Fobier

Jag har två verkliga fobier.

Två saker jag får riktig ångest över, det ena är daggmaskar och maggotar - jag hatar dessa slemmiga små kryp som dyker upp över allt när regnet slutat falla. Usch och tvi för dessa äckel djur.

Jag har faktiskt trots min fobi för daggmaskar och maggotar lärt mig behärska min rädsla. Innan jag fick barn så stannade jag hellre inne eller såg till att få skjuts om det hade regnat men när Skrutt föddes för lite mer än 7 år sedan bestämde jag mig, hon skulle aldrig få överta min rädlsa för dessa äckel djur - jag bet mig i tungan och gick motvilligt ut trots regn, men alltid med blicken på marken för att undvika att trampa på något äckel djur.

Nu jobbar jag med barn och titt som tätt kommer de bärandes på små äckel maskar och jag kan nu tom titta lite på dem med barnen, om de håller i dem och sen lugnt säga att de trivs nog bättre i jorden och be dem lägga tillbaka dem så man kan helt klart säga att den rädslan behärskar jag.

Vad jag däremot inte behärskar än är min andra fobi. Min tandläkarskräck. Jag får ångest av att bara´tänka på att gå till tandläkaren, sätta min fot i ett tandläkarum eller än värre att sätta mig i tandläkarstolen.

Det är inte tandläkaren i sig jag är rädd för utan allt runt omkring, precis allting. Väntrummet, lokalerna, stolen, redskapen, lampan, allt. Nu har jag idag fått tandvärk och jag har börjat inse att jag måste möta min värsta skräck - jag måste ringa tandläkaren. Just nu sitter jag här och samlar mod till mig för att ringa.

Förstå bara att ringa tar emot, det gör ont i hela mig och jag funderar på allvar på om inte det är bättre att vänta tills smärtan är olidlig.

Jag vill bara att någon ska söva mig, ringa tandläkaren och köra dit mig medan jag är sövd och sen väcka mig hemma när allt är klart. Jag vill inte, vill inte, vill verkligen inte!

Men jag måste.

Även här har jag dock varit noga från början att inte överföra min skräck på Skrutt. Det har jag helt enkelt löst som så att jag aldrig varit med henne till tandläkaren utan sett till att andra kunnat följa med henne och det är jag uppriktigt glad för för hon går dit med glädje var gång!

Önskar bara att jag också kunde göra det...