tisdag 30 mars 2010

Städning vs stallet denna underbara dag

Känns som en evighet sedan jag bloggade, tiden går så fort att jag inte längre hänger med. Idag är vi lediga Skrutt och jag, har städat i trädgården och nu ska vi nog ta ett ryck här inne också, eller om vi kanske skiter i det och åker ut och rider istället. Det är ju så underbart väder! 10 grader och klarblå himmel, helt underbart! En dag som gjord att vara ute på och inte inne och städa, nä, stallet får det nog bli...

fredag 26 mars 2010

Offer hånas och hängs ut, förövare hyllas, vår tids Sverige???

Jag blir så förbannad. Idag på Aftonbladet kan man läsa om Linnea 14 år och jämnåriga Oscar.

Linnea å sin sida säger sig ha blivit våldtagen av Oscar, Oscar hävdar att så inte skett. Bådas Mammor har talat ut i pressen, den ene påstår så klart att hela historien är sann medan den adre menar att så är det inte alls. Inget konstigt alls i det, klart man tror och vill tro det bästa om sitt eget barn. Jag hade säkerligen reagerat på samma sätt som båda Mammorns, beroende på vad mitt barn sagt och gjort.

Nu till saken, ingen ska bli våldtagen. Ingen människa har rätt att ta sig friheter mot någon annan mäniskas vilja. Jag skickar mina barn till skolan i tron om att där är de säkra. Så verkar ju inte riktigt fallet vara. Elelr jag vet inte om Oscar är skyldig, det tänker jag låta vara osagt och låta polisen, åklagare och jurister besluta i. Men hur som helst har en hel vuxenvärld vänt Linnea ryggen.

Efter att detta kommit fram så har alla vänt Linnea ryggen, skolans vuxna, hennes kamrater, alla. Det gö rmig jävligt förbannad! Hur i helvete ska man som barn våga berätta när något händer en om man möts av vuxna människors illvilja att hjälpa?

Hur ska man orka gå vidare om alla vänder en ryggen, han var ju en så fin kille, de gör inte så. Eller?

Hur i helvete kan skolansledning sitta kvar, inte bara efter att ha misstrott Linnea utan sedan dessutom sett på hur alla kamrater vänt henne ryggen, startat grupper på Facebook om hur hon är korkad, dum i huvudet och ljuger? Det kalals i mina ögon som mobbning och det ska var skola ha en handlingsplan för, vart är Bjästaskolan i Örnsköldsviks handlingsplan? Kanske läge att se över rutinerna för det här är galet, jävligt galet!

Det spelar ingen roll om hela storyn är påhittad, varken Linnea eller Oscar ska hängas ut och hånas. De ska heller inte hyllas som hjältar, så som prästen och andra gjorde. Mot Oscar. Den fina pojken som våldtar blir en hjälte och den onda flickan som blir våldtagen hånas och hängs ut av så väl vuxna som barn, inte bara på skolan, inte bara på orten utan över hela världen på Internet.

En enda ställde upp för Linnea och gick emot strömmen, en enda! Det var inte en fröken, inte en förälder, inte rektorn eller prästen, nä det var en jämnårig kamrat. Är det våra barn har att förlita sig på, en enda vän??

Jag blir rädd, rädd för att låta min dotter växa upp i detta samhälle. Jag vill att hon ska kunan lita på att om något händer henne så finns där stöd och hjälp. Hon ska våga anmäla, hon ska våga komma till en vuxen och berätta men framför allt så ska hon ta mig fan bli trodd!

Det är inte var lekmansuppgift att utreda och dömma, det är det vi har poliser, jurister och åklagare till så om vi lämnar det jobbet till dem och är vuxna med nog så mycket civilkurage att vi kan säga ifrån när något är galet eller ett barn behöver hjälp så kanske vi kan få det här idiotsamhället på rätt köl igen.

Är det så att Oscar trots inte bara domen om våldtäkten på Linnea utan även en till så behöver Linnea hjälp, då är något galet. Är det så att Oscar är skyldig så ska han ha hjälp, det behöver han då. Hur som så borde inte Linnea tvingas flytta för att slippa gå i samma skola som sin ev. våldtäktsman, hon ska inte behöva möta honom varje dag, han ska bort från skolan, inte hon, men hur var det nu igen, de fina killarna gör inte sånt här, eller???

torsdag 25 mars 2010

Aaaaaaaaahhahhaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!

Vår!

Det är vår!

Äntligen!

Såg krokusar när jag länade skrutt på förskolan imorse och nu är det 11 grader ute! Det är vår!

Det stod två tranor och kikade på oss igår i stallet så nu är det vår! Vår, vår, vår, äntligen!!

Visst känns livet lite lättare när solen är framme och värmer en och man ser de där små, små tecknen på att det faktiskt blir sommar i år igen.

Nu ska jag hämta hem skrutt så vi kan åka ut till stallet och ge ifrån oss varsitt vårskrik på vägen...



tisdag 23 mars 2010

Förskoleklass

Jag är lite kluven, lite lätt irriterad för att inte säga tokarg. Igår var det möte på skolan inför höstens förskoleklassare. Jag var där eftersom det ju är dags för Skrutt att börja i Förskoleklassen.

Vi fick information om skolskjutsar, måltider, skoldagstider etc. Inget konstigt med det, inga oklarheter och inget jag inte redan visste.

Men så var det en sak, en liten detalj som gjorde mig irriterad och förbannad. Det blir bara en klass till hösten. En förskoleklass med 25 elever. 25 sexåringar i en klass med en lärare!!! 25 stycken! Idag är de två förskoleklasser med 13 barn i varje, varför, varför i hela världen kan de inte ha två klasser till hösten också??

Åh vad jag är irriterad.

Rektorn fick frågan vad som händer om det flyttar in ett eller två barn till och vi fick till svar att det får vi ta då men inte förrän det är mer än 29 barn blir det två klasser. 29 barn!!!!!! Rent teoretiskt kan det alltså flytta in 4 barn till och det kommer fortfarande vara en klass.

Hur i helvete ska de kunna få lugn och ro, hur sjutton ska läraren hinna med alla?

Jag tycker det är skandal!

Rektorn försvarade sig med att ja, men de kommer ju ha tillgång till båda klassrummet...

Jaha, och om de endå bara har en lärare??

Hur sjutton tänker de? Är det bara pengar i huvudet på dem? Inte en tanke på att det här är starten på våra barns långa vandring genom skollivet? Inte en tanke på att det grundläggande de lär sig under de första åren är det viktiga?

Åh vad jag är förbannad, ska nog skriva ett argt mail till rektorn nu och ge min syn på saken igen för igår verkade han ha lite problem att själv förstå varför vi föräldrar blev så upprörda...

måndag 22 mars 2010

Jag hoppas på ett mirakel...

Jag läser inte ofta bloggar. Jag följer egentligen inga. Eller jo, jag har två kompisar vars bloggar jag läser då och då och så finns det en blogg jag kikar in i varje dag. En blogg som jag följt länge, från början en blogg om en Mamma, hennes liv och hennes två barn idag en blogg om hennes 6-årigas dotters kamp mot cancern som de just fått beskedet att ingen läkare kan besegra om det inte sker ett mirakel.

Det är en blogg som berör och som kan få mig att gråta. Den är fint skriven, på alla sätt och vis men just nu väldigt sorgsen. Får jag tipsa om en blogg så är det den här bloggen jag vill tipsa om.

Det är obegripligt, tragiskt och ledsamt men det värsta är inte att ett barn drabbas utan att så många barn gör det och att de blir fler. Barncancerfonden behöver varje bidrag de kan få, så även Lovas Spargris.

Många styrke kramar till Lova och hennes familj i denna jobbiga tid, livet är inte rättvist men mirakel sker, jag hoppas på ett för Lovas skull för att hon ska få gå barfota i sanden på en strand och äta en glass, hoppa över vågorna och känna solens värmande strålar. Hoppas på ett mirakel så att Lova får hoppa på studsmattan i sommar, gunga högt upp mot himlen i full fart med vinden i håret och solen i ögonen. Jag hoppas på ett mirakel...

Det som gömms i snö...

...kommer fram i tö. Mestadeles är det skit. Hundbajskluttar överallt, vad är problemet med hundägare? Hur svårt ska det vara att ta med sig en påse, böja sig ner och plocka upp skiten för att sedan slänga den i närmaste soptunna? Väldigt svårt av att dömma det jag har sett.

Längs med vår tomt höll jag och skrutt på att cykla i inte mindre än 5 högar och då har vi inte ens hund. Plocka upp skiten efter er! Och har ni ingen lust att plocka upp skiten, håll er bort afrån trottoarer och gångbanor, håll er på er tomt elle rlångt ut i skogen.

Jag hatar hundbajs. Det luktar illa och är halt att trampa i och trampar man i det halkar man liksom per automatik och lukten den får man dras med resten av dagen. Blää!



Men allt är inte skit som kommer fram nu när snön har bestämt sig för att släppa greppet om vårt avlånga land, nej då. Jag hittade bland annat pulkorna ute på vår gräsmatta idag de har legat under snön sen snöstormen, det var ju br att jag hittade dem. Nu när snön är på väg att försvinna menar jag. Sen så hittade jag ett par bollar och hopprep på baksidan, undrans tro vad som mer dyker upp där ute. En skattkista kanske? Med min tur innehåller den då säkerligen hundskit...

Försäkringskassan


Eller ja, tanken var nog god. Får vi hoppas i alla fall. Men det känns som att något gått fel, väldigt fel.

Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag vi kan skrota hela konceptet. Alla känner vi någon som drabbats av Försäkringskassans slarv, idiotiska och så inveklade regelverk att de inte ens själva vet vad som gäller. Jag kan rabbla upp ett tio tal idiotiska saker som Försäkringskassan gjort. Till att börja med så var jag hemma med Vård av sjukt barn för snart 6 år sedan i tre veckor, jag skickade in läkarintyg och hela högen med blanketter, rätt ifyllda, efter konstens alla regler och får vänta 9 veckor på pengarna. 9 veckor på en månaslön. 9 veckor utan inkomst är lång tid, speciellt som ensamstående med barn.

Deras svar när jag ringde och jagade dem var "ja, men vi har 8 veckors handläggningstid..." Jaha, och? Jag har inte 8 veckor över att vänta på er j*la handläggningstid! Men om de förenklade regelverket lite så skulle kanske handläggarna kunna hinna med ett eller ett par till ärenden under 8 veckor.

Det är ju inte direkt någon hemlighet att Försäkringskassans förtroende har dalat, speciellt inte sedan förra sommaren då de ändrade om datasystemet och folk fick vänta upp till tre månader på sina pengar men det som stör mig mest det är att det har alltid rätt. Inte en enda individ har något att sätta emot, vill de ha tillbaka pengar som de anser att man fått felaktigt så ska de ha det nu, pronto på en gång. Tänk om man kunde ställa det kravet på dem också.

Jag tycker inte att det är fel att de jagar fuskare, men jag tycker att det är fel att de ser alla som fuskare och drar det till ytligheterna. Det är fel att det har ett reglemente de själva inte ens klarar av att tyda, fel att de har en bunt blanketter som gjorda för att fylla i fel och sen inte kan hjälpa individer när det blir fel.

Jag kan för allt i världen inte förstå hur vi kan ha en instans som har hand om alla bostadsbidrag, sjukskrivningar, föräldralediga och underhåll utan att ha en susning om vad de håller på med. Utan att kunna hjälpa, utan vetskapen och förståelsen för hur många människor de förstör för genom att inte ge klara besked och svar på frågor.

Jag säger som en vän sa då hon ringde dagen innan hon sökt Havandespakspenning och frågade hur det gick och fick till svar att det får handläggningen utvisa...

"Vad gör du egentligen på jobbet??"
"Svarar i telefon och svarar på våra kunders frågor..."
"Ge då fan i att svar nästa gång det ringer för frågorna kan du ju endå inte svara på!"

Vår tids brasa...

Idag kan man på Aftonbladet läsa om Fejkbloggare. Jag känner bara, jaha, och?

Jag vet inte, men sagoförfattare har väl funnits genom alla tider. Varför skulle det inte kunna finnas inom bloggvärlden?

Jag är emot ett par sorters fejkbloggare, de där man bloggar för någon sorts vinnig, vare sig det är ekonomisk, känslomässig eller fysisk vinning likaså om sjukdom. Då är det bedrägeri i mina ögon men att blogga om en påhittad vardag, en drömvärld där man ger sina innersta drömmar liv ja det kan jag inte se felet med.


Vi har genom alla tider älskat att lyssna på sagor, vandringssägner och historier, skillnaden idag är väl egentligen bara som så att vi inte sitter kring brasan och berättar dem utan vi läser dem på nätet. Offentliga för en hel värld och inte bara för de närmaste. Vår tids brasa är internet. Vad klagar folk för, det finns ju en oändlig uppsjö sagor, historier, livöden och berättelser att följa.

Jag förstår helt ärligt inte debatten kring detta, är folk så korkade att de tror blint på allt de läser utan att på något vis granska källan med sina kristiska ögon så får det faktiskt stå för dem.

Man kan läsa på Aftonbladet att det drabbar de som bloggar "på riktigt" och har det svårt, har en drömvärld eller så då de tas som oseriösa. Jag undrar då igen, vad spelar det för roll? De som känner personen i fråga vet förhoppningsvis hur den lever och har det, vad spelar det för roll om inte hela världen vet det?

Jag skriver ur mitt huvud om den vardag jag lever i, mina tankar, mina funderingar och mina åsikter, det ä rmitt liv men helt ärligt så bryr jag mig inte nämnvärt om det finns någon där ute som tror att detta är en fejkblogg så länge mina nära, de jag håller av vet att det inte är det. Så länge jag kan stå för det jag skriver kommer jag fortsätta skriva, vad du än tycker och tänker.

Kan någon snälla förklara för mig vad som är problemet?

Måndag igen...

Så har ännu en helg svept förbi. Två dagar i full fart. Är det inte läskigt hur fort en helg försvinner förbi. Det är som att stå på en Speedwaybana och se bilarna svischa förbi, i depån är det vardag och när de kör är det helg. Många långa dagar frm till helgen som sen bara försvinner i ett nafs.

Vi började i alla fall helgen här hemma med fredagsmys, jag skrutt, mellanbus & goda vänner. Älskling var på Whiskeyträff så han kom inte hem förän sent på natten, eller ska man kanske säga tidigt på morgonen? Storbus var med kompisar i stan och stannade över natten så det var bara jag, skrutt och mellanbus hemma.

Vi tittade på let´s Dance, solsidan och njöt av goda frukter, grönsaker och chips så klart, med dip. Jag är ingen sockergalning, jag tycker att alla kan äta allt, man måste bara lära sig att man inte kan äta allt helatiden. Men något slog mig i fredags, vi hade som sagt var dukat upp med morötter, gurka, oliver, annanas, melon, chips och dip. Massor med andra ord. De som tog slut var frukterna och grönskaerna, chipsskålen såg det knappt ut som om vi rört. En intressant iaktagelse enligt mig. Är barnen så inkörda på lördagsgodis och fredagsmys att de önskar sig godis, chips och vad det nu är bara för att så ska vara fast de egentligen föredrar grönsaker och frukt?

Måste nog studera fenomenet lite närmare, en annan dag.

Så kom lördagen, Skrutt var på kalas hos en kompis, älskling låg i soffan och kollade på film med mellanbus nästan hela dagen, storbus hängde med polarna (undrar om det är rätt att säga så, leka är i alla fall fel, det har jag lärt mig...) och jag tog en sväng ut i stallet medan skrutt var på kalas sen blev det brått. Hem och duscha, fixa iordning mig hämta hem skrutt och byta om innan det var dags att bege sig av för vinträff och tjejkväll.

Lite tokigt blev det att både whiskeyträffen och tjejkvällen blev samma helg, men det är smällar man får ta. En riktigt trevlig kväll hade vi i alla fall, god mat och trevligt sällskap. Gott vin var det också men jag tog det riktigt lugnt, kände bar ainte för att bli liggande i sängen hela söndagen. Kom hem sent på natten och somnade på stört.

Blev väckt morgonen där på. Klockan 07:18, allt annat än pigg. Tack och lov sysselsatte sig barnen själva ett tag innan det var dags att gå upp och färdigställa en näringsriktig och nyttig frukost med ägg, hembakt bröd, grönskaer och fil till barnen och ett glas cola till mig själv. Nej, jag var inte bakis jag mådde faktiskt riktigt, riktigt bra men jag var så jädrans trött och kaffe dagen efter klarar jag inte, oavsett om jag varit nykter eller ej.

Så gick Söndagen i lugnets tecken, låg i soffan och kikade på reprisen av Körslaget. Sen tog älskling med sig ungarna och rensade garaget och jag åkte ut en sväng till stallet och rensade bäcken från en massa bråte som följer med isen. Hagen ser nämligen mer ut som en insjö än en hage just nu, det är så tokmycket vatten att den är helt obrukbar. Bäcken som går intill hagen har helt svämmat över så vi hade att göra igår jag och D.

Nu är det Måndag igen, barnen är i skolan och på förskolan och jag ska ta tag i hemtentan jag har så den blir klar snart. Men jag skriver säkert mer om en stund, är så skönt att rensa huvudet från olika utvecklingsteorier emellanåt, ett par timmars effektivt studerande och en halvtimmes bloggande då jag rensar huvudet för att orka köra ett par timmar race till sen är det bästa. Det är nog förresten därför som jag så sällan bloggar om mina studier för att det är här jag rensar huvudet från dem. Så måste det vara!

fredag 19 mars 2010

Samsovning

Det här med samsovning verkar vara en ständigt het potatis. Ska man ha sina barn i sängen eller ej?

Min skrutt sov i min säng länge, jag erkänner, jag erkänner dessutom att det var av ren lathet från min sida. Men what the hell som singel med en 180 säng kändes det ju överflödigt att ha henne i en egen säng i rummet intill, varför gå upp på natten om man inte behöver?

När vi kom hem från BB var det smidigast att ha henne i sängen hos mig, jag slapp gå upp för att amma och hallå, värsta lyxen för en nyfödd att ha en säng på 90 cm att rulla runt på ju, även om hon allt som oftast låg på mig eftersom jag var så rädd att hon skulle sluta andas.

När skrutt var runt två år tyckte alla att det var dags för henne att sova i sin egen säng, alla hade åsikter om det. Klart hon ska sova i sin egen säng. Hon måste lära sig nu. Jaha tänkte jag och tog det hela med ro. Men så kände jag endå att det vore skönt om hon kunde lära sig somna själv i alal fall, halva kvällarna gick ju åt till att lägga barn och allt som oftast somnade jag med henne vid sju och vaknade pigg som en lärka ett par timmar senare för att inte alls kunan sova resten av den natten.

Det var den svåra biten att kompromissa fram en lösning som passade mig och min dotter. Efter ett par veckor ungefär hade vi hittat lösningen, jag läste en saga sen satte jag på en skiva med en saga på som hon fick somna till, i min (vår!?) säng.

Så en vacker dag när skrutt var kring tre år så bad hon själv att få sova i sin säng vilket hon så klart fick! Där har hon sovit var natt sedan dess och somnar helt själv. Kommer hon någongång in till mig nu så bär jag ner henen efter en kvart för då hålle rjag på att bli galen. Hon är som en levande tornado, ena sekunden har man en fot i ansiktet, nästa en i magen och rätt som det är sätter hon sig upp och lägger sig på tvären, hon rullar runt i sängen så både jag och min sambo rasar ner på golvet på varsin sida om sängen. Då, dessa få nätter brukar jag tänka "Hur f*n kunde jag ha henne i min säng så länge!?"

Får jag fler barn så kommer de få sova i sina egna sängar från dag ett, aldrig mer barn i sängen. Inte för att jag ångrar att min dotter fick ligga och sparka på mig i tre år utan mer för att hon ibland påminner mig om hur illa jag sover med ett barn intill mig och jag tror att utvilade föräldrar är bättre föräldrar än utmattade. Sen finns det säkert de som sover bättre med sina barn i sängen, kanon fortsätt med det men jag är inte en av dem...

 

Mitt barn som konst

Jag är inte emot att ha mitt barn som konst. Hon är underbar, vacker och helt unik. Det finns ingen som henne, jag skulle gärna visa hela världen vilken underbart vacker dotter jag har.

Det finns så många vägar inom konsten, så många sätt att visa saker på, även sina barn. Jag skulle aldrig drömma om att klä ut henne till Hitler, Stalin eller någon annan personifierad ondska. Hon är för vacker för det. Men jag dömmer heller ingen som gör det omvända valet.


Visst kan jag hålla med danska konstnärinnan Nina Maria Kleivan att ondskan finns i oss alla. Eller kanske inte i någon förresten, inte från början i alla fall. Jag tror inte att någon föds ond men att saker på vägen kan leda till att människan blir ond. Jag tror faktiskt inte ens att Hitler föddes ond men på vägen blev han vår tids ansikte på ondska.

Det känns för mig lite horribelt att göra sitt barn till avbild för ondskan även om jag inte kan hålla med många andra att det är barnmisshandel. Det är rätt oskyldiga bilder på en välmående bebis i riktigt ful utstyrsel. Men jag tycker också att rosa rysch-pysch är horribelt fult även om det knappast heller kan klassas som barnmisshandel. Så smaken är liksom baken, delad, det som för den ene är vackert är för den andre fult.

Man kan göra mycket för konsten, massor.


Det var inte länge sedan man kunde läsa en artikel på Aftonbladet om att små spädbarn stylas och fotograferas i sömnen. Misshandel ropade några, vacker ropade några andra. Jag personligen tycker att bilderna är enormt söta, det är små söta bebisar, hur skulle de kunan vara annat än söta bilder?

Jag kan förstå att man vill ha sitt barn på en stor canvastavla i vardagsrummet och då vill ha en bra bild, det är enligt mig inget kosntigt alls. sen kan jag undra, är det verkligen så konstigt att man låter barnen posera? Ja, visst de kan det inte självmant, men herregud, titta på varje blöjreklam så har vi en poserande bebis, är det mindre misshandel? Jag menar eftersom de bilderna ger barnet ett par ynka korvören?



Eller är det inte lite som med Miss Landmina att konstnärerna vill skapa debatt, öppna folks trångsynta ögon och låta dem se det otäcka i det söta och oskyldiga genom att klä sitt barn som Hitler eller provocera fram en reaktion att vi ska värna om våra små, oskyldiga barn genom att posera dem och fota? Visst blir vi provicerade? Vissa mer än andra, Kambodjas regering har helt förbjudit tävlingen Miss Landmina, varför? Antagligen för att det ses som dålig reklam för landet men vänder man på det så är det ju extremt bra reklam för landet. Många vill hjälpa att röja landet från minor genom dessa bilder, är inte det positivt? För många är det enbart provocerande, men det är så här vår värld ser ut, allt är inte vad det verkar.

Även i missär kan det finnas skönhet, små späda oskyldiga och ömtåliga spädbarn kan komma att bli onda, det som är vackert och oskyldigt för dig är för någon annan helvetet på jorden.



Åter igen, vad är det för censurerad värld vi lever i? Visst föredrar jag alldagliga porträtt på min underbara dotter men jag är inte emot konsten och att se det vackra i det underliga, det hemska eller oskyldiga.

Jag anser att man kan vara vacker trots att man förlorat ett ben, det vill jag lära min dotter också, det som är på insidan är det som räknas, utsidan är bara ett skal. Jag vill att hon växer upp utan censur. Hon ska se och få lära sig att alla är vi olika, alla har vi olika förutsättningar men alla är vi lika mycket värda! Jag vill att hon respekterar människor för det de är, oavsett utseende, hon ska visa en handikappad människa lika mycket respekt som sin Mormor. En äldre eller yngre det ska inte spela någon roll om de kommer i trasiga kläder eller nya designer skor så ska hon veta att man respekterar dem för de individer de är, inte för vad det har för skal på sig. I grund och botten är vi alla människor.

Censurens Sverige

Ja, vad ska man säga. Vad vi än gör så ska våra barn skyddas, från allt! Från svordommar, från bråk, från döden, från mord och elände. På sätt och vis kan jag väl hålla med. Jag tycker inte att ett program för barn ska innehålla en massa gubbar som röker, svär och slåss men å andra sidan är det vissa barns vardag och är det då fel att visa det?

Alla barn lever inte  i någon lycklig Svensson idyll med 1,3 syskon, villa, volvo och vovve. Det är trots allt ganska få som lever så idag. För många barn är det en annan vardag som är deras vardag. Det finns barn till sjuka föräldrar, barn med bara en förälder, barn till alkholister, barn till föräldrar i fängelse. Det finns barn som misshandlas, utsätts för övergrepp, både psykisa och fysiska. Det är deras verklighet. Deras vardag. Hur ska de veta att det är fel och försöka få hjälp om man aldrig visar deras sida av saken och förklarar vad som är fel med det och hur man ska få hjälp?

Barn är inte dumma, de förstår. Mycket mer än vad du och jag vill tro. Att konstant censurera det vi vuxna tycker är jobbigt tror jag inte på däremot att se med barnen, förklara och berätta tror jag på. Jag tror att det skapar förståelse och medmänsklighet. Se bara på Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, hon visar döden från ett barns synsätt, gör den naturlig och vacker.

Visst är det inte medias uppgift helt och hållet att göra barn uppmärksamma på saker som kan vara jobbiga för dem, men med hjälp av media så kan man öka förståelsen. Det är jag övertygad om. Vad jag menar är att det är dags att sluta censurera bort allt och inget och dags för oss föräldrar att ta vårt ansvar, vi väljer vad våra barn ska få se, när och hur det ska bemötas, det är inte medias uppgift. Det är vi som ska möta våra barn under och efter ett program för att prata om det, förklara varför någon gjorde si eller så och varför man inte kan göra så i verkligheten, eller varför man ska göra så i verkligheten.

Sen tycker jag att det går för långt när föräldrar väljer att göra om sånger så som "I ett hus vid skogens slut" så att jägaren inte skjuter utan kramar haren istället, då har man eliminerat ett problem som inte var något problem från början ens. Vilken jägare kramar haren? De skjuter, det är så vi får vår mat, det är egentligen det mest naturliga man kan vara med om här i världen.

Vad är det med föräldrar idag? Är de så rädda för att låta sina barn se verkligheten att de klagar på media då någon säger Fan i ett barnprogram, klagar då man sjunger en sång om att förlora en förälder i Bolibompa för att inte tala om när man som förälder själv censurerar våra traditionella barnsånger?

Ja, det är censurens Sverige i ett nötskal, eliminera allt man inte orkar prata om så försvinner det....

torsdag 18 mars 2010

Bilar & barn, ingen bra kombination...


Idag när jag hämtade skrutt på förskolan som ligger på skolan här så mötte jag en bil, en bil som körde bra mycket snabbare än 30 km/h det vill jag lova. Precis som skolbussarna stod och väntade på elever plockade bilen upp ett barn på skolan och gasade sen iväg som så att pedalen måste ha hamnat i backen, det var inte bara jag som reagerade kan jag lova, en lärare tog registreringsnumret, men vad gör det när man inget kan bevisa?

Jag är själv utan körkort. Jag har aldrig tagit något. En för stor utgift och för mycket tid. Det betyder inte att jag inte har åsikter. Hur i hela världen kan man köra för fort utanför skolor? Utanför förskolor och på andra platser där barn vistas utan konstant uppsikt? Jag undrar hur man är funtad då.

Jag kan absolut förstå att man drar på på E4:an, där det går. Det kan jag köpa, inte med den saken sagt att jag tycker det är rätt men jag förstår det. Fri sikt, tomma vägar, bra underlag, inga möten och viltstängsel. Jag köper det. Men hur i helvete är man funtad när man kör för fort på gator i villaområden, på gatan utanför skolan och intill förskolan? Hur tänker man då? Eller tänker man alls?

Nu ska jag informera om en liten ska. En liten i min värld självklar sak. Barn är barn, vi är vuxna. Det är vår skyldighet att värna om och lära våra barn hur man beter sig i trafiken. Bland bilar och trafikanter. Det är vår förbannade skyldighet! Men hur ska man kunna göra det om man själv brassar förbi skolan i 150 knyck? Kabooom kommer det att låta en dag. Då är det ingen mötande bil, ingen älg utan ett oskyldigt barn på väg över övergångsstället. Undrar om det känns lika bra då att man tryckt gasen i botten. Tror inte det va? Men lite sent att komma på då. Det är ju som alla vet lätt att vara efterklok men hur vore det om alla bilster istället var förekloka?

Vill ni veta en till läskig sak? Barn har inte samma kunskap om att avgöra hur fort en bil kör mot dem som en vuxen. De kan helt enkelt inte ha koll på allt och de vet inte sina begränsningar. Så när du i bilen tycker att det vore självklart att stå still så går kanske barnet, inte utav självmords önskan nä, utan i tron om att de är säkra på övergångsstället.

Barn är dessutom lätt distraherade. De vet kanske att de får inte springa ut framför skolbussen men då de har tankarna på annat håll så gör de kanske det endå. Kanske står Mormor på andra sidan gatan och väntar på sitt barnbarn och detta känner att han måste berätt anågot nu med det samam och springer rätt ut i gatan, utan att tänka. Utan att för den sakens skull vilja dö. Jag blir galen när jag ser bilar brassa förbi på landsvägen i 190. Har man ingen som helst känsla i kroppen för att barn är levande människor med egna handlingsförmåga? Instinkter som inte alltid är vad man önskar men som man med åren lär sig behärska? Men vet du vad det läskigaste är? Det läskigaste det är att barn är mjuka och bilar hårda.

Bilar + Skolor = Toksnabbt + Barn = Kabooom!

Vad spelar det för roll att vi lär våra barn trafikvett när det är vuxna som beter sig som idioter i trafiken?

Aktiv dödshjälp

Vi lever i Sverige, ett land som går till ytligheternas ytlighet ibland. Vi värnar om den fria individen, var människas önskan. Utom på en punkt. När det kommer till döden. Då är vi omyndigförklarade och inkompetenta. Vi får under hela vårt liv vara med och delta i behandlingar vi ska genomgå, vi kan själva välja att avbryta en behandling så länge det inte kommer att döda oss.

Aftonbladet kan man idag läsa om en 31-årig kvinna som varit sjuk hela sitt liv, hon har varit bunden till respirator sedan hon var sex år gammal, hon är idag total förlamad. Hon har en önskan, en enda önskan. Att få dö. Hon vill att läkarna stänger av respiratorn och låter henne dö.

Vad är det som är så svårt? Det här är knappast något hon kommit på igår utan detta måste vara ett beslut som har vuxit fram under lång tid. Jag, liksom de flesta andra förstår säkert att kunde hon välja på att leva och bli frisk så skulkle valet garanterat varit det men nu när det inte går, varför ska man hålla någon vid liv som inget hellre vill än att få somna in?

Tänk själv att ligga total förlamad utan möjlighet att ens andas själv, inte kunna gå ut, inte få se årstiderna skifta utan vara fast i sin säng, är det livskvalite? Är vi människor så trångsynta att vi inte kan se att en person lider, att det enda rätta kanske är att låta personen somna in.

Eller kan man säga att hon redan är död egentligen och läkarna bara förlänger hennes lidande? Jag menar utan respirator dör hon, det är hennes livlina. En manskin som andas åt henne, utan den vore hon redan död. Är det då inte tortyr att hålla henen vid liv mot hennes vilja, instängd i en kropp som för länge sedan slutat fungera? Är det inte värre än att låta hennes sista önskan få slå in?

Jag tycker att vi borde tänka över det här med aktiv dödshjälp i Sverige, är det verkligen så hemskt? Döden är en naturlig del av livet, man föds och man dör. Alla ska vi någon gång dö. För vissa blir livet kortare och för andra längre.

Jag tycker inte vi ska ha Självmordskliniker, dit människor i en depression kan gå och avsluta sitt liv, de ska ha hjälp på annat sätt. Men just som kvinnan i Aftonbladets artikel borde kunna ha ett val. Ett val att avsluta sitt liv med hjälp.

tisdag 16 mars 2010

Husdjur ~ ett lugn, en mening...


Att öppna dörren och mötas av en glad liten valp som med stora mörka ögon tittar bedjande på en och viftar glatt med svansen eller känna en strykning kring ens ben när katten möter en i dörren måste vara livet. Att ha detta ulliga, gulliga nära, tätt inpå. Alltid ha någon som villkorslöst älskar en i ur och skur oavsett en dålig dag.

Ha någon som struntar i om du är osams med chefen, har slagit i stortån tjugofyra gånger och tappat bort ett viktigt papper på jobbet, någon som kommer och hoppar upp i ditt knä vad som än hänt under dagen, någon som får dig att le. Någon som får dig att må bra.

Det är underbart!

Underbar att tidigt en söndagsmorgon öppna stalldörren och mötas av värmen, lukten och det igenkännande gnägget och en frustning. Se ett vackert huvud kika över boxdörren för att välkomna en. Det gör mig varm inombords, även om det är kallt ute.

Det är lycka.

Har du tänkt på vilken ro och tillfredställelse ett husdjur kan ge en? Ett lugn, en mening, ro ända in i själen.

På många ålderdomshem har man börjat ha djur, katter och hundar just för att de skänker ett sånt lugn och får dem att le. Får dem att känna att det finns någon som älskar dem för de de är. Just den förmågan kan jag avundas våra husdjur att de har förmågan att älska helt utan tanke på att personen inte ser ut så som andra tycker att dem borde, utan vetskapen om att personen som klappar den är dement, blind eller döv.

Jag kan bara se till mig själv och i stallet är min fristad, mitt lugn. Det går inte att vara hur som helst i stallet, man måste ha ett lugn, en frid för att klara av det, har jag en dålig dag när jag åker ut till stallet så är de känslorna som bortblåsta i samma sekund om jag kliver innanför stalldörren.

Jag tror att djur är bra för människor, även de bråkigaste ungdomar lugnar ner sig när de måste ta ansvar för ett djur. Har en god vän som arbetat med just ungdomar på glid i samhället och djur. Inte många av dem var lika kaxiga inne hos Berguvarna som på stan med polarna.

Jag undrar varför man inte i större utsträckning har djur på förskolor också, jag vet att det beror så klart på allergirisken men om man har en förskola med djur och natur inriktning så kan man som förälder göra ett aktivt val att sätta sitt barn där och de med allergi barn kan göra ett aktivt val att inte sätta sina barn där. För tänk att hela dagarna få omges av djur, lära sig redan från grunden att ta hand om och värna om dem och vår natur.

Det behöver ju inte vara ett helt zoo men ett par katter, ett par ponnyn, några får kanske en gris, lite som en 4H gård fast i förskoleregi. Jag vet en sak som är säker i alla fall att hade det funnits så hade jag satt min dotter där.

Det vet jag med säkerhet.

Och jag tror mig veta att djur är bra för mänskligheten och vår inre frid.




Fler bloggar om husdjur: Petras Blogg, Yoanna

lördag 13 mars 2010

Melodifestivalen 2010 *Final*


Ikväll smäller det. Nu är det dags, finalen i Melodifestivalen 2010. Vilka som röstar på Eric Saade vet vi redan. Det är alla fjortisar som dyrkar marken han går på, vill slita av honom kläderna fast de inte ens är byxmyndiga än. Det är de som röstar på vår "Manboy". Låten är rätt bra, Eric är Disneysöt som tagen direkt ur en High School Musical film, det är han. Men han och låten känns lite, ja lite fjortisaktig. Men vem vet kanske är det det Europa vill ha?



Timotej vägrar utvik, det är kanoners det. Skulle väl kanske vara så där att börja sin musikkarriär med att visa brösten för alla killar fast å andra sidan kanske de skulle vinna ett par tre röster från Sveriges yngre killar. Men jag håller på dem, bra jobbat att de inte gör det för skulle de göra det så skulle inte Europa veta om det i alla fall, eller kanske är det just det de skulle. Är det bara bröst Europa vill ha så ska vi alltså inte skicka Timotej till Oslo även om jag personligen gärna skulle se dem där. Med kläderna på.



Anna kan jag inte riktigt bestämma mig om jag tycker om eller ej, hon sjunger vackert. Låten är bra, fler tycker uppenbarligen det eftersom hon är favorit inför kvällens final. Men jag vet inte, känns det inte som att vi hört den här låten ungefär femhundra gånger i stora Melodifestivalen, eller? Eller är det en av de där låtarna vi inte minns efter en kvart? Jag kan faktiskt inte komma på hur den låter just nu ens. Ja, ja, är den favorittippad så ska vi nog inte rösat på den i alla fall vi brukar ju sällan lyckas så bra med våra gissningslekar på vem som är bäst, det brukar ju allt som oftast sluta med dunder fiasko och svansen hem mellan benen hela vägen från Europa, tur att det inte är så långt i år.



Jag gillade Jöbacks låt, det gjorde jag. Ända tills han skyllde sin andra plats i deltävlingen på att Kalla åkte skidor samtidigt. De som röstade ville väl rösta i vilket fall och sket väl i om Kalla åkte skidor eller ej. Jag hade faktiskt inte ens en aning om att hon åkte skidor, (för det är väl skidor hon åker??) samtidigt som Jöback sjöng. Å andra sidan så kvittar det nog för kollade hans målgrupp (25-45 åriga gubbar) inte på deltävlingen kollar de knappast ikväll heller, även om jag hoppas att de gör det.



Jessicas nye pojkvän får följa med till Globen! Sensation! Eller inte, undrar mer om han får följa med till Oslo om hon går vidare. Jag tycker ju att Jessica sjunger bra och att hennes låt är riktigt bra, men jag vet i sjutton om jag vill se hennes pojkvän på scen. Eller det förstår jag med att han inte kommer stå på scen och hålla Jessica i handen, men man kan ju gärna tro det för jag fattar inte vitsen med att berätta i tidningen att nu får han följa med, precis som om vi tittare märkte att han inte var där i Örnsköldsvik och Örebro, någon som såg att han inte satt där? Nä, tänkte väl det. Men kul för Jessica med en egen fanclub på plats ikväll, men jag tror att fler hemma i TV-sofforna hejar på henne och vi kan ju hoppas för hennes pojkväns skull att han får följa med till Oslo om vi i TV-sofforna bestämmer oss för att skicka dit henne.


Darin måste ju ha gått vidare bara för att de som röstade på Eric hade abstinens i röstningsfingrarna när han sjungit för jag vet inte men jag tycker verkligen inte att han sjunger bra eller är speciellt bra på scen, men det är jag det tycker resten av Sverige annorlunda så är det ju honom vi får se i Oslo och då kommer jag så klart att heja på honom i alla fall, vad jag än tycker idag. Å andra sidan är hans nya knep för att fiska röster ikväll kanske helt sensationellt och jag kommer kasta mig på telefonen för att rösta på honom men jag tvivlar. Jag tvivlar...



Sen minns jag knappt vilka de andra deltagarna är, eller jo det är klart att jag gör, men inte så att jag kan säga bu eller bä eller så är det så att de är så rutinerade att de inte har lyckats med några spektakulära uttalanden eller fadäser. Jag menar Pernilla har ju hängt med ett tag och hon har visst bytt till guldtrosor ikväll om det är någon som vill veta vad hon bär under sin klänning. Men låten känns som om att den skulle kunna stanna på After Skin i Åre eller på 80-talet. Fast Skrutt min röstar på Pernilla om hon får välja, för att hon har Guldklänning och är ena halvan av Nicke och Nilla. Kanske skulle det vara något att låta Nicke och Nilla vara med nästa år? Då lovar jag också att rösta på Pernilla!


Salem Al Fakir är bra, men just nu förknippar jag honom mest med sin Pappa som var med i Halv åtta hos mig för ett tag sedan, Han var ju stört skön! Skulle inte han kunna göra ett litet extra nummer ikväll, slänga ihop en liten enkel måltid till alla oss i TV-sofforna? Det skulle jag gilla! Massor!


Andreas är som alltid bra, skön att lyssna på och lagom sjabbig på scen, me like men inte så att jag svimmar av känslostormar när han kliver upp på scen, eller det kanske är fjortisarnas egna grej, jag kanske har blivit för gammal.


Ola tycker jag så där om, han är som Pernilla ungefär, varken bu eller bä, bra men inte wow, inte dålig men lite tråkig, varför har han inte med sig sin kör från Körslaget? Det skulle jag gilla! Där var han grym! Han och hans kör kanske skulle kunna vara stående deltagare i Körslaget, säsong efter säsong så att det blir lika förutsägbart som Let´s Dance, vore inte det något?

Nu vet jag med nästan hundra procents säkerhet att jag har missta någon deltagare, någon som jag har glömt det är inte för att jag inte minns utan för att jag kommer helt enkelt inte ihåg vilka jag har skrivit om, men jag återkommer med den bortglömde senare, när jag har kommit på vem det är om det är någon, jag lovar. Och har jag inte glömt någon klappar jag mig själv på axeln och säger "duktig flicka" sen överlåter jag röstandet till er andra, jag ska ligga i soffan och äta godis, har inte tid med att rösta då sen ska jag göra som resten av svenska folket imorgon, klaga över att fel låt vann...

Karlsson på taket kvar i Let´s Dance


Ja, vad ska man säga? Let´s Dance är inte längre en dans tävling där den bäste dansaren går vidare, ett steg närmare målet att ensam stå som segrare. Nej det är en tävling i roligaste, mest clownlika dans. En cirkusuppvisning i världsklass!

Jag gillar Willy, det gör jag och han är säkerligen den som fått kämpa mest. Han är rolig, han är cool, han spelar på sin personlighet och ser ut som Karlsson på taket, fast utan propeller och mindre elak. Han är duktig, men han är inte den bästa dansaren i Let´s Dance, lets face it!

Jag personligen tycker det var riktigt tråkigt att Molly åkte ut, hon var duktig och hon har gjort enorma framsteg hon också. Mattias är duktig, det kan man inte säga något om men det känns som om hela fjortis sverige röstar på honom och jag kan lova att han hade varit kvar även han om han hade dansat som Willy eller ännu sämre.

Claudia är min absoluta favorit och nu kan jag inte annat än hålla tummarna att hon vinner hela skiten och visar vart skåpet ska stå, hon är den enda utan synlig skara fans. Hon är igen fjortis idol, hon är ingen rolig pajas, hon är eller var kanske man ska säga något av en dåldis när säsongen började. Jag själv frågade min sambo vem hon var och då har jag i princip sett vartenda avsnitt av "Svensson, Svensson" men inte visste jag vem hon var på rak arm för det.

Jag undrar just hur nästa säsong kommer att se ut, vilka fjortis idoler de kommer ta in, vem clownen är, dåldisen, vilken gammal tant som ska få göra dödslyftet då. Eller ska vi hoppas att de lägger ner serien för visst börjar det väl bli lite väl förutsägbart, eller?

fredag 12 mars 2010

Jag gråter...

När jag läser om att var fjärde ensam Mamma i Sverige är fattig gråter jag. Det gör ont i mig och så många minnen rivs upp.

Jag är idag sambo men jag var länge ensam med min dotter. Det var pest och pina. Nej, jag älskade varje stund vi hade själva jag och Skrutt men jag hatade varje månads slut. Har vi råd med räkningarna? Har vi råd med mat? Inget av det.

Ett jobb som inte gav mig de tider jag hade rätt till trots min fasta anställning, när jag gick till facket så fick jag mina tider, enbart kvällsskift. Hur i helvete skulle jag kunna få ihop det? Lämna en ettåring hemma själv var det ju knappast tal om. Nattis, vad var det? Helt sinnessjukt! Det gick så långt att jag gick till läkaren och sa som det var, en dag till på jobbet och jag hoppar framför tåget.

Då kändes det som enda utvägen. Enda vägen bort från eländet. Jag blev sjukskriven. Då var det verkligen inte så att pengarna rullade in.

Dödsstöten kom när jag varit hemma med skrutt i tre veckor och det tog Försäkringskassan nio, NIO hela veckor att betala ut min tillfälliga föräldrapenning. Nio långa veckor. Utan min Mamma hade jag inte levt idag. Jag hade inte orkat, jag hade gett upp.

Jag lider med alla ensamma Mammor som lever så idag. Jag gråter inombords och känner hur magen genast snörplar ihop sig och krampar, krampar över oron, så som den gjorde då. Det gör ont men man har ett ljus, sitt barn. Många val är gjorda, visst kunde jag säkert ha gjort andra val, precis som du och alla andra, men det som varit går inte att göra ogjort däremot önskar jag att skammen över att vara fattig ensamstående förälder kunde försvinna. Det är inte föräldrarna som ska skämmas, det är staten! Visst kan man som Mamams ha del i sin fattigdom också, men det kan faktiskt finnas yttre faktorer som spelar in också. Faktorer man inte kan påverka, hur mycket man än vill.

Men vad spelar det för roll, just där och då spelar det ingen roll, det gör bara ont. Jag gråter för er skull, för alla som varit i skiten, är där och kommer att hamna där.

En stor kram till alla fattiga Mammor (och Pappor), ni är inte dåliga människor bara för att ni är fattiga, ni är minst lika bra som alla andra!

torsdag 11 mars 2010

Irriterande

Nej, min blogg ser inte ut så här, den muppar sig bara just nu, det stör mig nått så in i norden, men förhoppningsvis laddar den sig som den ska snart igen.

Förhoppningsvis alltså...

Vår egen Lotta på Bråkmakaregatan


När vi endå är inne på Astrid Lindgren så ska jag berätta om en dag i höstas, en dag när Skrutt var på sitt allra bästa Lotta på Bråkmakaregatan humör, ni kommer sen förstå allihop varför jag anser att lite av alla figurer från Astird Lindgrens Värld finns i oss alla...

Det hela började med att skutt bestämde sig för att flytta. Till Mormor. Det bestämde hon en Söndag i höstas.

Efter att ha ridit en lång stund och fått beröm i massor fick hon gå vid sidan om när mellanbus red. De red lika länge och var jätte duktiga båda två, lillbus fick massor av beröm när hon hoppade av, vilket hon verkde ha glömt när mellanbus ridit klart och fick sin välförtjänta del av berömet. Då tittar lillbus på mig med bestämda ögon och säger;

"Jag SKA flytta till Mormor" på bästa Lotta på Bråkmakaregatan manér. Jag kunde knappt hålla mig från på skratt men frågade i alla fall varför hon skulle det och fick till svar;

"För då kan jag rida på Bella istället, det är mycket närmare och det får inte mellanbus göra så nu tänker jag flytta!"

Jag lirkade lite och sa att ja, men båda kan ju faktiskt vara bra på att rida och Bella är ju trots allt större än Jannie så det blir ju svårare för henne. Men se nä, hon var bestämt och svarade bara "Jag SKA flytta till Mormor".

Jaha, tänkte jag och kunde inte låta bli att le på insidan, frågade om hon inte skulle sakna mig då om hon bodde hos Mormor och fick till svar "Nä, för du tycker inte jag rider bra, det tycker i alla fall Mormor!"

Suck, Lotta på Bråkmakaregatan måste ha rymt och flyttat in hos oss...

....hon är bara så myyyyyycket sex år att jag blir galen, just där och då fick jag bilden av Lotta på Bråkmakaregatan i huvudet, ni vet den där när hon har packat väskan och ska bege sig av från Mormor för att hon inte alls tänker vara där längre och hade minst sagt svårt att hålla mig från skratt.

Vad ska man annars göra? Snabbspola över 6-årstrotsen? Någon som vet hur man gör???

Odödliga Astrid Lindgren


Var fjärde Svensk vill se Astrid Lindgren på nya tjugan. Vore inte det pefekt?

Alla vet vem Astrid Lindgren är, tom min dotter på sex år vet vem hon är, hon vet att hon har skrivit om Madicken, Pippi, Lotta, Emil, Karlsson och många fler. Astrid Lindgren är odödlig! Hon kommer att leva vidare i generation efter generation i och med sina välkända sagofigurer.

Eller sagofigurer är de egentligen sagofigurer? Ja, när jag var liten var de det. Jag fick ofta höra att jag var lik Madicken, det var inte för inte som jag gick balansgång på lekstugetaket medan Mamma stod på balkongen och såg på med största förskräckelse, nä kunde Madicken kunde minsann jag.

Jag tror att alla har lite av Astrid Lindgrens figurer i sig. Skrutt ser man tydligt ett stänk av Lotta på Bråkmakaregatan när hon med bestämd blick och röst klockan sju om morgonen på väg till förskolan deklarerar att hon går minsann ingenstans förrän Emma är upphittad. Samma sak så ser man Lotta när hon tycker livet är bra orättvist för att bröderna får vara uppe senare om kvällarna eller ute längre på helgerna. Då är det som om man befinner sig mitt på Bråkmakaregatan och Lotta just blivit skrikarg för att Jonas och Mia får och kan cykla själva.

Men så somliga dagar är Skrutt mer som Lisa i Bullerbyn, redig och hjälpsam som få. Hittar på sånger och leker så fint med sina kompisar hela dagen lång. Ronja och Pippi brukar tampas i henens kropp ibland också, Skrutt är lika bestämd som Ronja Rövardotter och ser inte det svåra i saker och ting utan det positiva, med ett ryck på axlarna och bestämda kliv ger hon sig ut i världen för att upptäcka den samtidigt som hon är lika obekymrad som Pippi.

Hon sover som Pippi också, med fötterna på kudden. Jag är övertygad om att det finns lite av alla Astrid Lindgrens figurer i oss för att hon var så rysligt bra på att se alla våra olika personligheter och sätta in dem i sina figurer så som vi verkligen är genom livet. För alla som har sett en sexåring i bästa sex års trotsen känner igen den sexåringen i Lotta. Alla som har träffat på en nyfiken kille i tidiga skolåldern har sett Emil i Lönneberga livs levande. Hon har med sitt författarskap träffat mitt i prick för hur vi är, genom liver och på så vis gjort sina figurer odödliga, klart som sjutton hon ska tryckas på våra sedlar.

Vem är du?


Ja, det undrar jag. Vem är du? Vad har du för dig? Vad tycker du om? Vad tycker du mindre om? Vad gör du här och vad vill du veta? Tell me, tell me more...

Jag undrar så mycket vem du, min läsare är. Arbetar du eller går du i skolan? Eller gör du kanske just ingenting, mellan två arbeten och då fördriver tiden genom att kika i bloggar?

Har du barn? Hur ser din vardag ut? Är du ensamvarg eller alltid omgiven av vänner? Känner du kanske mig? Eller är jag för dig helt okänd och du likaså för mig?

Hur gammal är du, som mig, i mittendelen av livet eller är du i början? Kanske i den senare änden av livet?

Jag är nyfiken som få. Berätta vem du är för mig. Så ska jag berätta mer om vem jag är för dig! Jag ska ge en intimare mer privat bild av mig och mitt liv.