onsdag 10 februari 2010

Familjen Annorlunda

Vem är familjen Annorlunda? Eller vilka är familjen Annorlunda, jag menar egentligen??



Varje Måndag klockan 20:00 sitter jag bänkad framför Tvn för att följa familjen Wetterholm från Uppsala, familjen Norrström från Märsta och min absoluta favorit familj, familjen Johansson från Älvdalen. Jag erkänner, jag är såld! Såld på Familjen Annorlunda. Me like!

Jag förundras över hur de klarar av livet med en hel förskola hemma, varje dag, hur de kan vara så positiva med ett spädbarn, ett treårstrotsigt barn, en sexårstrotsig unge och en störig och fribrytartrotsig tonåring. Eller vad då en, flera av samma sort till och med. Å jag som har fullt upp med EN sexårstrotsig dotter. Jag får knappt tiden att räcka till så jag undrar, får de fler timmar per dygn med barnbidraget? I så fall ska jag nog också börja fundera på en 7-8 barn till...

...fast det kommer min sambo i och för sig aldrig gå med på. Och tack Gode Gud får jag väl säga för det för jag tror inte det där med en stor familj är något för mig. Jag kan se mig själv i Tina Johanssons (Mamman i Älvdalen) kläder när tvillingarna klättrar upp på bordet, någon häller ut ett paket makaroner på hallgolvet, de två näst äldsta döttrarna inte alls tänker hålla sams, ens för en halv sekund och den äldsta undrar varför det ligger makaroner på golvet, att hjälpa till tänker hon då inte, det är ju inte hennes barn (vilket jag iof håller med om...), ett barn springer ut i mockasiner och ett linne i -20 grader medans jag fortfarande står där och försöker förstå vad som händer. Jag ser mig själv som en ganska soft Mamma, sträng visst, men ibland måste man få göra saker som man inte annars får och att pjoska, det är inte min grej, upp och hoppa är min melodi så hade jag stått där med ETT barn på väg upp på bordet hade jag tagit det hela med ro, men med alla andra detaljer så hade jag fått grått hår på en kvart och flyttat hemifrån eller lagt in mig på psyk, alternativt skickat alla barn på internatskola tills att de fyllt 18 och kan flytta hemifrån. Har vi tio lov i Sverige förresten? För i så fall skulle de kunna få komma hem på var sitt lov, that's it. Å andra sidan har ju hela poängen med att ha tio barn gått förlorad då.

Ja, ja, att ha tio barn är helt enkelt inte min grej, det kan vi nog konstatera. Men jag fortsätter beundra alla familjer i familjen Annorlunda och skrattar i smyg med Familjen Wetterholm från Uppsala när de tappar bort ena tösen i möbelvaruhuset för det är definitivt något jag hade kunnat göra! Det känns liksom befriande att se att de inte ha total koll, att de gör samma misstag som mig..

Samma sak så ler jag lite i smyg när familjen Norrströms barn knatar ut i vattnet med skorna på för att Pappa precis har gjort det, jag förstår Mamma Mirka helt och fullt ut, det är en sån sak som gör mig galen, jag säger nej gör inte si, gör inte så och två sekunder senare gör min sambo si och så och vips gör alla tre barnen det också, mina förmaningar är som bortblåsta och de skrattar åt att oj, hoppsan så det kan gå medan det ryker ur mina öron...

Det är med andra ord skönt att se att de är inte perfekta, de gör samma saker som jag gör, bara tio gånger om igen varje gång det sker. Så egentligen, är de så himla annorlunda? Jag kan inte låta bli att tänka på att de har samma problem och svårigheter som jag har, fast de har valt att skaffa aningens fler barn, men annars, är de så annorlunda? Jag menar de äter, de skiter, de pratar, de bråkar, de håller sams, de  kramas, precis så som vi gör.

Nu vet jag att det kanske inte hör till vanligheterna att man har tio barn tillsammans med en och samma kvinna/man och fortfarande bor ihop, men är det egentligen så himla ovanligt att man har många barn? Jag menar idag är ju kärnfamiljen så gott som ett minne blott eller bättre är nog att säga att den traditonella kärnfamiljen, så som den såg ut för 10-20 år sedan med Mamma, Pappa och 2,3 barn är ett minne blott och den numera yttrar sig på många fler annorlunda sätt och vis. Idag känns det som om kärnfamiljen mer är en Mamma med ett, två eller tre barn, en pappa med ett, två eller tre barn och så ett, två eller tre gemensamma barn, det är en salig blandning. Jag vet många som i den här familjekombinationen har fler barn än de någonsin vågat drömma om. Jag har ju själv fem syskon på så här vis och min dotter som varit ensambarn har två bröder så jag kan inte sluta undra, är familjerna i Familjen Annorlunda verkligen så annorlunda???

Jag hade nog sett dem som annorlunda om de inte hade ätit, om de inte hade skitit, om de inte hade bråkat, om de inte hade hållt sams, om de inte hade kramats. Eller om de hade gått på händer istället för på fötter eller bott i en trädkoja långt ute i ödemarken och levt på kottar och barr, det är vad jag kallar annorlunda.

Fast hur som helst så älskar jag Familjen Annorlunda!

Ni och era familjer förgyller mina Måndagkvällar och det hoppas jag att ni fortsätter med...


4 kommentarer:

Mother, Married & Twenty sa...

Håller med dig, jag hade inte heller orkat med så många barn. Känner att två -tre är vad jag hade kunnat orka med och samtidigt vara en bra förälder. Jag gillar programmet, men tycker än då det är fel att vissa av barnen förväntas göra en såpass stor del av föräldrarnas jobb, det är ju inte de som valt sin situation precis.

julia 20 år och tvåbarnsmamma sa...

Håller helt med dig! Jag tror aldrig jag hade orkat med det. Har två egna nu och vi får se om det eventuellt blir en till.. Men sen är det stopp..

Jonelin sa...

Kikar in! Söt blogg!

Hallon & Blåbär sa...

Kul att hittade in till mig.

Är också bänkad framför tv.n på måndag kvällarna. Totalimpad över hur sjutton dom orkar =).