tisdag 24 augusti 2010

Att vara Bonusförälder - att ha bonusbarn

Mina föräldrar är skilda. De skilde sig för länge sen, när jag var ett litet barn. Eller ganska stort, tror jag var 12 år när de skilde sig, minns inte helt säkert men jag tror det.

Jag minns den där eftermiddagen när jag fick klart för mig att de skulle lämna varandra - det kändes som om de skulle lämna mig och min syster. Hon blev ledsen, arg och ilsken - jag höll det inom mig, sa inget, låtsades som ingenting.



Sen minns jag den där kvällen när Pappa hämtade sina sista saker, jag låtsades att jag sov för jag orkade inte, ville inte vara med när han åkte. Jag minns att jag hörde min lillasyster i hallen utanför som bad att få följa med men Mamma och Pappa sa nej. Jag minns hennes gråt, jag grät jag med, tyst för mig själv. 

De minnena har etsat sig fast på min näthinna, jag kan fortfarande berätta vilken adress vi bodde på, hur det var möblerat i hela lägenheten. Jag minns det som om det vore igår.

Åren har gått och jag är ganska glad över att mina föräldrar valde att gå skilda vägar - visst skulle det ha varit skönt att ha dem på "ett ställe" men de där korten från deras tid ihop, de känns för avlägsna och utan att de hade gått isär hade jag inte haft min Mammas nya man i mitt liv, han som har fungerat som en "extra Pappa" Jag har aldrig kalalt honom Pappa och kommer inte göra det men han är en dock som en Pappa och jag tycker om honom.

Utan att mina föräldrar hade gått skilda vägar hade jag inte haft de 5 syskon jag har förutom min lillasyster. Det hade bara varit vi två. Vi två mot världen, det är vi i och för sig ändå men vi har fler syskon som vi älskar, syskon vi inte skulle ha haft om våra föräldrar fortfarande vore gifta.

Jag minns första gången jag träffade K, min Mammas nya man. Jag kom från stallet, gick ut i köket där han satt, jag ägnade honom inte ens en blick. Han sa hej. Jag svarade inte. Mamma blev lite sur och tyckte att hälsa kunde jag minsann ändå göra då lyfte jag blicken och tittade rakt i hans ögon och sa "Tro fan inte att jag någonsin kommer kalla dig Pappa!" och gick in på mitt rum. Det var nog första gången jag på något vis visade min frustration över mina föräldrars skilsmässa.

Så höll jag på, sa han A sa jag B, sa si sa jag så, länge höll jag på så, jag vägrade acceptera honom. Min lillasyster accepterade honom fort, hon tyckte bra om honom och jag hatade henne för att hon tyckte bra om honom. Hatade.

Så var vi till Gröna Lund - vi gick i spökhuset och jag som är både rädd för mörker, spöken och konstiga ljud var livrädd, så rädd att jag glömde att vara arg på K. Ett spöke kom upp bakom oss varpå jag rycker tag i hans tröjärm och klamrar mig fast samtidigt som min syster skriker "Ge fan i att skrämma min syster fattar du det?!" till spöket som förvånad vände.

Den dagen släppte det sen har det bara gått uppåt. Han har klättrat på stegen - ökat i kurs hos mig och idag tycker jag uppriktigt om honom, det har jag gjort länge! Han har aldrig åsidosatt oss, han har aldrig gjort skillnad på mig, min syster och våra halvsyskon.

Idag förstå jag hur K hade det.

Han hade ett helvete. Att han stod ut tycker jag är beundransvärt!


Jag har två bonussöner som jag skulle gå genom eld för. Vi har blivit en ganska tight familj här hemma, jag och Skrutt, älskling och hans två prinsar, vi lyssnar på varandra, inga hårda ord och vi respekterar varandra. Barnen kallar sig själva för syskon utan att de har några blodsband. Att komma hit har varit en lång kamp - en kamp att bli accepterade för de vi är, att hittat sina platser i vår nya familj. Att hittat en balans där alla är tillfreds och mår bra.

Jag och älskling ser olika på vissa saker, där har vi fått kompromissa, vissa saker har jag stått på mig i och andra har jag fått ge vika för, att hitta den balansen utan någon ska bli överkörd har inte varit det lättaste. Allra minst då det finns två föräldrar till som inte hör till vår familj men som en dock vill vara med och säga sitt, tycka och tänka vad som är bäst.

Vi har kommit så långt och har en så stabil grund att vi kan säga att här hemma gäller våra regler, det är regler vi har för att det ska fungera för oss som familj, har ni andra regler hemma hos er är det helt okej så länge barnen mår bra.

Jag har fått höra både det ena och det andra från båda barnen och deras Mamma, men jag förstår det till viss del. Jag har själv varit där barnen är, jag har själv kännt skulden gentemot sin Mamma (Pappa i mitt fall) av att tycka om någon annan än henne, jag har själv brottats med känslorna, i det tysta. Mått dåligt, varit irriterad , arg och besviken och funderat på om det var mitt fel eller min systers. Varför?

Jag har själv insett att det är definitivt, Mamma och Pappa kommer aldrig mer att bli ett, att inse det smärtar. Det gör ont! Nått så in i helvete. Den känslan slog mig i ansiktet en gång för drygt ett år sedan, jag Skrutt, älskling och mellanbus gick från ICA när han säger "När du och Mamma flyttar ihop igen..." varpå älskling förklarade att så kommer det inte bli, hur gärna mellanbus än vill det så är det inte hans Mamma han älskar längre, smärtan i hans ögon slog mig tillbaka till den dagen då jag insåg att det blir aldrig Mamma och Pappa igen. För alltid bara Mamma. För alltid bara Pappa. Aldrig mer Mamma och Pappa.

Jag förstår bonusprinsarnas känslor, deras utlopp för dem även om de inte alla gånger varit ett okej agerande. Med tiden har de lärt sig att få utlopp för känslorna på andra sätt än genom slag och hårda ord. Det är okej att gråta, även om man är kille. Det är okej.



Jag har också varit den som är själv efter ett liv som två. Där tryggheten av att vara två, två om att sitta i soffan om kvällen, två om att lägga sig i sängen, två om att fatta alla beslut. Tryggheten att ha någon att komma hem till, någon som väntar på en. Jag förstår att det är jobbigt, att man griper efter varje litet halmstrå för att få känna tryggheten, närheten och gemenskapen.

Jag har själv varit den "idiotiska biomamman", den som hatade mitt ex nya, jag har varit henne, jag hoppas att jag aldrig blir det igen. Jag önskar nu att Skrutts framtida bonusmamma tar henne till sig, engagerar sig och gör vad hon vill och kan för mitt barn. Att hon respekterar mig som den Mamma jag är till henne men inte är rädd för att rycka ut när jag sviktar i min roll som Mamma, jag hoppas att hon kan vara ytterligare en vuxen förebild för min dotter att se upp till och lita på så som jag ser upp till och litar på K.

Det är underbart med bonusbarn - när ljuset sipprar igenom, när han ropar ner en efter att älskling sagt godnatt och ska ge en "kompiskram" eller när han ber mig möta honom efter skolan, då känns det som en bekräftelse på att det jag gjort och gör är rätt - de mår bra och vill vara med mig då är alla tvivel som bortblåsta - det är värt att kämpa vidare, även om det är i motvind.

6 kommentarer:

Åsa Lundgren sa...

Blev allt lite tårögd. Du skriver så fint och man lever sig in känslorna. Glad över din i mina ögon sunda inställning. KRAM

MADICKEN sa...

Tack snälla vännen och kram på dig med, i massor!

Marika B sa...

Gud va fint skrivit!!
Du är en fantastisk bonusmamma och mamma till din goa lilla dotter.
Kämpa på!/ kram på dig!

MADICKEN sa...

Tusen Tack - de tvärmde, speciellt just nu...:)

Kram på dig också!

Nicklas Eriksson sa...

Jösses vad du skriver bra!

MADICKEN sa...

Tack!