Pengar till en tonåring...

Jag läste en statusrad på Facebook som en gammal (ja, han är inte så gammal alltså) klasskompis till mig skrivit och jag kunde inte låta bli att förundras över hur rätt han har.

Så här löd statusen; "‎1997 tyckte vi kids som fick 640 kr i studiebidrag att en CD-skiva för 150 kr. var snorbillig. Idag tycker kidsen som får 1050 kronor att obegränsat med musik för 99 kronor i månaden är dyrt... Spotify ÄR billigt!"

Här hemma får 16-åringen 400:- i månaden, han får dessutom lite extra om han hjälper till så det brukar landa på 6-800:- varje månad, han köper inga kläder eller hygienartiklar själv utan det gör vi. Vi skjutsar honom dessutom och vid behov har vi betalat resor åt honom så som månadskort etc.

När jag var 16 år fick jag hela mitt studiebidrag, jag tror, om jag inte minns fel att studiebidraget höjts lite då och låg på 800:- ca. För det skulle jag köpa mina egna kläder, betala mina egna resor och fritidssysselsättningar. Allt jag ville ha utöver boende och mat fick jag betala själv.

Jag var dessutom tvungen att skaffa mig ett sommarjobb om jag ville ha pengar under sommaren. Är det så att vi servar våra barn för mycket eller har våra barn helt enkelt blivit bortskämda snorungar som förväntas få allt serverat på silverfat av någon annan konstig anledning?

Jag tycker det är rätt skrämmande när jag tänker efter. Det finns familjer som inte har mat på bordet och tonåringar som bara ligger i sina sängar och lyfter pengar. Jag missunnar ingen, varken tonåring, barn eller vuxen dess pengar men gör vi verkligen våra barn en tjänst när vi gång på gång sticker till dem extra pengar för att deras månadspeng inte räckt?

Vem sticker till mig pengar när min lön är slut?

Gör vi verkligen våra barn en tjänst när vi låter dem få studiebidraget utan att lyfta ett finger hemma? Varför ger vi dem en massa pengar? Till vilken nytta? Så de kan köpa godis vare månad för samma peng som en annan familjs matkonto ligger på?

Gör vi det för att vi tror att det måste vara så?

Den där skivan som kostade en fjärdedel av mitt studiebidrag 1997 kostar idag inte ens en tiondel av vad många tonåringar får ut varje månad, varför ska de ha mer pengar? Varför lär vi inte våra barn värdet med pengarna istället?

Vad är det vi är rädda för? Att våra barn inte ska få "allt vad alla andra får och har"?

Har verkligen alla andra allt och i så fall på bekostnad av vad? Resor, mat eller kläder till resten av familjen?

Jag skäms faktiskt när jag tänker på det. När jag tänker på hur servade och bortskämda våra barn är idag.