Visar inlägg med etikett Inrikes. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Inrikes. Visa alla inlägg

måndag 17 oktober 2011

Laila Bagge - ett föredöme eller ett rikspucko!?

Ingen har väl gått miste om Laila Bagges växande mage?! Ingen har väl missat att där ligger en bebis på jäsning?! tror heller ingen har haft speciellt svårt att räkna ut att den bebisen kommer att komma vilken dag som helst.

Nu är det ramaskri i media - Laila Bagge planerar att göra come back i Idol så fort bebisen är ute. En dag i veckan jobbar hon och folk är som galna för att Laila utifrån sig själv anser att hon ska kunna jobba direkt efter förlossningen. Har inte folk viktigare saker att fokusera på än hur länge Laila planerar att vara hemma med sin, eller inte sin utan deras bebis? Ja, för så är det faktiskt, precis som Laila säger så har ju bebisen en Pappa också, man är liksom två om att skaffa barn för er som missat det och borde då således även vara två om att ta hand om den när den kommer ut - eller?!

Det är ganska precis tre månader sedan jag födde barn - jag är hemma helt och kommer att vara länge till. inte för att jag känner att jag måste eller för att jag inte vill att Agnes pappa ska vara pappaledig, det kommer han för övrigt att vara men inte helt utan någon dag i veckan så att vi kan dryga ut våra dagar ytterligare lite, därför att det passar oss bäst. Då fungerar vår vardag bäst. Då mår hela vår familj bäst. Det är utifrån det vi har valt att göra som vi gör - antar att Laila som i mina ögon är en smart kvinna med huvudet på skaft också har kommit fram till att hon vill tillbaka så fort som möjligt.


Vi pratar dessutom om en, EN dag i veckan hon ska jobba - tänk om man hade haft den lyxen. Att kunna jobba en dag i veckan och vara föräldraledig de resterande sex, då hade jag också börjat jobba direkt på vägen hem från förlossningen.

Sen säger Laila något väldigt smart i artikeln i dagens Aftonbladet; "För det första så skulle jag aldrig jobba om det inte var så att jag själv och mitt barn mådde bra. Och det kommer vi ju snabbt märka hur det blir".
Det är ju inte så att hennes önskan är skriven i sten direkt - hon visar ju faktiskt på att det är just bebisen och sitt eget välbefinnande hon sätter först - vad sjutton ska folk klaga för då?!

Eller varför ska de bry sig överhuvudtaget - jag anser att det är upp till var och varje familj att avgöra hur man lägger upp sin föräldraledighet, ingen annans!

För mig är Laila ett föredöme och inte i närheten av ett rikspucko - man slutar inte vara sig själv för att man får barn - man är mer än Mamma och för att man ska fungera som Mamma så måste man få prioritera sig själv och vara ego ibland.

Vi är så förbannat bortskämda i Sverige - vi har möjligheten att i princip vara hemma med våra barn hur länge som helst, vare sig vi är Mamma eller Pappa. Vi har möjligheten att själva välja hur vi vill lägga upp vår föräldraledighet - vi behöver inte som i andra länder gå tillbaka till jobbet redan 3 veckor, en månad eller tre månader efter förlossningen men vi får om vi vill göra det. Varför blir det då ramaskri när en person väljer att jobba en dag i veckan så snart som möjligt, om det är möjligt efter sin förlossning?


Jag anser att det är upp till var familj att avgöra hur de vill fördela och ta ut föräldraledigheten - utan att andra människor (och politiker) ska lägga sig i och bestämma vad de anser är bäst för den enskilda familjen.

Pappor ses som hjältar för att de tar ut pappaledighet men överallt kryllar det av hjältar - människor som varje dag sköter hem, hus och barn - Mammor. Men jag anser inte att inte de föräldralediga Papporna är mindre hjältar än Mammorna bara att Mammorna får inte den uppskattningen vad de än gör - väljer de att jobba en dag i veckan (eller mer) är de egoister som inte ser till sina barns bästa - är de hemma å sköter mat, tvätt, städning och för all del barnen så är de egoister som inte låter Papporna vara hemma med sina barn - hur fan ska folk ha det egentligen? Och när ska alla få den cred de förtjänar för det de gör!?

Så, vad tycker du?!




onsdag 15 juni 2011

Vart f*n är vårt samhälle på väg!!!???

Idag är det terminens sista skoldag för barnen här. Skrutt ville att jag skulle följa henne så jag tog mina numera konstant svullna fötter och gick en sakta promenad de 700 metrarna till skolan med henne. Döm om min förvåning när jag möts av ett jämnårigt barn till henne - utrustad med morakniv...

Barnet visade stolt kniven för allt och alla samtidigt som det deklarerade att det minsann inte skulle skada någon. Jag tror heller inte att tanken var att skada någon. Barnet ville säkerligen "bara" visa upp sin kniv men hur i helsefyr kan man tillåta det?

De har dragit in på rastvakterna på skolan - 6, 7-åringar har med sig knivar som de stoltserar med utan de vuxnas vetskap. det är tragiskt, skrämmande och i mitt tycke oroväckande. Det som stör mig än mer var att flertalet föräldrar som var där för att lämna sina barn bara tittade på kniven och gick vidare.



Är man så konflikträdd som vuxen att man inte törs säga ifrån eller ta en kniv ifrån en 6,7-åring så är man i mitt tycke en skam för sig själv och alla vuxna. Hur ska barn kunna lära sig vad som är rätt och fel om vi vuxna blundar för deras fel och låter dem hållas??

Jag blev riktigt arg när jag såg detta, haltade fram till barnet och bad om att få kniven vilket barnet inte ville ge mig så jag tog helt sonika den ifrån barnet och sa som det är, det är olagligt att bära kniv vare sig man tänkt skada någon eller ej - jag lämnade sedan kniven till barnets lärare och förklarade vad jag sett och hört samt att jag förutsatte att de skulle kontakta barnets föräldrar vilket de genast gjorde. Jag skiter i om föräldrarna gett sin tillåtelse (vilket jag för övrigt inte tror) att låta barnet ha med sig kniv och blir skit förbannade på mig - det handlar om allas säkerhet och en olycka händer så fort att jag tänkte inte vara den som blundade för kniven och lät barnet hållas i tron om att det var okej.

Vems hade ansvaret varit om barnet ramlat och fått kniven i sig? Vems hade ansvaret varit om barnet snubblat över en kompis och satt kniven i denne? Vems hade ansvaret varit om barnet blivit arg och faktiskt använt kniven till att skada någon? Vems är ansvaret om barnet om tio år kommer med automatvapen till skolan? Rektorn som dragit in på rastvakter och således låtit detta kunna ske? Barnets som med egen fri vilja tagit med sig kniven? De vuxna som såg men inte brydda sig? Lärarna som följt rektorns "order"? Barnets föräldrar som kanske visste det men likagärna kan vara ovetande?

Men jag undrar fortfarande - vart f*n är vårt samhälle på väg när små barn har med sig knivar till skolan och de vuxna inte törs ingripa? Och vart kommer vårt samhälle sluta om inte vi vuxna börjar ta vårt ansvar, inte bara för våra egna barn utan för alla???

söndag 29 maj 2011

Mors Dag

Så var dagen här igen då alla Mammor får hybris.

Mors Dag - ett kommersiellt jippo i mina ögon där allt går ut på att handla, störst blombukett, finast present och dyrast smycke. Allt för att man ska kunna stoltsera med hur duktig och väluppfostrad man man har.

I mina ögon har min sambo en egen Mamma, det är henne han ska uppvakta om han vill uppvakta någon - jag är inte hans mamma. Vill mina barn uppvakta mig får de gärna göra det men då ska det komma från dem och inte vara något min sambo eller någon annan har bestämt att de ska fixa å andra sidan blir jag lika glad för alla teckningar jag får av min prinsessa, oavsett dag.

Där ligger det en poäng förresten, vill min sambo ge mig något får han gärna göra det, vilken dag som helst på året, jag tror till och med att jag skulle uppskattat det mer vilken annan dag på året som helst än just på Mors Dag, då vet jag att han gör det för min skull och inte för att han måste eller förväntas göra det.

Jag har en Mamma, hon får kanske ett telefonsamtal, om jag kommer ihåg det senare å andra sidan känner jag likadant där - varför ska jag gratta henne idag när jag kanske vill skicka ett kort eller ge en blomma en annan dag - bara för att jag känner för det och inte för att jag måste.

Nä, jag är inte mycket för kommersiella jippon, inte mycket alls...

lördag 21 maj 2011

No shit Sherlock...


Så står det på Aftonbladets hemsida, no shit Sherlock. Jag hade då onekligen blivit mer förvånad om jag vaknat och det stått "JUST NU: Världen har gått under!". Då hade jag blivit mäkta imponerad. Nu känns det mer som jaha, gött, då vet jag att jag kan göra vad jag planerat idag, ingenting!

Nu känns det lite som när Peter ropade på vargen - man ropar och ropar, eller man och man i det här fallet Harold Camping, ropar och ropar att världen ska gå under. Redan för 17 år sedan skulle världen gå upp i rök, men sen insåg han att han kanske räknat lite fel och idag blev istället den nya domedagen men hoppsan, han måste visst ha räknat lite fel igen. Annars hade ju löpet sagt något annat, eller?

Men vi får se, än har han inte ropat färdigt, om ett drygt år den 21 December 2012 är det tydligen dags igen för världen att gå under - han är snabb på att inse sina felberäkningar den där Harold Camping och det ska han väl ha en eloge för i alla fall.



Klart att världen kan gå under, det tror jag absolut men jag tror inte att det sker idag, imorgon, om ett år eller ens hundra eller tusen år utan om kanske miljoner år - och att det kommer successivt inte ett stort kaboom bara och vi är alla putsväck, utan mer att vi själva förstör jorden med allt utsläpp och alla kemikalier vi släpper ut. Oss själva utrotar vi nog med kärnvapen för så länge det finns dårar så kan det hända och det är för mig mer troligt än att vi ena sekunden finns och nästa är putsväck, utan ett spår...

...men alla som vill hänga upp sig på domedagsprofetsior kan ju göra det, de har ju ett par att falla tillbaka på då löpet löd just "JUST NU: Världen har inte gått under!", bra många fler än de med det omvända budskapet...

lördag 23 april 2011

Vad hände??

För två veckor sedan låg det snö lite här och där och det var svin kallt även om det kändes att våren var i antågande.

De senaste dagarna har det varit högsommar värme och på en vecka har vi gått från underställ, tjocktröja, jeans och jacka till shorts och linne. Eller för all del, bikini i solstolen.

 


Helt galet!

Men ack så underbart!!!

Jag älskar sommarvärme och inget går upp mot en dag i solsken!



Glad påsk på er alla och njut nu riktigt ordentligt av solen för rätt som det är blir det svensk sommar med konstant regn och rusk för att inte tala om temperaturer som precis orkar över nollan...

fredag 15 april 2011

Pengar till en tonåring...

Jag läste en statusrad på Facebook som en gammal (ja, han är inte så gammal alltså) klasskompis till mig skrivit och jag kunde inte låta bli att förundras över hur rätt han har.

Så här löd statusen; "‎1997 tyckte vi kids som fick 640 kr i studiebidrag att en CD-skiva för 150 kr. var snorbillig. Idag tycker kidsen som får 1050 kronor att obegränsat med musik för 99 kronor i månaden är dyrt... Spotify ÄR billigt!"

Här hemma får 16-åringen 400:- i månaden, han får dessutom lite extra om han hjälper till så det brukar landa på 6-800:- varje månad, han köper inga kläder eller hygienartiklar själv utan det gör vi. Vi skjutsar honom dessutom och vid behov har vi betalat resor åt honom så som månadskort etc.

När jag var 16 år fick jag hela mitt studiebidrag, jag tror, om jag inte minns fel att studiebidraget höjts lite då och låg på 800:- ca. För det skulle jag köpa mina egna kläder, betala mina egna resor och fritidssysselsättningar. Allt jag ville ha utöver boende och mat fick jag betala själv.

Jag var dessutom tvungen att skaffa mig ett sommarjobb om jag ville ha pengar under sommaren. Är det så att vi servar våra barn för mycket eller har våra barn helt enkelt blivit bortskämda snorungar som förväntas få allt serverat på silverfat av någon annan konstig anledning?

Jag tycker det är rätt skrämmande när jag tänker efter. Det finns familjer som inte har mat på bordet och tonåringar som bara ligger i sina sängar och lyfter pengar. Jag missunnar ingen, varken tonåring, barn eller vuxen dess pengar men gör vi verkligen våra barn en tjänst när vi gång på gång sticker till dem extra pengar för att deras månadspeng inte räckt?

Vem sticker till mig pengar när min lön är slut?

Gör vi verkligen våra barn en tjänst när vi låter dem få studiebidraget utan att lyfta ett finger hemma? Varför ger vi dem en massa pengar? Till vilken nytta? Så de kan köpa godis vare månad för samma peng som en annan familjs matkonto ligger på?

Gör vi det för att vi tror att det måste vara så?

Den där skivan som kostade en fjärdedel av mitt studiebidrag 1997 kostar idag inte ens en tiondel av vad många tonåringar får ut varje månad, varför ska de ha mer pengar? Varför lär vi inte våra barn värdet med pengarna istället?

Vad är det vi är rädda för? Att våra barn inte ska få "allt vad alla andra får och har"?

Har verkligen alla andra allt och i så fall på bekostnad av vad? Resor, mat eller kläder till resten av familjen?

Jag skäms faktiskt när jag tänker på det. När jag tänker på hur servade och bortskämda våra barn är idag.



torsdag 14 april 2011

Donera mina organ?

Förut var jag inte så säker, tyckte det kändes obehagligt att någon efter min död kanske skulle bära runt på mina organ.

Det var förut det, innan jag fick barn.

Nu vet jag. Jag vet att skulle jag dö så vill jag att mina organ om de kan går till någon som behöver dem. Alla har rätt till ett drägligt liv och är mitt liv slut kan jag inte missunna någon annan sitt liv bara för att jag är så ego att jag inte kan tänka mig att någon annan får leva vidare med en del av mig i sig.

Jag som förut inte ville donera organ, ville då heller inte ta emot organ om jag skulle ha behövt, jag tyckte den tanken skrämde mig lika mycket som den att någon annan skulle bära på mina organ.

Jag har helt tänkt om, skulle jag eller någon i min familj behöva en organ donation så skulle jag aldrig tacka nej. Jag skulle istället vara evigt tacksam att någon velat donera sina organ till mig eller min familj.

Idag kan man på Aftonbladet läsa om ett förslag där man som anhörig ska få 30.000 till begravning för att donera den avlidnes organ. Varför ska det ens behövas? Varför kan inte folk göra ett aktivt val innan man dör? Varför ska de anhöriga få våndas över ett sådant beslut efter ens egen död?


Jag tycker verkligen att varje myndig person ska göra ett val, innan någon annan måste välja åt en sen anser jag inte att det ena valet är mer rätt än det andra, alla har sina orsaker till varför de väljer som de gör och borde respekteras utifrån det, jag vet vad mitt val är, vet du vad ditt är?




torsdag 3 mars 2011

ÄNTLIGEN!!

Äntligen kan man läsa om överbeskyddande föräldrar och vad de gör med sina barn i förlängningen när de inte låter dem få prova sina vingar innan det är dags att klippa navelsträngen.

Äntligen!

Ja, jisses hur många inlägg har jag inte gjort om det här - att vara förälder handlar inte om att eliminera alla faror för sitt barn utan att lära dem möta dem!

Det är just därför jag anser att min 16-åriga bonus absolut kan få vara själv hemma en helg - man lär av sina misstag och när ska man få göra sina misstag om man inte får vara själv en endaste sekund?

Sen är det klart att man måste ha en dialog, prata med och lära sina barn vad som är rätt och fel och vad de ska göra om det blir fel. För fel blir det förr eller senare. Det är då det är viktigt att de vet var de har sina föräldrar och vet vad de ska göra. Det är det man måste lära sina barn!

Man kan inte springa efter sitt barn hela tiden, dygnet runt vare sig det är ett år, 7 år eller 18 år för att inte tala om efter det. Man måste någon gång lämna det en sekund om det så bara är för att skita, klart att man ska ha en barnsäkermiljö jag menar ju absolut inte att man ska tvinga sina barn in i faror bara för att man inte lindar in dem i bomull och håller dem kopplade tills de är 35. Det jag menar är att en ettåring kan klämma fingret i en låda även om du tittar på det och kommer med all säkerhet att göra det.

Precis som sjuåringen kommer ramla med cykeln i full fart i nedförsbacken och 16 åringen kommer att göra samma misstag man själv gjorde, testa att röka, dricka sig berusad eller något så enkelt som att skita i att laga mat åt sig själv en helg bara för att han sov hela helgen - jag säger inte att det är rätt men jag säger att man kan inte förhindra allt och ska man verkligen göra det?

Om man stoppar allt innan de har fått testa, hur ska de då veta att det är fel och när ska man då ha dialogen och förmaningarna om hur man inte får bete sig och vad man inte får göra?

I min värld handlar det om vanligt sunt förnuft. Man ska inte erbjuda farorna, man ska inte tvinga in dem i dem men när de väl hamnat i dem ska man vara där och trösta, förklara, förmana och hjälpa dem att lösa problemet.

En 18-åring som flyttar hemifrån som aldrig har fått stå på egna ben och aldrig har fått göra sina egna misstag blir i förlängningen enligt mig en omogen och långt mer "farlig" människa då han då kommer att testa allt det där han inte fått testa innan men då utan överinseende av någon vuxen.

För är man 18-år är man ju vuxen och kan ta ansvar för sig själv och sitt eget liv eller är det verkligen så??


tisdag 30 november 2010

Tågkaos


I år igen! Någon som är förvånad?!

Inte jag!

De senaste åren har det varit samma visa så fort det blivit kallt och snön har kommit, varje år har det hetat från SJ att det beror inte på vädret, det är olyckliga omständigheter.

För det första, vi får kallt och snö varje år, mer eller mindre. Vi bor i ett av de nordligaste länderna där det inte hör till ovanligheten att det snöar och är minus grader. Det känns lite halv konstigt att alla är så väl medvetna om detta utan SJ.

Sen att det inte är snön eller kylans fel tror jag är ren och skär bull shit från SJ. Hur kommer det sig annars att det alltid är just när snön och kylan kommer som de här problemen uppstår?

Olyckliga omständigheter?

År efter år?? In my ass...

Varför la SJ ner miljon om inte rent av miljardbelopp på att se över rutinerna och tågen efter fjol årets snökaos om det inte vore snön och kylans fel?

Sen kan man ju undra vad de där miljonerna (eller miljarderna) verkligen användes till, personalfest kanske, eftersom samma kaos om inte än värre utspelar sig i år. Jag tror att SJ skulle behöva se över sina rutiner lite. Jag läste för ett tag sedan om att de skulle ha mer nödproviant på tågen om de blir stillastående länge, igår kunde jag på Aftonbladet läsa att de gick runt och delade ut knäckebröd till de som var hungriga efter att ha suttit fast i timmar utan ström.

Knäckebröd?! Var det vad SJ kunde komma på som bästa nödproviant!? De gamla och de små, de utan tänder fick svälta alltså, mysigt! Ännu en anledning till att inte ta tåget med sina barn.

Jag tycker det är skandal och allt mitt förtroende för SJ är som bortblåst! Jag kommer aldrig mer sätta min fot på ett av deras tåg om det inte handlar om liv och död, men antagligen blir då tågresan min död....

torsdag 30 september 2010

Ökad motion och minskat intag

Vad är problemet med folk?

Läser överallt om hur man ska kunna gå ner si och så många kilon på si och så kort tid. Kläder finns knappt i normala storlekar för man måste se ut som en Barbiedocka för att kläderna ska passa. Vem, seriöst, vem ser ut som en barbiedocka i proportionerna? Och än viktigare, vem har rätten att bestämma att alla ska se ut så?

Jag läser en del bloggar och i nästan var enda en ska det bantas, man ska gå ner i vikt till julen, bröllopet, sommaren, för att killen tycker det och, ja, allt vad det nu må vara.

Det är tragiskt!

Här har ni mig, anti allt vad bantning heter. Det är det fulaste ord jag vet. Att banta! Det låter så fult, det är så fult!

Jag vill lära min dotter att hon är bra som hon är. Jag vill lära henne att ingen ska kunna komma och säga till henne hur hon ska vara, det ska hon bestämma själv! Jag vill lära henne att inte se ner på människor utifrån hur de ser ut utan att alla är lika mycket värda, oavsett hur de ser ut. Jag vill att alla ska vara som de är, så länge de är nöjda. Vem har sagt att man måste vara smal? Vem har sagt att idealet är size 0? Vad är det för idiot som har bestämt det? Det undrar jag...


...men så är jag inte emot att gå ner i vikt själv. Jag vet! Snacka om dubbelmoral! Hata bantning men vilja banta! Jag vet och jag erkänner. Jag vill ha bort mitt överflödiga fläsk! Bort, bort, bort vill jag att det ska! Men inte till vilket pris som helst, jag vill kunna njuta av livets goda också, ibland. Jag vill kunna gå ut och äta eller ta en kaka till kaffet, det vill jag och det kommer jag aldrig att sluta med. Men jag måste börja tänka efter före. Jag behöver kanske inte äta en kaka till kaffet varje dag. Kanske inte, nej...

Men jag vägrar kalla det bantning, jag ska kalla det "ökad motion och minskat intag". Är inte det lite smart i alla fall!? Men viktigast av allt jag vägrar göra det för någon annans skull, jag gör det för att jag vill och för att jag vet hur mycket bättre jag mår av att tappa ett par tre, tio kilo. För mig själv, för min skull. Precis som jag hoppas att alla andra fortsätter att ta hand om sig själva på sitt bästa sätt.

För det är ju trots allt bara jag som ska leva i min kropp, och bara du som ska leva i din!


måndag 20 september 2010

Vad i helvete har det tagit åt folk?

Nu börjar jag bli irriterad, på gränsen till förbannad.

Efter gårdagens val kan man idag läsa statusuppdatering på statusuppdatering om hur illa folk tycker om Sverige Demokraterna och hur lite värda de anser alla som röstat på dem är på Facebook.

Man kan i Aftonbladet läsa att Ohly vägrat gå in i sminket för att Åkesson varit där inne. Man kan läsa om hur våra partiledare beter sig som småbarn i en sandlåda, samma låga nivå håller de just nu enligt mig.

Man kan på Facebook läsa att folk stödjer kampanjer som "Vi gillar olika". Vad hände med det?

Jag stödjer inte Sverige Demokraterna och deras politik men jag tänker inte ösa skit över dem och behandla dem som skadedjur för den sakens skull. Jag är vuxen och tänker bete mig därefter, jag vägrar skriva en endaste nedvärderande kommentar om Sverige Demokraterna. De må stå för annorlunda åsikter men vi lever trots allt i en demokrati där vi har rätt att tycka och tänka olika. Uppenbarligen finns det tillräckligt många svenskar som tycker att SD ska vara en del av vår regering, då är det så. Sen må man tycka vad man vill men så länge vi lever i en demokrati kan vi inte gallra bland landets partier bara för att de inte passar oss, då är vi snart en diktatur.

Vi har dessutom en politisk frihet, att få rösta som vi vill, helt anonymt. Hur kan man då skriva på Facebook "Röstade du på SD kan du ta bort mig från din vänlista, jag vill inte längre vara din vän!"

Det är tragiskt och hemskt att vuxna människor beter sig på detta vis. Hur i helvete har ni tänkt att våra barn ska förstå att det är fel med mobbning? Eller är det okej att de vägrar sitta i samma soffa som fröken för att fröken röstade på Moderaterna eller vägra leka med Kalle för han tycker inte om att gunga?

Det kallas mobbning! Det är inte okej! Det är definitivt inte okej att utesluta någon, reta den, håna den och göra den till åtlöje på grund av dess politiska åsikt!

Det är ta mig fan tragiskt!

Idioti!

Vad hände med "Vi gillar olika" Gällde det bara vissa? Eller har inte alla människor rätt att andas längre?

Sist men inte minst, hänger din och min vänskap på vilket parti jag röstar på så är vi inte vänner - oberoende vad jag eller du röstat på.


onsdag 15 september 2010

Aldrig slutar jag förundras...

...över folks åsikter, tankar och funderingar.

Allra helst när det kommer till deras syn på sina barn och andras ungar. I min värld är ett barn en oskyldig individ, opåverkad av omvärlden som fötts in i en familj, en redan formad familj med två vuxna människor. Människor som under livet genom erfarenhet bildat sig uppfattningar om saker och ting, ser saker på ett genom deras ögon mänskligt och humanistiskt sätt, utifrån de värdeingar de fått på vägen.

Man har som vuxen en bild av hur saker och ting ska vara, baserat på vad man varit med om, vilket liv man levt och vilka värderingar man stött på i med och motgång. Detta saknar ett barn, det kommer i takt med att de växer. De måste få en möjlighet att utvecklas och skapa egna värderingar.

Då blir jag förbannad när jag på, ja ni kan väl nästan gissa vart, Familjeliv läser i en tråd att en förälder fått hem valsedlar för SD (Sverige Demokraterna) och till sin stora förskräckelse sett att dotterns kompis ena förälder är valbar. Nu var det färdig lekt, för "man kan ju aldrig veta vilka konstiga värderingar det barnet får med sig hemifrån".

Hur kan man som vuxen människa resonera så?

Det är helt galet i min värld!

Inget barn ska behöva straffas för att denne förälders politiska åsikt. Det är inget barnet har valt, lika lite som det har valt sina föräldrars tro, religion, ursprung och ras. Hur i helsefyr ska vi kunna lära våra barn att alla är lika mycket värda och har samma rätt till livet och världen som de själva har när det finns vuxna som beter sig på det här sättet?



Jag skiter i om min dotters kompisars föräldrar är svarta, vita, gula, röda, kristna, muslimer, judar, Moderater, Sossar, Kristdemokrater eller för all del Sverige Demokrater. Det har inte med saken att göra. Så länge det enbart hänger på deras åsikter så är jag inte orolig, jag pratar sällan för att inte säga aldrig politik med hennes kompisar, jag gör det faktiskt ytterst sällan med deras föräldrar också.

Jag tror heller inte att alla Sverige Demokrater är rasister, lika lite som jag tror att det inte finns rasister inom Moderaterna, Sossarna eller något av de andra partierna. Jag tror att SD har, liksom de andra partierna olika väljare, som väljer dem av olika anledningar. Jag kan tycka att Moderaterna har vettiga synpunkter i vissa sakfrågor liksom jag tycker Sossarna har det i andra. Varför kan det inte vara så för Sverige Demokraternas väljare också? Att de faktiskt tycker vissa saker är bra medan andra är sämre och att andra partier också har bra synpunkter i visa frågor men inte i andra och genom sina värderingar kommit fram till att SD är rätt för dem.

Hur som helst har ingen någon som helst rätt att döma någon utifrån hur den röstar och än mindre straffa dess barn för att man inte sympatiserar med dem.

Det är tragiskt! Djupt tragiskt att vuxna människor beter sig på detta sätt enligt mig. Vad tycker du?


onsdag 8 september 2010

Dömm om min förvåning...

...när jag kollade mailen i morse. Igår slängde jag in ett bidrag i en tävling om att designa om Stockholms elskåp, bara så där. Jag insåg att tävlingen redan hållt på rätt länge och det bara är ett par veckor kvar på den så mina chanser såg jag som bortblåsta men utan att testa kan man aldrig veta så jag slängde som sagt var in ett bidrag utan att tänka mer på det. Glömde det till och med.

Så i morse när jag öppnade mailen och det stod "Ditt bidrag är godkänt" var jag tvungen att gå in och kika på vad det var för nått jag hade gjort. Ja, jag vet, minnet är kort men gott. Döm om min förvåning när jag loggar in på "Designa ditt elskåp" och jag ligger på 6:e plats med nästan 5000 röster! På mindre än ett dygn!!


Så in med er, rösta, nu ska jag kamma hem det här!!!!

Länk finns i sidomenyn till höger!!

tisdag 7 september 2010

Lars Ohly - jag blir imponerad...

Att ingen har kommit på det tidigare! Eller ska jag kanske säga att det är klart fan det är en man som kom med det briljanta förslaget att om alla kvinnor använder bröstpumpar istället för att amma så kan man dela mer lika på föräldraledigheten.

Det är ju super bra! Synd bara att min dotter hade svultit ihjäl om vi kört på den linjen eftersom hon inte alls förstod hur en flaska fungerade, men lite svinn får man kanske räkna med eller?

Jag vet inte vad vi bor i för samhälle längre. Men jag känner att jag kan vara rätt säker på att det går utför, att vi snart lever i en diktatur istället för demokrati.

Inte nog med att våra politiker inte anser oss vuxna människor fullt kapabla att själva bestämma över våra föräldradagar, nu vill de också bestämma hur vi ska amma, eller inte amma ska jag kanske säga. Det är ta mig sjutton tragiskt!

Missförstå mig rätt, jag tycker att alla fäder har lika rätt till sina barn, fel av mig att alla barn har lika mycket rätt till sina fäder som sina mödrar. Det tycker jag verkligen. Jag tycker också att det är djupt tragiskt att många kvinnors karriärer måste ta slut för att de är hemma med familjens barn. Det känns dock mer som ett problem våra chefer har, gör istället lagar och regler som gör det omöjligt för våra chefer att straffa ut ammande mödrar istället för att "kriminalisera" amning och föräldraskap.


Vi blir i Sverige myndiga vid 18-års ålder, vi anses då kapabla att ta hand om våra liv, stå på egna ben och fatta beslut inom vårt samhälles ramar, vi får rösta och gå på krogen men vi får inte gå på bolaget, trots att vi är myndiga, vi får inte heller bestämma hur vi ska dela på våra föräldradagar snart om våra politiker får som de vill. Och nu är vi tydligen oförmögna att se till våra barns behov och vad vi vill när det kommer till att föda upp dem under de första året.

Kan det vara lite så också att kvinnor kanske kan få ha privilegiet att faktiskt vara hemma längre än männen, framför allt med tanke på att de faktiskt burit barnet inom sig i 9 månader, att de faktiskt har utsått en långt mer fysisk förändring och smärta än vad fäderna har?

Jag är säker på min sak vore det männen som födde barn så skulle amningstiden vara för evigt, de skulle vara inakorderade på fem stjärniga hotell med personliga assistenter de första 25 åren av barnets liv, de skulle ha en långt högre inkomst än ynka 80% av lönen. Dessutom skulle de säkerligen bli sjukskrivna och tilldelas en personlig assistent redan i första graviditets veckan medan vi kvinnor tvingas arbeta tills det är dags att åka in och "trycka ut" barnet och tar det mer än en kvart så är kvinnan lat och dålig, fan vad mycket sopiga kvinnor vi har här i Sverige...

...hur fan vore det om våra politiker istället tänkte om och tänkte rätt?!

Det handlar inte om amning! Det handlar om var människas rätt att få välja själv - utifrån vad man i den familjen anser fungerar bäst sen kvittar det om det är mannen eller kvinnan som är hemma längst, bara man är överense och har valmöjligheten!

måndag 30 augusti 2010

I have no words after watching....

Jag har inget körkort. Jag vistas ändå dagligen ute i trafiken, jag går, jag cyklar jag kör moped. Hur noga jag än är kan jag inte garantera min och mitt barns säkerhet. Hur gärna jag än vill. Det är skrämmande.

Förstå hur många olyckor som skulle kunna förhindras om människor bara tog det lugnt, lät bli att köra när de har druckit och dagen därpå eller om de faktiskt bara ägnade sig åt att köra bil istället för att prata i mobiltelefon, titta på snygga tjejer elelr ta upp en tappad napp. Tänk hur många barn som skulle skona sina liv om deras föräldrar var lika noga med bilbarnstolen som de är om bilens lack. Tänk...



...och tänk en gång till efter att du sett denna video, tänk en gång extra på vad du gör bakom ratten. Eller låt bli att sätta dig där...

...alla har inte bakom ratten att göra, men det mest tragiska är att det behöver inte vara ditt fel att du råkar illa ut, det kan lika gärna vara någon annans fel...

...men om det är ditt fel för att du är ouppmärksam, slarvar eller struntar i regler - skulle du då kunna förlåta dig? Skulle du kunna leva resten av ditt liv med vetskapen om att det var Ditt fel att låt oss säga ett oskyldigt barn gick miste om livet?

Skulle du det?

torsdag 26 augusti 2010

Använd kondom!

I dagens Aftonbladet kan man läsa att på Gotland har man flest tonårsaborter i landet, det är också där som P-pillren är dyrast. Man behöver ju inte vara så överintelligent för att förstå det sambandet.

Vi lever i ett samhälle där ungdomar slåss om de få jobb som finns, för det finns inga samtidigt som de utforskar, testar och närmar sig vuxen livet med allt vad det innebär - där ibland att ha sex. Ja, hur gärna man än vill förneka det så är det ju något som alla försöker sig på. Sexdebuten i Sverige för tjejer ligger på 16,8 år, det är ganska många som är yngre än så för att få det medeltalet. Hur ska dessa ha råd med P-piller om de har veckopeng att leva på?


Hur tänkte ni nu? Ni tar så mycket betalt av minderåriga som inga pengar har att de struntar i att använda sprutor, stavar och piller och sen klagar ni på tonårsaborterna??

Klart som sjutton ska man se till att ens dotter skyddar sig, men varför ligger alltid fokus på tjejerna, de ska ha stavar, sprutor och piller medan killarna kan skita i vilket i tron om att tjejerna skyddar sig. Sen får tjejerna skulden när det blir fel, de får stå i valet och kvalet om abortens vara eller icke vara, de får fatta ett beslut de kommer att få leva med resten av sitt liv medan kilarna kan pippa vidare.

Vi har inga 100% säkra preventivmedel, det finns alltid en ytte, pytte risk att man blir gravid trots stavar, sprutor och piller. Varför är man inte lika nogamed att lära killar att ha kondomer till hands? Varför ses inte det som en lika självklar grej som att ge tjejerna piller?


Varför ligger fokus på tonårsaborterna, där tjejerna helt förståligt blir aningens överrepresenterade när fokus egentligen borde ligga på att lära våra tonåringar hur man trär på en kondom? Kondom är det enda som skyddar mot oönskade graviditeter och könssjukdommar - det är för båda parters skull - fortsätt använda stavar, sprutor och piller men glöm för sjutton inte kondomen!

onsdag 25 augusti 2010

Angående tidigare inlägg om bla. alkohol

Jag vill tydliggöra ett par saker med anledning av några av de inlägg jag gjort de senaste dagarna.

För det första har jag inte sagt att någon har gett någon under 20 år öl jag har däremot sagt att om man gör det så är det en olaglig handling som kalla langning - man döms till böter eller fängelse i max fyra år. Det är enligt svensk lag inte tillåtet att köpa, bjuda eller servera alkoholhaltiga drycker till någon under 18 år. Är man över 18 år men under 20 har man rätt att själv införskaffa starksprit på restaurang men enbart folköl utanför en restaurang - det är alltså olagligt att bjuda någon mellan 18 och 20 år på något med alkohol i som är införskaffat från Systembolaget (findlandsfärjan eller you name it).

Det är var vuxen människas ansvar att se till att inga barn far illa. Att servera alkohol till minderåriga är att inte garantera barnets säkerhet. Då har alla som arbetar inom barn- och skolomsorg samt sjukvården anmälningsskyldighet på så väl sin arbetstid som sin fritid vid misstanke om att ett barn far illa. Märkväl att det räcker med misstanke.

Alla andra vuxna människor bör dessutom uppmärksamma och anmäla då de misstänker att barn far illa, märk väl att skillnaden är att gemeneman bör medan vissa yrkesgrupper är skyldiga till det.

Att ta en öl hemma i hemmets lugna vrå som 15 åring må verka oskyldigt och det är sant, det är inte där det är farligt att dricka, så länge det handlar om en öl, men vad händer när 15-åringen lämnar bostaden med alkohol i kroppen? Det är då det kan bli farligt eftersom man under alkoholpåverkan gör och säger saker man kanske inte gör i vanliga fall och till fel person kan det vara förödande. 

Vad gör du om din son på fyllan har våldtagit granntjejen? Vad gör du om din dotter kommer hem våldtagen utan att minnas vad som hänt? Vad gör du när ditt barn testar narkotika utan att minnas det för att det grundat med alkohol? Vad gör du när polisen ringer och säger att din son har misshandlat sin bästa kompis till döds? Eller ännu värre, vad gör du när det halv tre en natt knackar på dörren, där står polisen och en präst, din dotter är död, hon ramlade framför tåget. Vad gör du då? Ä det värt det? Jag skulle aldrig, aldrig våga chansa. Inte med mitt eget barn, inte med mina bonussöner, inte med någon annans barn.



Det är lätt att säga att det sker i hemmets lugna vrå men alltid ska någon ta sig någonstans, allra helst om andras föräldrar tillåter att man dricker hemma hos dem, hem ska man och det spelar ingen roll hur kort bit man har, de allra hemskaste saker kan hända på en sekund eller två.

Du som förälder sitter hemma och tänker; "Åh vad skönt han fick två öl här hemma, nu kommer han inte testa..." Men det är inte sanningen. Sanningen är den att din tonåring med all säkerhet efter att denne lämnat bostaden kommer gå vidare till någon fest och dricka mer, då har barnet helt plötsligt fått i sig mer än de andra, för de hade "bara" lyckats få ihop lite från sina föräldrars barskåp medan din tonåring redan druckit två öl. Det är dessutom statistiskt bevisat att de barn som fått dricka hemma i tidig ålder har en högre och ett mer kontinuerligt alkoholintag överlag än de som inte fått pröva hemma.

Är man vuxen har man ett ansvar - inte bara för sitt eget barn utan för alla barn.

För mig och här hemma hos oss är det viktigt med dialogen kring alkohol och tobak. Vi tycker inte att det är okej, man ska helt enkelt hålla sig ifrån alkohol och cigaretter tills man får dock inser vi också att tonåringar testar, det kommer de göra, kanske inte alla tre, men antagligen.

Vi vill inte vara roten till att de testar, vi tänker inte erbjuda dem alkohol här hemma, ska de testa får de allt få tag i spriten själva och den dagen de testar så ska de veta att vi inte tycker det är okej men att de kan ringa oss när som helst och att vi hämtar dem, hur fulla de än må vara. Vi ser hellre att de berättar att nu ska jag till Kalle och där blir det lite fest än att de döljer det för oss, de ska våga tala om för oss när saker och ting har gått fel. Att ha dialogen öppen hela tiden i vardagen tror (hoppas) vi att de ska veta att vi alltid finns där, varje dag, varje minut även då de gör saker de vet att vi inte gillar.

Jag har hos flera vuxna människor sett bilder på Facebook (minst hos 4 olika personer) från privata hemmafester där ungdomar mellan 16-20 år dricker alkohol, det är bilder på dem när de sveper en öl, skålar i snaps, pimplar vin och skålar med cider. På var och var annat kort sitter de med en cigarett i handen. Då är det inte ens de vuxnas egna barn som dricker utan deras kompisar - vart har då vuxen ansvaret tagit vägen?



Vart får de alkoholen ifrån? Var får de cigaretterna ifrån? Vet deras föräldrar vart de är och vad de gör?

Är det rätt att man festar med 16 åringar när man är närmare 40 på samma nivå och sätt? Det omvända kan jag förstå - lätt tillgänglig sprit, ett ställe att vara på och en och annan cigarett kan man nog tigga till sig. Har man då som vuxen inte ansvaret att säga nej, du får vara här och umgås med oss men du får inte dricka?

Tillåter man detta är man lika skyldig till langningen som den som langat, om det inte är en själv. En annan sak man kanske borde tänka på både en och två gånger är att ryktet sprider sig - det pratas om det. Ungdomarna sprider ryktet vidare så en dag - även om det inte var så att någon vuxen på festen köpt ut så kommer människor att tro det, en vacker dag kommer polisen att knacka på och då blir det väldigt klurigt att ta sig ur situationen med fulla ungdomar hemma hos sig. Vill man inte klassas som langare så måste man tänka på hur man beter sig, vad man gör och vilka värderingar man står för. Är det så att man tillåter festande med alkohol hemma hos sig med minderåriga så får man också ta baksidan av det.

Eller så är man så vuxen och en så pass bra förebild att man säger Nej, att man tar deras öl och helt sonika häller ut dem, det har du rätt till. Du får säkert en arg tonåring efter dig men kanske är det bättre än att läsa i tidningen nästa dag hur denne misshandlat någon alternativt blivit misshandlad till döds? Det är inte alltid alkoholen som är det farliga utan vad som händer runt omkring medan man har alkoholen i kroppen.

Det är val vi själva måste göra, val ingen annan kan göra åt oss, vilket val vi än väljer så kommer vi få ta konsekvenserna av det.

Jag vet vad jag väljer, vet du?

EDIT:
Inlägget jag refererar till har jag tagit bort, av egen fri vilja - jag kanske skriver att kortare inlägg om vad som hänt senare men utan att referera till de punkte jag gjorde i det första inlägget.

tisdag 24 augusti 2010

Abort - en fråga om mord

Hur i helvet är man funtad om man gör iordning en lastbil med en stor bild på ett aborterat foster och sedan ger sig ut på turné genom hela vårt avlånga land?


I mina ögon är det ibland det enda rätta. En kvinnas val att själv få bestämma över sin kropp. Ett sätt att förhindra att oönskade barn som kommit till utan planer på det eller i förhållanden som inte är dugliga för ett barn att växa upp i föds.

Det är foster vi aborterar - inte barn. Jag säger vi eftersom jag själv gjort en abort. Det är 8 år sedan nu men jag minns det som igår - det var inget lätt beslut! Det var bland det svåraste beslut jag tagit. Någonsin.

Jag är öppen med min abort, den är inte hemlig på något sätt eller vis - jag är inte stolt över den men just där och då var det kanske det bästa. Eller jag intalar mig att det var det bästa för utan den aborten hade jag aldrig haft min lilla Skrutt som jag har idag.

Jag förutsätter att människor respekterar mig för det val jag gjorde då och inte dömer mig på grund av dem - jag har i mina ögon inte mördat någon. Jag har förhindrat ett oönskat barn att komma till världen. Jag gjorde vad jag hoppas är rätt val då.

Det finns kvinnor som blir våldtagna och då blir gravida, ska de tvingas föda fram sin våldtäktsmans barn? Ska dessa människor tvingas se bilder på aborterade foster med texten "ABORT DÖDAR SMÅ MÄNNISKOR" intill vart de än vrider och vänder sig för att någon eller några är emot abort.

Jag antar att de som är emot abort aldrig har gjort en - då hade man förstått. Förstått att det inte är ett lätt val man "bara" gör. Man hade förstått att varje kvinna har rätten att själv bestämma över sin kropp. Man hade förstått att det är ett litet embryo som man tar ut ur kvinnans kropp, oförmögen att leva utan att sitta fast i en livmodersvägg man hade förstått att det inte var en människa man avlägsnade. Man avlägsnar något som skulle kunna bli en människa ja, men inte en fullfjädrad människa. Inte ens en bebis är det utan ett foster, ett embryo.

Om vi inte skulle ha fri abort så som vi har i Sverige så hade antagligen fler människor gjort illegala aborter och dödligheten bland kvinnor hade garanterat ökat.

Sen kan jag hålla med - att använda abort som preventivmedel anser jag är fel - det finns det andra alternativ för men trots detta så kallar jag dem inte mördare.

måndag 23 augusti 2010

Drogtestas!?

Det har kommit ett förslag om att drogtesta elever på skolor runt om i vårt avlånga land.

Ramaskri!

Integritetskränkande!

Då undrar jag är det bättre att ha en skock stenade gymnasieungdomar på skolan?  

Jag förstår inte debatten överhuvudtaget - på många arbetsplatser utförs stickprover med jämna mellanrum - varför skulle man inte kunna göra så i skolan? Är det inte bättre att få ett stopp på användandet av alkohol och droger bland våra ungdomar?

Vår framtids generation - de bortskämda ungj*larna jag skrivit om tidigare, de som har all tid i världen för att hitta på hyss eftersom de inte behöver lyfta ett finger för sin månadspeng eller ta det minsta ansvar innan de fyller 18 år utan bara får allt serverat - de som ska ta hand om oss när vi är gamla och bor på hemmet, borde vi inte värna om deras hälsa? Borde vi inte göra det till en obligatorisk del i skolan för att om inte förhindra så drastiskt minska användandet av droger?

Jag tycker det är vår skyldighet att sätta stopp för deras hyss som inte längre är så oskyldiga som en nedsparkad brevlåda på gatan intill eller en upp eldad papperskorg på torget utan har tagit nya proportioner i och med att vi har en generation förslappade föräldrar som tror att just deras barn är änglar.

Kan inte föräldrarna förhindra att droger används så kan kanske skolan det, vi har ju skolplikt och då borde man även kunna införa testplikt utan några större problem. Problemet är väl föräldrarna. Att de måste ge sin tillåtelse för det då barnen är under 18 år.

Vad jag dock undrar över, eftersom jag själv inte kan se det är vad det är som är så himla integritetskränkande med ett test, vare sig det är ett kisstest eller blodprov. Men det kan kanske Thomas Bodström svara på...

torsdag 27 maj 2010

En sann historia...


På 60-talet låses en flicka in på Behandlingshem efter att ha försökt ta sitt liv, hon och de andra behandlas som djur, de tvingas klä av sig, de tvingas i mediciner de inte behöver, de blev idioter för att alla idiotförklarar dem, de agerade så som de förväntades agera. En sann historia som 1999 blev film, Girl Interrupted.

En historia som berör, som rör och får en att vilja spola tillbaka tiden och "rädda" de intagna.

2010 tvingas flickor att klä av sig oskyddat, man låser in och förnedrar osäkra unga i rop på hjälp. Återigen en sann historia men i nutidens Sverige.

Man blir förbannad, frustrerad och irriterad. Vad ska de skylla på? Platsbrist? Resursbrist? Att de inte vet bättre?

Det är patetiskt! Har de unga i vårat samhälle inga rättigheter kvar alls längre?

2001 arbetade jag på ett boende med autistiska och utvecklingsstörda barn, vi fick ALDRIG låsa in dem eller ta tag i dem på något sätt hur aggressiva och utåtagerande de än var. Med all rätt, inte förlorar man sitt mänskliga värde och bör behandlas som ett djur bara för att man inte är som alla andra eller råkar vara tonåring i trubbel, eller?

Kanske är det just så det är att man i dagens Sverige inte har rätt till sin egen kropp, rätt till sin egen åsikt eller rätt till att vara annorlunda om man är en osäker tonåring, vad vet jag?

Men att låsa in dem det tror jag faktiskt inte på, det tycker jag låter mer som metoder från 50, 60-talet och jag trodde i min enfald att vi i Sverige kommit lite längre i vårt tänk kring barn och ungdomar med problem än att liksom under Nazityskland gömma undan problemet, blunda åt det och tänka att det som inte syns, det finns inte...

...men det var som sagt var vad jag trodde.