tisdag 26 april 2011

Den där John Blund...

...verkar inte riktigt ta sitt arbete på allvar.

21:30 igår var jag så trött att ögonen gick i kors av all sand han slängt i dem men sanden måste ha varit gammal eller så kastade han för lite helt enkelt för 02:24 slog jag upp mina blå och var piggare än en lärka till råga på allt så gick det inte att somna om heller för att lillskit bökade om som en centrifugerande torktumlare ut i min mage.

Så medan minutrarna gick och blev till timmar låg jag och glodde i taket, det var kring 4 grader ute vid fyra, kallare än så blev det inte i natt kan jag berätta för er som undrar...



...sen kan man säga att dagen har gått i ett töcken för 05:10 slog min klocka igång och det var bara att ta tjuren i hornen och göra sig redo för en dag på jobbet. Med tandpetare i ögonen så kom jag dit strax efter sex, alldeles i tid. Men nu är jag ack så död och då ska jag snart tillbaka till jobbet igen för att fixa lite med de andra och kommer inte hem förrän ikväll, ibland är det underbart när John Blund struntar i att göra sitt jobb, eller inte...



lördag 23 april 2011

Vad hände??

För två veckor sedan låg det snö lite här och där och det var svin kallt även om det kändes att våren var i antågande.

De senaste dagarna har det varit högsommar värme och på en vecka har vi gått från underställ, tjocktröja, jeans och jacka till shorts och linne. Eller för all del, bikini i solstolen.

 


Helt galet!

Men ack så underbart!!!

Jag älskar sommarvärme och inget går upp mot en dag i solsken!



Glad påsk på er alla och njut nu riktigt ordentligt av solen för rätt som det är blir det svensk sommar med konstant regn och rusk för att inte tala om temperaturer som precis orkar över nollan...

Katter & hundar vs sällskapsmänniskor...

...eller var det sällskapskatter och hundar och människor?

Jag blir inte klok på vilket och hur mycket djurvän jag än är så tycker jag att det är varje djurägares ansvar att se efter sina djur, vare sig man låter dem ströva fritt eller man har dem i koppel alternativt inne.

Efter veckans magsjuka här hemma har jag liksom resten av familjen lite lagom mör så igår eftermiddag tog jag mig en tupplur, i min säng. Resten av familjen var där nere och i garaget, eftersom vi bor i sutterräng hus och övreplan enbart vätter mot vår tomt så stod altandörren öppen, det var öppet där nere med liksom några fönster. det var ju inte så att ingen var hemma direkt och det var över 25 grader ute på vår baksida.

Jag vaknade av att något hoppade upp i min säng och sparkar till i ren reflex samtidigt som jag vänder mig om och ser en katt på golvet. Nu är det bara det att vi har ingen katt, hade vi haft det hade jag antagligen inte reagerat som jag gjorde men jag förväntade mig knappast att bli väckt av en katt i min säng, som med andra ord gått in på vår tomt, upp på soldäcket, in i uterummet, in i köket, vidare till hallen för att sedan komma till mitt sovrum där jag låg och sov.

Jag tycker om katter, absolut men någon jävla koll på sina sällskapsdjur får man ta mig fan ha om man ska ha dem. Jag vet också att katter inte går att dressera som hundar, men då får man kanske ha dem inne eller i lina och inte lösa. Eller för all del, ha dem lösa där det passar sig, på bondgårdar och på landet, där man inte har grannar!

Vi har valt att inte ha katt eftersom vi har allergiker här hemma, vi vill heller inte ha det ansvaret just nu och har där med ingen katt - de som har gjort ett annat val kan inte ta för givet att alla ska älska deras små katter och vilja ha dem i sina hem bara för att man själv valt att ha katt.

Jag skrev en statusrad om detta på Facebook och genast haglade påhoppen - ha fy spray i rabatten - men det är väl inte mitt ansvar som icke kattägare att bespruta hela min trädgård bara för att jag inte vill ha katter? Då får väl kattägaren bespruta sin tomtgräns i så fall, den har ju ändå gjort valet att ha katt tillskillnad från mig.

Sen var det någon som undrade hur i sjutton jag kunde ta en tupplur med dörrar och fönster öppna och att jag skulle vara glad att det "bara" var en katt - ja, jag sa aldrig att jag var själv hemma och i ett hus med fyra familjemedlemmar till samt minst 25 grader ute så är det knappast hållbart att ha stängt - dessutom vetter altandörren mot vår baksida utan minsta lilla insyn, jag ser liksom inte problemet med att ha öppet då - det ska lik förbaskat inte komma in katter till oss - de har INTE mer rätt att gå in här bara för att jag har mina dörrar och fönster öppna.
Sen kom argumentet - ja, men är det bättre med lösa hundar som springer och pissar och skiter överallt och dessutom skrämmer barn? Nä, jag har ALDRIG påstått det, känner man mig vet man att jag AVSKYR lösa hundar och lika så skit från dem MEN jag måste ändå ge hundägare en eloge för i regel är de tusenfalt gånger bättre på att hålla sina hundar kopplade och plocka upp skiten efter dem än vad kattägare är, jag har nog faktiskt aldrig sett en kattägare plocka upp efter sin katt. Men det är i mina ögon en helt annan diskussion då den inte har att göra med att en katt hoppade upp i min säng igår.

Så var det någon som sa att nä, men en katt kan man inte dressera så att den inte gör så. Nä, jag håller helt med MEN då är det ägarens ansvar att hålla katten kopplad, i lina eller inne. det är vad jag anser, hela kvarteret ska inte anpassa sig för att några har katter, det är faktiskt kattägarna som får anpassa sig enligt mig. Och kan man inte det så ska man kanske inte ha katt..

...eller hund.

Jag kan helt ärligt säga att ungefär en meter från min säng kommer Pyrets säng att stå om drygt 8 veckor, Pyret kommer att sova där även om vi är ute på tomten då jag inte anser att en bebis ska ligga i direkt solljus och vi har tre barn till här hemma som inte ska vara i poolen utan tillsyn. Vi ser inget problem med detta även om jag vet att jag kommer ha läsare som gör det, men lugn, bara lugn, vi har Baby Watch och livet stannar inte av för att man får barn igen även om de andra är ganska stora. Det kommer vara högsommar då Pyret kommer och jag kommer antagligen dö om jag inte får vara ute, eller i alla fall ha öppet med andra ord kommer våra dörrar och fönster stå öppna, de stora barnen kommer springa in och ut med sina kompisar, jag och älsklingen kommer behöva hjälpa att pumpa cykeldäck och hämta handdukar så vi kommer inte ha tid att vakta altandörren för löst springande katter.
Kommer det in en katt och hoppar upp i Pyrets säng så kommer jag ta katten i nackskinnet och leta reda på ägaren och läsa lusen av denne, det är vad jag kommer göra för i den sängen ska INGEN katt vara. Lätt att säga säger ni - jajemän säger jag. Vi är inte kattägare, men vi har varit, när Skrutt var liten hade jag två katter och från början lärde jag dem att ge f*n i hennes säng och vagn, det är inget jag behöver göra  nu eftersom jag INTE är kattägare!

Det finns ställen där jag absolut inte ser något problem med lösa katter eller hundar, det är där de hör hemma, på landet eller på bondgården. Eller i speciella rastgårdar, möjligtvis också i skogen så länge det är tillåtet (inte mellan 1 Mars och 20 Augusti då många djur föder sina ungar, detta är reglerat enligt lag).



Jag anser inte att man har sällskapsdjur för att alla andra ska rätta sig efter ens djur, skaffar man sällskapsdjur av vilket slag det än må vara så är man skyldig att ha koll på sitt djur i alla lägen, oavsett vilket djur det än må vara.

Jag vägrar vara en sällskapsmänniska för att andra ska kunna ha katter och hundar som styr och ställer i vårt grannskap, jag har inget emot katterna i sig eller hundarna i sig utan det är ägarnas brist på Vad tycker du, är det okej att katter kommer och går hemma hos dig även fast du inte har katt?

måndag 18 april 2011

Sometimes...

...drabbas jag av ett slag i magen, en olust känsla, en saknad och enorm hemlängtan.

Det är verkligen värdelöst!
 
Jag älskar det jag har här, min dotter, min sambo och hans barn. Jag gillar verkligen hans syster, man och barn också, likaså hans Pappa och Mamma och deras respektive. Men jag saknar. Saknar min Mamma, mina syskon, min Mammas man, min Pappa och alla i hela min släkt ibland.

Jag saknar att bara kunna ta på sig skorna och gå hem till Mamma och få maten serverad, att bara kunna knata över en sväng om kvällen för att prata om dagen. Jag saknar spontan besöken från mina syskon, när de bara kom förbi efter skolan, för att de kände för det. Jag saknar att bara kunna ta en spontan fika med min syster.

Jag saknar, sakna, saknar det!

Ibland mer än andra dagar, idag mycket. Jag vill bara gå över och ta en kopp kaffe hos Mamma. Om så bara för en minut.


Jag saknar att fira påsk, midsommar, jul och sånt med min släkt. Även om min sambos släkt är underbar så har de inte alls det där som vi har - att man bara gått över eller råkar komma just som maten är klar och det bara är att sätta sig, de firar i princip inga högtider tillsammans och jag saknar det så förbenat mycket just nu.

Jag vet att imorgon kommer jag inte sakna det, men just nu, precis i den här sekunden saknar jag det så in i norden!

Jag saknar er Mamma, K, S, M, J, C, Pappa, E och S, massor!

söndag 17 april 2011

Bonus besvär

Man kan vara arg och irriterad på sitt barn, för att de har gjort saker som man inte anser är rätt, varit uppkäftiga eller vad det nu må så vara, då får man en stöttande klapp på axeln och ett värmande ord om att "barn protesterar mot de de älskar mest - sina föräldrar...".

När man är arg och irriterad på sitt bonusbarn för att det har betett sig på ett väldigt underligt sätt, sagt och gjort saker i ren djävulskap så får man höra att man är bitter och grinig.

Ibland är inte livet lätt och just nu håller jag käft för annars kommer jag säga något riktigt dumt!

Ska gå och pussa på min Skrutt och stoppa om henne en gång till, sen tar jag nog datorn under armen och flyttar in i sovrummet med hopp om att få vara i fred, utan bonusar en stund. Jisses vad jag kommer få höra detta sen, för man har ju inte rätt att vara arg och irriterad på dem, de ska kunna bete sig precis hur som helst och man ska bara vara glad och tacksam att man har dem i sina liv...

...tror jag tar och drar täcket över huvudet istället och sover nu så det snart blir morgon och äntligen dags att åka till jobbet igen!

Dopets vara eller icke vara...

Hmm, har börjat fundera på det här med dop. Mest för att tonåringen om bara några veckor ska konfirmera sig, inte så mycket för Pyrets ankomst alltså.

Jag är väldigt kluven. Jag tycker dopet är en fin tradition, ett mysigt och trevligt tillfälle att träffa alla nära och kära. Men jag tycker inte att det känns som rätt anledning att döpa sitt barn för.

Skrutt är inte döpt, det är ett val hon får ta sen när hon blir äldre och kan välja själv. Tonåringen och mellanbus är döpta så här hemma är det inte självklart hur vi ska göra med Pyret. ingen av oss är troende och av den anledningen känns det ju självklart att skippa dopet egentligen för varför ska icke troende döpa sina barn in i något de varken tror på eller kan stå för?

Sen har vi förväntningarna, från andra håll att man ska göra si eller så, men hur mycket ska man egentligen leva upp till andras förväntningar?

För Skrutt hade vi en namnfest så det var inte det att vi inte firade att hon kommit och det kan jag tänka mig nu också, det känns mer avslappnat och lättare samtidigt som all släkt och alla vänner får komma och fira vårt ny tillskott med oss. Det blir lite mer vad man gör det till än vad dopet blir som är så fast förankrat i kyrkan och kristendomen.

Jag är helt för religionsfrihet men med det anser jag också med det att varje barn ska få välja själva, den dagen som de är stora nog att göra ett val och vet vad det är de väljer. Sen är det så klart upp till varje familj och förälder att se till sig själva och vad som passar dem bäst.

Men frågan är dopets vara eller icke vara, vad tycker du? Varför döper eller döper du inte ditt barn? Måste man döpa sitt barn för traditions skull eller kan man bryta traditionen och "bara" ha en fest till barnets ära?

fredag 15 april 2011

Dag 22 - Det här upprör mig

Oj, oj, undrar om det finns något som inte upprör mig just nu...

Det här borde med andra ord bli ett lätt inlägg att skriva men det är så mycket. Så ogripbart ämne så jag vet inte riktigt vart jag ska börja, i det stora eller det lilla.

Jag blir riktigt upprörd när jag läser i kvällstidningarna som barn som far illa, vare sig det är psykiskt eller fysiskt, i hemmet eller någon annanstans. Det är för mig obegripbart att det finns vuxna människor som blundar för att barn far illa, att barn utsätts för övergrepp eller skadar sig själva, att unga människor mobbas och retas för att de har "fel" sker. Det gör mig riktigt upprörd, förbannad och irriterad. hur kan vi i ett samhälle 2011 tillåta att sådant sker??

Jag blir också upprörd då jag hör eller läser om skolor och förskolor som inte tar sitt åtagande på allvar. Så som våra barns (skit)skola. De struntar i att följa åtrgärdsprogram, de har klasser i de lägre årskurserna på upp till 30 elever på en lärare, hur i helsefyr ska de kunna lära sig något överhuvudtaget?

De märker inte att människor går in på fritids och hämtar barn förrän man ringer och uppmärksammar dem på det. Det mest tragiska då är ändå att rektorn inte anser att de brustit i sitt ansvar utan lägger skulden på 7-åringen som blev hämtad. När de sedan sätter barn på fel bussar, 2 mil åt fel håll och skyller ifrån sig så blir jag riktigt förbannad!

Upprörd blir jag när det kommer hem papper från skolan där det står att killarna i klassen mobbar, fryser ut och slår den nya eleven som nyss kommit till Sverige och vill att vi ska prata med barnen - att killarna betett sig likadant mot tjejerna i över 6 månader utan att de gjort mer än att säga "Ja, men de är ju killar och killar gör ju så..." utan att ens kalla till ett föräldramöte för mig fly förbannad!

Jag är så trött på att alla problem på skolan anses vara barnens, det är de som gör skolan stökig och jobbig att vara i istället för att man som ledning inser att det är de stora klasserna och bristen på personal som i förlängningen gör skolsituationen ohållbar på skolan och därmed tar sitt ansvar som skola och ledning och bryter mönstret. Vi gör vad vi kan med våra barn hemma men så länge skolan inte gör vad de kan i skolan så kommer det krocka och skolan kommer att förbli en skit plats att vara på för vissa barn medan andra kommer leva loppan och tro att det är helt okej. det gör mig jävligt upprörd!

Hade det inte varit för de fantastiska lärare som faktiskt kämpar på så hade våra barn bytt skola för länge sedan och frågan är om de kanske inte kommer att göra det till slut i alla fall för hur fantastiska lärare de än har så hjälper det inte utan en bra ledning och rak kommunikation och lite kraftansträngningar från den...

Alla barn har rätt till en trygg och säker skolgång där de får den hjälp de behöver utifrån sina behov - varför brister så många skolor i sitt ansvar??

Sen finns det små saker som jag kan störa mig på, just nu och då skyller jag faktiskt på hormoner och inget annat kan jag säga att det finns små saker som verkligen är små saker men som stör mig massor som att ingen annan än jag skurar toaletterna här hemma, jag är väl för fan inte den enda som skiter här hemma eller???

Pengar till en tonåring...

Jag läste en statusrad på Facebook som en gammal (ja, han är inte så gammal alltså) klasskompis till mig skrivit och jag kunde inte låta bli att förundras över hur rätt han har.

Så här löd statusen; "‎1997 tyckte vi kids som fick 640 kr i studiebidrag att en CD-skiva för 150 kr. var snorbillig. Idag tycker kidsen som får 1050 kronor att obegränsat med musik för 99 kronor i månaden är dyrt... Spotify ÄR billigt!"

Här hemma får 16-åringen 400:- i månaden, han får dessutom lite extra om han hjälper till så det brukar landa på 6-800:- varje månad, han köper inga kläder eller hygienartiklar själv utan det gör vi. Vi skjutsar honom dessutom och vid behov har vi betalat resor åt honom så som månadskort etc.

När jag var 16 år fick jag hela mitt studiebidrag, jag tror, om jag inte minns fel att studiebidraget höjts lite då och låg på 800:- ca. För det skulle jag köpa mina egna kläder, betala mina egna resor och fritidssysselsättningar. Allt jag ville ha utöver boende och mat fick jag betala själv.

Jag var dessutom tvungen att skaffa mig ett sommarjobb om jag ville ha pengar under sommaren. Är det så att vi servar våra barn för mycket eller har våra barn helt enkelt blivit bortskämda snorungar som förväntas få allt serverat på silverfat av någon annan konstig anledning?

Jag tycker det är rätt skrämmande när jag tänker efter. Det finns familjer som inte har mat på bordet och tonåringar som bara ligger i sina sängar och lyfter pengar. Jag missunnar ingen, varken tonåring, barn eller vuxen dess pengar men gör vi verkligen våra barn en tjänst när vi gång på gång sticker till dem extra pengar för att deras månadspeng inte räckt?

Vem sticker till mig pengar när min lön är slut?

Gör vi verkligen våra barn en tjänst när vi låter dem få studiebidraget utan att lyfta ett finger hemma? Varför ger vi dem en massa pengar? Till vilken nytta? Så de kan köpa godis vare månad för samma peng som en annan familjs matkonto ligger på?

Gör vi det för att vi tror att det måste vara så?

Den där skivan som kostade en fjärdedel av mitt studiebidrag 1997 kostar idag inte ens en tiondel av vad många tonåringar får ut varje månad, varför ska de ha mer pengar? Varför lär vi inte våra barn värdet med pengarna istället?

Vad är det vi är rädda för? Att våra barn inte ska få "allt vad alla andra får och har"?

Har verkligen alla andra allt och i så fall på bekostnad av vad? Resor, mat eller kläder till resten av familjen?

Jag skäms faktiskt när jag tänker på det. När jag tänker på hur servade och bortskämda våra barn är idag.



torsdag 14 april 2011

Galen, galen, galen...

....jag blir snart galen!!! En dag till i soffan och jag klättrar på väggarna.

Jag pallar fan snart inte mer, vill bara bli frisk, jobba och kunna gå ut i det fina vårvädret men nä, då ligger jag här och mår som en kasse skit. Jag blir helt jävla galen på det!!

Innan jag blev gravid nu var jag typ aldrig sjuk, max en, två gånger om året nu har jag nog fan åkt på all skit som finns de senaste halv året, det suger!!

Någon, ge mig en mirakelkur så jag kommer upp på benen igen!!!

Vad som helst!



Dag 21 - Ett annat ögonblick

Ja, jag vet, jag är rätt värdelös på det här med listor men kom precis på att jag inte har gjort klart 30-dagars listan som jag påbörjade i December 2010 så det kanske är läge att jag tar och gör det eller?!

Ett annat ögonblick. Ett annat än det underbaraste i mitt liv, det då min dotter föddes.

Hela livet är fyllt av ögonblick, vissa som bara försvunnit ut i periferin, andra som etsat sig fast i mitt innersta och som för alltid kommer att få stanna där, både på gott och på ont. Att greppa ett av dessa ögonblick, berätta om det och förmedla känslan av det är inte det lättaste. Det är inte ens lätt att välja ett av dessa ögonblick - inget går ju upp mot de då jag såg min underbart vackra och perfekta dotter för första gången för 7,5 år sedan men många av de andra ligger på andra plats.

Ett är när jag träffade älsklingen för första gången, det var kärlek. Ett annat är när jag träffade hans barn första gången, det är skräckblandad förtjusning och rädsla...

...jag tror jag ska ta det för det kan jag i alla fall skrattat åt nu, även om jag då undrade om vi var från samma planet.

Tog tåget till älsklingen efter att ha lämnat Skrutt hos sin Pappa, blev hämtad och åkte hem till honom där minsta sonen var hemma, arg som ett bi. Fick snabbt klart för mig att älsklingens far skulle komma förbi med den äldste som varit på läger på hans hemort en vecka.

Inte precis min plan att träffa blivande svärfar just då inte, men blev lovad att han skulle bara lämna av den store och åka sen...

...jo, men visst! Hem kom den store, arg som ett bi och börjar bråka med den lille samtidigt som älsklings far och dåvarande särbo klampar in och upp med fikat i högsta hugg.

Jisses Amalia vad jag ville sjunka genom jorden, jag ville bara dö, gå upp i rök, försvinna!

Inte blev det bättre heller för rätt som det är så säger den store till älsklingen när vi håller på att ta fram fikat och han lugnat ner sig lite så här "Pappa, du måste lova att vi får följa med hem till C innan du dumpar henne..." för att sedan vända sig mot mig och fortsätta "...det hann vi aldrig med den förra...".

Vilken start! Underbar! Eller inte...

...att jag inte drog där och då måste ju ha något med att göra att jag gillar att bli generad eller nått för strax där efter säger den lille något som etsat sig fast i mitt (och alla här hemma) huvud. Fikat började bli klart och jag tog kakfatet, älsklingen tog kaffet och det andra så började vi gå mot altanen, just som jag går förbi datorn och älsklingens Pappa och dåvarande särbo kommer ut i köket ropar den lille "C, vet du vad!? Pappa sover ALLTID naken!!" Varpå alla stannar upp och tittar först på den lille, sedan på hans far och till sist på mig...

Someone, open the floor! Återigen ville jag bara försvinna, försvinna långt, långt ner i underjorden eller nått...



...men nu är det ett ganska roligt minne även om jag ibland undrar hur jag kunde stanna. Men om jag är glad för att jag gjorde det, jag har nu inte bara en underbar dotter utan också en underbar älskling, två underbara bonussöner och ett underbart Pyre på väg.

Toddler and Tiaras

Zappade förbi TLC nyss, tänkte att där kan det ju faktiskt vara något lagom avancerat att kika på ibland när hjärnan inte riktigt vill hänga med. Jag ångrade mig dock illa kvickt, Toddlers and Tiaras, hur kan man göra så mot sitt barn?

Eller vems skull är det de gör det för egentligen???

Barnen är super söta, allihop, helt klart men vad är det för fel på deras Mammor som gör dem till små porlinsdockor och seriöst när de presenterar barnen "Ashley är 6 månader och vill bli framgångsrik när hon blir stor...". Undrar just vem det är som vill bli framgångsrik eller vilken 6 månaders bebis som har tänkt den tanken eller ens kunnat förmedla den...

Gahha, nu hörde jag precis nått ännu värre, "När hon växt upp vill hon gifta sig med en rik man!!!", ungen är max 3 år. Men det är ju underbart att föräldrarna sätter pressen på sina döttrar redan tidigt och stakar ut deras liv så att de aldrig lär sig tänka själva, eller?

Jag är inte emot skönhetstävlingar, men jag är emot föräldrar som tvingar in sina barn i dem, det är helt galet och borde få vara varje barns val att få välja själv om de vill eller inte vill.


Vill de sedan delta så borde det finnas gränser, sexiga danser och utstyrslar liknande strippors eller prinsesskläningar där man inte kan röra sig borde inte vara tillåtet! Lika lite som man borde få spackla sina barn med mer smink än en 80-åring använt under hela sitt liv för en, en enda dag!

Varför kan inte vuxna låta sina barn få vara barn??

Varför spray tanar man dem, varför ger man dem plasttänder istället för att visa den söta gluggen eller de karakteristiska sneda tänderna barnet har till vardags? Varför lär man sina barn från början att man inte duger som man är och att alla som är vackra måste se likadana ut? Varför lär man inte istället sina barn att tro på sig själva, vara sig själva och framför allt att skönhet kommer inifrån, ett vackert yttre är inte allt?



Det är i mina ögon snudd på barnmisshandel att göra så här mot sina barn, vad tycker du?

Vet ni vad jag tror mer, jag tror att det är halv misslyckade Mammor som aldrig varit speciellt vackra eller intressanta som lever ut sina drömmar genom sina barn istället för att ta tag i sina egna liv, det är helt sinnessjukt och jag undrar på allvar om alla borde ha rätten att skaffa barn...

Donera mina organ?

Förut var jag inte så säker, tyckte det kändes obehagligt att någon efter min död kanske skulle bära runt på mina organ.

Det var förut det, innan jag fick barn.

Nu vet jag. Jag vet att skulle jag dö så vill jag att mina organ om de kan går till någon som behöver dem. Alla har rätt till ett drägligt liv och är mitt liv slut kan jag inte missunna någon annan sitt liv bara för att jag är så ego att jag inte kan tänka mig att någon annan får leva vidare med en del av mig i sig.

Jag som förut inte ville donera organ, ville då heller inte ta emot organ om jag skulle ha behövt, jag tyckte den tanken skrämde mig lika mycket som den att någon annan skulle bära på mina organ.

Jag har helt tänkt om, skulle jag eller någon i min familj behöva en organ donation så skulle jag aldrig tacka nej. Jag skulle istället vara evigt tacksam att någon velat donera sina organ till mig eller min familj.

Idag kan man på Aftonbladet läsa om ett förslag där man som anhörig ska få 30.000 till begravning för att donera den avlidnes organ. Varför ska det ens behövas? Varför kan inte folk göra ett aktivt val innan man dör? Varför ska de anhöriga få våndas över ett sådant beslut efter ens egen död?


Jag tycker verkligen att varje myndig person ska göra ett val, innan någon annan måste välja åt en sen anser jag inte att det ena valet är mer rätt än det andra, alla har sina orsaker till varför de väljer som de gör och borde respekteras utifrån det, jag vet vad mitt val är, vet du vad ditt är?




BILDBLOGG

Du har väl inte missat att jag har en blogg till??

En med foton, tagna av mig?

Ta gärna en titt och lämna en kommentar eller två...


Pyret v. 28 & 29

Tja, eftersom jag ligger här i soffan och mår lite si så där kan man väl lugnt säga och det är absolut ingenting på Tv så kan jag väl passa på att blogga lite om Pyret kanske...

...för 7-års trots och tonårsrevolt har jag ju bloggat om massor innan, men det kan väl hända att det kommer ett inlägg om det också om en stund, om jag inte somnar.

I min mage bor en vild krabat, en hel vild krabat, magen hoppar och far, sparkarna både syns och känns ordentligt på utsidan till både min och barnens stora förtjusning, dock inte älsklingens för ska han känna så kan man ge sig sjutton på att Pyret lägger sig blickstilla.

Det är lite häftigt egentligen, att det funkar, att det faktiskt är en bebis där inne som om det skulle födas nu med lite hjälp skulle ha stora chanser att överleva utan men. En liten människa, en liten mini us.

Just nu vill jag helst av allt bara veta vad det är, vem det är som bor där inne, hur h*n ser ut och är, är h*n lik sina syskon? Mig eller sin Pappa??

Jag hoppas då innerligt att Pyret inte har några planer på att stanna på övertid där inne, då kommer jag klättra på väggarna här hemma.

Just nu är jag i v. 28, imorgon går jag in i v. 29, vet ni vad som händer där inne under dessa veckor och hur stort Pyret är?

Pyret väger runt ett kilo och är ca 38 cm från fot till hjässa, kan öppna och stänga sina ögon och reagerar på så väl ljud som ljus. Vissa bebisar vänder sig till och med nedåt redan nu, det har dock inte vårt Pyre gjort då de flesta sparkarna kommer långt ner och vid naveln när h*n gör kullerbyttor.



Vårt lilla Pyre har också ett tydligt mönster av vakentid och sov tid - dagarna är det lite si och så med, vaket ganska mycket men man kan ställa klockan efter h*n om kvällen och natten; 22:30-22:40 så vaknar Pyret och kör ett pass i en dryg timme, 05:20 är det dags nästa gång för att sedan somna vid 06:00 ca, lagom till älsklingens klocka ringer. Sen börja Pyret igen vid 07:40 och är vaken en dryg timme, lagom när jag äter frukost vilket känns så där med alla kullerbyttor där inne samtidigt som man ska få i sig den...

...ska bli lite kul och se om detta mönster fortsätter resten av tiden och efter att h*n kommit ut till oss, faktiskt så jag hoppas det då det kommer att betyda en hyfsad sömn om natten även för mig.

Pyret i v. 28



Men så imorgon går vi in i en ny vecka och Pyret kommer nu att lägga på sig ca. 27 gram varje dag! Jisses Amalia, jag som lyckats med bedriften att inte gå upp än kommer nog spräcka inskrivningsvikten med ett ton nu de sista veckorna, men det är det värt, bara Pyret växer och mår bra där inne...

Nu går egentligen de sista veckorna enbart ut på att bebisen ska växa till sig och lägga på hullet, allt annat är klart, tom. lungorna och andningsfunktionen fungerar även om den fortfarande kan behöva lite hjälp om den skulle få för sig att komma ut.

Egentligen helt otroligt!


Pyret i v. 29







onsdag 13 april 2011

Tjej eller kille?!

Ligger återigen däckad här hemma och det suger då verkligen!!

Dagen har tillbringats på ryggläge i soffan med film på TVn och lite surfande. Hittade ett par såna där jätte seriösa test som ska kunna visa om det är en tjej eller kille som tumlar runt i min mage - var ju såklart tvungen att testa så här kommer resultatet, i min mage bor...

1. Titta ner
Enklaste sättet är att bara ta en titt söderöver: Är magen låg väntar du en pojke, är magen hög blir det en tjej.
"Hmm, tja inte vet jag om den är låg eller hög men mer låg än hög tror jag...."

2. Räkna hjärtslag
Nästa gång barnmorskan lyssnar på din bebis hjärtslag så lyssna lite extra nog på vad hon säger. Har bebisen en hjärtfrekvens på 140+ slag per minut är det ett litet flickhjärta som slår. Är hjärtfrekvensen på under 140 slag per minut är det ett killhjärta.
"152 är ju helt klart över 140 i alla fall..."

3. Godisgris?
Har du fått ett omättligt sug efter surt och salt? Då väntar du en pojke. Om du istället bara måste ha glass var och varannan dag så blir det en flicka.
"Jag är inte sugen på något men helt klart mer glass än godis i alla fall..."

4. Indiansk visdom
Enligt en legend om Maya-indianerna kunde de förutsäga könet på barnet genom moderns ålder. Jämför din ålder det år du blev gravid med årtalet då du blev gravid. Är båda jämna eller udda blir det en flicka, är en jämn och en udda blir det en pojke.
"Båda är jämna.."

5. Fet och finnig
Får du tillbaka din värsta tonårshy under graviditeten med finnar och fet hud? Då ruvar du på en flicka. Enligt myten så stjäl bebisflickan sin mammas skönhet?
"Fet är jag väl förvisso, men inte finnig..."

6. Ringlekar
Knyt en tråd i en ring, till exempel din vigselring. Låt ringen hänga framför magen. Om ringen snurrar i en cirkel blir det en flicka, om den pendlar fram och tillbaka gömmer sig en pojke i magen.
"Å ringen den går runt, runt å runt..."

7. Bosatt över toastolen?
Led du av illamående hela första trimestern - eller kanske fortfarande? Då tyder det på att en liten tjej kommer att titta ut. Slapp du morgonillamående lär det bli en kille.
"Spytt har jag inte gjort något nästan men konstant illa har jag absolut mått och hulkningarna har stått mig upp i halsen..."

8. Det hänger på benen
Har du tjocka och svullna ben så blir det en pojke. Har du istället tunna och smala ben så blir det en flicka.
"Inte tjockare än vanligt men hur vet jag om de är svullna? Tror inte det..."

9. Kolla sängläget
Om du tycker det är skönast att ligga på vänster sida väntar du en pojke, föredrar du höger sida blir det en flicka.
"Vänster sida går absolut INTE att ligag på överhuvudtaget, här är det höger som gäller..."

10. Kinesiska befruktningskalendern
Antik kunskap som sägs kunna förutsäga könet genom att jämföra ditt födelsedatum med datum för befruktningen
"Här får jag en pojke och här en Flicka - det var ju enkelt att veta då..."

Well, det ser onekligen mest rosa ut men jag tror ändå att det är en liten kille som tumlar runt där inne, om inte annat så lär jag bli varse vad det är i början av Juli, vad tror du?!

söndag 3 april 2011

Lugnet före stormen??

Ja jösses den här helgen har då verkligen varit lugn, lugnare än lugnast. Till och med lugnare än jag hade planerat. Men ack så skönt!

I fredags låg vi alla i soffan och glodde på Talang tills vi en efter en sov så huset skakade av våra snarkningar. Skrutt kom upp först i lördags och ringde så fort frukosten var intagen efter en kompis som kom hit och de lekte ända till eftermiddagen. Mellanbus och Tonåringen var båda ute med sina polare och cyklade, spelade fotboll och skatade i det underbara vårvädret.

När skrutts kompis åkt hem ringde nästa och vi körde henne dit där de hade lördagsmys och sov över. Tonåringen fastnade hos en kompis och sov där så det var bara jag, älsklingen och mellanbus hemma vilket resulterade i pizza och en film.

Idag var det dags att hämta hem Skrutt för en ridtur, med oss fick vi hennes kompis så de red en lång stund tillsammans på Zita och Sarona. Duktiga tjejer!! Och hästar så klart...





...men emellanåt fick jag springa för att hänga med dem och man kan väl säga att somliga straffar gud med det samma - nu har jag satt mig och kommer inte upp igen för den förbannade j*la foglossningen, men, men det ger sig väl snart det med och imorgon är en ny dag...

Nu ska jag ta och slänga mig i soffan med Skrutt och kika på Bulldog, Ponnyakuten och om det är Djursjukhuset innan det är dags att börja lägga Skruttarna här hemma och så småningom mig själv också, tills dess hoppas jag att ni alla får en underbar sista kväll på den här helgen...