till läkaren att behöver jag gå tillbaka till jobbet en enda dag till så hoppar jag framför tåget. Allt bara kom över mig och jag satt där och bara grät, minns att en kompis var med, jag klev ut från läkarens rum med ett sjukintyg på 3 månader, lika lång tid som min uppsägningstid var, åkte direkt till jobbet, lämnade in båda läkarintygen och sa upp mig sedan dess har jag inte satt min fot på McDonald's och kommer aldrig att göra igen heller.

Det är min story och tyvärr så tror jag inte att den är så unik som McDonald's själva vill få det att låta som.

Att McDonald's ledning inte vet vad som händer på golvet tror jag inte ett smack på, jag minns att så fort McDonald's var lite i blåsväder var som helst i världen gick det snabbt som attan ut ett mail med hur vi skulle förhålla oss till frågan och vad vi skulle svara våra gäster om de undrade eller hade synpunkter. Så är jag säker på att det skett nu också, alla är radiostyrda, det är som en hel sekt där någon annat tänker åt en och man bara gör för ifrågasätter du blir du jobbig och då ser de till att bli av med dig på ett eller annat sätt...



onsdag 12 maj 2010

Tårar

Jag sitter här, skulle maila till Lovas Mamma att de första gardinerna skickas imorgon eller på Fredag. De börjar bli klara nu samtidigt som vi i Anna Marias blogg möts av beskedet att Lova med största sannolikhet inte kommer att klara sig, de pratar inte längre om månader utan om dagar, cancern är för agressiv, strålningen fungerar inte, tårarna rinner liksom för så många andra ner för mina kinder.

Vad är det för rättvisa?

Vad är meningen med att låta ett barn födas för att sedan låta det dö, innan det ens har fått börja i skolan?

Vad fan är meningen med livet och var fan finns någon som helst rättvisa?????

Jävla Cancer skit!

Fan ta den!

tisdag 4 maj 2010

Välkommen till världen!

Jag måste ju välkomna lille Zigge till världen, han föddes i Fredags på självaste Valborgsmässoafton och äntligen finns det en bebis i vår närhet att shoppa till!!! Välkommen lilla Zigge och Grattis C & R till ert lilla underverk!

I Lördags fick Angelika & Roger en liten tjej, en liten Frida blev Amelia stolt storasyster till, Grattis och Välkommen lilla Frida!

Massa bebisar att snosa på, mys!

Bonde söker Fru 2010

Igår var det dags igen. Dags att möta Bönderna i nästa säsong av Bonde Söker Fru. Jag vet löjligt och fjantigt men jag är fast, har sett alla säsongerna och har nog inte missat många avsnitt inte, jag vet egentligen inte varför för hela programidén känns rätt löjlig om jag ska vara helt ärlig.

Egentligen hatar jag att titta på Dejtnings program så det borde verkligen inte vara ett program jag ser på men det är det alltså och igår var inget undantag. Som vanligt har det vaskat fram landets tafattaste bönder känns det som, alldagliga för att inte säga lite tråkiga.

Tycker lite synd om han Magnus från Jämtland när han ska visa sig på den styva linan och först inte kommer upp på sin häst och sedan illa kvickt flyger av och allt detta UTAN hjälm! Hur tänkte han då? Ja, visst hade det varit coolt och säkert fått ett par kvinnohjärtan i brand om han svingat sig upp och tagit en runda a'la Tobbe Larsson, men riktigt så blev det ju inte nej.

Men vilka bönder det blir återstår att se, Linda Isacsson har sina favoriter klara, Thomas Samuelsson från Östergötland och Ann-Katrin från Skåne och ja, det blir nog bra TV med de två. Absolut och helt ärligt så ser jag hellre att de väljer ut Bönder som ger bra TV än riktiga torrbollar som man bara blir irriterad på, som han förra året, han den där som gjorde allt för att göra tjejerna svartsjuka och vägrade öppna sig utan istället lallade runt och inte gjorde ett steg av närmande på ett vettigt sätt, vet ni vem jag menar? Kommer inte alls på vad han heter just nu men strax, ska bara googla reda på det. PECKA! Per-Jörgen hette han visst och ja man kan ju just undra varför han va singel när han behandlade sina tjejer så som han gjorde, hmm, jag klurar fortfarande på den, ett år senare...

Att de valde Roger förra året det förstår jag också, han var ju så tafatt att man visste inte åt vilket håll man skulle titta när han va på TV, egentligen rätt tragiskt och synd om honom men bra TV blev det och jag vet inte men väljer man att ställa upp i ett sådant program så får man kanske också ta att de väljer en på andra grunder än vad man tror.

Hur som helst så ser jag fram emot starten i höst, det gör jag!

måndag 3 maj 2010

Gardin - Uppdatering

Först en liten uppdatering angående gardinerna till Bonken i Uppsala, de är på G, jag inväntar två kappor som en snäll tant på gatan håller på att sy sen kommer första paketet med gardiner att fara iväg mot Uppsala.

Den ursprungliga Ideén till att sy gardinkapporna komemr från Dolce Bambini - Anna-Maria och Lilla Lova Karlsson som just nu ligger i Uppsala och kämpar mot den onda cancern från helvetet. Utan hennes inlägg om hur fula gardinerna där är hade jag aldrig kommit på att något så lite som att ge lite tid kan betyda så mycket för så många. Jag tänker på det när jag håller på med gardinerna att de kommer snart hänga där, roliga mönster, färger och former som kanske kan sprida lite ljus i en annars så mörk tid för alla dessa familjer.

Undrar just hur många barn med familjer som har legat där och tyckt att det varit grått och trist. Jag vill inte veta. Jag vill inte, det är så orättvist. Vi får barn, den lyckligaste dagen i våra liv, ett oskyldigt litet liv som vi lovar att skydda från allt ont, hur kan man skydda sitt barn mot något så ont som Cancer?

Det går ju inte, det gör mig galen, jag är lyckligt lottad, min dotter lever och mår bra. Hon är en fullt friskt 6-åring som längtar efter att få börja skolan, som leker med kompisar, rider, dansar och sjunger. Jag skäms. Jag skäms när jag klagar över hennes 6-års trots, då skäms jag för jag skulle aldrig i hela mitt liv vilja byta med någon. Min dotter är ju den underbaraste dotter man kan ha, precis som ditt barn är det underbaraste lilla barn för dig.

Jag tror inte på Gud men jag är övertygad om att hade han funnits hade inga barn fått cancer. Det är bara för grymt för att vara verkligt. För grymt.