tisdag 2 mars 2010

Adrenalinkick!

Igår fick jag veta att jag lever. En mardröm, en adrenalinkick.  En sådan adrenalinkick har jag inte fått på länge, om ens någonsin.

Det var så himla fint väder igår eftermiddag, solen sken och värmde i snön och det var bara som gjort för att vara ute så när älskling och Skrutt kom hem så åt vi mellis och bytte om för att ge oss ut till stallet alla tre tillsammans.

Skrutt ville rida ut en kort sväng i skogen och jag tänkte att ja, varför inte? Skrutt har blivit himla duktig på att rida och nu har vi fått hålla till på stallplanen rätt länge för all snö så jag förstod hennes längtan att ge sig ut i skogen. Nu litar jag inte på att hon klarar av hästen själv i skogen så för att vi skulle kunna rida tillsammans så var älskling och en longerlina med, för säkerhetsskull och det kan vi nog tacka min lyckliga stjärna för idag!


 
Vi tar in hästarna, både Jannie och Minelli, gör dem klara och precis innan vi ska sitta upp så slänger jag ut lite hö till Chibon. Han klarar att vara själv i hagen utan probelm men jag tänkte så har han nått att göra medan han är själv och han behöver dessutom mer hö än de andra två köttbullarna.

Precis intill stallet går en 80-väg som till för alldeles nyligen var en 90-väg. Den här vägen är rätt trafikerad och då med mycket lastbilar och man kan väl säga att de kör sällan så som man bör utan helst en 10-20km/h för fort. Man kan med andra ord säga att det är ingen väg man vill rida på eller bör rida på. Allra helst inte då det är en kort raksträcka utanför stallet, men det åt båda håll är skarpa kurvor så man ser inte mer än just raksträckan och vad som rör sig på den.

I vanliga fall så går det att rida på en gammal traktor väg intill den stora vägen, igår gick inte det, vi testade och för mig och Minelli gick det väl hyfsat men inte för lilla Jannie som knappt hade huvudet över den otrampade snön så vi vände och tog vägen. Lyssnade noga och gick sedan i rasktakt de tiotal metrarna till skogsvägen. Jag hörde på avstånd hur Chibon gnäggade lite, men inget som jag reagerade på utan mer tänkte att fan va tramsig han är och red ner på skogsvägen.


Skrutt red upp jämsides och Jannie gjorde ett glädje skutt som Skrutt skrattade åt. Samtidigt hör jag hur Chibon gnäggar. Jag kommer på mig själv med att samtidigt som jag tänker det säger till min sambo "Låter det inte som om Chibon gnäggar väldigt nära?" Vänder mig om och ser genom träden att han är på vägen samtidigt som jag ser en bil som kommer från det håll vi kommit ifrån.

Det blir bara svart i huvudet på mig och det enda jag hinner tänka är "Fan han är på vägen!", vänder om Minelli, skriker i farten till min sambo att hålla Jannie och driver på Minelli upp på vägen, totalt livsfarligt så här i efterhand, upp för en grusväg ut på en väl trafikerad 80-väg precis efter en skarp kurva.

Jag manar på Minelli mot Chibon samtidigt som han kommer i flygande fart mot oss och jag vevar allt vad jag har med min ena arm för att göra bilarna uppmärksamma på vad som händer, tack och lov kom de från rätt håll och hann se oss, tack och lov var det barmark på vägen, tack och lov kom Chibon fram till oss och MInelli höll sig lugn som en filbunke och lyssnade på min minsta lilla vink. Tack och lov!

Hoppade av i farten och får tag i Chibon, samtidigt ser jag D komma springande från stallplanen och ropar "Det kommer två lastbilar bakom dig!". Vänder mig om och mycket riktigt där kommer två lastbilar som inte riktigt har förstått vad som hålle rpå att hända, jag släpper Minelli som jag vet stannar vid min sida. Eller vet och vet, man vet ingenting i en sån här situation! Ingenting! Men jag tror mig veta och vevar med min vänstra hand, det tar ett par sekunder sen ser jag hur lastbilarna saktar ner. Återigen tackar jag min lyckliga stjärna att det inte var snö och is på vägen som det var tills i förrgår utan barmark. Återigen tackar jag min lyckliga stjärna att de inte kom när jag red upp på vägen, en halv minut tidigare.

Jag hann inte tänka alls just där och då, jag bara handlade på ren instinkt och känsla. Jag gjorde så många fel man kunde göra, herregud, rida i full fart upp på en 80-väg där jag vet att det kommer bilar. Jag vet att jag tänkte att nej, jag hör inga bilar från det hållet och manade på Minelli mer för att komma en bit från kurvan innan Chibon kom fram till oss.

Chibon kunde lika gärna ha fortsatt irra runt, stressad som han var fast vi kom upp på vägen, Minelli kunde lika gärna ha fått en knäpp och skenat efter Chibon eller börjat konstra på annat sätt när Chibon kom travande mot oss och då menar jag inte någon kort liten samlad trav utan mer av det slaget man ser på en travbana. Minelli kunde lika gärna ha dragit när jag släppte henne för att vinka till lastbilarna, då hade vi haft två lösa hästar på vägen.

För att inte tänka på om Jannie hade slitit sig med Skrutt på ryggen, vad hade jag gjort då??

Det finns så många scenarion som kunde ha skett, just där och då tänkte jag inte utan jag bara handlade. Det var nog det som räddade oss, hade jag tvekat då jag drev på Minelli upp på vägen så hade vi istället krockat med två lastbilar. Hade inte tanken slagit mig att det lät som om han var så nära så hade jag inte vänt och Chibon hade krockat med två lastbilar. Hade inte älskling varit med så hade kanske Jannie dragit efter mig och Minelli och Skrutt och Jannie hade krockat med två lastbilar. Så många om, tankar som inte slog mig förrän efteråt, efteråt då adrenalinet fortfarande pumpade som ett kärnkraftverk i min kropp.

Nu gick allt bra och det tackar jag min lyckliga stjärna för!

Jag tackar faktiskt mig själv också, för att jag tycker att min dotter rider riktigt bra och klarar Jannie bra, i paddocken men inte litar på att hon gör det i skogen än så min älskling snällt fick följa med ut. Och så tackar jag mig själv för att jag hade reflexjacka och hade satt på skrutt reflexväst fast det var ljust så vi verkligen syntes. Jag tackar nog mig själv för att jag litade på mina kunskaper, erfarenheter och instinkter just där och då också, hur idiotiska de än må vara så här efteråt.

Och tack D för att du såg lastbilarna och mötte upp, tack för att du snabbt såg att tråden var nere och din häst på rymmen. Du sa igår när vi skulle åka hem igen "Tack för att du fångade min häst!" Det var så lite, det var det enda jag hade i huvudet, få bort Chibon från vägen! Jag tror att hade det varit omvänt hade du reagerat på samma sätt, så tack till dig!



Men mest av allt tackar jag min lyckliga stjärna för att allt gick bra, både med hästar och människor, så väl ryttare och gående som bilister.



2 kommentarer:

Fröken UppochNer sa...

Fy va läskigt! Tur att allt gick så bra.

MADICKEN sa...

Ja, det känns som tur i oturen på alla sätt och vis...:-)