söndag 17 januari 2010

En skokartong under min säng



I en skokartong under min säng ligger det brev. Brev till min allra allra vackraste, underbaraste mest älskade dotter. Brev som hon ska få på sin 18-års dag. Brev där allt som hänt finns nedskrivet. Det började med att jag vill kunna berätta för min lilla ängel allt som hon lärt sig, när hon lärt sig det, roliga saker hon sagt och saker vi gjort, var för sig och tillsammans och tanken slog mig om något händer mig, vem ska då berätta det för henne? De första 4½ åren av min skrutts liv så var det hon och jag, vi två själva. Ja, hennes Pappa fanns såklart, men vi bodde inte ihop så hur skulle han kunna berätta vad jag och skrutt gjort? Samma sak hennes Mormor & Morfar kan väl visst berätta massor, men inte de där små stunderna som jag och  min ängel har upplevt tillsammans, de mellan oss två. Jag ville att hon oavsett hur långt mitt liv blir skulle få höra saker från mig så som hur älskad hon är, hennes första steg, första utflykten, ja allt sånt som man oftast är tre om när man har fått barn och således kanske inte tänker så som jag gjorde då, att allt måste ner på papper för man vet aldrig hur nästa dag slutar.

Nu låter det som om jag är självmordsbenägen eller nått men det är inte så jag tänker, utan mer hela grejen att vi två är sammansvetsade under lång tid har det bara varit hon och jag, nu har jag en ny sambo och tänker inte lika mycket på det som när jag var själv. Därför har det också blivit glesare mellan breven, men de skrivs fortfarande. Ibland långa ibland korta. Ibland med en massa innehåll och ibland med bara tre korta ord, jag älskar dig!

Låter kanske konstigt, men min tanke är som sagt var att mitt hjärta ska få en skokartong med brev på sin 18-års dag, eller om gud förbjude innan om något skulle hända med mig så jag inte själv kan ge dem till henne då. För mig är hon så viktig att jag vill att hon ska veta det genom hela livet! Hon kanske inte alls tycker det är kul att få en gammal skokartong med brev, men en dag kanske hon tycker det. En dag kanske hon sitter där och läser ett av breven och tänker, ja, just ja, det minns jag! Eller ja, jag duger som jag är. Min Mamma har alltid älskat mig och kommer alltid att göra, det är kanske skönt att veta när det blåser motvind.

Alla brev jag skriver stoppar jag så fort jag skrivit klart dem ner i ett kuvert som jag förseglar och sedan numrerar på framsidan, allt för att jag aldrig ska frestas att skriva om eller skriva rent ett brev. Ibland blir det en massa svammel och ibland inte, hur som helst är det det jag skrev då och där som är det viktiga, inte min handstil, gramatiken eller meningsbyggnaden. Nej, känslan, jag vill förmedla kjänslan att jag alltid finns hos min underbara ängel även långt efter att min tid på jorden är slut.

Min sambo vet att lådan finns, likaså min Mamma och jag vet att de kommer förvalta den väl om något skulle händ amig. Hur gör ni? Är det bara jag som tänker att något faktiskt kan inträffa så att jag inte finns där mer? Jag kanske är helt knäpp som gjort på detta vis, men det har varit min trygghet som ensamstående att kunna berätta mina känslor, mina tankar och mina funderingar för mitt älskade lilla troll genom hela hennes liv.

Nu är det ju inte så att jag går och tänker att jag ska dö direkt, inte heller gör jag det när jag skriver ett av breven utan då gör jag det för att jag känner för det, för att jag vill sätta ord på mina känslor eller vill berätta något för skrutt, så som när hon lärde sig läsa, gå och prata. Vilka hennes kompisar är just nu. Vad hon tycker om att göra, vad hon är bra på och vad hon pratar om.

Finns det någon annan som gör något liknande för sina barn? Eller är jag bara galen?


5 kommentarer:

Linda sa...

Vilken fin idé... När jag väntade stora killen så skrev jag blogg på nätet som jag sedan skrivit ut till honom. Skrev väl egentligen blogg när jag väntade de andra 2 med, men de är uínte utskrivna & dotterns graviditet är någonstans på nätet... fråga mig inte vart..
En väldigt fin grej

FrökenC sa...

Jättefin idé.... jag ska nog faktiskt sno idén rakt av!!! :) Hoppas det är ok!!

Mamma Stress sa...

Tack till er båda!!

Klart att du får sno ideen rakt av, bara roligt att du gillade den och kans tänka dig samma sak...=)

Ha en trevlig kväll!!

Helena Larsson sa...

Så underbart fint!!!

lina sa...

jag skriver dagbok, men brev är ju roligare. kanske knycker den;)