Förut var jag inte så säker, tyckte det kändes obehagligt att någon efter min död kanske skulle bära runt på mina organ.
Det var förut det, innan jag fick barn.
Nu vet jag. Jag vet att skulle jag dö så vill jag att mina organ om de kan går till någon som behöver dem. Alla har rätt till ett drägligt liv och är mitt liv slut kan jag inte missunna någon annan sitt liv bara för att jag är så ego att jag inte kan tänka mig att någon annan får leva vidare med en del av mig i sig.
Jag som förut inte ville donera organ, ville då heller inte ta emot organ om jag skulle ha behövt, jag tyckte den tanken skrämde mig lika mycket som den att någon annan skulle bära på mina organ.
Jag har helt tänkt om, skulle jag eller någon i min familj behöva en organ donation så skulle jag aldrig tacka nej. Jag skulle istället vara evigt tacksam att någon velat donera sina organ till mig eller min familj.
Idag kan man på Aftonbladet läsa om ett förslag där man som anhörig ska få 30.000 till begravning för att donera den avlidnes organ. Varför ska det ens behövas? Varför kan inte folk göra ett aktivt val innan man dör? Varför ska de anhöriga få våndas över ett sådant beslut efter ens egen död?
Jag tycker verkligen att varje myndig person ska göra ett val, innan någon annan måste välja åt en sen anser jag inte att det ena valet är mer rätt än det andra, alla har sina orsaker till varför de väljer som de gör och borde respekteras utifrån det, jag vet vad mitt val är, vet du vad ditt är?
