söndag 28 februari 2010

Mars, April har knopp i håret...

Redan Mars, årets första vårmånad. Än känns ju våren minst sagt långt borta, men tillskillnad från förra veckans antarkiskyla så har vi ju i alla fall fått plusgrader och regn. Just nu vet jag inte riktigt vad jag föredrar.

Kallt och snö som blir blött när man kommer in eller regn, blask och vatten som gör en genomsur så fort man kommer ut. Det sista tror jag, det är ju trots allt ett tecken på att våren närmar sig även om jag skulle önska att när det som idag blir första Mars att vädergudarna slår om och ger oss sol som värmer, fågelkvitter, barmark, krokusar i rabatterna och knoppar på träden.

Det skulle vara fin fint det, eller vad säger ni??

lördag 27 februari 2010

En blixt från en klarblå himmel...



Ibland kommer saker som en blixt från en klarblå himmel. Så hände det igår. En låt, en melodi en text som gick rakt in i hjärtat på mig från mig syster.

Jag vet, man blir lätt sentimental efter ett par glas vin, men det här var mer än så. Tänk om hon visste vad hon betydde för mig, min syster. Min lillasysteryster, bara min!

Maria Mena satte ord på vår kärlek, vår relation och tog klivet rätt in i mitt hjärta, lyssna och njut. det gör jag om och om igen medan jag tänker på min lillsysteryster som just nu tjabblar med min sambo om att man inte får skita på toaletten för att det luktar så illa. Jag vet det är deras humor, men jag älskar dem i alla fall. Min systers sambo går inte av för hackor han heller, han är en trevlig prick, trevligare än många av hennes ex.

Nu ska jag försöka få med mig de där skitpratarna ner på stan och lyssna på Lindas syster när hon sjunger. Ta en fika och bara njuta av ledigheten. Tiden utan barn. Även om jag saknar skrutt så det gör ont så

Jag älskar er så mina nära och kära, så otroligt mycket och ni är alla värda varsin stjärna på nattens mörkablå himmel. Då är vi alltid nära, fast vi är långt ifrån varandra. Bara en textrad eller stjärna bort.


fredag 26 februari 2010

Äntligen själva!!!

Idag ska skrutt till sin Pappa, vi ska strax åka upp med henne, jag saknar henne redan. Det är helt sjukt hur man kan älska ett litet (stort!?) knytte så mycket, så kolosalt mycket som man älskar sitt barn.

Medan hon håller sin Pappa sysselsatt fram till på Söndag så ska jag och älskling passa på att fly fältet. Vi sta ta in på Bed n Breakfast Systeryster & sambo uppe i de västmanländska skogarna. Det ska bli riktigt mysigt att få en hel helg med henne och hennes sambo, utan barn. Det hör inte alls till vanligheterna kan jag lova. Jag tror inte vi har varit utan alla barnen en helg sen långt innan jul. Nu är det ju inte så att vi vill vara utan dem, men ibland är det rätt skönt att bara få vara själva. Är alla barnen hemma så är det alltrid någon som kräver uppärksamhet, lill skrutt har dansuppvisning i vardagsrummet samtidigt som mellanbus ska visa sina senaste legobyggen och storbus planerar inför kvällen och vi inser att vi komemr få sitta uppe och vänta hem honom halva natten. Det är inte direkt avkopplande att ha en fjortonåring ute på byn halva natten, inte heller att ständigt bli avbrutna när vi pratar eller ser på en film, även om det är långt efter att barnen lagt sig. För alltid är det någon som vill komma upp, någon som vaknar, någon som kommer hem.

Men det är väl så livet med barn är och jag älskar det. Massor! Men jag är fortfarande jag, jag är inte bara Mamma så därför tycker jag att det är skönt att få vara själv lite också. Jag tror att vi alla mer eller mindre har behov av att få vara själva ibland.

Älskling går ut i garaget, lill skrutt stänger in sig på sitt rum, fjortisen slänger sig på soffan i ungarnas tv-rum och stänger dörren, mellanbus drar fram allt lego på sitt rum och stänger dörren. Jag åker ut till stallet eller sätter mig och bloggar. Det är min fristad, mina rum, dit de jag väljer kommer och när jag vill. Jag menar skrutt och mellanbus älskar ju också att vara i stallet, de vill rykta, mocka och rida vilket de också får och måste få, men ibland gör jag aktivt valet att inte ta med dem ut, bara för att få vara ifred, själv, helt ensam.

Eller helt ensam behöver jag inte vara, jag och D har åtskilliga gånger mött upp i stallet, bara för att inte säga ett ljud till varandra, vi mockar, fodrar och hämtar vatten utan att prata med varandra men med vetskapen om att det jag inte gör gör hon. Det är underbart! Det är nog den bästa vänskapen, den där man kan vara tyst tillsammans. Den där sälskapet inte hotar valet av att vara själv. Det är underbart tycker jag, vad tycker du?


Hästar på rymmen!

Igår hade jag en trevlig stund i en hage med D. En rolig pratstund, ett träningspass och motionsrunda..

...helt ofrivilligt!



Igår slet sig hästarna, rakt genom staketet gick de, inte så svårt det med tanke på all snö som kommit, ett stort kliv och de var ute. Shettisen hoppade, någon av de stora drog med sig tråden och ett par stolpar i farten, rätt ut på åkern intill. Där blev det stopp. Jag tror inte riktigt att de hade tänkt på hur mycket snö som kommit den senaste tiden, och tur var väl det för utan snön hade de säkerligen irrat runt på 80 vägen intill men nu hamnade de liksom på andra sidan staketet, längre kom de helt sonika inte för snön var upp till bogen på de två stora tokarna. Det var alltså ungefär 1,40 meter snö utanför staketet. Helt sjukt, men tur i oturen.

D tog in hästarna och sysselsatte dem med hö medan vi tog ett gäng isolatorer, en sax, en hammare och lite tråd och traskade ut för att laga hagen. Det gick så där. Försök att stängsla om när man inte ens ser tråden för all snö. Det är en omöjlighet. Underbart!

Vi gjorde helt sonika hagen mindre i väntan på våren, så traskade vi ett varv runt den nya hagen och spände tråden, eller traskade och traskade. Vi pulsade fram, eller nä, det gjorde vi ta mig fan inte heller, vi fick snudd på simma fram för på sina ställen var snön upp till skrevet på oss. Och jag som hade tagit på min älsklings höga vinterkängor, så mycket hade jag för det. Hade nog fungerat bättre med lårhöga lackstövlar än de vinterkängorna.

Men nu är hästarna i säkerhet, en hage har de och förhoppningsvis bestämmer de sig inte för fler utflykter utanför staketet...


torsdag 25 februari 2010

Det klirrade dödsskönt i kistan...

..det gjorde det med ite mat! Älskling kom hem med mat från Thaivagnen. Ja, ni läste rätt Thaivagnen. Det är nämligen så att här ute på landet är det långt till närmaste Thairestaurang så en galen liten flintskallig farbror har slagit upp en vagn, en sån ni vet som brukar finnas på marknader och andra tillställningar, här på en parkering. Öppet varje dag från 11:00 till 20:00, buffe med 4 rätter, 60:- inklusive dricka, kan inte bli bättre! Maten smakar dessutom helt okej.

Jag tycker förresten det är rätt kreativt av den flinskalliga farbrorn att göra så här, och omtänksamt, för vilka skulle hinna in till stan på lunchen och köpa med sig Thaimat??

Jag vet, man måste inte äta Thaimat, men gudars skymning vad det är gott ibland. Jag somannars är en riktig sucker för Sushi lever ju tyvärr inte livet i en by på japanska landsbyggden iförd kimono och pinnar i mitt hår. Men en skål Minosoppa och 34 bitar sushi framför mig var måltid. Tyvärr.



Eller det kanske är tur för jag gillar faktiskt så mycket mer än Sushi. Rårakor! Rårakor är underskattad mat, de tär så gott så gott. Det har alltid varit min favoriträtt, min lillasyster hatade det när vi va små och min Mamma älskade väl inte direkt att stå och skala och riva flera kilo potatis för att glädja mig så jag fick det bara till min födelsedag. Bara för att djävlas (jag är hundra på att det bara för att jävlas, för hon kan inte ha älskat det så mycket...) så önskade sig min lillasyster varje år till sin födelsedag istället Blodpudding. Blodpudding???? Blä, isch och usch. På sin födelsedag dessutom, stackars lillasyster...



Blodpudding är verkligen en av få saker jag inte äter, blodpudding, isterband och lever det klarar jag bara inte av. Jag har verkligen försökt men det går bara inte, det är som om min matstrupe lägge rpå locket och det går helt enkelt inte att svälja.

Annars äter jag allt, jag älskar fisk och skaldjur i alla dess former och potatis! Jag är lite som Håkan i Sunes Sommar, tar gärna potatisskålen när ingen ser och äter upp alla potatisarna, varme med gräddfil eller kalla med bara lite salt på, mmm vad det är gott!  Speciellt färsk potatis, färskpotatissallad med avocado, koriander och citron, det är sommar det är höjden av smakupplevelse det är en sensation i gommen!

Sen gillar jag att äta borta, köttfärssås och spaghetti tillexempel är inte gott, det är tråkigt och smaklöst. Men äter man det borta är det alltid så gott. Det smakar som om man satt på en Italiensk liten restaurang i bergen coh in kommer en italiensk bondmora med tomatfläckigt förkläde och det doftar ljuvligt för att inte tala om smaken, det bara smällter i gommen. Jag har aldrig varit med om att någon annan misslyckats med sin köttfärssås & spaghetti men min egna luktar mer som en klibbig, svettig italienare halv två på krogen med en bitter eftersmak.

Min Pappa, han lyckas alltid i köket, det spelar ingen roll vad han lagar för mat så är det alltid klockrent gjort, perfekta kombinationer och goda smaker, lagom mavägning mellan hetta och svalka. Han är en mästerkock! Ja, alltså inte till yrket för då är han psykolog.

Jag hörede förresten av en vän igår att det är inga som går så mycket till psykologen som mödrar till 6-åriga döttrar. Jag förstår dem, jag köper resonemanget, kanske dags att boka en tid...

...nu när det endå har klirrat dödsskönt i kistan...

Maffian

Igår hade skrutt med sig två av sina bästa kompisar från förskolan. De är alla tre blonda med blåa ögon, söta som socker och vildare än vildaste tiger på Afrikas Savann, man kan med andra ord säga att jag hade fullt upp.  Eller nä, det hade jag egentligen inte för de leker så bra tillsammans så det är helt otroligt åt det.



Visst, vardagsrummet såg ut som ett stall med boxar under bordet och skrutts rum såg upp som en Pet Shop uppfödning. Över allt ligger det små söta Pet Shops, jätte gulligt, ända tills jag trampade på en igår kväll när jag skulel lägga skrutt.



Jag undrar hur länge det kommer att fungera att de leker tre. Jag menar, jag är ju tjej och jag vet vilken problematik det kunde uppstå när vi var fler än två. Men jag hoppas att de fortsätter hålla ihop, de är så söta. Eller förresten, det kanske är bäst att splittra på dem redan nu, tre blånda 15 åringar som tjuvröker bakom ICA och viftar med siona långa ögonfransar kan aldrig sluta bra.



Nu går det väl an, nu pratar de Pet Shop, hästar och hundar. De dricker saft och har äldre syskon som vaktar på dem. Kanske, kanske kan vi använda det där med syskonen, vi tar skrutts två bröder, Fs alla syskon, 6 eller 7 stycken tror jag att de är och As äldre syster och bror så kan vi utbilda en hel arme att vakta på dom, så att de aldrig får chansen att ta fönstervägen in eller ut hos varandra och de aldrig kommer kunna stå bakom ICA och hosta cigarettrök utan att bli påkomna. Undrar om man kan utbilda dem på något Boot-Camp i USA till elitsoldater som arbetar efter devisen Rädda de tre blondinerna, inga hinder är för stora!



Vad tror ni, skulle inte det funka??

Ett annat alternativ är ju att skicka iväg de tre till klosterskola i Österrike, men då får nog Nunnorna mer jobb än de klarar av så risken finns att de blir hemskickade innan de hinner anlända.

Det finns ju ett tredje alternativ och det är ju att man kan hoppas att de håller ihop och ställer upp för varandra i vått och torrt så som bästisar gör, även när de hamnar i trubbel. Man kan inse att tiden kommer ha sin gång och att vi inte kommer kunna hindra dem från att testa på saker, både roliga, lärorika, spännande och farliga. Inse att de kommer växa upp och förhoppningsvis bli tre starka individer som har kul tillsammans och som vet att om det händer något så kan man alltid komma hem, till någon.

Jag tror jag ska jobba på den sista, och jag tror att det blir den lättaste vägen också! Jag tror att genom att visa att man finns där och låta dem få utforska omvärlden utifrån sina intressen, bus och tokerier så kommer de veta att det finns många vuxna runt ikring dem som bryr sig och på så sätt klara sig bättre...

...å andra sidan så kommer nog den som ger sig på dessa tre blondiner stöta på mer patrull än vad de räknat med...;-)

onsdag 24 februari 2010

Inte en sanndröm i alla fall...

Jag hade en så sjuk dröm i natt. Hade förresten tänkt blogag om den redan då jag vaknade men Blogegr har då inte alls velat sammarbeta med mig idag, men bättre sent än aldrig. Om jag komerm ihåg hela drömmen återstår dock att se.

Det hel abörjade med att skrutt kom ut till mig i köket och klappade mig på magen, tittade ner och visst jag var super gravid, typ i 25:e månaden eller nått. Eller med 12-lingar. Bautastor var jag alltså och då menar jag verkligen bautastor.

Sen minns jag inte riktigt hur det var men jag kommer ihåg att vi var inne på förlossningen och ut kom barn efter barn, om jag minns rätt så räknade jag dem till sju. Sjulingar! I drömmen minns jag hur jag tänkte hur i helvete kan det här ha gått till, jag har ju spirla och vi ska inte ha fler barn...

...vaknade av klockan som vanligt i morse med känslan av att jag inte riktigt visste om det hade hänt elelr inte, tittade mig om kring, nä inga spjälsängar, la handen på magen, nä inte gravid. Puh. Sen har jag haft en underlig känsla hela dagen (så det var kanske tur att blogger strulade), jag har varit helt hundra på att fler barn vill jag inte ha, jag har ett, en helt underbar prinsessa som jag älskar över allt annat. Sen har jag två helt underbara bonusbarn, det räcker bra det. Min sambo han vill absolut inte ha några barn så det kommer helt enkelt inte att bli några fler barn här men efter i natt så vet i sjutton alltså.

Hela dagen har jag gått runt och tänkt på hur mysigt det vore att vara gravid igen och ha en liten bebis att snosa på. Jag vet, jag har inte glömt illamåendet, sparkarna som fiock en att tappa andan eller alla vak nätter och bajsblöjor, jag har heller inte glömt förlossningen, men idag har allt haft ett rosa skimmer över sig och bara kännts så himla mysigt. Jag vill, jag vill jag vill!! Eller det vet jag förresten inte alls om jag vill, men jag vill vara gravid igen, det är jag nog säker på, men en till bebis, nä det tror jag att jag klarar mig utan.

Surrogatmamma kanske vore något för mig, vad tror ni??

tisdag 23 februari 2010

Familjeliv Part IV *Bonus*

Nu har det hänt igen! Jag trodde inte det var möjligt faktiskt, men det var det tydligen. Jag har lärt mig ännu mer på Familjeliv, saker jag aldrig trodde att jag skulle vara tvungen att lära mig. Nya intressanta fenomen har diskuteras och nu står det klart. Det står klart att du som Biologisk Mamma har all rätt i världen att gå fram till ditt ex nya flickvän och ditt barns lillasyster och slita av jackan den har på sig mitt i ett köpcentrum, mitt i smällkalla vintern eftersom att det var du som betalade för jackan för en si så där 15 år sedan. Att den förvarats på vinden hos ditt ex, ert barns Pappa har ingen som helst betydelse, just där och då vill du ha tillbaka jackan, vem vet kanske kan ditt barn ha den igen, hon kanske inte alls har växt ur den trots att det gått 15 år!?

Och du är ju hur man än vrider och vänder på det den rättmätige ägaren. Inte din dotter nej, du som betalade för den, din dotter har bara haft den till låns. Jag undrar just hur jag ska göra med de kläder min skrutt fått i present när hon växt ur dem, ska jag skicka tillbaka dem till de rättmätiga ägarna då? Jag som i min enfald trodde att kläderna tillhörde henne, dumma mig...



Så var det de där med ersättning igen, fast inte vs amning denna gång, nä utan vs välling. Visste ni att vällingtillverkarna är bara Bluff och Båg AB, de har bara i lite mjöl i vanlig komjölk så tror du att det är mer näringsriktig kost till ditt barn, fast det egentligen liknar en lös surdegssmet. Att alla BVC sedan ger rådet att gå över helt på välling vid 6 månaders ålder är direkt skadligt för alla barn som föds upp på flaska, för hallå, man ska ju bara äta gröt max tre gånger på en dag när man är liten, annars är det ju farligt. Det vet väl alla!? Att det var en ammande Mamma som diskuterade fenomenet tycker jag är än mer intressant, då måste man ha lite mycket tid över.

Jag har också fått lära mig nu mitt i smäll kalla vintern att kyla är farligt, tonåringar klär sig som lyxfnask fast det är -25 grader. Jag vet inte om jag skulle välja att kalla det lyxfnask, jag tvivlar faktiskt på det, men har man inte termobyxor, dunjacka, skoterkängor, lovikavantar och pälsmössa är man ett lyxfnask. Jag vet inte, jag minns faktiskt inte helt och hållet hur jag gick klädd om vintrarna när jag var fjortis men jag är rätt säker på att jag tyckte jag va skit cool som gick i jeans och bara jacka, det var liksom inne, allt annat var skit töntigt. Jag vet idiotiskt, men så var det och jag tror verkligen inte att det är annorlunda idag. Men jag tror att alla växer till sig och inser att lovikavantarna och skoterkängorna visst är rätt sköna endå, men det tar kanske ett par år eller så. Hur som helst så tumlade jag inte runt i snöhögar som fjortis heller, utan gick på min höjd från punkt A till punkt B, vilket ju knappast dagens fjortisar gör för de har ju privatchafförer, i for, av sina föräldra så jag ser verkligen inte problemet. De lär ju inte frysa ihjäl på väg ut i bilen och in igen??

Sen så var det de mindre barnen, de ska vara ute! Ute ska man vara när man går på förskola, att det är -32 grader är ingen ursäkt, det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder. Det vet väl alla Föräldrar, kosnstigt att inte förskolepersonalen vet det! Att de säger att barnen riskerar att förfrysa sina kinder och om de blir ledsna ute gråter isbitar tror inte alla pretto morsor på för det är ingen fara med deras lilla teling, att de andra 22 barnen på avdelningen förfryser kinderna är väl inte deras problem, eller? Bara inte lille Oscar gör det, men ute ska han vara, de får väl gå in när han börjar tycka att det är kallt ute. Hur svårt kan det vara att anpassa hela verksamheten efter lille Oscar?

Men att ta sig till och från förskolan är farligt, då ska helst lille Oscar ligga väl nerbäddad i en vagn för att inte förfrysa, det är ju sååå kallt och att lille Oscar är 4½ år har ingen betydelse. Då undrar jag varför ser man inga pretto morsor ute i lekparkerna för? Eller är det för att de inte har betalt för att vara ute de inte är det???

Att avrunda en vecka på förskolan med film en fredageftermiddag i månaden är snudd på barnmishandel, barnen ser ju så mycket på tv hemma så det ska de inte göra på förskolan. Om nu alla barn ser så mycket på tv hemma, vad gör det då om de ser en timme i månaden på förskolan??

Jag undrar ja om folk egentligen hur folk kan ha så mycket tid att lägga fokus på att klaga på allt och alla andra. Jag undrar jag...


Pedofil i Förskola

Nu får inte barnskötarna och förskolepedagogerna arbeta själv längre i Danderyd. De får aldrig lämnas ensama med ett barn. Detta för att en pedagog upptäckts ha förgripit sig på barn, han är pedofil. Nu ska alla straffas. Alla som arbetar inom barnomsorgen, manliga som kvinnliga pedagoger. För att inte tala om barnen.

Jag blir så arg, för det första på att det finns idioter som utnyttjar barn! Hur är man funtad då egentligen? Jag menar, man kan inte ha ett rätt i skallen när man förgriper sig på ett barn. Barn är det viktigaste vi har, vår framtid, helt lämnade åt oss och deras tilltro att lita på vuxna för att överleva. Så bryter någon idiot den tilliten hos ett barn, eller flera. Det är sinnessjukt! Jag tror inte (hoppas inte) att alal pedofiler förgriper sig på barn, många är det nog i det tysta och jag känner inte agg mot alla pedofiler, MEN jag gör det mot alla som tar steget fullt ut och utnyttjar barn! Den vuxne som sviker det förtroendet ett barn har till den är i mina ögon inte vatten värd!

Att arbeta som pedofil i en förskola anser jag direkt olämpligt och det är jag ju inte ensam om att tycka, det vet jag. Många ställer sig frågan hur en pedofil kan anställas inom barnomsorgen, med alla utdrag som idag krävs för att få arbeta där. Men det är ju egentligen inte så svårt, är man aldrig dömd för ett brott kan man arbeta var som helst, det står ju inte i pannan om man är pedofil, mördare eller svärmorsdröm. Tyvärr.

Men nu till sak, jag tycker det är rent ut sagt förkastligt av Danderyds kommun att kollektivt bestraffa alla anställda, för att inte tala om barnen. Det är väldigt få som är pedofiler och vad är det som säger att det finns fler pedofiler i Danderyd än någon annanstans? Vore det så så borde nog Danderyd se över sina anställningar, men jag tror inte de behöver det, däremot behöver de låta de anställda fortsätta sköta sitt arbete på den basis som de ska. Att aldrig lämnas själv med ett barn på en förskola är en omöjlighet, man kan inte gå två och byta blöja på ett barn och lämna resten av barnen inne på avdelningen, det är rent praktiskt en omöjlighet. Anställ gärna mer personal men inte av anledningen att de ska vakta varandra, de har ett arbete att sköta också.

Sen tycker jag det är så tråkigt för varje gång en sån här historia dras upp så misstänkliggörs alla manliga pedagoger. Manliga pedagoger behövs! Jag har själv arbetat på en förskola där hälften var manliga pedagoger, vi badade och hade gymnastik varje vecka, det var ingen som höjde på ögonbrynen på det. Manliga och kvinnlig apedagoger skiljer sig åt och båda två behövs så någonstans måste man börja lita på att kommunerna gör allt för att inga pedofiler ska komam in i verksamheten men så länge de inte föds med en stämpel i pannan så måste vi vara vaksamma, utan att vakta på varandra för även en kvinna kan vara pedofil, det vet ni va? Så att fortsätt avara lyhörda för sina barn och de barn man arbeta med tycker jag är A och O istället för att misstänkliggöra allt och alla. Det hör till ovanligheterna, oftast är en förälder eller nära anhörig förövare och om jag kunde skulle jag kasta en förbannelse över all världens vuxna som gör barn illa men det kan jag inte så tillsvidare får jag fortsätta lita på min dotters pedagoger och de när jag har runt ikring mig och hoppas att a det aldrig mer dyker upp en story liknande den i Danderyd.

Barnkalas


I helgen som var hade skrutt sitt 6-års kalas med sina kompisar. Tyvärr så vart en del insnöade, bästa kompisen fastnade hos sin Mamma 15 mil bort. En annan av de bästa kompisarna kom inte ut på vägen för allt snö, men allra bästaste Flisan kom och det tyckte Skrutt om. Så var hon himla glad över de andra kompisarna som trotsade snöstormen och kom också.



Riktigt mysigt vart det, nio barn och hur lugnt som helst. De lekte, både själva om organiserade lekar, fikade och dansade så lugnt och stilal att man kunde knappt ana att vi hade kalas här hemma. Det var raka motsatsen till förra årets kalas när det var som High Chaparall här hemma. Så mysigt så och skrutt var nöjd med sitt kalas när hon gick och la sig på kvällen. Nöjd över all afina presenter var hon också, så mycket fina saker. Bäst var nog en bok som hon redan läst ut och ett par örhängen, gissa om hon längtar tills hon ska få hål i öronen nu?

Sötnöt!

måndag 22 februari 2010

Medmänsklighet??

Nu är det som det är, det är totalt kaos på våra tågstationer runt om i landet, inställda tåg och stora försenningar. SJ vanliga resegaranti gäller inte, är det någon som är förvånad? Nä, inte jag heller. Satt och läste på Aftonbladet och slås av att folk väntar i nästan dygn och får en matkupong på 100 kronor. Jätte bra, absolut, men vad får man för 100 kronor i mat väg när man måste handla på stationen. Mig veterligen så är det svindyrt att äta på låt oss säga Centralen, det kostar en hundring för att bli mätt och då pratar vi om en måltid. Hur tänker SJ då?

På Centralen sitter ungdomar på sportlov fast. De kan inte bara ta fram kortet och köpa sig en smörgås till frukost, de måste förlita sig på SJ och hjälp från dem. De kan inte ens gå och pissa om de inte ha mynt med sig för det kostar en femma att få låna toaletten på Centralen, och på de allra flesta andra stationer.

Varje år skänker vi i Sverige miljon, om inte miljardbelopp till och med till barn i afrika, översvämade, orkandrabbade och krigsdrabbade länder samt annan misär, hemska situationer och katastroffer utanför vårt lands gränser, jätte bra absolut, sluta inte med det men vart är vår känsla för medmäsklighet och good will när det är våra egna släktingar, bekanta och vänner som drabbas av en snöstorm och blir fast på stationer långt hemifrån utan att veta när var och hur de ska komma där ifrån??

Vore det inte lite trevligt om Pressbyrån på stationerna sponsrade alla drabbade med en smörgås och en kopp kaffe till frukost? Skulle inte McDonald's och Burger King slå sina kloka huvuden ihop, trots den annars stora konkurransen och öppna upp sina dörran, bjuda alla hungriga på mat eller kanske rent av gå runt med ett lass burgare och bjuda alla strandsatta på stationerna på. Skulle de inte kunna ställa ut en vagn med drickor, vatten, mjölk, juice och läsk så att alla kan få i sig något att dricka. Vore inte det Good Will?

Jag vet inte, men jag vet att jag garanterat skulle handla mer på Pressbyrån, Mc Donald's och Burger King om de hade hjälpt mig i en nödsituation och jag tvivlar på att jag är själv om att resonera så. Jag menar, på nästan varje station finns någon möjlighet till att köpa mat, det är en droppe i havet av deras förtjänst om de en dag eller kanske två bjuder hungriga, strandsatta resenärer på mat. Jag vet vad jag hade gjort om jag drivit en restaurang elle raffär, frågan är vad de som gör det gör....

söndag 21 februari 2010

Timotej


Jag blir så trött. Så irriterad och så anti för det är precis samma sak varje år. Vi har ettlhundratjugofyra deltävlingar till Melodifestivalen och varje år dyker någon riktigt bra nykomling upp. Igår var det dags igen, igår tog Timotej svenska folket med storm och röstades direkt till finalen i Globen.

Kanon säger jag, ätligen var det en deltävling värd sitt namn med flera bra låtar! Den absolut bästa var i mitt tycke och smak Timotej med låten Kom, då säger jag inte bara det för att de var från mina trakter, nä jag säger det för att det var precis så det var, de var skit bra!

Men så har vi bittra låtskrivare, bittra producenter och skivbolagsdirektörer som inte haft en hit sedan stenåldern. Dessa bittra, surar och störande människor skriker genast ut att det var plagiat! Låten var kapad, det var minsann deras låt! Så då även igår för på löpet idag kan man läsa förutom allehanda snöstormsnyheter att just Timotej är misstänkta för att ha plagierat Sarekt Vinterland. Jag har hört båda låtarna och jag bara undrar, var f*n är Kom lik vinterland??

Antagligen är den här bittra skivbolagsdirektören tondöv och då är det kanske lika bra att han har kvar sina låtar på stenåldern och inte väcker dem till liv igen. Eller är det just det de går ut på att skrika ut och ankalga an ny, bra grupp för att få lite ljus på det där gamla bandet från stenåldern. Det är kanske så det är, snart släpper Sarek en ny skiva som säljer som smör bara för att halva svenska folket vill se om Timotej stjäl fler låtar av dem. Kanske, vem vet??

Jag vet bara att jag hoppas att Timotej kammar hem hela skiten, åker till Oslo (det är dit de ska va!!???) och kammar hem hela skiten där också så de kan knäppa bittra, sura och irriterande skivbolagsdirektörer på näsan i fortsättningen...

Insnöad rapport

Det här är helt sjukt! Galet sjukt! Jag bor mitt i snökaoset. Mitt i snöyran och stormen. Jag skojar inte när jag säger att det har nog kommit en meter snö, minst de senaste två dygnen.



Igår hade skrutt barnkalas och det var inte bara en av gästerna som satt fast hemma, insnöade, utan flera stycken. Men en tapper skara kom vadandes genom snön och inrullandes genom dörren som det tagit 7 timmar att skotat fram ordentligt. 7 timmar! Jag skojar inte, älskling var ute och skottade i 7 timmar igår. Men det är inte det värsta utan det värsta är att när jag drog upp persiennerna i morse så syntes det inte att han hade skottat. Allt var återigen vitt, vitt och vitare.

Tack snälla D som tog ut hästarna idag för att jag inte kom utanför dörren. Vad f*n hade jag gjort utan henne? Lämnat hästarna åt sitt öde i stallet tills stormen avtagit? Knappast då hade jag snällt fått knata ut i stallet i full vintermundering i all snöyra. Undrar just hur lång tid den promenaden hade tagit. De dryga två kilometrarna hade garanterat mer kännts som en mil eller två. Återigen, tack snälla D, du är en klippa, och en väldigt god vän!

Det är inte lite snö på vår tomt nu. Det är snarare allt annat än lite snö, tittar man ut genom ungarnas fönster där nere så är det snö till mitten på fönstren. Det är helt sjukt! Jag har garanterat aldrig sett så här mycket snö och jag vill helst av allt inte se det igen. Jag bävar lite för hur sjutton jag ska kunan motionera Minelli nu. Det är mer snö än vad hon är hög och att rida i den här snön är direkt förenat med livsfara, både för mig och henne så jag tror det får bli ofrivillig vila för henne och mig ett tag. Tyvärr. Jag blir galen om jag inte får komam ut i skogen och trava fram på fina skogsstigar snart igen.



Så har vi haft gäster här hela helgen, eller egentligen hela veckan. Men As Mamma, Pappa och två systrar kom hit i Fredags, med tåget. Redan igår började oron infinna sig för att de skulel kunan ta sig hem med tåg idag insåg vi alla att det skulle inte gå. Det skulle vara en omöjlighet. Om vi ens lyckades ta oss de två milen till stationen så skulle det inte komma några tåg eftersom alla tåg på sträckan var inställda tillsvidare. Helt sjukt! Jag klandrar inte riktigt SJ för problemen men jag kan inte sluta undra, hur i helvete kan de vara så lamslagna och nollställda som de varit de senaste dygnen. Jag har läst på Aftonbladet och jag är glad över att våra gäster inte tog tåget utan ordnade skjuts hem idag. Det är jag. För att riskera att sitta fast på ett tåg i kanske ett dygn utan mat, toalett och vatten med tre barn på 9, 6 år och 2 månader skulle jag inte ens önska min värsta fiende.

Hur kunde SJ släppa iväg tåg igår??

Varför är inte alla tåg försedda med plog?

Varför började man inte snöröjningen när det började snöa istället för när det slutade??

Jag bara undrar...

...sen undrar jag hur i helvete de kommer att kompensera sina kunder. För det tror jag inte ett smack på att de kommer att göra, tyvärr. Jag håller med de där två tjejerna i Laxå som blev räddade av polisen, jag tror mer på dem än SJs tomma ord, tyvärr.

I fortsättningen så cyklar jag nog hellre än tar tåget. Eller förresten det gör jag ju redan, men hur som helst så har jag inte cyklat de dryga 50 milen till Stockholm än, men snart är det nog ett säkrare sätt att ta sig dit på än att förlita sig på Sj och garanterat bra mycket billigare!

Igår började förresten våra vänner leta efter en bil att köpa och köra hem i, utbudet en snöstormig lördageftermiddag var starkt begränsat men det var nog tur det för hade de fått tag i en bil så hade de inte kommit långt i den. E20 var avstängd för trafik. En europaväg som stängs av för att det snöar, då ÄR det kaos!!



Jag är nog rätt glad att jag varit insnöad ett par dygn, hellre det än att ge sig ut i stormen, men helst av allt skulel jag vilja gå ut med en fön och blåsa bort all snö, långt, långt bort. Någon som vill hjälpa till??



(Alla bilder är tagna igår, Lördag inan den sista stormen kom och på vår tomt, skrutt STÅR upp på översta bilden, utsikten från ett av barnens rum på den andre och älskling som skottar på den siste....)

fredag 19 februari 2010

Försvinn snö, försvinn!

Jag säger det igen, försvinn snö, försvinn! Bara ge dig av, försvinn du onda snö!

Jag är less på det här, jag är trött på att behöva skotta mig ut för att komma ut på morgonen, jag är så trött på att vaar insnöad. Helt och hållet!

För ett par månader sen kändes snön vacker, vit och fin, den lös upp i mörkret och jag blev glad av att se stora flingor dala ner från himlen. Det var då. Nu blir jag bara förbannad, irriterad och trött när jag ser dessa vita flingor yra ute. Det är inte mysigt längre, det är hemskt, kallt och irriterande att se snö vart man än vänder blicken.

Det är farligt, tak rasar in och bilar kör av vägarna. Gamla tanter halkar och bryter sina ben, barnen blir blöta om fötter och händer efter ett par minuter ute i snön från helvetet. Grottorna är inte ens roliga att leka i längre för varje gång de stackars små arma barnen kommer ut så måste de börja om. Börja om med att gräva gångar och skotta sina grottor för att vädergudarna gett sig sjutton på att snöa in hela norra jordens befolkning för all framtid.

Å vad ser man när man slår på nyheterna, jo mer snö, snö, snö, snö och lite mer snö. Snökaos och snökatastroffer, varningar och fara för allmänheten. Det är helt sjukt! Jag bor mitt i det väntade snokaoset som ska komam in under dagen och jag vägrara! Jag vägrar mer snö, mer kaos mer olyckor och mer snö för hundarna att pissa i, tanterna att halka i och bilarna att kana av vägen i. Jag vägrar!!

Jag kan omöjligt vara den ende som tycker så här, det måste finans fler som tycker som mig. Så nu startar vi uppror, nu får det vara nog! Vädergudarna ska sluta släppa ner sina fjärtar nu! De ska ta tillbaka all snö innan sista februari annars startar vi aktion varm vatten över hela landet, ånga bort snön och ger sig inte vädergudarna då så emigrerar helal norra jordklotets befolkning till den södra halvan för nu får det banne mig vara nog!!!


Galna unge!


Hur många har en 10-åring hemma?

Jag har en underbar bonusson på 10 år, han är söt, charmig och go. Sen har han ju andra sidor också så som den inte alls lika underbara bestämdheten och viljan av stål för att inte tala om humöret, men så är det ju med alla barn och här kan jag ju i alla fall svära mig fri från alla de delarna så jag är nöjd. Hur som helst så är han mest av allt bara så söt och go.

Men nu till det roliga, jag har en 10-åring här hemma som precis skällt ut mig efter noter. Ja, det kan jag tänka mig att ni också har där hemma, ni som har 10-åringar, men anledningen till att han skällde ut mig var för att jag hade städat toaletten där nere och det ville han göra...

Å jag lovar att hade han bara sagt till innan handskarna och toarengöringen åkte fram så hade han gärna fått skura toaletterna, gärna båda två för det är bland det absolut tråkigaste jag vet, men alla har vi visst lite olika intressen här i livet, det som är den enas levebröd är den adres död.

Sötnöt!

Städat och klart!

Japp, då var det städat igen, dammat och dammsuget. Rent och fint, bäddat och klart! Så skönt så. Luktar så gott när det är nystädat, men just som jag la undan dammtrasan slog det mig, varför? Varför i hela fridens namn storstädar jag? Vi har för sjutton barnkalas här imorgon. 15 6-åringar som absolut inte bryr sig ett smack om det luktar citron på toaletten och är dammfritt i hela huset. 15 6-åringar som kommer dra fram som en tornado under två intensiva timmar imorgon, jag borde inte ha städat idag för hur jag än vrider och vänder mig så vet jag att imorgon kommer det behöva storstädas igen, det vet jag. Med mitt liv som insats så vet jag att det är jag som skurar chokladfläckar ur soffan, serpentiner slamsor ur hela huset och tårtresten från golv till tak imorgon. Det vet jag.

Hur idiotisk får man bli egentligen?

Varför städar man innan ett barnkalas?????

torsdag 18 februari 2010

Allra, allra bästa vän...

Skrutt har sin bästa kompis här hela veckan. Sin allra bästa kompis, eller ja, vi har kommit fram till att man kan ha flera bästa kompisar, hon har A som är här hela veckan och som är född samma dag som skrutt och så har hon en handfull vänner till som hon räknar till sina bästa så som Felicia och Antonia. Men Skrutt och A, de är som ler och långhalm, av samma skrot och korn, så lika men så olika. Om det finns något så som stjärnsystrar så är det nog Skrutt & A.


 

Födda under samma stjärnor, samma himmel, samma sol, samma dag såg de ljuset då de föddes. På två vitt skilda platser, långt ifrån varandra, helt ovetandes om varandras existens. Så möttes de och det slog gnistor, de valde varandra blev ett och har fortsatt vara det trots mils avstånd. När de träffas är det som om tiden stått still som om allt är var det var sist de sågs, de börjar leken där de slutade sist, om det så var månader, dagar eller timmar sedan. Allra sötsate är de, så lika men så olika, skrutt med sitt långa blonda hår och blåa ögon, A med sitt mörka hår och sina bruna rådjursögon är det som natt och dag. Den undet'rbara 6-årstrotsen, deras envishet och vilja att ha rätt och bestämma mest och hetsiga temperament samt vilja av stål är de lika som tvillingar.

Jag har en vän jag också, född samma dag, under samma himmel, samma sol, på samma sjukhus som mig, en vän genom livet, någon jag aldrig släpper taget om. En vän som jag håller så kär, en vän som jag delat mer med än vad jag gjort med mina syskon. En vän som trota att vi ses sällan alltid känsn som igår när vi ses, som om tiden stått still och vi fortsätter där vi var. Det går år mellan våra samtal, vi bor mil ifrån varandra men det känns alltid som om hon är nära, min älskade tvillig!

 Jag älskar dig Sandra, du är underbar på alla sätt och vis och jag saknar dig!

Är det ödet? Är det ödets spratt att vi träffats, jag och Sandra, skrutt & A. Var det förutbestämt, stod det i stjärnorna när vi föddes? Jag undrar, jag undrar, är det möjligt?




I Did It!

Jag har gjort min första egna header och jag är ganska nöjd, finns lite små saker jag vill ändra på men det får bli senare, nu får det vara som det är, men vad tycker ni?? Duger den? Vad skulle ni ändra på och vad skulle ni absolut inte ändra på??

Jag vill veta, allt och ingenting! Det är ju trots allt första gången jag fixar en egen header...:-)



Borde blogga...

Jag känner verkligen att jag borde blogga, jag har massor av saker i huvudet som jag skulle vilja få ur mig, både glada, positiva, lättsamma och så jobbigare, tråkigare och tyngre saker. Jag vet liksom inte i vilken ordning jag ska börja riktigt.

Har börjat med flera blogagr och just som jag ska publicera dem så tycker jag inte att de duger och har raderat dem. Varför är det så svårt ibland? Och vad är det som är så svårt?

Min blogg borde nog egentligen heta Kaos i huvudet på Cicci men nä, jag gillar Ab imo Pectore, även om det just nu är mer kaos än från hjärtat. Men, men jag tar mig väl i kragen här också en vacker dag, eller vad tror ni?

Jag försöker dessutom att göra en fin header, men nä, det vill sig inte det heller, vill ha en svart vit med något inslag av färg men jag och färgerna kommer inte överense just nu, vi är mäkta oense om vad som är snyggt och inte. Ingen färg blir riktigt vad jag tänkt mig. Blä!

Snälla, hjälp mig, ge mig namnade mappar som jag kan sortera kaoset i mitt huvud i, gärna en för barnen, en för ex, en för skola och en för jobb, en frör sambo och en för var och en av mina huvudbryer. Eller förresten, det skulle aldrig bli ordning i alla fall, vissa saker går ju ihop och då skulle problemet kvarstå. Vilken mapp ska jag lägga det i och så hade det varit kaos igen, om än till viss del organiserat kaos.

Eh, lika bra att lägga ner, här kommer det nog inte bli mer vettigt skrivet just nu i alla fall.

Ha en underbar eftermiddag & kväll på er där ute!!

Kram

söndag 14 februari 2010

Alla hjärtans dag!


Så var det alla hjärtansdag igen. Ett helt år har gått sedan sist. Inte för att jag brukar fira alla hjärtansdag, jag hör till skaran som snarare anser att det är ett kommersiellt jippo för att få folk att köpa saker de inte behöver och ge dem till folk som ännu mindre behöver dem.

Jag anser att älskar man någon, tycker om någon eller bara vill ge något till någon så kan man göra det vilken dag som helst på året och inte bara på alal hjärtansdag. Jag ser hellre att min sambo kommer med blommor tull mig en helt vanlig tråktisdag för att han vill än att han komme rmed det idag för att han ska.

Hur som helst så hade min lillskrutt gjort ett fint kort till mig och det uppskattas alltid, alla kort jag får av henne uppskatats och sparas, så även detta gulliga lilla kort.



Ha en underbar Alla hjärtansdag på er, vare sig ni firar det eller ej!

Låt änglarna sjunga...



Jag och skrutt sitter här vid varsin dator och lyssnar på musik, varanan låt var väljer vi. Diplomatiskt som få. Jag önskar dock att jag hade sagt att jag väljer fem låtar så får du välja en och sen väljer jag åter igen fem, för nu efter en kvart har jag konstaterat att vi har inte samma musiksmak! Inte på en fläck! Måste jag lyssna på Jag är en Gummibjörn en gång till så skriker jag! Jag avskyr den låten! Behöver väl knappast säga att skrutt inte avskyr den???

Annars så har vår spellista varit rätt okej endå, men var fjärde låt är just den där förbannade Gummibjörnen och den gör mig galen! Snart mutar jag henne med lördagsgodiset vi aldrig åt igår, hon kan få det till lunch snart, bara jag slipper höra en enda strof till om en gummibjörn. Hon kan till och med få dricka cola till lunchen! Bara jag slipper Gummibjörnen!!

Sen är henens andra val rätt jobbiga också, eller jobbiga och jobiga, men rätt förutsägbara, det är Baby Goodbye med EMD, och visst den är bra. De första 10 gångerna man hör den, inte de nästkommande 254 gångerna. Samma sak med Amy Diamonds It's my life, den är bra de första fem gångerna, eller bra och bra förresten, den går att uthärda. Fast det värsta är nog egentligen inte skrutts val av låtar utan det är nog mer det att hon hel atiden klagar på mina låtval, Winnerbäcks Jag får liksom ingen ordning, Lalehs snö, Molly Sanden med Gabriellas sång och Tove Östmark-Styrke med Himlen är så oskyldigt blå faller liksom inte min skrutt på läppen just idag och det får jag höra konstant under varje låt jag har valt.

Det är skit och ingenting, jag vet ett I-lansdproblem utan dess like men va fan, just idag känner jag inte för upptempolåtar utan låtar som betyder något för mig. Låtar med mer än en klatchig melodi, låtar som berör. Idag lyssnar jag gärna på Shirley Clamps Jag fick låna en ängel. Jag älskar den, att lyssna på den och sväva bort och tänka på de som inte längre finns med oss. Det är ibland en skön känsla, idag är det en skön känsla.



Himlen är oskyldigt blå och solensstrålar glittrar i snön på fältet utanför vårt vardagsrum, det är vackert, oskyldigt vackert underbart, hamnar man i himlen när man dör så är det en sån här dag som alla änglarna ler, som de värmer våra frusna hjärtan i den kalla vintern och då villl jag höra dem sjunga.

Vem är din ängel och vad sjunger den för dig?



lördag 13 februari 2010

Melodifestivalen 2010



Helt seriöst vad är det för skit??

Varför skrotar vi inte bara tävlingen helt och skickar "Glada Hudik Teatern" till vart det nu är vi ska skicka dem...

Då har vi kanske en chans till topp tio i alla fall, om vi skickar något av den andra skiten kommer ju lyssnarna, hela Europa med andra ord att sätta i öronproppar när Sverige börjar sjunga. Det är pinsamt! Pinsamt, pinsamt!!

Jag säger inte att artisterna är dåliga, tvärtom, jag tycker de är bra, de flesta av dem i alla fall, men hela grejen, låtarna, de stinker, de får mig att må illa, de ger mig kronisk tinitus. Det är inte bra, är det bara jag som hör det!?

Vi i Sverige är så jädrans skenheliga, gör en massa bra musik till en massa bra internationella artister men år efter år väljer vi ut de sämsta låtarna vi kan till Melodifestivalen. sen är vi helt tvärsäkra på att vi har den bästa låten i tävlingen, någonsin. Vi promotar sen låten till vansinne, skickar ut artisten i Europa månader i förväg på en PR turne a'la Rolling Stones samtidigt som vi skär ner på skol-barn och äldreomsorg. Hela världen väntar med spänning på nästa storslagna låt från Sverige och det blir fiasko. Ännu ett fiasko blir det i slutet av året när vi inser att våra barn och äldre får klara sig utan mat i skolan och på hemmet för att vi promotade vår super kassa låt från Sverige till vansinne bara för att vi inte insåg det som resten av Europa insåg, att den var skit kass!

År efter år, varför lär vi oss aldrig???

Jag tyckte förra veckan började ganska bra, i alla fall hyfsat men efter idag är jag säker, hittills i år har "Glada Hudik Teatern" varit bäst. Vore det inte bättre om vi bara sket i de resterande 211 deltävlingarna och skicka dem dit de nu ska skickas??
Helt seriöst alltså??


onsdag 10 februari 2010

För precis sex år sedan...

...låg där en Mamma på ett BB och tittade på sin alldelles underbara nyfödda dotter. Så söt, så vacker, så unik. Det var kärlek, det var magiskt, det var allt man kan tänka sig och lite till.



Hon tittade på de tio små späda fingrarna, de små, små söta fötterna med de minsta tår hon någonsin sett, det var lycka och värme, det var vemod och rädsla. Tänk om något skulle hände denna lilla varelse med så oskyldigt djupblå ögon och några få fjun på huvudet. Tanken på allt ont där ute som hon måste skyddas mot, galningar, psykopater, mördare, våldtäktsmän, mobbare, elaka kompisar, cigaretter, droger, bilar, avgaser, salt i maten och skrubbsår. Tanken kom att man kanske kunde stoppa in henne igen i en si så där 18 år tills hon verkligen är mogen att möta världen och alla dess farligheter. Men hon bestämde sig där och då att inte bli den hönsmamman alla trodde hon skulle bli, hon skulle lära sin dotter att möta världen, med dess farligheter och inte eliminera varje liten farlighet utan istället lära henne hantera dem.



Idag på dagen sex år senare gick en stolt, bestämd och envis sexåring till förskolan i lackleggins och tunika, redo att möta världen så som den är. Hon har skinn på näsan, svar på tal och tar motgångar i livet med en klackspark så som att det inte finns motgångar utan att de går att vända till medgångar. Hon har lärt sig cykla genom att ramla av sin cykel, hon rider och de gånger hon flyger av så gör hon det med devisen "Nu är det en gång mindre kvar innan jag är bäst!".  Hon törs säga ifrån, hon visar tydligt med sitt språk när hon inte tycker något är okej, hon slåss inte, hon pratar. Nej, hon är inte guds bästa barn, men hon är mitt bästa barn, min prinsessa, min underbara prinsessa!

Grattis på 6-årsdagen älskade lilla prinsessa!

Mamma älskar dig!


Familjen Annorlunda

Vem är familjen Annorlunda? Eller vilka är familjen Annorlunda, jag menar egentligen??



Varje Måndag klockan 20:00 sitter jag bänkad framför Tvn för att följa familjen Wetterholm från Uppsala, familjen Norrström från Märsta och min absoluta favorit familj, familjen Johansson från Älvdalen. Jag erkänner, jag är såld! Såld på Familjen Annorlunda. Me like!

Jag förundras över hur de klarar av livet med en hel förskola hemma, varje dag, hur de kan vara så positiva med ett spädbarn, ett treårstrotsigt barn, en sexårstrotsig unge och en störig och fribrytartrotsig tonåring. Eller vad då en, flera av samma sort till och med. Å jag som har fullt upp med EN sexårstrotsig dotter. Jag får knappt tiden att räcka till så jag undrar, får de fler timmar per dygn med barnbidraget? I så fall ska jag nog också börja fundera på en 7-8 barn till...

...fast det kommer min sambo i och för sig aldrig gå med på. Och tack Gode Gud får jag väl säga för det för jag tror inte det där med en stor familj är något för mig. Jag kan se mig själv i Tina Johanssons (Mamman i Älvdalen) kläder när tvillingarna klättrar upp på bordet, någon häller ut ett paket makaroner på hallgolvet, de två näst äldsta döttrarna inte alls tänker hålla sams, ens för en halv sekund och den äldsta undrar varför det ligger makaroner på golvet, att hjälpa till tänker hon då inte, det är ju inte hennes barn (vilket jag iof håller med om...), ett barn springer ut i mockasiner och ett linne i -20 grader medans jag fortfarande står där och försöker förstå vad som händer. Jag ser mig själv som en ganska soft Mamma, sträng visst, men ibland måste man få göra saker som man inte annars får och att pjoska, det är inte min grej, upp och hoppa är min melodi så hade jag stått där med ETT barn på väg upp på bordet hade jag tagit det hela med ro, men med alla andra detaljer så hade jag fått grått hår på en kvart och flyttat hemifrån eller lagt in mig på psyk, alternativt skickat alla barn på internatskola tills att de fyllt 18 och kan flytta hemifrån. Har vi tio lov i Sverige förresten? För i så fall skulle de kunna få komma hem på var sitt lov, that's it. Å andra sidan har ju hela poängen med att ha tio barn gått förlorad då.

Ja, ja, att ha tio barn är helt enkelt inte min grej, det kan vi nog konstatera. Men jag fortsätter beundra alla familjer i familjen Annorlunda och skrattar i smyg med Familjen Wetterholm från Uppsala när de tappar bort ena tösen i möbelvaruhuset för det är definitivt något jag hade kunnat göra! Det känns liksom befriande att se att de inte ha total koll, att de gör samma misstag som mig..

Samma sak så ler jag lite i smyg när familjen Norrströms barn knatar ut i vattnet med skorna på för att Pappa precis har gjort det, jag förstår Mamma Mirka helt och fullt ut, det är en sån sak som gör mig galen, jag säger nej gör inte si, gör inte så och två sekunder senare gör min sambo si och så och vips gör alla tre barnen det också, mina förmaningar är som bortblåsta och de skrattar åt att oj, hoppsan så det kan gå medan det ryker ur mina öron...

Det är med andra ord skönt att se att de är inte perfekta, de gör samma saker som jag gör, bara tio gånger om igen varje gång det sker. Så egentligen, är de så himla annorlunda? Jag kan inte låta bli att tänka på att de har samma problem och svårigheter som jag har, fast de har valt att skaffa aningens fler barn, men annars, är de så annorlunda? Jag menar de äter, de skiter, de pratar, de bråkar, de håller sams, de  kramas, precis så som vi gör.

Nu vet jag att det kanske inte hör till vanligheterna att man har tio barn tillsammans med en och samma kvinna/man och fortfarande bor ihop, men är det egentligen så himla ovanligt att man har många barn? Jag menar idag är ju kärnfamiljen så gott som ett minne blott eller bättre är nog att säga att den traditonella kärnfamiljen, så som den såg ut för 10-20 år sedan med Mamma, Pappa och 2,3 barn är ett minne blott och den numera yttrar sig på många fler annorlunda sätt och vis. Idag känns det som om kärnfamiljen mer är en Mamma med ett, två eller tre barn, en pappa med ett, två eller tre barn och så ett, två eller tre gemensamma barn, det är en salig blandning. Jag vet många som i den här familjekombinationen har fler barn än de någonsin vågat drömma om. Jag har ju själv fem syskon på så här vis och min dotter som varit ensambarn har två bröder så jag kan inte sluta undra, är familjerna i Familjen Annorlunda verkligen så annorlunda???

Jag hade nog sett dem som annorlunda om de inte hade ätit, om de inte hade skitit, om de inte hade bråkat, om de inte hade hållt sams, om de inte hade kramats. Eller om de hade gått på händer istället för på fötter eller bott i en trädkoja långt ute i ödemarken och levt på kottar och barr, det är vad jag kallar annorlunda.

Fast hur som helst så älskar jag Familjen Annorlunda!

Ni och era familjer förgyller mina Måndagkvällar och det hoppas jag att ni fortsätter med...