ÄNTLIGEN!!

Äntligen kan man läsa om överbeskyddande föräldrar och vad de gör med sina barn i förlängningen när de inte låter dem få prova sina vingar innan det är dags att klippa navelsträngen.

Äntligen!

Ja, jisses hur många inlägg har jag inte gjort om det här - att vara förälder handlar inte om att eliminera alla faror för sitt barn utan att lära dem möta dem!

Det är just därför jag anser att min 16-åriga bonus absolut kan få vara själv hemma en helg - man lär av sina misstag och när ska man få göra sina misstag om man inte får vara själv en endaste sekund?

Sen är det klart att man måste ha en dialog, prata med och lära sina barn vad som är rätt och fel och vad de ska göra om det blir fel. För fel blir det förr eller senare. Det är då det är viktigt att de vet var de har sina föräldrar och vet vad de ska göra. Det är det man måste lära sina barn!

Man kan inte springa efter sitt barn hela tiden, dygnet runt vare sig det är ett år, 7 år eller 18 år för att inte tala om efter det. Man måste någon gång lämna det en sekund om det så bara är för att skita, klart att man ska ha en barnsäkermiljö jag menar ju absolut inte att man ska tvinga sina barn in i faror bara för att man inte lindar in dem i bomull och håller dem kopplade tills de är 35. Det jag menar är att en ettåring kan klämma fingret i en låda även om du tittar på det och kommer med all säkerhet att göra det.

Precis som sjuåringen kommer ramla med cykeln i full fart i nedförsbacken och 16 åringen kommer att göra samma misstag man själv gjorde, testa att röka, dricka sig berusad eller något så enkelt som att skita i att laga mat åt sig själv en helg bara för att han sov hela helgen - jag säger inte att det är rätt men jag säger att man kan inte förhindra allt och ska man verkligen göra det?

Om man stoppar allt innan de har fått testa, hur ska de då veta att det är fel och när ska man då ha dialogen och förmaningarna om hur man inte får bete sig och vad man inte får göra?

I min värld handlar det om vanligt sunt förnuft. Man ska inte erbjuda farorna, man ska inte tvinga in dem i dem men när de väl hamnat i dem ska man vara där och trösta, förklara, förmana och hjälpa dem att lösa problemet.

En 18-åring som flyttar hemifrån som aldrig har fått stå på egna ben och aldrig har fått göra sina egna misstag blir i förlängningen enligt mig en omogen och långt mer "farlig" människa då han då kommer att testa allt det där han inte fått testa innan men då utan överinseende av någon vuxen.

För är man 18-år är man ju vuxen och kan ta ansvar för sig själv och sitt eget liv eller är det verkligen så??