...och åter igen snö. Jag har bestämt mig! Jag är helt säker nu! Snö är inte min grej! Jag och snö kommer liksom inte överense, vi tycker helt enkelt inte om varandra, det är bara att gilla läget. Vi får liksom lära oss att leva med att inte komma överense, leva med att hata och avsky varandra, det är enda lösningen jag kan se på problemet.
Nu är det största problemet att snön vägrar låta mig vara i fred, vart jag än går vad jag än gör så är det där och bråkar med mig. Hoppar in i mina skor, blöter ner barnens vantar, rasar ner från taket, lägger sig framför dörren så att jag varken komemr in eller ut.
Jag undrar. Jag undrar vad har jag gjort snön för ont som gör att det måste bråka med mig. Konstant bråka med mig?
Jag kan inte minnas att jag någonsin varit elak vid snön, jag har gkort änglar, lycktor och grottor i snön, det har jag men jag har inte gjort gula fläckar av piss i snön, jag har heller inte smällt den på ren pi tjiv. Jag har alltid varit snäll mot snön och som tack för det får man den efter sig dag och natt. Är det verkligen rättvist??
Varför kan inte bara snön vika hädan och ge plats åt barmark och nygrönt gräs med vitsippor i dikeskanterna? I alla fall där jag går, typ som när han den där i bibeln delade på vattnet (japp, jag är konfirmerad och det var allt jag kom ihåg sen dess...;-)) så kan jag dela på snön där jag ska gå. Det vore perfekt, då skulle jag vara nöjd! Då skulle jag vara själaglad och super nöjd! Då och endast då kan nog jag och snön bli vänner igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar