Lördagen började bra, vaknade tidigt som vanligt. Vi låg kvar en stund innan vi gick upp och åt frukost. D och E kom förbi och drack lite kaffe på morgonkvisten innan vi begav oss ut till stallet.
E skulle rida med mig och D ut i skogen för första gången själv på lilla Jannie. Vackert väder som det var ställde vi upp i hagen och gjorde i ordning hästarna, vi ryktade med och sadlade dem ute i solen innan vi satt upp och gav oss ut på det öppna fältet. Tog en lång skrittrunda så att E fick känna sig trygg första gången, red så duktigt så mellan mig och D hela rundan. Minelli var lite tramsig på slutet, skuttade och hade sig, lite för mycket sommarkänslor. Hade hon fått bestämma så hade vi nog galopperat över de öppna fälten och helt nöjd över att hon inte fick bestämma det så skuttade hon runt och for lite både framåt, bakåt, till höger och vänster men E var duktig och hade hela tiden koll på Jannie som var lugn som en filbunke. Väl tillbaka i stallet kände jag att Minelli behövde ridas mer så jag fortsatte på stallplan och jobbade igenom henne ordentligt medan D och E band upp Chibon och Jannie i hagen och sadlade av dem. Minelli gick som en klocka, så roligt!
Kände att jag började bli klar ungefär samtidigt som D och E började bli färdiga med sina hästar, frågade om D ville rida en sväng vilket hon ville så jag hoppar av och hon gör sig klar för att hoppa upp, leder Minelli mot Diana, ställer mig intill Chibon så jag har koll på honom när hon rider.
D kommer springande och Minelli är plötsligt bakom mig, D säger att hon gav mig henne men jag vet inte, har inget minne av det mer än att bakom mig står hon i alla fall, lös med sadel och träns. Rätt som det är vänder Chibon om och springer mot oss, mellan min, Minelli och Diana. Jag och Minelli blir instängda mellan en panikslagen häst och eltråd, allt går så fort och jag känner bara hur marken rycks undan mina fötter när Chibon i full fart fäller omkull mig med eltråden, hinner tänka att nu dör jag fan innan jag ser att Minelli inte fastnat i tråden utan galopperar bort åt andra hållet. Slits med en bit sen lossnar jag på något mirakulöst sätt, ser att E är helt hysterisk och Jannie fortfarande står fast i sin stolpe, springer upp och slänger telefonen till E samtidigt som jag drar in Jannie i hennes box, får med mig en sax i farten ner mot Chibon för någonstans inser jag att han måste loss, stolpen måste bort innan han lugnar sig.
Minelli galopperar förbi mig ut på åkern där hon stannar och börjar äta. Chibon har fortfarande panik, sparkar, hoppar, springer och stegrar sig, på något underligt sätt får D fatt i honom och han står still. Vi inser båda att tråden måste bort och det nu. Jag börjar med stolpen men varje gång jag börjar klippa så sträcks tråden och han får återigen panik, D åker med i grimskaftet på fötterna och ömsom går omkull ömsom bockar. Jag vet att jag tänkte att "Fan, det här går åt helvete, han klarar sig aldrig!"
Får honom att stå still så länge att jag får bort stolpen och trådarna runt hans hals. Sen är det bakbenen kvar som sitter ihop med 20-talet varv eltråd som mynnar ut i en två nävar stor knuta och ett band av tåtar. Varje gång jag klipper för nära börjar Chibon sparka och kasta sig runt, varje gång snärtar eltrådståtarna mig på armarna. Tack Gode Gud träffar inte han mig en enda gång. Vi lyckas få bort trådarna mellan benen och kring det ena benet med den gamla papperssaxen jag fick med mig från stallet, när det är gjort och vi har den stora härvan kvar kring höger bakben litar inte Chibon på mig längre, så fort jag närmar mig hans ben hoppar han undan. Vi beslutar oss för att leda upp honom och Minelli närmare stallet.
Utanför stallet lugnat sig Chibon och älskling kan lämna över Minelli till mig och hämta en avbitartång i garaget. Vi bestämmer att jag ska fortsätta klippa och han ska hålla i Minelli. D håller Chibon, något annat är det aldrig tal om, den hästen litar inte så mycket på någon som på henne, hade vi bytt hade risken varit att panik utbrutit igen och det ville vi för allt i världen undvika. Något hände där, Chibon la huvudet mot Diana och halvslumrade, han stod blixt stilla så jag fick knipsa av alla trådarna på en gång.
Och Chibon? Han klarade sig med ett par svullnader, där tråden setat runt hans hals och ett par små, ytliga sår. Minelli fick ett litet skrapsår på ett av sina bakben, det var allt.
Ungefär samtidigt kom Älsklingen som E ringt, hon hade varit så hysterisk att hon inte kunnat berätta vad som hänt men han förstod att något hänt och var redan på väg när hon lyckas få ur sig ett "kom!" Han går ut på åkern och hämtar Minelli som står helt oberörd och kikar på skräck scenariot jag, D och Chibon är mitt uppe i. Han leder henne närmare och ju närmare hon kommer ju lugnare blir Chibon.
Han var loss! Han kunde stå! Han levde! Jag levde! Jag har aldrig någonsin varit rädd när jag under de 25 år som jag har hållit på med hästar, jag har aldrig känt att jag ingen kontroll har, inte förrän i Lördags. Jag trodde verkligen att nu dör jag. Jag trodde verkligen att nu har Chibon brutit vartenda ben i kroppen.
Änglavakt har fått en helt ny innebörd för mig, jag har tiotalet blåmärken och brännmärken efter eltråden, jag har en spricka i ett revben och är öm i hela kroppen men jag lever. Jag kunde lika gärna ha dött, jag kunde ha fortsatt släpas med, jag kunde istället för att landa mellan tre stora stenar ha landat rakt på en, Minelli kunde ha fastnat i tråden hon med då hade jag setat fast i eltråd mellan två panikslagna hästar. Så mycket gick bra som egentligen kunde ha gått väldigt illa.
Man kan väl säga att vi åkte aldrig till Göteborg efter min ridtur. Inte förrän när chocken la sig sent på kvällen så kände jag hur ont jag hade och det var då det kom över mig, fan vilken tur jag hade, bara tur inget annat än tur!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar