Äntligen själva!!!

Idag ska skrutt till sin Pappa, vi ska strax åka upp med henne, jag saknar henne redan. Det är helt sjukt hur man kan älska ett litet (stort!?) knytte så mycket, så kolosalt mycket som man älskar sitt barn.

Medan hon håller sin Pappa sysselsatt fram till på Söndag så ska jag och älskling passa på att fly fältet. Vi sta ta in på Bed n Breakfast Systeryster & sambo uppe i de västmanländska skogarna. Det ska bli riktigt mysigt att få en hel helg med henne och hennes sambo, utan barn. Det hör inte alls till vanligheterna kan jag lova. Jag tror inte vi har varit utan alla barnen en helg sen långt innan jul. Nu är det ju inte så att vi vill vara utan dem, men ibland är det rätt skönt att bara få vara själva. Är alla barnen hemma så är det alltrid någon som kräver uppärksamhet, lill skrutt har dansuppvisning i vardagsrummet samtidigt som mellanbus ska visa sina senaste legobyggen och storbus planerar inför kvällen och vi inser att vi komemr få sitta uppe och vänta hem honom halva natten. Det är inte direkt avkopplande att ha en fjortonåring ute på byn halva natten, inte heller att ständigt bli avbrutna när vi pratar eller ser på en film, även om det är långt efter att barnen lagt sig. För alltid är det någon som vill komma upp, någon som vaknar, någon som kommer hem.

Men det är väl så livet med barn är och jag älskar det. Massor! Men jag är fortfarande jag, jag är inte bara Mamma så därför tycker jag att det är skönt att få vara själv lite också. Jag tror att vi alla mer eller mindre har behov av att få vara själva ibland.

Älskling går ut i garaget, lill skrutt stänger in sig på sitt rum, fjortisen slänger sig på soffan i ungarnas tv-rum och stänger dörren, mellanbus drar fram allt lego på sitt rum och stänger dörren. Jag åker ut till stallet eller sätter mig och bloggar. Det är min fristad, mina rum, dit de jag väljer kommer och när jag vill. Jag menar skrutt och mellanbus älskar ju också att vara i stallet, de vill rykta, mocka och rida vilket de också får och måste få, men ibland gör jag aktivt valet att inte ta med dem ut, bara för att få vara ifred, själv, helt ensam.

Eller helt ensam behöver jag inte vara, jag och D har åtskilliga gånger mött upp i stallet, bara för att inte säga ett ljud till varandra, vi mockar, fodrar och hämtar vatten utan att prata med varandra men med vetskapen om att det jag inte gör gör hon. Det är underbart! Det är nog den bästa vänskapen, den där man kan vara tyst tillsammans. Den där sälskapet inte hotar valet av att vara själv. Det är underbart tycker jag, vad tycker du?