Dag 03 - Mina Föräldrar

Mina föräldrar - min Mamma och min Pappa.

Mina minnen från när jag var liten, då Mamma och Pappa fortfarande var gifta säger mig att de var bäst. På alla sätt och vis, jag minns att de var glada, lekfulla och roliga.

Pappa tog ofta med mig och lillasyster till landet och Skogsmormor de helger som Mamma jobbade, det var mysigt. Då var han min Idol. Det tror jag inte ens han vet, jag var inte "Pappas flicka" utan mer Mammas men där och då avgudade jag honom.

När jag föddes hade min Pappa ett år kvar på gymnasiet. Mamma tog studenten som gravid med mig. Ett år senare, lagom tills att Pappa rykte in i lumpen föddes min lillasyster. Breven Pappa skrev till mig och lillasyter har jag kvar i en låda, det var långa berättelser, sagor och det är så jag minns min Pappa från när jag var liten. Jag tror det är så mina småsyskon ser honom idag också.

När Pappa var färdig med Lumpen så jobbade han som trafiklärare medan Mamma läste till sjuksköterska vilket hon så småningom började arbeta som.

Mamma har jag inte massor av minnen av från då jag var liten utan det är mer sen när jag blivit lite äldre. Varför vet jag egentligen inte, hon var ju där lika mycket som Pappa men så är det.

När Mamma och Pappa skildes ändrades min bild av dem. Inte just då kanske men efteråt. Mina Idoler hade kapitulerat och blivit som okända för mig. Om det beror på att de verkligen ändrades eller för att jag gick in i tonåren och började se saker på ett annat sätt vet jag inte.

Pappa träffade fort en ny, han är idag sambo med henne och de har ytterligare två barn. Hon var yngre än honom och jag minns så väl en gång när vi varit där och hälsat på och Pappa på vägen hem skällde ut mig och min lillasyster för att vi rört hennes smink, det var bara det att vi hade aldrig rört det. Det stör mig än idag att vi fick skulden för något vi inte gjort för att han inte ens valde att lyssna på oss.

Jag brukar tänka så ibland med mina Bonusar och min dotter att aldrig någonsin att de ska få skulden för något utan att jag lyssnat på dem och vad de har att säga.

Pappa har läst vidare till Psykolog, han jobbar någonstans i Stockholm där han också bor med sin sambo och sina två barn. Jag har sporadisk kontakt med honom, kontakten har varit väldigt bra periodvis men jag har också gjort misstag och felat vilket fått klyftan mellan oss att öka och jag funderar fram och tillbaka om jag ska ta tag i det eller strunta i det.

Eftersom jag inte känner mig välkommen i hans familj längre så låter jag det vara även om jag önskar att han kunde se mig lika mycket som sin dotter som han ser de barn som bor hos honom och min lillasyster som sina barn. Ännu en sak har jag lärt mig av min Pappa och det är att mitt barn är mitt barn oavsett vad som händer, nu och för alltid och jag kommer aldrig att vända henne ryggen så länge jag lever.

Mamma förändrades också, först till det sämre. Eller sämre och sämre, hon var stressad och jobbade mycket efter skillsmässan vilket gjorde att jag fick ta långt mer ansvar än vad jag kanske var mogen för. Jag minns så väl när lillasyster skulle ha matsäck med sig till skolan och Mamma glömt det så jag stod och stekte plättar till henne på morgonen vilket ledde till att jag kom för sent till skolan och de ringde hem varpå jag fick en arg Mamma på mig för att jag varit sen.

Jag förstår nu att hon var stressad, stressad över ekonomin, över att vi inte fick nog att vi skulle bli utan. Det förstår jag nu, det förstod jag inte då.

Så småningom träffade Mamma en ny man, den man hon idag är gift med och har ytterligare två barn med. Jag hatade honom. Första gången jag träffade honom satt han i köket när jag kom hem från stallet, jag gick ut dit och total ignorerade honom, Mamma sa att hälsa kunde jag väl i alla fall göra. Jag spände då ögonen i honom och sa "Tro aldrig att jag kommer kalla dig Pappa!" sen klampade jag in på mitt rum och tillbringade resten av helgen i stallet.

Att han aldrig försökt ta min Pappas plats, att han alltid funnits där utan att kräva något av mig har gjort att hatet har vänts och han blev min "vardags Pappa", han som körde till stallet, hämtade mig på fester mitt i natten och som hjälpt mig fast han egentligen aldrig behövt utan för att han har velat, utan hållhakar. Det älskar jag honom för!

Mamma blev också gladare när hon träffat sin nya man och efter inte allt för länge så flyttade vi till hans hemort, 15 mil från Stockholm. Det var med blandade känslor. det var spännande, skönt, skrämande och läskigt. Tyvärr kom jag i helt fel ålder och utan hästarna hade jag nog aldrig pallat flytten. Gick på högstadiet och gruypperingarna var redan klara, att komma in var allt annat än lätt i ett samhälle där alla kännt varandra sedan BB.

Lillasyster hade det lättare och bor än idag kvar utanför detta lilal samhälle. Mamma, hennes man och deras två barn bor idag i ett hus utanför samhället och Mamma jobabr som mottagningschef på en ortopedmottagning. Henne träffar jag titt som tätt och pratar med ofta i telefon även om vi inte har någon sån där jätte tight Mor, dotter relation så är jag nöjd med den relation vi har.

Mina föräldrar är inte perfekta men jag älskar dem, även om de kanske inte alltid tror det och ibland saknar jag dem så ofantligt mycket.

(Jag lägger inte in en bild på min Pappa av den enkla anledningen att han har det yrke han har och jag vill för hans skull inte att någon känner igen honom - ni som känner mig vet vem han är och det räcker...:-))