Visar inlägg med etikett Vardagsliv. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vardagsliv. Visa alla inlägg

torsdag 12 april 2012

Vad är det som går å går...

...men inte går ned ett endaste gram?


JAG!

Jag påbörjade ju en utmaning i höstas - det sket sig eftersom fokus hamnade på en massa annat så som Agnes njurar, jul och födelsedagar. Nu får det vara nog - nu ska fläsket bort! En gång för alla!

Jag ska köra den gamla hederliga metoden - äta sundare och röra mer på mig. Det kommer väl ta tills att jag är 45 innan varje litet gram är borta men bort ska det! Nu har jag just avverkat en rask promenad på 4,5 km med sovandes Agnes i vagnen - gick en kortare i morse på 1,6 km i morse när jag lämnat Tova på skolan också - får se om det blir en till ikväll - det är ju så skönt när solen värmer och fåglarna kvittrar. Då kan jag gå och gå hur länge och långt som helst men tyvärr lyser sällskapet med sin frånvaro och det förtar glädjen i att gå lite måste jag säga. 


Eller ja, Agnes har jag ju med mig men hon säger bara Pappaapppaaa, Bobova, tttttiiitttta och däää när hon inte sover så våra konversationer blir om än gulliga och mysiga aningens enformiga...

...får se när jag slutat amma helt och älsklingen är hemma lite mer från jobbet om jag ska få tummen ur och traska ner till gymmet också, men det får framtiden utvisa, vi börjar så här.




onsdag 14 december 2011

Men allt är inte dåligt...

...såklart!!

Agnes är vår solstråle - hon är nästan aldrig arg eller ledsen inte ens när de sticker henne som mest. Hon är en väldigt lätt bebis som finner sig i det mesta.


Hon har dock extremt bråttom. Vid 4,5 månader började hon åla sig fram och sitta själv gör hon sedan ett par veckor. Hon är på god väg att sätta sig själv men inte där riktigft än och det tackar vi för - vill ju att min lilla plutt ska vara bebis länge till!!

Första tanden kom förra veckan och andra likaså - sylvassa små piggar som hon mer än gärna smakar på allt och alla med.

Mat är dock ingen hitt - passar det inte så kväljer hon lite å passar det så gapar hon stort så ingen risk att man missar vad lilla fröken gillar.

Lika glad som hon brukar vara lika arg kan hon dock bli - allra helst när hon inte kommer framåt så fort som hon önskar...


...men är man envis till tusen så brukar det sluta med att det blir som man vill i alla fall.

Sötnöt!


Tänk att hon redan är 5 månader, känns som igår hon möblerade om i min mage men det var det visst inte...

...än mindre kan jag fatta att det är åtta år sedan Tova huserade där inne! Åtta år sedan!! Tänk att den lilla plutten snart är 8 år - snart har hon gått sin första termin i ettan och hon tycker om det även om hon saknar lekstunderna från förskolan. Hon gillar att få läxor - matte allra helst men gör läsläxan med bravur ändå.


De senaste åren har hästar stått högst på hennes önskelista till jul - i år är det presentkort och smink - helt galet!! Men någonstans får jag väl börja inse att Tova börjar bli stor. Hon är inte något litet barn längre utan bara ett barn. Mitt stora lilla hjärta!!

Under hösten har Kristoffer fyllt 16 och Kasper 12 det är också rätt galet - om två år är Kristoffer myndig - helt galet han kan ju inte ens starta tvättmaskinen...

...eller jo det kan han faktiskt och Kasper med men de är ändå helt galet att de är så stora nu. Snart är det slut på lek å trams och dags för allvar och jobb. Det är rätt häftigt faktiskt men ändå rätt skumt.


Tur att jag håller mig ung i alla fall...^^

En intensvi höst

Dagarna rusar förbi och hösten har övergått till vinter. Det har varit en intensiv höst och vinterstart här hemma. Hösten har varit både underbar, läskig och stundtals väldigt tung och jobbig.

Jag har skrivit hundratals blogginlägg i mitt huvud när det varit som jobbigast eftersom jag inte hunnit eller velat sätta allt på pränt här än. Men nu känns det okej. Okej att skriva igen. Och det känns skönt!!

Idag blir en bra dag att massproducera inlägg - har tre små sjuklingar hemma som mest sover. Både Tova, Agnes och Kasper är däckade i varsin förkylning - P var dålig i helgen och måtte jag bara hålla mig frisk...

...och alla tre bli riktigt friska och krya till jul!

söndag 14 augusti 2011

En vecka

Om en vecka är det full fart här hemma, barn som ska upp, kläder som ska väljas, hår som ska fixas, frukost som ska ätas och väskor som ska packas - då är det vardag igen!

En vecka kvar på sommarlovet innan höstens alla "måsten" drar igång på allvar igen. Det är med stor förväntan och längtan som Skrutt nu räknar ner dagarna till nästa Måndag. Den måndagen då hon för första gången går till skolan "på riktigt" som ettagluttare. Hon längtar efter att få träffa kompisarna, få visa upp Lillfisen för alla (hon har redan berättat att vi måste gå förbi förskoleklassen och visa upp henne för hennes gamla fröken), det är en blandning av längtan och nervositet när hon pratar om sin nya fröken. Det är lite oro när hon tänker på killarna i klassen men mest är det längtan efter att få träffa alla kompisarna igen efter ett långt och skönt sommarlov och att äntligen få läxor.



Läxor. Tänk vad läxor kan ge olika känslor - Tonåringen har gett sig sjutton på att fixa det här året - jobba ikapp så han kan komma in på det program han vill till nästa höst - han kommer få ligga i men med lite hjälp ska det nog gå bra. Mellanbus bara suckar över tanken på ännu mer läxor och skola överhuvudtaget, han går bara till skolan för kompisarnas skull nu till hösten, han vet att 6:an är ett tufft år och längtar inte alls efter det. Skrutt ja, hon längtar och längtar efter att få ta på sig skolväskan och gå den ganska korta biten till skolan med hopp om att ha väskan full av läxor på hemvägen.

För mig betyder nästa måndag tidiga mornar igen, tider att passa med en liten lillfis som snällt får hänga med och lämna och hämta Skrutt på skolan och som kommer få finna sig i de här nya rutinerna men mest av allt betyder det vardag igen och vanliga rutiner.

Och ja, jag längtar lite jag med...

onsdag 10 augusti 2011

Brrr, It's cold in here...

...svin kallt!

Nog för att jag för någon vecka sedan önskade bort värsta högsommar värmen men jag önskade faktiskt inte hit höstrusk och riktigt kalla vindar på en gång utan mer soliga sköna höstdagar. Det här är ju som en parodi på sommaren, mitten på augusti och bara 9 grader ute. Lite varmare hade det väl kunnat vara, jag hade som liksom räknat med det så nu måste garderoberna, både min, Lillfisens och Skrutts utökas med varmare höstkläder ganska omgående, Skrutt klarar sig väl ett tag på det hon har, skor som är mest akut till henne men annars är det nog lugnt i den garderoben ett tag till men Lillfisen - hon har ju inte ens en tjockare mössa än, blir till att ordna illa kvickt, det och en fleeceoverall.

Så var det jag själv, jag har INGA kläder just nu, har tappat alla gravidkilon så Mammakläderna är tack och lov för stora nu, även om det inte hade varit så lockande att ta på dem, mina kläder jag hade innan är antingen för små eller för stora - helt galet. Till och med mina skor är förstora eftersom jag svullnade så mycket och fick köpa nya, för stora skor i våras, helt galet men, men inte mycket att göra åt bara att gilla läget och se glad ut, det är ju trots allt höstkläder som är det absolut roligaste att köpa...

...men det tråkiga när hösten kommer så här fort och med sånt dunder och brak är att den känns så lång, att vintern blir jobbig när den väl tar vid för att man redan haft så kallt så länge då. Men det är rätt mysigt också, att kunna krypa upp i soffan, tända ljus, titta på en bra film eller läsa en bra bok och dricka varm choklad eller en stor Capouccino, det är ganska mysigt det och trots kylan, regnet och rusket är hösten min absoluta favorit årstid...

Miss U!


Igår åkte min Skrutt på mini semester med Farmor och Farfar - till Astrid Lindgrens Värld - på lördag ska vi hämta hem Skruttis igen, inte ens ett dygn har gått sedan hon åkte och jag saknar henne redan.

Det är helt galet vad jag älskar dig min stora, vackra underbara prinsessa.

Och det är helt galet att jag saknar dig redan men de tär så tyst här hemma utan dig, men på lördag är ordningen återställd igen och till dess är jag helt säker på att du blir bortskämd till tusen och har det alldeles underbart hos Pippi, Emil, Madicken, Lotta, Ronja, Karlsson och alla andra.


Min Skrutt är som en blandning av Madicken, Lotta på Bråkmakargatan och Ronja Rövardotter, hon är lika söt och påhittig som Madicken och fin i kanten samtidigt som hon är lika bestämd och envis som Ronja Rövardotter med ett humör som Lotta på Bråkmakargatan men så har hon lite av Emil i Lönnebergas syster Ida i sig också, hjälpsam och duktig på alla sätt och vis.


Men det bästa det är att det finns ingen som hon, hon är min underbara dotter som jag älskar långt mer än 100.000 varv runt jorden, till varje stjärna på himlen, runt Månen och tillbaka igen...

tisdag 9 augusti 2011

ÄNTLIGEN!!!

Vi har haft det lite kämpigt här hemma med lillfisen - hon har inte gått upp i vikt så som hon ska utan har bara gått ner sedan hon föddes för drygt en månad sedan vilket ju inte är jätte bra. Nog för att hon hade att ta av men upp ska de i alla fall gå efter ett par dagar.

Vi har dock världens bästa BVC sköterska som har lugnat mig när jag känt mig helt maktlös och villrådig, jag har nog världens bästa sambo också som även han sagt massa snälla saker men som jag kanske inte lyssnat på just då och peppat mig.

Lillfisen har som sagt var inte gått upp i vikt av att ammas - vi har testat allt - i två dygn har vi väckt henne varannan timme dygnet runt för att amma henne - av det gick hon upp ynka 10 gram. Gissa om jag kände mig som ett vrak efter den pärsen - kom till vägningen på BVC och sa att nu vill jag ge ersättning - jag dör!

Snacka om att ha falska förhoppningar efter sitt första barn där allt bara flöt på och fungerade smärtfritt på alla plan - ett riktigt A barn som följde alla mallar och instruktionsböcker. Nu har vi en lillfis som helt går sin egen väg utanför alla mallar och instruktionsmanualer...

...men hur som så tyckte även vår BVC-tant att vi var tvungna att börja med tillägg - alltså inte att byta ut amningen mot ersättning utan att fylla på med ersättning efter amning för att vända kurvan uppåt - yeah right kände jag - både amma och flaskmata - kan man bli mer låst?? Men vad gör man inte för sin lillfis??



Ner till ICA och köpa ersättning (vilken djungel förresten men jag lydde BVCs råd - ta den med snyggast förpackning eller snyggast färg å testa för alla är lika bra...) hem och amma. Det var lite med vemod som jag gav flaskan efter för Skrutt hon vägrade flaska då hon var liten så jag trodde inte riktigt att det skulle gå - men tji fick jag, lillfisen drog i sig allt som om det var det naturligaste (vilket det ju iof är) i hela världen.

Jag kände ganska fort att jag kommer ge upp amningen helt och bara ge henne ersättning men nu efter går dagens vägning där hon ÄNTLIGEN gått upp 220 gram på tre dagar och för första gången sedan hon föddes nått upp till och tom kommit lite över fördelsevikten att det är pice of cake att både amma och ge flaska - det kräver bara lite mer planering och framförhållning så nu kör vi på - förhoppningsvis har hon gått upp lite till imorgon när det är dags för vägning igen...


...det är helt sjukt vad jag älskar mina två små Skrotisar - jag skulle göra vad som helst för dem båda, de är underbara och jag är så lycklig som har dem i mitt liv även om lillfisen efter sin entré har gjort sin Mamma väldigt orolig...

tisdag 19 juli 2011

Nu är hon här!

Nu har hon kommit, min andra dotter, älsklingens första dotter, hans tredje barn - vår underbara lilla Skatt.



Alla mår vi prima och Skatten vägde 3990g när hon kom och var 50 cm lång, eller kort hur man nu vill se på det...;)


Hon har en hög beundrare i sina syskon, Skrutt är mäkta stolt över henne och de slåss alla om att hålla henne och gosa med henne och det är inte svårt att se hur stolta de är över sin lillasyster...



...förlossningen gick bra och vi mår alla bra, just nu äter och sover vi mest men det är ju just som det ska vara...



onsdag 15 juni 2011

Vart f*n är vårt samhälle på väg!!!???

Idag är det terminens sista skoldag för barnen här. Skrutt ville att jag skulle följa henne så jag tog mina numera konstant svullna fötter och gick en sakta promenad de 700 metrarna till skolan med henne. Döm om min förvåning när jag möts av ett jämnårigt barn till henne - utrustad med morakniv...

Barnet visade stolt kniven för allt och alla samtidigt som det deklarerade att det minsann inte skulle skada någon. Jag tror heller inte att tanken var att skada någon. Barnet ville säkerligen "bara" visa upp sin kniv men hur i helsefyr kan man tillåta det?

De har dragit in på rastvakterna på skolan - 6, 7-åringar har med sig knivar som de stoltserar med utan de vuxnas vetskap. det är tragiskt, skrämmande och i mitt tycke oroväckande. Det som stör mig än mer var att flertalet föräldrar som var där för att lämna sina barn bara tittade på kniven och gick vidare.



Är man så konflikträdd som vuxen att man inte törs säga ifrån eller ta en kniv ifrån en 6,7-åring så är man i mitt tycke en skam för sig själv och alla vuxna. Hur ska barn kunna lära sig vad som är rätt och fel om vi vuxna blundar för deras fel och låter dem hållas??

Jag blev riktigt arg när jag såg detta, haltade fram till barnet och bad om att få kniven vilket barnet inte ville ge mig så jag tog helt sonika den ifrån barnet och sa som det är, det är olagligt att bära kniv vare sig man tänkt skada någon eller ej - jag lämnade sedan kniven till barnets lärare och förklarade vad jag sett och hört samt att jag förutsatte att de skulle kontakta barnets föräldrar vilket de genast gjorde. Jag skiter i om föräldrarna gett sin tillåtelse (vilket jag för övrigt inte tror) att låta barnet ha med sig kniv och blir skit förbannade på mig - det handlar om allas säkerhet och en olycka händer så fort att jag tänkte inte vara den som blundade för kniven och lät barnet hållas i tron om att det var okej.

Vems hade ansvaret varit om barnet ramlat och fått kniven i sig? Vems hade ansvaret varit om barnet snubblat över en kompis och satt kniven i denne? Vems hade ansvaret varit om barnet blivit arg och faktiskt använt kniven till att skada någon? Vems är ansvaret om barnet om tio år kommer med automatvapen till skolan? Rektorn som dragit in på rastvakter och således låtit detta kunna ske? Barnets som med egen fri vilja tagit med sig kniven? De vuxna som såg men inte brydda sig? Lärarna som följt rektorns "order"? Barnets föräldrar som kanske visste det men likagärna kan vara ovetande?

Men jag undrar fortfarande - vart f*n är vårt samhälle på väg när små barn har med sig knivar till skolan och de vuxna inte törs ingripa? Och vart kommer vårt samhälle sluta om inte vi vuxna börjar ta vårt ansvar, inte bara för våra egna barn utan för alla???

söndag 29 maj 2011

Min tand e lös...

...min tand e lös!

Jag minns när Skrutt tappade sin första tand - vilken lycka! hon var ganska stor, det var nog för ett år sedan och de flesta kompisarna hade redan hunnit tappa ett par så hon var verkligen lycklig.


Nu ser hon snart ut som en pensionär, har tappat 6 tänder och har just nu fyra gluggar och två till på G. Hon kämpar förbrilt för att bli av med sina två lösa tänder, hon kommer verkligen snart att vara tandlös min stora lilla Skrutt. Men det är faktiskt väldigt gulligt, speciellt eftersom hon är så lycklig över sina tappade tänder.

Min lilla tandlösa prinsessa!

lördag 21 maj 2011

Jag vill, jag vill...

...massor!!

Jag vill tapetsera om vårt sovrum, vill ha svart med en svart/silver fondvägg, vill tapetsera om Skrutts rum så det blir lila & vitt med silver detaljer, vill måla om toaletten här uppe så den blir vit med svart fondvägg istället för tråkig sjukhusgul som den är nu. Tvättstugan skulle jag kunna tänka mig att ta ett ryck med och så, bara fixa en fondvägg där skötbädden ska ligga med några fina väggord...

...och hallen för all del - den vill jag ha vit/svart men mest av allt vill jag ha bort den förbannade j*la furun i trappen - jag hatar furu och vill ha vitt!!

Hmm, sen vill jag att uterummet ska bli klart någon gång...

...det är vad jag vill just nu, mest av allt! Ja, bortsett från att Skrutt, älsklingen, bonusbus & tonåringen ska få ha hälsan och må bra och så klart att Pyret kommer till oss frisk och kry om ett par veckor, bortsett från det är det vad jag vill mest av allt. Bara fräscha upp lite med enkla små medel.

Är det det här som kallas att man vill boa???

Undrar vad älsklingen säger om han kommer hem och jag har målat om toaletten här uppe eller fixat i tvättstugan - något annat törs jag mig inte på. Han tycker nog att jag är knäpp i huvudet då, eller så hittar han något "fel" som han hade kunnat göra bättre, så det är nog ingen ide. Suck.

Well, well, tidsnog blir det nog gjort det med...

...eller vad tror ni?

söndag 8 maj 2011

Den som väntar...

...på något gott väntar aldrig för länge...

Det kommer ett inlägg snart men solen skiner, det har varit en minst sagt fullspäckad tid sedan sist och jag har lidit av konstant bloggtorka så bloggen har helt klart fått komma i andra, tredje eller ja, till och med fjärde hand..

Nu ska jag och magen som nu är 32 veckor gammal ut och sola lite till medan Skrutt är hos en kompis och leker sen ska jag ta mig i kragen och skriva ett par rader, just for you!

lördag 23 april 2011

Katter & hundar vs sällskapsmänniskor...

...eller var det sällskapskatter och hundar och människor?

Jag blir inte klok på vilket och hur mycket djurvän jag än är så tycker jag att det är varje djurägares ansvar att se efter sina djur, vare sig man låter dem ströva fritt eller man har dem i koppel alternativt inne.

Efter veckans magsjuka här hemma har jag liksom resten av familjen lite lagom mör så igår eftermiddag tog jag mig en tupplur, i min säng. Resten av familjen var där nere och i garaget, eftersom vi bor i sutterräng hus och övreplan enbart vätter mot vår tomt så stod altandörren öppen, det var öppet där nere med liksom några fönster. det var ju inte så att ingen var hemma direkt och det var över 25 grader ute på vår baksida.

Jag vaknade av att något hoppade upp i min säng och sparkar till i ren reflex samtidigt som jag vänder mig om och ser en katt på golvet. Nu är det bara det att vi har ingen katt, hade vi haft det hade jag antagligen inte reagerat som jag gjorde men jag förväntade mig knappast att bli väckt av en katt i min säng, som med andra ord gått in på vår tomt, upp på soldäcket, in i uterummet, in i köket, vidare till hallen för att sedan komma till mitt sovrum där jag låg och sov.

Jag tycker om katter, absolut men någon jävla koll på sina sällskapsdjur får man ta mig fan ha om man ska ha dem. Jag vet också att katter inte går att dressera som hundar, men då får man kanske ha dem inne eller i lina och inte lösa. Eller för all del, ha dem lösa där det passar sig, på bondgårdar och på landet, där man inte har grannar!

Vi har valt att inte ha katt eftersom vi har allergiker här hemma, vi vill heller inte ha det ansvaret just nu och har där med ingen katt - de som har gjort ett annat val kan inte ta för givet att alla ska älska deras små katter och vilja ha dem i sina hem bara för att man själv valt att ha katt.

Jag skrev en statusrad om detta på Facebook och genast haglade påhoppen - ha fy spray i rabatten - men det är väl inte mitt ansvar som icke kattägare att bespruta hela min trädgård bara för att jag inte vill ha katter? Då får väl kattägaren bespruta sin tomtgräns i så fall, den har ju ändå gjort valet att ha katt tillskillnad från mig.

Sen var det någon som undrade hur i sjutton jag kunde ta en tupplur med dörrar och fönster öppna och att jag skulle vara glad att det "bara" var en katt - ja, jag sa aldrig att jag var själv hemma och i ett hus med fyra familjemedlemmar till samt minst 25 grader ute så är det knappast hållbart att ha stängt - dessutom vetter altandörren mot vår baksida utan minsta lilla insyn, jag ser liksom inte problemet med att ha öppet då - det ska lik förbaskat inte komma in katter till oss - de har INTE mer rätt att gå in här bara för att jag har mina dörrar och fönster öppna.
Sen kom argumentet - ja, men är det bättre med lösa hundar som springer och pissar och skiter överallt och dessutom skrämmer barn? Nä, jag har ALDRIG påstått det, känner man mig vet man att jag AVSKYR lösa hundar och lika så skit från dem MEN jag måste ändå ge hundägare en eloge för i regel är de tusenfalt gånger bättre på att hålla sina hundar kopplade och plocka upp skiten efter dem än vad kattägare är, jag har nog faktiskt aldrig sett en kattägare plocka upp efter sin katt. Men det är i mina ögon en helt annan diskussion då den inte har att göra med att en katt hoppade upp i min säng igår.

Så var det någon som sa att nä, men en katt kan man inte dressera så att den inte gör så. Nä, jag håller helt med MEN då är det ägarens ansvar att hålla katten kopplad, i lina eller inne. det är vad jag anser, hela kvarteret ska inte anpassa sig för att några har katter, det är faktiskt kattägarna som får anpassa sig enligt mig. Och kan man inte det så ska man kanske inte ha katt..

...eller hund.

Jag kan helt ärligt säga att ungefär en meter från min säng kommer Pyrets säng att stå om drygt 8 veckor, Pyret kommer att sova där även om vi är ute på tomten då jag inte anser att en bebis ska ligga i direkt solljus och vi har tre barn till här hemma som inte ska vara i poolen utan tillsyn. Vi ser inget problem med detta även om jag vet att jag kommer ha läsare som gör det, men lugn, bara lugn, vi har Baby Watch och livet stannar inte av för att man får barn igen även om de andra är ganska stora. Det kommer vara högsommar då Pyret kommer och jag kommer antagligen dö om jag inte får vara ute, eller i alla fall ha öppet med andra ord kommer våra dörrar och fönster stå öppna, de stora barnen kommer springa in och ut med sina kompisar, jag och älsklingen kommer behöva hjälpa att pumpa cykeldäck och hämta handdukar så vi kommer inte ha tid att vakta altandörren för löst springande katter.
Kommer det in en katt och hoppar upp i Pyrets säng så kommer jag ta katten i nackskinnet och leta reda på ägaren och läsa lusen av denne, det är vad jag kommer göra för i den sängen ska INGEN katt vara. Lätt att säga säger ni - jajemän säger jag. Vi är inte kattägare, men vi har varit, när Skrutt var liten hade jag två katter och från början lärde jag dem att ge f*n i hennes säng och vagn, det är inget jag behöver göra  nu eftersom jag INTE är kattägare!

Det finns ställen där jag absolut inte ser något problem med lösa katter eller hundar, det är där de hör hemma, på landet eller på bondgården. Eller i speciella rastgårdar, möjligtvis också i skogen så länge det är tillåtet (inte mellan 1 Mars och 20 Augusti då många djur föder sina ungar, detta är reglerat enligt lag).



Jag anser inte att man har sällskapsdjur för att alla andra ska rätta sig efter ens djur, skaffar man sällskapsdjur av vilket slag det än må vara så är man skyldig att ha koll på sitt djur i alla lägen, oavsett vilket djur det än må vara.

Jag vägrar vara en sällskapsmänniska för att andra ska kunna ha katter och hundar som styr och ställer i vårt grannskap, jag har inget emot katterna i sig eller hundarna i sig utan det är ägarnas brist på Vad tycker du, är det okej att katter kommer och går hemma hos dig även fast du inte har katt?

måndag 18 april 2011

Sometimes...

...drabbas jag av ett slag i magen, en olust känsla, en saknad och enorm hemlängtan.

Det är verkligen värdelöst!
 
Jag älskar det jag har här, min dotter, min sambo och hans barn. Jag gillar verkligen hans syster, man och barn också, likaså hans Pappa och Mamma och deras respektive. Men jag saknar. Saknar min Mamma, mina syskon, min Mammas man, min Pappa och alla i hela min släkt ibland.

Jag saknar att bara kunna ta på sig skorna och gå hem till Mamma och få maten serverad, att bara kunna knata över en sväng om kvällen för att prata om dagen. Jag saknar spontan besöken från mina syskon, när de bara kom förbi efter skolan, för att de kände för det. Jag saknar att bara kunna ta en spontan fika med min syster.

Jag saknar, sakna, saknar det!

Ibland mer än andra dagar, idag mycket. Jag vill bara gå över och ta en kopp kaffe hos Mamma. Om så bara för en minut.


Jag saknar att fira påsk, midsommar, jul och sånt med min släkt. Även om min sambos släkt är underbar så har de inte alls det där som vi har - att man bara gått över eller råkar komma just som maten är klar och det bara är att sätta sig, de firar i princip inga högtider tillsammans och jag saknar det så förbenat mycket just nu.

Jag vet att imorgon kommer jag inte sakna det, men just nu, precis i den här sekunden saknar jag det så in i norden!

Jag saknar er Mamma, K, S, M, J, C, Pappa, E och S, massor!

söndag 17 april 2011

Bonus besvär

Man kan vara arg och irriterad på sitt barn, för att de har gjort saker som man inte anser är rätt, varit uppkäftiga eller vad det nu må så vara, då får man en stöttande klapp på axeln och ett värmande ord om att "barn protesterar mot de de älskar mest - sina föräldrar...".

När man är arg och irriterad på sitt bonusbarn för att det har betett sig på ett väldigt underligt sätt, sagt och gjort saker i ren djävulskap så får man höra att man är bitter och grinig.

Ibland är inte livet lätt och just nu håller jag käft för annars kommer jag säga något riktigt dumt!

Ska gå och pussa på min Skrutt och stoppa om henne en gång till, sen tar jag nog datorn under armen och flyttar in i sovrummet med hopp om att få vara i fred, utan bonusar en stund. Jisses vad jag kommer få höra detta sen, för man har ju inte rätt att vara arg och irriterad på dem, de ska kunna bete sig precis hur som helst och man ska bara vara glad och tacksam att man har dem i sina liv...

...tror jag tar och drar täcket över huvudet istället och sover nu så det snart blir morgon och äntligen dags att åka till jobbet igen!

söndag 3 april 2011

Lugnet före stormen??

Ja jösses den här helgen har då verkligen varit lugn, lugnare än lugnast. Till och med lugnare än jag hade planerat. Men ack så skönt!

I fredags låg vi alla i soffan och glodde på Talang tills vi en efter en sov så huset skakade av våra snarkningar. Skrutt kom upp först i lördags och ringde så fort frukosten var intagen efter en kompis som kom hit och de lekte ända till eftermiddagen. Mellanbus och Tonåringen var båda ute med sina polare och cyklade, spelade fotboll och skatade i det underbara vårvädret.

När skrutts kompis åkt hem ringde nästa och vi körde henne dit där de hade lördagsmys och sov över. Tonåringen fastnade hos en kompis och sov där så det var bara jag, älsklingen och mellanbus hemma vilket resulterade i pizza och en film.

Idag var det dags att hämta hem Skrutt för en ridtur, med oss fick vi hennes kompis så de red en lång stund tillsammans på Zita och Sarona. Duktiga tjejer!! Och hästar så klart...





...men emellanåt fick jag springa för att hänga med dem och man kan väl säga att somliga straffar gud med det samma - nu har jag satt mig och kommer inte upp igen för den förbannade j*la foglossningen, men, men det ger sig väl snart det med och imorgon är en ny dag...

Nu ska jag ta och slänga mig i soffan med Skrutt och kika på Bulldog, Ponnyakuten och om det är Djursjukhuset innan det är dags att börja lägga Skruttarna här hemma och så småningom mig själv också, tills dess hoppas jag att ni alla får en underbar sista kväll på den här helgen...


torsdag 31 mars 2011

En dag i vårdinstansernas tecken...

...dagen började med ett besök på MVC. Har världens underbaraste barnmorska, hon är stört skön! Men det är tur att det inte är mitt första barn för så vidare värst mycket koll verkar hon inte ha, men jag gillar när man tar det lite med en "klackspark" så för mig passar det bra.

Tog prover, mätte magen och lyssnade på Pyret. "Ni vet vad ni har att vänta er, det är ingen lugn liten bebis inte..." var hennes kommentar efter att ha lyssnat klart. Hjärtljuden låg på 152 och Pyret körde runt som värsta Karate Kid där inne medan älsklingen gjorde mindre smarta utlägg som fick mig att vika mig dubbel av skratt.

Magen växte så som den ska också - SF måttet var 27cm och alla prover såg bra ut utan ett som inte var helt okej. Hade lite mycket protein i urinen så det blir uppföljning på det nästa vecka för att se så att det inte ökat och framförallt så att inte mitt blodtryck som nu såg bra ut ökat i samband med mer protein. Känns skönt att de har koll på det och i så fall kan sätta in behandling i tid, men jag hoppas så klart på det bästa att det inte är någon fara och att behandling inte ska bli nödvändigt.

Sen kan jag väl så här i efterhand konstatera att det var tur att jag fixade vikarie till idag redan igår då resten av dagen bestått av tandläkare och akutmottagning.

Jag har med tandläkaren lagt upp ett program för att slippa min tandläkarskräck och så småningom bli helt kvitt min värk. Men det finns det väl egentligen inte så mycket mer att orda om, mer än att jag tycker det är skit jobbigt!

Så var det akutmottagnings besöket. Medan vi var hos barnmorskan så var Tonåringen till värdcentralen och visade upp ett finger som han gjort illa på gympan. Där blev han skickad vidare till Sjukhuset och röntgen för att sedan slussas vidare till KSS och ortopeden för gipsning, någon som känner igen historien?


Nu är han gipsad, halva armen och hela handen i tre veckor och lite lätt bekymrad för hur han ska kunna spela CS, men det är lätt, det går inte...

...what a day. Morgondagen kan inte bli annat än lugnare och bättre, hoppas jag...

onsdag 30 mars 2011

Fobier

Jag har två verkliga fobier.

Två saker jag får riktig ångest över, det ena är daggmaskar och maggotar - jag hatar dessa slemmiga små kryp som dyker upp över allt när regnet slutat falla. Usch och tvi för dessa äckel djur.

Jag har faktiskt trots min fobi för daggmaskar och maggotar lärt mig behärska min rädsla. Innan jag fick barn så stannade jag hellre inne eller såg till att få skjuts om det hade regnat men när Skrutt föddes för lite mer än 7 år sedan bestämde jag mig, hon skulle aldrig få överta min rädlsa för dessa äckel djur - jag bet mig i tungan och gick motvilligt ut trots regn, men alltid med blicken på marken för att undvika att trampa på något äckel djur.

Nu jobbar jag med barn och titt som tätt kommer de bärandes på små äckel maskar och jag kan nu tom titta lite på dem med barnen, om de håller i dem och sen lugnt säga att de trivs nog bättre i jorden och be dem lägga tillbaka dem så man kan helt klart säga att den rädslan behärskar jag.

Vad jag däremot inte behärskar än är min andra fobi. Min tandläkarskräck. Jag får ångest av att bara´tänka på att gå till tandläkaren, sätta min fot i ett tandläkarum eller än värre att sätta mig i tandläkarstolen.

Det är inte tandläkaren i sig jag är rädd för utan allt runt omkring, precis allting. Väntrummet, lokalerna, stolen, redskapen, lampan, allt. Nu har jag idag fått tandvärk och jag har börjat inse att jag måste möta min värsta skräck - jag måste ringa tandläkaren. Just nu sitter jag här och samlar mod till mig för att ringa.

Förstå bara att ringa tar emot, det gör ont i hela mig och jag funderar på allvar på om inte det är bättre att vänta tills smärtan är olidlig.

Jag vill bara att någon ska söva mig, ringa tandläkaren och köra dit mig medan jag är sövd och sen väcka mig hemma när allt är klart. Jag vill inte, vill inte, vill verkligen inte!

Men jag måste.

Även här har jag dock varit noga från början att inte överföra min skräck på Skrutt. Det har jag helt enkelt löst som så att jag aldrig varit med henne till tandläkaren utan sett till att andra kunnat följa med henne och det är jag uppriktigt glad för för hon går dit med glädje var gång!

Önskar bara att jag också kunde göra det...

måndag 28 mars 2011

Vem är ens vänner...

...egentligen??

På riktigt alltså?

Är det de som kallar sig vänner men snackar skit bakom ryggen på en, de som visar upp en trevlig fasad och ett glatt yttre när man springer på dem på stan efter att inte ha setts på vad som känns som en evighett men sen hugger än med kniven i ryggen där emellan? Är det den som undrar varför man aldrig hör av sig när man springer på varandra eller är det den som faktiskt hör av sig när det gått en tid och undrar hur det är?

Är vänskap något som bygger på en envägs kommunikation? Eller kan det vara så att två är vänner utan att höras under väldigt lång tid? Bygger vänskap på ett givande och tagande?

Är den man träffar ibland utan förbehåll en bättre och mer genuin vän än den som hugger kniven i ryggen på dig när du lämnar den även om ni träffas oftare?

Är den som lyssnar på skitsnacket ens vän? Är den som stoppar skitsnacket inte en bättre vän? Eller den som konfronterar det ytterligare snäppet bättre som vän?

Vem kan man lita på, den man kallar sin vän eller den man är bekant med? Den man känt längst eller kortast? Den man träffar oftast eller den man sällan umgås med?

För mig bygger vänskap på förtroende och genuint intresse från bådas sidor.

För mig handlar det inte om att träffas så ofta som möjligt, ibland träffas man ofta och ibland mer sällan men utan att varken lägga skuld på eller beklaga sig över hur långt det gått mellan tillfällena. För mig är en vän någon man kan vara sig själv med, både på gott och ont, någon som skiter i att jag haft en dålig dag.

En vän snackar i min värld inte skit om en bakom ens rygg, den drar inte med sig andra i skitsnacket och man sprider det inte vidare. En vän vet vem jag är och kan konfrontera de som kommer med skitsnacket. En vän är också vän nog att hålla saker jag i förtroende berättar för denna för sig själv, utan att sprida det vidare.

En vän tar reda på fakta utan att döma. En vän är någon man kan lita på i vått och torrt, i med och motgång.

Det är vad vänskap bygger på för mig, ett kravlöst givande och tagande med respekt för varandra och dess liv. Ibland har man mycket omkring sig, dagar blir till veckor och veckor blir till månader utan att man ses medan man i andra perioder har mindre omkring sig och träffas var och varannan dag - utan att någon lägger skulden på en för att man inte har hört av sig.

Jag har gång på gång blivit sviken av vänner de senaste månaderna. Det har klagats på att jag inte hört av mig, det har snackats bakom ryggen på mig och det har ljugits mig rätt i ansiktet. Jag är så ofantligt trött på dessa energitjuvar att jag önskar att de kan hålla sig på avstånd, ni är för mig inte längre några vänner. 

Jag har hellre några få ärliga och underbara vänner som får mig att må bra än många falska hycklande som bara får mig att må dåligt. Det som stör mig mest är inte att ni ljuger, snackar skit och klagar på mig för att jag inte hör av mig nog så ofta utan det värsta är i mina ögon att ni är alla över 30 år men beter er som 14. Det är det som stör mig mest och det har jag fått nog av så nej, jag kommer inte att höra av mig mer, vill ni prata med mig så varsågod att lyfta luren eller knata hit, vilket förresten inte någon av er gjort på bra länge så jag vet inte vad ni klagar för men i alla fall ni är välkomna att prata med MIG men så länge jag hör skitsnacket på stan så behöver ni inte bemöda er med att varken lyfta luren eller komma.

Ni vet mycket väl vilka ni är och börjar ni rannsaka er själva så inser ni nog snart att ni inte är riktiga vänner, ens till varandra för What goes around comes around och den vän du snackar skit med snackar garanterat skit om dig också...

Just nu känner jag inte att det är en förlust att inte längre kalla er till mina vänner utan just nu känns det enbart som en befrielse.

Sen vill jag tacka de vänner som verkligen är mina vänner, ni är underbara och er kommer jag aldrig sålla bort, ni vet också vilka ni är och ni förgyller verkligen mitt liv, även om det ibland går lång tid mellan gångerna!!

lördag 19 mars 2011

Fast Update

I förrgår hade vi en riktigt trevlig eftermiddag med strålande solsken, barmark, flera plusgrader och trevligt fika hos L & P.

Det kändes verkligen som om det var vår. Äntligen vår! Fågelkvitter och varma vindar - det var underbart!

Ända tills att klockan ringde och väckte mig igår morse och jag vaknade upp till det här...



Man kan väl lugnt säga att vårkänslorna var som bortblåsta. Vad är det för j*la praktikant som sköter vädret???

Någon borde avskeda den och ersätta den med någon mer kompetent vårmakare...

Igår hade vi en myskväll, älskling, Skrutt, mellanbus och jag, Let´s Dance på Tv, god mat och grönsaker med dipp, mys, mys.

Idag står det trevligt sällskap på schemat igen, ska strax bege oss ut till stallet och ta en fika med J & kidsen innan Skrutt och Zita ska ta sig en sväng om.



Sen vankas det kalas för hennes del och jag ska nog bara vila ryggen i soffan innan vi tar kväller...

...om jag inte får tag på M så klart så vi kan ta en fika som vi nu lyckats skjuta upp så många gånger att jag tappat räkningen...;)

Hoppas ni alla får en underbar Lördag trots det ganska kassa, vedervärdiga och förskräckliga vintervädret...