tisdag 31 augusti 2010

Brrrr *fryser*

Nu är det kallt, när är det nästan inte ens höst längre utan mer vinter. När termometern visar mindre än 10 grader när klockan ringer så vill jag inte gå upp, då vill jag dra täcket över huvudet, vända mig om och sova vidare. I morse visade termometern 2,1 grader när klockan ringde 06:30, det var inte tal om att dra täcket över huvudet och vända sig om, det vara bara att studsa upp och leta reda  på ungarnas vantar och mössor. För de hade jag ju absolut ingen aning om alls vart de hade hamnat efter förra säsongen, hade liksom inte med i min tankeverksamhet att de skulle behövas redan i Augusti.

Helt galet!

Men nu är de framplockade och jag kommer inte lägga undan dem innan den här säsongen är över igen, kanske att jag plockar fram vinterjackorna och tvättar dem redan nu för vem vet i den här takten så är det väl minus 24 grader om ett par veckor eller så...

...och snart bor vi väl med pingviner och isbjörnar, mysigt, eller inte...


måndag 30 augusti 2010

*stolt Mamma*

Jag är världens stoltaste Mamma - jag har världens underbaraste, sötaste och duktigaste dotter.

Idag red hon på volt och jobbade Zita - se bara hur bra det gick - min duktiga tjej!




Gissa om hon var stolt sen, hon verkligen kände skillnaden när Zita jobbade rätt och när hon inte jobbade, för tro inte att det var en dans på rosor, Zita skulle backa, hon skulle gå i sidled, hon gjorde allt för att komma undan arbetet men trots sin ringa längd så lyckades Skrutt hålla om henne ordentligt och envis som en åsna vann hon fight på fight - min duktiga lilla tjej!

De kommer nog bli ett riktigt bra team en vacker dag, eller vad tror ni? Bara Zita kommer i kondition och Skrutt växer till sig lite för attans vad bra det går nu när det går bra och Skrutt har siktet inställt - hon ska bli bäst!

Jisses vad jag är stolt - hon är så perfekt, så underbar, så söt så jag knappt tror det är sant.

Mamma älskar dig, Skrutt!

I have no words after watching....

Jag har inget körkort. Jag vistas ändå dagligen ute i trafiken, jag går, jag cyklar jag kör moped. Hur noga jag än är kan jag inte garantera min och mitt barns säkerhet. Hur gärna jag än vill. Det är skrämmande.

Förstå hur många olyckor som skulle kunna förhindras om människor bara tog det lugnt, lät bli att köra när de har druckit och dagen därpå eller om de faktiskt bara ägnade sig åt att köra bil istället för att prata i mobiltelefon, titta på snygga tjejer elelr ta upp en tappad napp. Tänk hur många barn som skulle skona sina liv om deras föräldrar var lika noga med bilbarnstolen som de är om bilens lack. Tänk...



...och tänk en gång till efter att du sett denna video, tänk en gång extra på vad du gör bakom ratten. Eller låt bli att sätta dig där...

...alla har inte bakom ratten att göra, men det mest tragiska är att det behöver inte vara ditt fel att du råkar illa ut, det kan lika gärna vara någon annans fel...

...men om det är ditt fel för att du är ouppmärksam, slarvar eller struntar i regler - skulle du då kunna förlåta dig? Skulle du kunna leva resten av ditt liv med vetskapen om att det var Ditt fel att låt oss säga ett oskyldigt barn gick miste om livet?

Skulle du det?

söndag 29 augusti 2010

Lite svammel om helgen som gått...

Så har ännu en helg gått och på löpen har man kunnat läsa om oppsitionsmätningar , vallöften och valpropaganda, ett och annat försenat tåg och bortspolad väg och så klart lite misshandel.

Oppositionsmätningarna skiter jag i likaså vallöftena och valpropagandan - jag kommer ändå att rösta så som jag vill på det parti jag anser har sundast värderingar och bäst människosyn, inget annat parti kan ändra på min röst nu på slutspurten. Jag har haft 4 år på mig att komma fram till mitt beslut.

Tågen är jag inte speciellt förvånade över - skulle bli mer förvånad om det på löpet stod att alla tåg varit i tid hela helgen.

Vägarna känns väl inte direkt som någon nyhet längre, eftersom vi gått in i vår monsunregns period är det väl just vad vi har att vänta - bortspolade vägar. Inte förvånar alla misshandel mig heller även om den är det som berör mig mest, får mig att rysa, vad är det för samhälle vi låter våra barn växa upp ì?

Vad har vi lärt våra ungdomar? Att slå först och fråga sen? Skrämmande!

Löp till trots har vi haft en lugn och skön helg som började i fredags kväll med After Work med goda vänner, god mat och lite gott att dricka innan vi satte på en film, The Stepfather, vilken vi båda somnade till. Man kan väl säga att den var lite så där med andra ord, men absolut inte den sämsta film jag sett, men långt ifrån den bästa.

Så i lördags var planen bio och middag men varför går det inga filmer på bio när vi äntligen har tid att gå på bio?

Vi tog en tur till Skövde Matfestival, åt ute och hyrde en film på vägen hem.  Väl hemma hade vi sån tur att bästa Å och T bjöd på fika, en lång fika i trevligt sällskap är aldrig fel. Mycket hann vi gå igenom över de kopparna kaffe vi drack, allt från glädje till sorg, skvaller till allvar, jobb och fritid, det var lagom avkopplande och spontant innan vi traskade över gatan för att se filmen vi hyrt. Den var skum, eller inte dåligt skum men annorlunda fast på ett bra sätt. Flickan från ovan såg vi och man kunde inte somna iden, man var tvungen att se mer, fast vi ett tag undrade om vi inte skulle slå av den så var vi tvungna att se, se vad som hände, varför och var.

Jag gillar den känslan när jag ser på film - att man inte kan sluta för man måste se slutet...

...slutet på den här helgen är också nära och strax börjar vi bege oss uppåt för att hämta hem Skrutt sen är det mellanbus som ska hämtas hem så är allt som vanligt igen och helg har övergått till vardag...

fredag 27 augusti 2010

Dagens Blogg - Petit Fashion

Petit Fashion är en blogg som drivs av en Mamma med mode som största intresse. Hon har samma smak som mig (även om hennes plånbok är way mutch bigger än vad min är) hon har en son som går i tredje klass och en dotter lika gammal som Skrutt som visar dagens outfits, perfekt för mig som har barn här hemma i samma ålder.

Hon visar även sina egna kläder. Hon varvar detta med vardags betraktelser på ett snyggt och bra sätt. Bloggen är stilren och jag gillar den helt enkelt så det får bli dagens blogg, kika in kanske får du ett tips till barnens höstgarderob.


Ponnytränare sökes, med ljus och lykta...

Har snurrat runt lite på nätet.

Letar efter tränare till Skrutt, det var då inte det lättaste att hitta. Finns det inga ponnytränare till barn som inte är på landslagsnivå än men vill dit? Eller landslagsnivå och lansdlagsnivå, hon har bestämt sig för att bli bäst. Hon ska tävla i dressyr har hon berättat för mig och jag har ett tag tänkt att hon borde få börja ta lektioner, hon behärskar Zita bra och har koll på det mesta, men när jag försöker lära henne så blir vi bara osams. Det är väl så, man kan som Mamma inte vara tränare, man är och förblir Mamma och henne kan man tjafsa emot och göra tvärtemot bäst man vill.

Så nu har jag bestämt mig. Det är dags att hon börjar träna för någon annan. Nu ska jag bara hitta denne någon.

Hur sjutton det nu ska gå till...

torsdag 26 augusti 2010

Använd kondom!

I dagens Aftonbladet kan man läsa att på Gotland har man flest tonårsaborter i landet, det är också där som P-pillren är dyrast. Man behöver ju inte vara så överintelligent för att förstå det sambandet.

Vi lever i ett samhälle där ungdomar slåss om de få jobb som finns, för det finns inga samtidigt som de utforskar, testar och närmar sig vuxen livet med allt vad det innebär - där ibland att ha sex. Ja, hur gärna man än vill förneka det så är det ju något som alla försöker sig på. Sexdebuten i Sverige för tjejer ligger på 16,8 år, det är ganska många som är yngre än så för att få det medeltalet. Hur ska dessa ha råd med P-piller om de har veckopeng att leva på?


Hur tänkte ni nu? Ni tar så mycket betalt av minderåriga som inga pengar har att de struntar i att använda sprutor, stavar och piller och sen klagar ni på tonårsaborterna??

Klart som sjutton ska man se till att ens dotter skyddar sig, men varför ligger alltid fokus på tjejerna, de ska ha stavar, sprutor och piller medan killarna kan skita i vilket i tron om att tjejerna skyddar sig. Sen får tjejerna skulden när det blir fel, de får stå i valet och kvalet om abortens vara eller icke vara, de får fatta ett beslut de kommer att få leva med resten av sitt liv medan kilarna kan pippa vidare.

Vi har inga 100% säkra preventivmedel, det finns alltid en ytte, pytte risk att man blir gravid trots stavar, sprutor och piller. Varför är man inte lika nogamed att lära killar att ha kondomer till hands? Varför ses inte det som en lika självklar grej som att ge tjejerna piller?


Varför ligger fokus på tonårsaborterna, där tjejerna helt förståligt blir aningens överrepresenterade när fokus egentligen borde ligga på att lära våra tonåringar hur man trär på en kondom? Kondom är det enda som skyddar mot oönskade graviditeter och könssjukdommar - det är för båda parters skull - fortsätt använda stavar, sprutor och piller men glöm för sjutton inte kondomen!

onsdag 25 augusti 2010

Jag lägger ner...

....jag kommer inte att ändra åsikt i alkohol frågan - jag anser att jag har rätt i den och kommer här med att lägga ner hela den diskussionen i min blogg - vill man diskutera den utifrån de personer jag syftar på och inte i allmänna ordalag så föreslår jag att ni tar diskussionen till ett forum eller i era egna bloggar. Jag kommer här med inte bemöda mig att svara på fler kommentarer som inte leder någon vart utan bara handlar om att hävda sin rätt.

Kom med ett konkret - verkligt argument så kanske jag ändrar uppfattning till dess så kommer jag bara radera och åter igen radera alla kommentarer som är till för att propsa på att jag har fel utan fakta som håller.

Till dig Sara

Tack för din kommentar - jag kommer inte att publicera den då du där själv skriver ut hela ditt namn samt bostadsort. Det är av den enkla anledningen men jag svarar dig gärna.

Du är 17 år - det är inte speciellt gamalt ur ett livsperspektiv. Livserfarenhet kommer med åldern och jag kan helt ärligt säga att när jag var 17 år var jag bombsäker på min sak och mina barn skulle minsann få smaka alkohol och de skulle få testa både det ena med det tredje.

Så blev jag äldre - fick barn - skaffade mig en annan, mer nyanserad bild av det samhälle vi lever i - hell no att våra barn ska få det från oss här hemma. Aldrig.

Jag håller med dig - det är inte bara tonåringar som far illa när de dricker, det är det absolut inte, skillnaden är dock att man som vuxen har ett ansvar för sig själv, är man vuxen har man även ett ansvar för de som inte ännu är myndiga. I detta ansvar innebär att förhindra att vissa saker sker, förhindra att de får tag i alkohol, cigaretter och narkotika. Det är de vuxnas ansvar.

Vart du får tag i din sprit och dina cigaretter är inte din ensak - den som ser till att du får det begår ett brott, ett allvarligt sådant, du är 17 år, inte ens myndig. En dag kommer någon få reda på vart du får tag i det och är den vuxen nog med tillräckligt civilkurage så kommer denna någon att göra en anmälan till polisen, efter som du är under 18 år kommer även Soc att kopplas in, det är fakta.

Polisen kanske också hör på byn vad som händer hemma hos folk och knackar på av den anledningen, är det helt orimligt anser du? Någon kanske vet att du är där och drar sina egna slutsatser och ringer polisen. Med tanke på krossade rutor, kastade knivar och slagsmål som försekommit i samma hus som det festas i är det väl inte helt omöjligt att Polisen kikar in även av den anledningen, eller hur? Husransakan krävs inte när polisen kommer till en plats där minderåriga anses vara i fara, fara illa eller riskerar att fara illa, enligt dem är att dricka alkohol en sån grej de kan vilja komma in för och blir de då nekade så kallar de på Soc så är det löst, vips så får de gå in.

Jag förstår att du tycker att vi vuxna ska skita i att du dricker och röker - men det tycker inte jag som vuxen, jag tycker det är dåligt omdöme att blunda för att minderåriga dricker och röker.

Jag har aldrig sagt något om att inte umgås med äldre eller yngre människor, men jag anser fortfarande inte att vuxna människor, närmare 40 bör tillåta att ungdomar under 18 år dricker och röker på deras tillställningar eller i deras hem. Att festa tillsammans på lika villkor eller umgås är två vitt skilda saker.

Vad dina föräldrar vet och inte vet vet de själva bäst, vad jag fått höra är det just de som har köpt ut till dig. Det är vad din vän har sagt till min vän, är det så så är de langare. Antingen ljuger din vän eller så ljuger du. Vilket det är skiter jag i - det är lika illa i alla fall men jag förstår att du inte tycker som mig, jag tyckte precis som dig när jag var 17 år...

...och jag tror att vissa saker förstår man inte eller vill man inte förstå förrän man blivit äldre.

Om 6-åringen

Hittade en så klockren text som så väl beskriver hur en 6-åring är - författare är okänd.

"Bosse är sex, ska man vara ärlig.
är han just nu ganska besvärlig.

Och Mamma hon undrar, vad är det som hänt?
Han är ju så besynnerligt inkonsekvent.

Han var ju så ordentlig förra året.
Vek ihop sina kläder och kammade håret.

Nu är han fullkomligt glömsk och slarvig,
längtar till skolan för "leken är larvig".

Ena dagen är han glad och yster,
andra tvär och dyster.

Ena dagen länsar han faten,
för att dagen där på bara peta i maten.

Och plötsligt är alla kläder för korta.
Han har blivit så lång. Babyhullet är borta.

Men ibland, mellan honom och mig helt privat,
blir han åter en liten kelig krabat.

Han är sällskaplig, pratsjuk och leker med ord,
han frågar om allt mellan himmel och jord.

Han trivs med att måla, rita och snida,
och dansa, hoppa, cykla och skrida.

Att få leva ut överskottsenergi
är sexåringens terapi.

Mellan småbarn och skolbarn är sex år en sänka
en sorts lillpubertet kan man nästan tänka."



Behöver inte säga att denna text passar på pricken in på min 6-åring va? Det är som om den är skriven om henne...

Angående tidigare inlägg om bla. alkohol

Jag vill tydliggöra ett par saker med anledning av några av de inlägg jag gjort de senaste dagarna.

För det första har jag inte sagt att någon har gett någon under 20 år öl jag har däremot sagt att om man gör det så är det en olaglig handling som kalla langning - man döms till böter eller fängelse i max fyra år. Det är enligt svensk lag inte tillåtet att köpa, bjuda eller servera alkoholhaltiga drycker till någon under 18 år. Är man över 18 år men under 20 har man rätt att själv införskaffa starksprit på restaurang men enbart folköl utanför en restaurang - det är alltså olagligt att bjuda någon mellan 18 och 20 år på något med alkohol i som är införskaffat från Systembolaget (findlandsfärjan eller you name it).

Det är var vuxen människas ansvar att se till att inga barn far illa. Att servera alkohol till minderåriga är att inte garantera barnets säkerhet. Då har alla som arbetar inom barn- och skolomsorg samt sjukvården anmälningsskyldighet på så väl sin arbetstid som sin fritid vid misstanke om att ett barn far illa. Märkväl att det räcker med misstanke.

Alla andra vuxna människor bör dessutom uppmärksamma och anmäla då de misstänker att barn far illa, märk väl att skillnaden är att gemeneman bör medan vissa yrkesgrupper är skyldiga till det.

Att ta en öl hemma i hemmets lugna vrå som 15 åring må verka oskyldigt och det är sant, det är inte där det är farligt att dricka, så länge det handlar om en öl, men vad händer när 15-åringen lämnar bostaden med alkohol i kroppen? Det är då det kan bli farligt eftersom man under alkoholpåverkan gör och säger saker man kanske inte gör i vanliga fall och till fel person kan det vara förödande. 

Vad gör du om din son på fyllan har våldtagit granntjejen? Vad gör du om din dotter kommer hem våldtagen utan att minnas vad som hänt? Vad gör du när ditt barn testar narkotika utan att minnas det för att det grundat med alkohol? Vad gör du när polisen ringer och säger att din son har misshandlat sin bästa kompis till döds? Eller ännu värre, vad gör du när det halv tre en natt knackar på dörren, där står polisen och en präst, din dotter är död, hon ramlade framför tåget. Vad gör du då? Ä det värt det? Jag skulle aldrig, aldrig våga chansa. Inte med mitt eget barn, inte med mina bonussöner, inte med någon annans barn.



Det är lätt att säga att det sker i hemmets lugna vrå men alltid ska någon ta sig någonstans, allra helst om andras föräldrar tillåter att man dricker hemma hos dem, hem ska man och det spelar ingen roll hur kort bit man har, de allra hemskaste saker kan hända på en sekund eller två.

Du som förälder sitter hemma och tänker; "Åh vad skönt han fick två öl här hemma, nu kommer han inte testa..." Men det är inte sanningen. Sanningen är den att din tonåring med all säkerhet efter att denne lämnat bostaden kommer gå vidare till någon fest och dricka mer, då har barnet helt plötsligt fått i sig mer än de andra, för de hade "bara" lyckats få ihop lite från sina föräldrars barskåp medan din tonåring redan druckit två öl. Det är dessutom statistiskt bevisat att de barn som fått dricka hemma i tidig ålder har en högre och ett mer kontinuerligt alkoholintag överlag än de som inte fått pröva hemma.

Är man vuxen har man ett ansvar - inte bara för sitt eget barn utan för alla barn.

För mig och här hemma hos oss är det viktigt med dialogen kring alkohol och tobak. Vi tycker inte att det är okej, man ska helt enkelt hålla sig ifrån alkohol och cigaretter tills man får dock inser vi också att tonåringar testar, det kommer de göra, kanske inte alla tre, men antagligen.

Vi vill inte vara roten till att de testar, vi tänker inte erbjuda dem alkohol här hemma, ska de testa får de allt få tag i spriten själva och den dagen de testar så ska de veta att vi inte tycker det är okej men att de kan ringa oss när som helst och att vi hämtar dem, hur fulla de än må vara. Vi ser hellre att de berättar att nu ska jag till Kalle och där blir det lite fest än att de döljer det för oss, de ska våga tala om för oss när saker och ting har gått fel. Att ha dialogen öppen hela tiden i vardagen tror (hoppas) vi att de ska veta att vi alltid finns där, varje dag, varje minut även då de gör saker de vet att vi inte gillar.

Jag har hos flera vuxna människor sett bilder på Facebook (minst hos 4 olika personer) från privata hemmafester där ungdomar mellan 16-20 år dricker alkohol, det är bilder på dem när de sveper en öl, skålar i snaps, pimplar vin och skålar med cider. På var och var annat kort sitter de med en cigarett i handen. Då är det inte ens de vuxnas egna barn som dricker utan deras kompisar - vart har då vuxen ansvaret tagit vägen?



Vart får de alkoholen ifrån? Var får de cigaretterna ifrån? Vet deras föräldrar vart de är och vad de gör?

Är det rätt att man festar med 16 åringar när man är närmare 40 på samma nivå och sätt? Det omvända kan jag förstå - lätt tillgänglig sprit, ett ställe att vara på och en och annan cigarett kan man nog tigga till sig. Har man då som vuxen inte ansvaret att säga nej, du får vara här och umgås med oss men du får inte dricka?

Tillåter man detta är man lika skyldig till langningen som den som langat, om det inte är en själv. En annan sak man kanske borde tänka på både en och två gånger är att ryktet sprider sig - det pratas om det. Ungdomarna sprider ryktet vidare så en dag - även om det inte var så att någon vuxen på festen köpt ut så kommer människor att tro det, en vacker dag kommer polisen att knacka på och då blir det väldigt klurigt att ta sig ur situationen med fulla ungdomar hemma hos sig. Vill man inte klassas som langare så måste man tänka på hur man beter sig, vad man gör och vilka värderingar man står för. Är det så att man tillåter festande med alkohol hemma hos sig med minderåriga så får man också ta baksidan av det.

Eller så är man så vuxen och en så pass bra förebild att man säger Nej, att man tar deras öl och helt sonika häller ut dem, det har du rätt till. Du får säkert en arg tonåring efter dig men kanske är det bättre än att läsa i tidningen nästa dag hur denne misshandlat någon alternativt blivit misshandlad till döds? Det är inte alltid alkoholen som är det farliga utan vad som händer runt omkring medan man har alkoholen i kroppen.

Det är val vi själva måste göra, val ingen annan kan göra åt oss, vilket val vi än väljer så kommer vi få ta konsekvenserna av det.

Jag vet vad jag väljer, vet du?

EDIT:
Inlägget jag refererar till har jag tagit bort, av egen fri vilja - jag kanske skriver att kortare inlägg om vad som hänt senare men utan att referera till de punkte jag gjorde i det första inlägget.

tisdag 24 augusti 2010

Att vara Bonusförälder - att ha bonusbarn

Mina föräldrar är skilda. De skilde sig för länge sen, när jag var ett litet barn. Eller ganska stort, tror jag var 12 år när de skilde sig, minns inte helt säkert men jag tror det.

Jag minns den där eftermiddagen när jag fick klart för mig att de skulle lämna varandra - det kändes som om de skulle lämna mig och min syster. Hon blev ledsen, arg och ilsken - jag höll det inom mig, sa inget, låtsades som ingenting.



Sen minns jag den där kvällen när Pappa hämtade sina sista saker, jag låtsades att jag sov för jag orkade inte, ville inte vara med när han åkte. Jag minns att jag hörde min lillasyster i hallen utanför som bad att få följa med men Mamma och Pappa sa nej. Jag minns hennes gråt, jag grät jag med, tyst för mig själv. 

De minnena har etsat sig fast på min näthinna, jag kan fortfarande berätta vilken adress vi bodde på, hur det var möblerat i hela lägenheten. Jag minns det som om det vore igår.

Åren har gått och jag är ganska glad över att mina föräldrar valde att gå skilda vägar - visst skulle det ha varit skönt att ha dem på "ett ställe" men de där korten från deras tid ihop, de känns för avlägsna och utan att de hade gått isär hade jag inte haft min Mammas nya man i mitt liv, han som har fungerat som en "extra Pappa" Jag har aldrig kalalt honom Pappa och kommer inte göra det men han är en dock som en Pappa och jag tycker om honom.

Utan att mina föräldrar hade gått skilda vägar hade jag inte haft de 5 syskon jag har förutom min lillasyster. Det hade bara varit vi två. Vi två mot världen, det är vi i och för sig ändå men vi har fler syskon som vi älskar, syskon vi inte skulle ha haft om våra föräldrar fortfarande vore gifta.

Jag minns första gången jag träffade K, min Mammas nya man. Jag kom från stallet, gick ut i köket där han satt, jag ägnade honom inte ens en blick. Han sa hej. Jag svarade inte. Mamma blev lite sur och tyckte att hälsa kunde jag minsann ändå göra då lyfte jag blicken och tittade rakt i hans ögon och sa "Tro fan inte att jag någonsin kommer kalla dig Pappa!" och gick in på mitt rum. Det var nog första gången jag på något vis visade min frustration över mina föräldrars skilsmässa.

Så höll jag på, sa han A sa jag B, sa si sa jag så, länge höll jag på så, jag vägrade acceptera honom. Min lillasyster accepterade honom fort, hon tyckte bra om honom och jag hatade henne för att hon tyckte bra om honom. Hatade.

Så var vi till Gröna Lund - vi gick i spökhuset och jag som är både rädd för mörker, spöken och konstiga ljud var livrädd, så rädd att jag glömde att vara arg på K. Ett spöke kom upp bakom oss varpå jag rycker tag i hans tröjärm och klamrar mig fast samtidigt som min syster skriker "Ge fan i att skrämma min syster fattar du det?!" till spöket som förvånad vände.

Den dagen släppte det sen har det bara gått uppåt. Han har klättrat på stegen - ökat i kurs hos mig och idag tycker jag uppriktigt om honom, det har jag gjort länge! Han har aldrig åsidosatt oss, han har aldrig gjort skillnad på mig, min syster och våra halvsyskon.

Idag förstå jag hur K hade det.

Han hade ett helvete. Att han stod ut tycker jag är beundransvärt!


Jag har två bonussöner som jag skulle gå genom eld för. Vi har blivit en ganska tight familj här hemma, jag och Skrutt, älskling och hans två prinsar, vi lyssnar på varandra, inga hårda ord och vi respekterar varandra. Barnen kallar sig själva för syskon utan att de har några blodsband. Att komma hit har varit en lång kamp - en kamp att bli accepterade för de vi är, att hittat sina platser i vår nya familj. Att hittat en balans där alla är tillfreds och mår bra.

Jag och älskling ser olika på vissa saker, där har vi fått kompromissa, vissa saker har jag stått på mig i och andra har jag fått ge vika för, att hitta den balansen utan någon ska bli överkörd har inte varit det lättaste. Allra minst då det finns två föräldrar till som inte hör till vår familj men som en dock vill vara med och säga sitt, tycka och tänka vad som är bäst.

Vi har kommit så långt och har en så stabil grund att vi kan säga att här hemma gäller våra regler, det är regler vi har för att det ska fungera för oss som familj, har ni andra regler hemma hos er är det helt okej så länge barnen mår bra.

Jag har fått höra både det ena och det andra från båda barnen och deras Mamma, men jag förstår det till viss del. Jag har själv varit där barnen är, jag har själv kännt skulden gentemot sin Mamma (Pappa i mitt fall) av att tycka om någon annan än henne, jag har själv brottats med känslorna, i det tysta. Mått dåligt, varit irriterad , arg och besviken och funderat på om det var mitt fel eller min systers. Varför?

Jag har själv insett att det är definitivt, Mamma och Pappa kommer aldrig mer att bli ett, att inse det smärtar. Det gör ont! Nått så in i helvete. Den känslan slog mig i ansiktet en gång för drygt ett år sedan, jag Skrutt, älskling och mellanbus gick från ICA när han säger "När du och Mamma flyttar ihop igen..." varpå älskling förklarade att så kommer det inte bli, hur gärna mellanbus än vill det så är det inte hans Mamma han älskar längre, smärtan i hans ögon slog mig tillbaka till den dagen då jag insåg att det blir aldrig Mamma och Pappa igen. För alltid bara Mamma. För alltid bara Pappa. Aldrig mer Mamma och Pappa.

Jag förstår bonusprinsarnas känslor, deras utlopp för dem även om de inte alla gånger varit ett okej agerande. Med tiden har de lärt sig att få utlopp för känslorna på andra sätt än genom slag och hårda ord. Det är okej att gråta, även om man är kille. Det är okej.



Jag har också varit den som är själv efter ett liv som två. Där tryggheten av att vara två, två om att sitta i soffan om kvällen, två om att lägga sig i sängen, två om att fatta alla beslut. Tryggheten att ha någon att komma hem till, någon som väntar på en. Jag förstår att det är jobbigt, att man griper efter varje litet halmstrå för att få känna tryggheten, närheten och gemenskapen.

Jag har själv varit den "idiotiska biomamman", den som hatade mitt ex nya, jag har varit henne, jag hoppas att jag aldrig blir det igen. Jag önskar nu att Skrutts framtida bonusmamma tar henne till sig, engagerar sig och gör vad hon vill och kan för mitt barn. Att hon respekterar mig som den Mamma jag är till henne men inte är rädd för att rycka ut när jag sviktar i min roll som Mamma, jag hoppas att hon kan vara ytterligare en vuxen förebild för min dotter att se upp till och lita på så som jag ser upp till och litar på K.

Det är underbart med bonusbarn - när ljuset sipprar igenom, när han ropar ner en efter att älskling sagt godnatt och ska ge en "kompiskram" eller när han ber mig möta honom efter skolan, då känns det som en bekräftelse på att det jag gjort och gör är rätt - de mår bra och vill vara med mig då är alla tvivel som bortblåsta - det är värt att kämpa vidare, även om det är i motvind.

Abort - en fråga om mord

Hur i helvet är man funtad om man gör iordning en lastbil med en stor bild på ett aborterat foster och sedan ger sig ut på turné genom hela vårt avlånga land?


I mina ögon är det ibland det enda rätta. En kvinnas val att själv få bestämma över sin kropp. Ett sätt att förhindra att oönskade barn som kommit till utan planer på det eller i förhållanden som inte är dugliga för ett barn att växa upp i föds.

Det är foster vi aborterar - inte barn. Jag säger vi eftersom jag själv gjort en abort. Det är 8 år sedan nu men jag minns det som igår - det var inget lätt beslut! Det var bland det svåraste beslut jag tagit. Någonsin.

Jag är öppen med min abort, den är inte hemlig på något sätt eller vis - jag är inte stolt över den men just där och då var det kanske det bästa. Eller jag intalar mig att det var det bästa för utan den aborten hade jag aldrig haft min lilla Skrutt som jag har idag.

Jag förutsätter att människor respekterar mig för det val jag gjorde då och inte dömer mig på grund av dem - jag har i mina ögon inte mördat någon. Jag har förhindrat ett oönskat barn att komma till världen. Jag gjorde vad jag hoppas är rätt val då.

Det finns kvinnor som blir våldtagna och då blir gravida, ska de tvingas föda fram sin våldtäktsmans barn? Ska dessa människor tvingas se bilder på aborterade foster med texten "ABORT DÖDAR SMÅ MÄNNISKOR" intill vart de än vrider och vänder sig för att någon eller några är emot abort.

Jag antar att de som är emot abort aldrig har gjort en - då hade man förstått. Förstått att det inte är ett lätt val man "bara" gör. Man hade förstått att varje kvinna har rätten att själv bestämma över sin kropp. Man hade förstått att det är ett litet embryo som man tar ut ur kvinnans kropp, oförmögen att leva utan att sitta fast i en livmodersvägg man hade förstått att det inte var en människa man avlägsnade. Man avlägsnar något som skulle kunna bli en människa ja, men inte en fullfjädrad människa. Inte ens en bebis är det utan ett foster, ett embryo.

Om vi inte skulle ha fri abort så som vi har i Sverige så hade antagligen fler människor gjort illegala aborter och dödligheten bland kvinnor hade garanterat ökat.

Sen kan jag hålla med - att använda abort som preventivmedel anser jag är fel - det finns det andra alternativ för men trots detta så kallar jag dem inte mördare.

Dagens blogg - Yzza

Yzza - den första Mammabloggen jag har hittat som jag tycker är läsvärd är Yzza.

Den är välskriven med lagom långa inlägg varvat med lagom mycket bilder. Inläggen varierar från vardagsliv till tankar och funderingar kring allt och ingenting, en bra blogg helt enkelt som får bli dagens blogg!

Ekorrhjul...

Så var hjulet i rullning igen, sommar har blivit till höst och lovet är över, barnen är tillbaka i sina klassrum med sina lärare och kamrater. Vuxna är tillbaka på sina arbeten och tiden är knapp, den räcker inte alls så långt man vill eller behöver.



Kvällarna blir mörkare och kännbart kortare, snart lyser snön vit utanför vår dörr och det är jul innan vi vet ordet av. Visst är det så? Höstar går alltid så fort, eller är jag ensam om att tycka det?

Jag älskar hösten, alla klara färger, regnet som smattrar mot rutan när man ska sova och vinden som viner kring husknuten. Att tända ljus, kura ner mig i soffan med en kopp The och en bra bok, att sitta hela familjen och titta på en bra film i höstmörkret utan att få dåligt samvete för att solen skiner ute.

Det är underbart!

Något som Skrutt tyckte var underbart idag var att för första gången klä på sig, ta på skolväskan och traska den korta biten uppför backen mot sin allra första skoldag. Sin första dag i skolan på en 13 års kamp mot schemaändringar, läxor och lov.

Det var med pirr i magen hon åt den där smörgåsen till frukost, det var efter långt funderande som hon kom fram till vilka kläder hon skulle ha och med stolt hand som hon drog väskan över ena axeln och med lätta steg traskade mot skolan med mig tätt intill för lite läskigt var det allt.



Att själv få gå ut på rast, att själv få gå till och från matsalen, så främmande, så nytt, så läskigt men framförallt spännande. Min lilla Skrutt har blivit stora tjejen!

Stora duktiga tjejen.

Min lilla prinsessa, min stora duktiga underbara tjej!

måndag 23 augusti 2010

Svar på kommentarer

Vi accpterar INTE tjuvrökning! Det har jag aldrig påstått! Jag skrev "Bad idea, jag håller med, röka ska man låta bli, speciellt om man är under 18 år, annars också för den delen även om jag inte bryr mig om du väljer att röka bara för att jag avstår." Hur kan man få det till att vi tycker det är okej?

Att förse sitt barn med alkohol när det är under 20 år kallas langning - det är straffbart.

" Langning av alkohol är en brottslig handling som innebär att någon olagligen köper ut, säljer eller ger bort alkohol till en person som är under 20 år. Langning kan ge böter eller fängelse i upp till fyra år.

Det är olagligt att sälja, köpa ut eller ge bort starköl, vin och sprit till personer under 20 år. Folköl får inte säljas till ungdomar under 18 år. På restaurang måste man ha fyllt 18 år för att få köpa alkohol.

Straffet för langning är böter eller fängelse i upp till två år, vid grova brott upp till fyra år."


Att förstå att barn testar, acceptera det och ta det där ifrån, ha en dialog om varför man inte ska och vad som kan hända kallas sunt förnuft. Det går inte att kombinera med langning.
Att hälsa på sina grannar må så vara hyfs eller ohyfs - men hur fan ska man kunna hälsa på någon utan att man ser den eller hör den? Om du nu hälsade - kan du acceptera att jag hörde dig inte om det var du L, jag såg din inte om det var du P.

L - Jag pratade med Å och hade lite bråttom så nä, sa du hej så hörde jag dig inte - jag ber ödmjukast om ursäkt men vidhåller att det kanske inte är så mycket att hänga upp sig på.

P - Var det du så jag såg din inte för du stod bakom bilen, jag såg när du svängde runt samtidigt som jag svängde in på garageuppfarten - jag ber ödmjukast om ursäkt, det ska inte upprepas, jag ska backa och heja nästa gång jag ser dig för sent.

Är det så viktigt för er att hälsa, att vara vänner på Facebook eller vad det nu må vara, hälsa själva, ropa om jag inte ser er.

Skärpning nu!  Det här, att snacka skit på Facebook och att tjura över att jag har rensat bland mina vänner där och ni råkade ryka känns faktiskt bara fjantigt!

Drogtestas!?

Det har kommit ett förslag om att drogtesta elever på skolor runt om i vårt avlånga land.

Ramaskri!

Integritetskränkande!

Då undrar jag är det bättre att ha en skock stenade gymnasieungdomar på skolan?  

Jag förstår inte debatten överhuvudtaget - på många arbetsplatser utförs stickprover med jämna mellanrum - varför skulle man inte kunna göra så i skolan? Är det inte bättre att få ett stopp på användandet av alkohol och droger bland våra ungdomar?

Vår framtids generation - de bortskämda ungj*larna jag skrivit om tidigare, de som har all tid i världen för att hitta på hyss eftersom de inte behöver lyfta ett finger för sin månadspeng eller ta det minsta ansvar innan de fyller 18 år utan bara får allt serverat - de som ska ta hand om oss när vi är gamla och bor på hemmet, borde vi inte värna om deras hälsa? Borde vi inte göra det till en obligatorisk del i skolan för att om inte förhindra så drastiskt minska användandet av droger?

Jag tycker det är vår skyldighet att sätta stopp för deras hyss som inte längre är så oskyldiga som en nedsparkad brevlåda på gatan intill eller en upp eldad papperskorg på torget utan har tagit nya proportioner i och med att vi har en generation förslappade föräldrar som tror att just deras barn är änglar.

Kan inte föräldrarna förhindra att droger används så kan kanske skolan det, vi har ju skolplikt och då borde man även kunna införa testplikt utan några större problem. Problemet är väl föräldrarna. Att de måste ge sin tillåtelse för det då barnen är under 18 år.

Vad jag dock undrar över, eftersom jag själv inte kan se det är vad det är som är så himla integritetskränkande med ett test, vare sig det är ett kisstest eller blodprov. Men det kan kanske Thomas Bodström svara på...

Dagens blogg - Handgjort av Åsa

Jag har kommit på en ny kategori till min blogg - mitt tips. En kategori där jag en gång om dagen tipsar om en blogg - skriv en kommentar om du vill att jag tipsar om din blogg så får vi se om det blir så en vacker dag. Den kan handla om allt eller ingenting, din hobby, ditt liv eller någon annans liv, you name it.

Idag är det premiär och idag är det en vän som blir den förste som blir dagens blogg, här är anledningen till att hennes blogg är en av mina favoriter.

Jag har en vän. Hon är också min granne, även om det inte hör till saken. Det jag vill säga det är att hon är så otroligt duktig på att Scrappa så det liknar inget.


BILDKÄLLA
Ni måste kika in i hennes hobby blogg och kika på hennes alster, kort som passar till alla tillfällen, människan verkar inte ha någon hejd på sin fantasi och tur är väl det, vem ska jag annars beställa kort av när det nalkas kalas?

Du är super duktig Åsa - blir lika imponerad varje gång jag kikar in i din blogg eller ser dina alster hemma hos dig! You Rock!



"Min Pappa är starkare än din Pappa....."

Jag blir så jävla trött, det snackas om hyfs, om vett och etikett, om hur saker ska vara si eller så och människor ska bete sig på ett eller annat sätt annars är det galet.

Om en människa inte ser en annan - hur fan ska den då kunna hälsa? Eller ännu viktigare, om det nu är så viktigt, varför hälsade man inte själv? Är det då rätt att skriva ut sin skit över nätet? Är det inte bara bättre att hålla käften?



Om en person inte vill hälsa eller inte har tid att stanna och prata, vem har då rätt att döma denne för det? Kan det vara så att man ibland bara vill vara för sig själv? Kan det vara så att den personen känner att den inte har något att säga och då skiter i att säga något istället för att svammla en jävla massa skit med någon den inte har något gemensamt med?

Måste man vara bästa vänner för att man är grannar? Jag har grannar som är mina vänner, jag har också grannar som är just bara grannar, är det verkligen fel?

Bara för att min sambo haft ett liv tidigare med vänner och bekanta - måste jag då umgås med dem - måste han umgås med mina "gamla" vänner? Är det inte okej att man har sina, dina och våra vänner?

I min värld är det det mest naturliga, han får umgås med vilka han vill, de han mår bra av att umgås med och trivs med, vissa träffar han nästan bara själv andra umgås vi med båda två. Lika naturligt är det att jag har mina vänner som jag umgås med, som jag känner ger mig positiv energi och inte äter upp den, vänner där jag kan vara mig själv och trivs.

Snackar man skit på Facebook är man i mina ögon inte min vän, den har jag råd att förlora, då kan man gott fortsätta vara "bara" granne, det är inte min förlust.

Jag kan absolut hälsa på mina grannar som är just bara grannar, men det förutsätter att jag ser dem, gör jag inte det kan jag tyvärr inte göra det, är det så viktigt så hälsa själv, eller skit i det, mig kvittar det jag kommer inte hänga upp mig på det, jag kommer anta att du har annat i huvudet, inte ser mig eller bara inte känner för att prata just då...

...eller efter det här inlägget kommer jag förresten anta att du dissar mig bara för att jag inte såg dig nyss!

Småbarnsfasoner är vad jag kallar det...

...hyfs i mina ögon är att respektera andra människor och deras val.

fredag 20 augusti 2010

Yesterday...

...var en alldelles underbar dag.

Skrutt och jag tog mopeden ut till stallet. Hon åt mellanmål medan jag fixade och donade med Minelli. Minelli, Minelli, vackra Minelli. Ryckte man och klippte svans sen fick Skrutt rida en kort sväng på henne medan jag gick brevid. Hon är så stolt när hon sitter där uppe, det lyser så ur ögonen på henne.

När Nellie var ute hos Asta igen så tog vi in de andra två vilddjuren, Zita och Sarona. Skrutt har blivit så duktig! Jag är så stolt! Hon hämtar Zita själv i hagen, leder henne in i stallet, sätter fast henne i stallgången och gör iordning henne helt själv. Jag dubbelcheckar så klart att allt är som det ska och finns hela tiden i närheten men attans vad hon blivit duktig. Under sommaren har hon vuxit till sig massor i sättet, hon är lugn men bestämd i stallet och hon har lärt känna Zita riktigt bra, visst har de några fighter ibland, men hon vinner de alltid i slutänden och då ska vi komma ihåg att Zita är ett russ och Skrutt är egentligen tio centimeter för liten för henne...

Min duktiga tjej!

En lång tur gav vi oss ut på, runt hela mossen. Själva, Skrutt och jag. Zita och Sarona. Jag lånar Sarona när Skrutt och jag rider eftersom Nellie inte står i samma hage som de känns det inte helt okej att rida henne med Skrutt, jag vill vara säker på att hästarna går bra ihop, i alla lägen så här i början. Hur som helst så är det så underbart att kunna ge sig ut i skogen tillsammans med Skrutt på varsin häst utan att jag behöver vara orolig att hon inte fixar det. Nu rider vi brevid varandra pratar och skrattar, njuter av vår tid tillsammans och bara är. Kommer Skrutt efter så travar hon snabbt ikapp, min duktiga tjej!



Tänk vad hon har blivit stor, och duktig! Jag är så stolt!

Mamma älskar dig hjärtat!

onsdag 18 augusti 2010

Letar bloggar...

...jag vill ha något nytt att läsa, något spännande, roligt och vanligt men ovanligt. Inte för tråkigt men framför allt inte en blogg i stil med "E de oxå q:l lr?" Det ger mig rysningar, eksem och spasmer. Jag är allergisk mot förkortnings bloggar utan något innehåll. Jag förstår inte grejen. Är det inte meningen att de som läser ska förstå vad som skrivs?

Sen är jag inte mycket för "dagboks-bloggarna" heller. De som alltid berättar allt, precis allt om vad de gjort så utförligt att klockslagen är med. Jag struntar i om du sket tre gånger idag eller fyra - jag vill läsa om dina åsikter, tankar och funderingar - det är det intressanta. Sen visst, jag erkänner ibland gör ett och annat "Dagboksinlägg" inget men bara det inte är det enda bloggen innehåller, många dagar ser liksom likadana ut och då blir bloggen i det långa loppet ganska så tråkig.

Men du där, du som har den där spännande, roliga, vanliga men ovanliga bloggen kan inte du tipsa mig om den så kanske det blir min nya favorit?

tisdag 17 augusti 2010

Mycket som rör sig...

...i huvudet på mig. Massor och lite till.

Nu hör jag till de som väljer vad jag skriver om i min blogg, jag vill att den ska vara öppen för alla, det jag skriver det kan jag stå för. Det är viktigt för mig.

Att ha låsta inlägg tror jag inte på, man har alltid någon som man tror står en nära men som står andra närmare. Någon som berättar för någon och det vrids och vänds till höger och till vänster tills det inte är något av sanningen kvar. Då tycker jag det känns bättre att ha bloggen öppen och välja mina ord.

Jag vet inte, vad tycker du? Är allt verkligen till för att skrivas på nätet? Passar inte den gamla hederliga dagboken bättre för vissa ändamål? Det tror jag, eller ett löst blad för all del som man kan elda upp när man ändrar sig, ångrar sig eller bara vill hålla det för sig själv.

Jag kan bli fly förbannad på saker, på människor på ting och händelser, ibland för ett kort slag, ibland för en längre stund, är det då verkligen rätt att i stundens hetta lägga ut både det ena och det andra på nätet? Eller är folk så naiva att de tror att det går att radera eller hålla saker på nätet hemliga?

Hur är din blogg uppbyggd, kör du med "hemliga" inlägg eller kör du med raka kort och står för det du skriver, tycker och tänker?

Teddybjörnen Frediksson...

...ja, så hette han. En gång var han bara min och vi älskade varann. Teddybjörnen Fredriksson hans nos den var av garn. Ja, han var min bäste vän när jag var ett litet barn.

 
...fast han hette inte Teddybjörnen Fredriksson. Han hette hundis eller vovvis eller nått, jag minns faktiskt inte. Jag minns dock att han var mörkbrun med långa öron, en röd vit randig tröja och en brun, lurvig jacka över. Egentligen så såg han nog inte alls ut som en hund ens men det var det, det vet jag för det hade jag bestämt!



Min bästa vän var han nog egentligen inte heller, eller jo när det var dags att sova så var han det och när det var dags att få spruta, då var han min allra allra bästa vän. Då tog han en spruta före mig för att visa att det inte var farligt, jag minns så väl en gång när han fick en spruta innan mig och sen ett plåster på armen, precis som mig. Det var ju orättvist annars, det förstår väl varenda kotte?

Och varje kväll var han så go' och mjuk, då värmde han min säng så varm.
Han var så snäll, en gång när jag blev sjuk så fick jag sova på hans arm.


Han är borta nu. Försvunnen. Jag kan inte säga att jag saknar honom direkt men jag minns fortfarande känslan när jag upptäckte att han var borta. Vet inte hur gammal jag var, kanske runt 10 och en dag var han borta. Jag kan ha tappat honom, Mamma eller Pappa kan ha "lagt undan" honom, jag vet inte men då var det en klump i magen, tårar på mina kinder och ett hiskeligt humör.

Jag undrar just vad som hände med honom, tror det var min mamma eller Pappa som smusslade undan honom. Jag vet inte en jag tror det och därför ska jag aldrig smussla undan Skrutts hundis. Ja hon har faktiskt också en hundis, den heter just det och ser mer ut som en hund än vad min gjorde men liksom min med långa mjuka gosiga öron.



Hon släpar inte med sig hundis utan han bor här hemma i hennes säng, ligger där och väntar på henne varje kväll så gosar hon ner honom i sina armar och somnar sött efter att sagan är slut.

Har du kvar din allra bästa vän, som du hade när du var ett litet barn? Din Teddybjörnen Fredriksson? Enligt Aftonbladet har var tredje britt kvar sin nalle och sover dessutom fortfarande med den och tja, varför inte? Lär ju knappast skada någon oskyldig...