torsdag 2 september 2010

Djupa tankar...

Läste i en god väns blogg idag. Läste att det är nio år sedan hon var med i en svår bilolycka där en av hennes vänner omkom idag. 9 år sedan, jag minns fortfarande tidningsrubriken i den lokala tidningen. Jag kan inte tänka mig hur hon mår idag.

Vi har pratat om den här olyckan vid ett tillfälle, ett tillfälle som jag minns. Hennes vän som omkom har jag hört om många gånger. Att läsa hennes blogg gjorde att minnen kom upp till ytan, minnen man velat förtränga, slå undan och skaka av sig.

Samtidigt är det lite skönt att få fram de där minnena, de där man har långt inne men som ibland far upp till ytan och slår en rätt i ansiktet. Det kan faktiskt vara rätt skönt att få vara lite nere och ledsen ibland.

Jag har en annan god vän som förlorade sin Mamma när vi var små. Hon är en sån som jag kan tänka på som jag kan undra över hur hon hade varit om hon fortfarande levt, vad som varit annorlunda och vad som varit det samma. Hon var som en extra Mamma när jag var liten. Inte så att hon var där istället för min Mamma utan det var mer så att man hade som två Mammor när vi umgicks. Jag minns att hon ofta bjöd oss på vaniljglass med Coca-Cola, det är en tradition vi har fört vidare här hemma och varje gång jag tar första tuggan tänker jag på henne. Blundar jag är det nästan så jag kan se hur vi sitter i deras vardagsrum där uppe, ser korten på bilarna i trappen och blommorna i fönstret, känner lukten och hör hur Mamma & P pratar i köket intill, jag kan fortfarande berätta hur det var möblerat i S och Is rum där nere, jag hör kattungarna i rummet innanför den stora Vävstolen. Minns hur man gick in genom garaget. Det är som om jag förflyttas 20 år bakåt i tiden. Varje gång vid första tuggan...

Jag minns fortfarande när jag fick veta att hon gått bort, jag kom hem från stallet och Mamma sa "Jag tror att du ska ringa till S.."

Det var det värsta samtalet i hela mitt liv! Vad sjutton skulle jag säga? Fanns det något rätt och fel att säga? Vad var rätt? Vad var fel? Jisses vad jag önskar att jag kunde göra om det samtalet att jag bara hade sagt det jag kände "Jag är uppriktigt ledsen för din skull S men jag finns här, nu och för alltid, kom när du vill, natt som dag, sommar som höst, vinter och vår!"

Åh vad jag har ångrat det trevande samtalet, det var inte lätt. S, jag älskar dig, det vet du och jag finns här för alltid, natt som dag, sommar som höst, vinter och vår!

Livet kan vara så orättvist, så svårt och sorgligt till synes utan någon mening alls! Om det fanns en Gud varför skulle han då ta våra nära och kära ifrån oss?

Varför?

Jag vägrar tro att det är så enkelt, man kan inte bara försvinna, man kan inte bara det!

Någonstans måste man ta vägen, någonstans långt borta. Eller nära. Jag tror att vi har våra nära och kära intill oss även om vi inte kan se dem så kan vi ju ofta känna dem eller hur? Eller är det inbillning? Spelar våra känslor oss spratt? Jag tror inte det, vad tror du?

Kan det vara så att de som lämnar oss tidigt behövs någon annanstans? Att det finns någon mening med att de lämnar oss? Kan det vara så att de är änglar här mitt ibland oss som måste fara vidare? Ses vi igen?

Idag tänker jag på er E & S, jag vet inte varför men det känns bara bra. Det ni känner kan nog ingen som inte varit med om det samma förstå, jag älskar er!




"Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund



Du gav mig allt
Ett hjärta kan
Du lever kvar i mig
Så länge livet ger mig tid
Du sa till mig 'Var inte rädd' 
 
Shirley Clamp - Jag fick låna en ängel




Inga kommentarer: