En intensvi höst

Dagarna rusar förbi och hösten har övergått till vinter. Det har varit en intensiv höst och vinterstart här hemma. Hösten har varit både underbar, läskig och stundtals väldigt tung och jobbig.

Jag har skrivit hundratals blogginlägg i mitt huvud när det varit som jobbigast eftersom jag inte hunnit eller velat sätta allt på pränt här än. Men nu känns det okej. Okej att skriva igen. Och det känns skönt!!

Idag blir en bra dag att massproducera inlägg - har tre små sjuklingar hemma som mest sover. Både Tova, Agnes och Kasper är däckade i varsin förkylning - P var dålig i helgen och måtte jag bara hålla mig frisk...

...och alla tre bli riktigt friska och krya till jul!

Intensiva veckor...

Det har minst sagt varit intensiva veckor här. Först däckade jag i något influensa liknande, lagom till jag blev frisk blev Agnes riktigt dålig med hög feber så  vi hamnade på sjukhus. På det har vi varit borta, uppe hos Mamma som fyllt tant på riktigt med stort partaj.

Där emellan har vi umgåtts med alla underbara nya och gamla vänner som vi har, både med och utan egna barn och försökt planera dopet vi ska ha på lördag och julen som står för dörren...

...jag lovar att skriva om allt inom kort - måste bara bestämma i vilken ordning jag ska ta det.

Det är inte bara torka ute...

...har total bloggtorka också.

Kan väl säga att jag gått in i v. 36 och om bara några dagar går jag in i v. 37 - då räknas Pyret som fullgånget - gött! Allt här hemma är klart så för min del så får h*n gärna komma när som efter fredag, med undantag för torsdag nästa vecka då barnen har skolavslutning - jag vill för allt i världen inte missa Skrutts första skolavslutning, då får någon förlösa mig i kyrkan. Men jag tror inte h*n har så bråttom ut utan stannar ett par veckor extra istället - speciellt eftersom h*n inte verkar ha några planer på att lägga sig tillrätta där inne...

BILDKÄLLA

...men skulle h*n få för sig att komma så är det lugnt, sängen är monterad och vi har allt hemma som vi behöver så för den sakens skull skulle jag kunna tänka mig att föda barn typ nu, om en kvart eller så. Men Skrutt skulle nog bli lite orolig då - hon har varje dag den senaste veckan påpekat att jag måste packa den där väskan vi har pratat om - bara jag som inte har bråttom med det alltså. Känner lite att sätter det igång så gör det då får jag väl packa då eller så får älsklingen åka hem och hämta sakerna när det är klart, är ju faktiskt inte värre än så även om det är lite gulligt att Skrutt bryr sig så mycket om det.

Annars händer det inte massor här just nu, eller jo egentligen så gör det väl det men inget av vikt utan mer små saker hit och dit som att jag har massakerat våra rabatter - jag hatar trädgårdsskötsel och tycker att krukor fungerar utmärkt att plantera i - då slipper man ju både ogräs och äckliga maskar - så nu är våra rabatter ett minne blott - bara dammen och växterna i och kring den som får vara kvar - nu ska där planteras gräs. Gräs är ju ändå rätt fint och grönt är skönt, eller hur?

It's a wonderful day...

Solen skiner, det är varmt ute och snön smälter så man hör hur det brusar i gatubrunnarna, fåglarna kvittrar och allt är bara så underbart idag!

Tog en lång promenad med barnen idag, köpte glass och fikade hos bästaste P & C innan vi tog samma promenad hem igen...

...nu har jag redigerat bilderna jag tog på promenaden och är i full färd med att uppdatera bildbloggen. Många fina kort blev det men också en himla massa skit bilder, men, men så är det.

Ninja Turtle tränar på karate sparkar i min mage så jag är helt slut, snart blir det ett bad för att vila ryggen lite, helt galet vad öm den kan bli efter en dag till fots. Men jag ska inte klaga, allt är verkligen underbart idag!!

Imorgon lämnar älskling oss för tre dagars kurs i Göteborg, svärmor flyttar in i hans ställe och hjälper till att hämta och lämna både mig och barn, underbart! Tusen tack snälla!!

Nä, jag hade nog egentligen ingenting att skriva mer än att allt är underbart och hoppas att du har en lika underbar dag med dina nära och kära...

Julklapps bestyr Part I

Nu är gipset äntligen väck och första veckan på jobbet efter sjukskrivningen är avklarad. Så skönt! Det är underbart att slippa gipset, inte för att det känns helt bra än och för att jag är utan stöd, men ett ynka litet kardborrbandage mot gipset känns faktiskt bara underbart!

Underbart att vara tillbaka på jobbet också efter 4 veckors sjuksrivning, att slippa prata med väggarna här hemma i brist på andra att prata med och träffa lite folk.

Det måste jag säga.

Annars händer det inte massor här, julklappsbestyren börjar ta fart. Vad ska man köpa? Vad är vettigt? Vad ska vi absolut inte köpa? För att inte tala om frågan, vilka ska vi köpa till??

Mammas sida är klar, där kör vi julklappskrig andra advent mellan oss vuxna. Vi köper något nytt, något juligt, något ätbart för 100:-/st  och något begagnat (det ska vara inhandlat i second hand affär) för 50:- sen slår vi tärning om dem. Slår man två lika får man ta ett paket ur högen, när alla paket är slut öppnas dem och så ställs en äggklocka på 15 minuter och tärningarna rullar åter igen, denna omgång får man då man får två lika ta en julklapp av någon av motståndarna.

Lagom avancerat och ganska roligt, allra helst då jag nästan alltid lyckas få det jag verkligen vill ha...

Men så var det Pappas sida, Pappas julklapp är klar och nått till Em och S vill jag köpa, vet bara inte vad, vet inte ens vad de gillar längre eller vill ha...

...så det måste jag ta reda på.

Så var det de vi ska fira med, Svägerska med familj, där är det väl egentligen bara E jag har koll på och lite T, men E blir nog lättast av alla i år, hon önskar sig näst intill det samma som Skrutt, underbart!

Men vad ska man hitta på till P & R?? Jag har en plan, men jag vet inte riktigt om den funkar eller blir bra och inte kan jag skriva den här heller eftersom R läser detta och kanske även P...

Hmm, men alla tips mottages tacksamt på vad man kan köpa till ett par som har allt och lite till...

Nu ska jag ta och sova middag en timme eller två medan Skrutt leker hos en kompis och älsklingen hittar på nått annat, sen kanske, jag säger kanske för jag törs inte lova nått så ska jag försöka lägga upp bilder på fynden från Ullared som efterfrågats, tills dess, ha en trevlig eftermiddag!

Ett rastlöst litet inlägg....

Jag får snart Damp!

Är så rastlös och okoncentrerad, vill bara slita bort gipset och klara mig själv, återgå till jobbet och vardagsstressen. Slippa tristessen här hemma, känslan av att inte kunna, inte räcka inte vara tillräcklig. Jag blir snart galen!!

Blir galen på både det ena och andra, att det ska vara så svårt att hänga tvätten, klä på sig och laga mat. Galen på att ingen jacka går över gipset och höststormarna viner runt knuten medan jag är fast här inne. Galen att jag inte kan använda kameran och fota min favorit tid på året, hösten. Hösten sveper förbi utanför mitt fönster och börjar sakta övergå till vinter och allt jag kan göra är att se på, jag vill inte se på! Jag vill uppleva den!

Jag älskar hösten! Alla färger, kyliga vindar och varma hem...

...älskar den, och nu bara sveper den förbi utanför mitt fönster...

I´m so Happy, I´m so glad...

...att jag har de vänner jag har!! Vänner jag för ett halvår eller år sedan inte alls eller knappt kände, vänner som idag står mig närmare än de jag trodde mig ha närmast.

Ni förstår inte hur mycket det ni gör för mig just nu betyder! Jag vet, en snodd och få upp mitt hår i en snabb knut, att hjälpa mig med att bre en smörgås, att hjälpa till att hämta ungarna på fritids när det krockar med återbesök eller bara sitta med en kopp kaffe och prata om ditt och datt i smått och stort timme efter timme!

BILDKÄLLA

Att ni bara erbjuder er er hjälp gör mig glad och varm inombords, även om jag försöker (och tror) att jag kan allt fast armen är ett enda j*la gipspaket så uppskattar jag era erbjudanden och era goda tankar.

Ni är underbara och jag är så oerhört tacksam att jag har er i mitt liv, jag nämner inga namn för jag är säker på att Ni vet vilka ni är och när min arm är bra igen ska jag tacka er alla - ordentligt!

Vill blogga!!

Jisses vad jag har mycket jag vill blogga om, allt och inget, massor i huvudet jag vill få ner på pränt men ni kommer få hålla er till tåls.

Anledningen är det här...

...min högra hand och underarm är väl förpackad i gips från och med igår och de näst kommande 4 veckorna och än gör det för ont att använda de tre "lösa" fingrarna på höger hand för att blogga och att enbart skriva mer vänster hand är på tok för svårt, bara det här inlägget har tagit mig en kvart...

...men jag är tillbaka så fort jag kan, var så säker! Ta hand om er där ute så länge!!!

Ökad motion och minskat intag

Vad är problemet med folk?

Läser överallt om hur man ska kunna gå ner si och så många kilon på si och så kort tid. Kläder finns knappt i normala storlekar för man måste se ut som en Barbiedocka för att kläderna ska passa. Vem, seriöst, vem ser ut som en barbiedocka i proportionerna? Och än viktigare, vem har rätten att bestämma att alla ska se ut så?

Jag läser en del bloggar och i nästan var enda en ska det bantas, man ska gå ner i vikt till julen, bröllopet, sommaren, för att killen tycker det och, ja, allt vad det nu må vara.

Det är tragiskt!

Här har ni mig, anti allt vad bantning heter. Det är det fulaste ord jag vet. Att banta! Det låter så fult, det är så fult!

Jag vill lära min dotter att hon är bra som hon är. Jag vill lära henne att ingen ska kunna komma och säga till henne hur hon ska vara, det ska hon bestämma själv! Jag vill lära henne att inte se ner på människor utifrån hur de ser ut utan att alla är lika mycket värda, oavsett hur de ser ut. Jag vill att alla ska vara som de är, så länge de är nöjda. Vem har sagt att man måste vara smal? Vem har sagt att idealet är size 0? Vad är det för idiot som har bestämt det? Det undrar jag...

...men så är jag inte emot att gå ner i vikt själv. Jag vet! Snacka om dubbelmoral! Hata bantning men vilja banta! Jag vet och jag erkänner. Jag vill ha bort mitt överflödiga fläsk! Bort, bort, bort vill jag att det ska! Men inte till vilket pris som helst, jag vill kunna njuta av livets goda också, ibland. Jag vill kunna gå ut och äta eller ta en kaka till kaffet, det vill jag och det kommer jag aldrig att sluta med. Men jag måste börja tänka efter före. Jag behöver kanske inte äta en kaka till kaffet varje dag. Kanske inte, nej...

Men jag vägrar kalla det bantning, jag ska kalla det "ökad motion och minskat intag". Är inte det lite smart i alla fall!? Men viktigast av allt jag vägrar göra det för någon annans skull, jag gör det för att jag vill och för att jag vet hur mycket bättre jag mår av att tappa ett par tre, tio kilo. För mig själv, för min skull. Precis som jag hoppas att alla andra fortsätter att ta hand om sig själva på sitt bästa sätt.

För det är ju trots allt bara jag som ska leva i min kropp, och bara du som ska leva i din!

Underbara läsare!

Jag har varit lite "off" i mitt bloggande ett tag - inte haft så mycket att skriva, inte mycket har inspirerat mig så torkan har varit ett faktum.

Jag har funderat, funderat på varför jag bloggar. Gör jag det för min egen skull då som jag alltid hävdat eller är det för någon annans skull?

Jag har funderat över mitt innehåll - är det för opersonlig eller för personligt? Hur personlig kan jag vara? Vad är okej och vad är inte okej?

Måste man väga alla ord innan man präntar ner dem eller är det okej att skriva vad som helst? Jag väger mina ord noga - jag skriver inget jag inte kan stå för öga mot öga med mina läsare.

Jag har tvivlat, vacklat och funderat över mitt bloggande. Men idag försvann mina tvivel, för får man en kommentar som denna...

"Ojojoj, vad jag har läst ikväll. Snubblade över din blogg av en slump efter en kvälls "flumsurfande" på FL.


Har nu suttit och läst i dryga timmen och känner mig alldeles salig!

Härliga blogg med härliga uttryck, härliga barn och HÄRLIGA tankar och värderingar. Sitter och skrattar så jag gråter när jag läser om de avsaknade trotsmanualen, speciellt som jag själv känner att jag är i behov av en sådan just nu. Fast till min 14 månaders son som känner att tvåårstrotsen kan inte komma tidigt nog, speciellt inte när man kan springa omkring på lördagsmorgnarna med toaborste i högsta hugg, pliriga ögon och i väntan på föräldrarnas motattack...

Jag borde nog ha sovit vid det här laget då jag vet att om ca 5 ½ timme har jag ett energipaket studsande i min säng, men vad gör det.

Denna lässtund har förgyllt min kväll, din blogg är som rosa ludd för själen och jag tenderar nog att besöka den igen...många gånger :)"
 
...så finns där inga tvivel och jag tänker fortsätta som jag gjort innan - jag tänker fortsätta varva mina tankar, åsikter med allmänna och mer personliga inlägg och ja, jag skriver för min skull men blir glad om du följer med på mitt livsresa, vare sig du gör det i det tysta eller genom kommentarer!

Tack Linnea för din underbart fina kommentar! Du är mer än välkommen som läsare till min blogg, dina ord värmer och det är precis så jag vill att det ska vara - att du som läsare känner igen dig, kan skratta och gråta och slappna av, koppla bort verkligheten för en stund även om det är just verkligheten jag skriver om!

Tack än en gång!

Ibland är livet gött...

I förra veckan slängde jag helt spontant in en ansökan till ett nytt jobb - i Måndags ringde det och jag blev kallad till intervju dagen där på. Så nu ringde det precis och tjänsten är min - jag börjar på Måndag...

Då kan man inte klaga, då känns allt bra gött. Ska jag vara helt ärlig hade jag blivit besviken om jag inte hade fått jobbet för det kändes så himla bra på intervjun. Så himla bra, nästan för bra.

Nu ska det bli himla skoj att få en hög nya arbetskollegor, barn och föräldrar att lära känna.

Ibland är livet bra gött...

 

Fullt ös - snart medvetslös...

Den här helgen har bjudit på så mycket, lugn och ro, mys med Skrutt, trevlig ridtur med en god vän, mysig kväll hos nära vänner, fartfylld dag offroad med jeepar, hundar och ungar samt en anningens annorlunda hästspekulant.

Jag ska försöka sammanfatta helgen lite kort för er men jag tror inte att det är möjligt. Att göra det kort alltså. Att sammanfatta den, det kan jag helt säkert göra.

I lördags, efter den trevliga ridturen med A och Skrutt så for vi hem och duschade, fixade och donade lite innan vi begav oss till M & R på kvällen tillsammans med C & R. En mysig kväll som var lugn och skön i trevliga vänners sällskap. Eftersom Mellanbus var lite halv hängig och Skrutt var trött så blev inte klockan allt för mycket innan vi begav oss hemåt. Barnen piggnade till på vägen hem och vi kikade på Paddor och små grodor på vägen. Till barnens stora förtjusning och min förskräckelse...

Så igår var det äntligen dags. Dags för det barnen längtat efter - Jeep kalas. Offroad körning, grillning och trevligt sällskap väntade hela dagen lång. Redan i ottan gav vi oss iväg med förväntansfulla barn och pirr i magen.

 

Både mellanbus och Skrutt älskar att åka offroad och inte var det sämre när det visade sig att vi skulle köra i ett jätte stort hästhäng med en flock ston och föl. Inte heller klagade barnen på att vi hade vår bas vid en liten sjö, ett gammalt kalkbrott där de tillsammans med de andra barnen snabbt började fiska kräftor.

En hel massa körning hann vi med också. Skam den som ger sig och med sju ungar som hejjar på när det vankas surhål kan ingen Pappa eller man över huvudtaget se sig besegrad, inget surhål är för svårt att ta sig igenom, inget dike för brett för att köra igenom och ingen backe är för brant för att ta sig upp eller ner för.

Det var därför alla körde fast, vissa mer än andra och vissa oftare än andra, men skit vad kul det är! Leran sprutar, ungarna kiknar av skratt och killarna lyser av lycka när de tar sig igenom ett surhål, för att inte tala om när de fastnar, då lyser ögonen än mer och så fort bilen är fixad så är dom på't igen, eller vad säger ni P, P, I, T och K???

 

Så var det de där med hästspekulanten också ja. Det är faktiskt för konstigt så jag måste nog klura lite på den innan jag skriver om det. Tills dess kan du kika på mina bilder för du har väl inte missat att jag har en bildblogg också - där jag publicerar mina egenhändigt tagna foton?

Kika gärna in och lämna en kommentar eller två...

I'ts a wonderful day...

En sån där underbar höst dag. Solen skiner och lyser så vackert i de röd orange löven. Så vackert. Så mysigt, så underbart!

Vad är väl mysigare än en ridtur i höstsolen medan den ännu värmer lite? Ingenting! Jag tog med mig A och Skrutt ut till stallet i morse och vi red en lång runda runt kyrkan, så mysigt så. Trevligt med lite sällskap och det passade bra med A eftersom hon saknat hästarna då hon varit gravid och blivit utan egen häst. Hon fick låna Sarona av snälla J.

 

Skrutt red Zita så klart och jisses vad hon har blivit duktig!!  Jag var lite nervös först eftersom Nellie & Zita inte står tillsammans hur det skulle funka men hon har koll min lilla prinsessa! Hon är så bestämd och så envis så Zita har inte en chans. Men så är ju Skrutt som de flesta barn, efter ett tag tappar hon koncentrationen och börjar åka häst vilket Zita inte är sen att utnyttja som det russ hon är vet hon att små barn som inte rider utan åker häst kan man göra vad man vill med. Så Skrutt va arg och Zita snappade åt sig varje grässtrå och löv hon kunde. En ganska rolig syn, ungefär som när den tecknade hästen Mulle hittar på hyss med sin ryttarinna i Min Häst tidningarna. Enda skillnaden är väl att Skrutt inte hänger i luften medan hon klamrar sig fast i tyglarna och att Zita inte hittar på hyss så länge Skrutt rider och inte åker häst.

  

BILDKÄLLA

Men som sagt var över lag gick det super. Zita kastade sig åt sidan en gång då hon blev skrämd av en fontän men Skrutt satt som klistrad i sadeln och lugnade henne fort, det är bra. Det är super! Hellre att hon fixar det till tusen än att Zita inte får fatt i ett endaste löv på hela rundan.

Zita är en klippa - hon är verkligen som en vän till Skrutt och de är nog ganska lika fast man inte vill se det. Kan vara fruktansvärt envisa, griniga och tjuriga, ja Skrutt är nog strået tjurigare det kan jag erkänna. De gör allt för varandra och inte tramsar Zita en enda gång när Skrutt ryktar eller leder henne, nä men hon tvingar Skrutt att rida ordentligt. Skrutt gör allt för Zita, hon pratar med henne, gosar med henne och skulle helst av allt fläta man och svans hela dagarna i ända bara för att det är så mysigt och så länge det är så tycker jag det är ganska bra att Zita visar att hon gör vad hon vill om inte Skrutt visar vad hon ska göra. Det är ju så Skrutt utvecklas och lär sig.

MIN VÄN ZITA - FÖR ALLTID

Jisses vilket tråkigt inlägg - precis ett sånt som jag hatar att läsa i andras bloggar men what the f*ck ni får hålla tillgod så kommer jag tebax snart med ett roligare eller mer intressant inlägg, kanske...

Ny design...

Jag vet inte, vad tycker ni?

Hur ser det ut hos er?

Jag är ganska nöjd, men headern måste få sig ett lyft men det får bli en annan gång, senare idag eller kanske imorgon för nu måste jag plugga lite innan Skrutt ska hämtas hem från skolan och mellanbus som är lite sjuk ska ha lunch.

Har du tips eller idéer på en ny header, let me know för det står helt still i huvudet på mig just nu...

Underbara, älskade...

...unge. Den dagen Skrutt föddes så förändrades allt. Jorden blev än vackrare än vad den någonsin varit.

Så perfekt, så underbar och älskad från första stund. En plats i mitt hjärta som jag inte trodde fanns tog hon och för varje dag som gått har den platsen bara blivit större och större.

Jag kan fortfarande, 6,5 år efter att hon kom till oss inte förstå hur någon så liten kan göra så mycket med mig och hur man kan älskar någon så liten så ovillkorslöst och oändligt som jag älskar henne. Kom på mig själv att sakna henne igår kväll när jag tittade på Idol. Hon låg då och sov sött i sin säng, jag var tvungen att gå ner och stoppa om henne en gång till, klappa hennes mjuka kind och pussa henne på pannan innan jag kunde fortsätta se på Tv.

Jag älskar mina bonusprinsar också, jag skulle kunna gå genom eld för dem men någonstans inbillar jag mig att känslan ändå är olik, på något oförklarligt sätt.

Det är läskigt vad jag älskar mitt hjärta, min ängel, min underbara älskade unge....

Får jag?

Får jag säga ifrån till ditt barn?

Får jag säga nej eller så där gör man inte?

Måste jag curla ditt barn bara för att du gör det?

Jag bara undrar. Det känns som om en del barn inte förstår ett nej, en tillsägelse eller som att de bara skiter i det för att det inte kommer från deras föräldrar.

När jag var liten så sprang vi från hus till hus mellan alla vi kände och var kompisar med. Hos vem man än var så respekterade man reglerna de hade där hemma. Aldrig att mina föräldrar höjde på ögonbrynen om någon förälder sa ifrån att man gjort något galet. Det var självklart att hemma hos U var det si och hos S var det så medan det hos oss var på ett annat sätt.

Alla lever vi i olika familjekonstilationer, alla har vi olika sätt att se på saker och ting, vi har olika regler och sätt att vara på. Det är inte så konstigt, vi befinner oss alla i olika faser i livet, vissa har bara små barn andra bara äldre. Det är självklart att det är på olika sätt och vis. Då borde det också vara självklart att man inte kan vara på samma sätt och vis på olika ställen. Att man måste anpassa sig.

Jag känner ibland att en del av ungarnas kompisar har himla svårt för det - jag undrar då kan man säga ifrån? Bör man göra det?

Här hemma har vi få enkla regler - man äter det som serveras, tackar för maten och dukar av efter sig själv, vi skriker inte, slåss inte, smäller inte i dörrar och vi respekterar när någon har gått och lagt sig genom att ytterligare dämpa oss något. Sen går vi inte in med skorna, that's it. Jag tycker inte det är konstigt, allt det där gör jag borta också men för vissa barn är det tydligen bara att klampa in med skorna ,deklarera att man inte tycker om köttbullar, lämna bordet och klampa ner för att skrikande smälla igen en dörr.

Det stör mig!

Jag anser att jag har rätten att säga från i mitt hem, men anser du det?

Jag hoppas att du gör det om något av våra barn inte uppför sig så som de bör hos dig...

Tack!

Tack P & R för en jätte trevlig helg!

God mat, som alltid. Även om jag inte riktigt förstår vart kocken tog vägen, han skulle ju ner i vår väska för att ha en egen kock skulle jag absolut kunna vänja mig vid, speciellt om maten alltid var så god och vällagad som den han gjorde. Det ska jag nog kunna stå ut med.

Att få glaset påfyllt utan att behöva be om det och duktiga tjejer som fixar drinkarna kan jag nog också överleva, så länge det finns någon max gräns för intaget, jag tror att de missade min. Men det är väl skit sak samma när man kan ligga i ett mysigt, ombonat partytält och sova dagen efter.

   

             

     

Nä, jag tror absolut att jag kan vänja mig vid de små detaljerna, å andra sidan behöver tjejerna inte fylla upp med skumpa, vin och drinkar det funkar lika bra med lite kaffe eller ett glas juice för mig så det var synd att vi inte packade ner dem i väskan också.

En hektisk helg med en super trevlig fest är till ända men vi ses snart igen P & R - Skrutt och mellanbus undrar när E & T kommer och kör Jeep och rider med dem, så snart hoppas vi, glöm då inte att slänga in väskan med kocken som vi glömde hos er...

Jisses Amalia, jag tror jag börjar bli människa...

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om helgen som gått men det hinner jag inte.

Man kan väl säga att det har varit en helg med full fart från början till slut och knappt tid att andas där emellan. Släktingar har besökts, leklandet har vi hälsat på och så var det kalas med 40-års fest hos P & R.

Jag tror att jag kanske börjar bli människa efter helgen, men det är bara vad jag tror så jag får återkomma senare med mer och fler detaljer, en bild eller två för nu måste jag sätta näsan i kurs litteraturen en sväng så det blir nått gjort här.

Djupa tankar...

Läste i en god väns blogg idag. Läste att det är nio år sedan hon var med i en svår bilolycka där en av hennes vänner omkom idag. 9 år sedan, jag minns fortfarande tidningsrubriken i den lokala tidningen. Jag kan inte tänka mig hur hon mår idag.

Vi har pratat om den här olyckan vid ett tillfälle, ett tillfälle som jag minns. Hennes vän som omkom har jag hört om många gånger. Att läsa hennes blogg gjorde att minnen kom upp till ytan, minnen man velat förtränga, slå undan och skaka av sig.

Samtidigt är det lite skönt att få fram de där minnena, de där man har långt inne men som ibland far upp till ytan och slår en rätt i ansiktet. Det kan faktiskt vara rätt skönt att få vara lite nere och ledsen ibland.

Jag har en annan god vän som förlorade sin Mamma när vi var små. Hon är en sån som jag kan tänka på som jag kan undra över hur hon hade varit om hon fortfarande levt, vad som varit annorlunda och vad som varit det samma. Hon var som en extra Mamma när jag var liten. Inte så att hon var där istället för min Mamma utan det var mer så att man hade som två Mammor när vi umgicks. Jag minns att hon ofta bjöd oss på vaniljglass med Coca-Cola, det är en tradition vi har fört vidare här hemma och varje gång jag tar första tuggan tänker jag på henne. Blundar jag är det nästan så jag kan se hur vi sitter i deras vardagsrum där uppe, ser korten på bilarna i trappen och blommorna i fönstret, känner lukten och hör hur Mamma & P pratar i köket intill, jag kan fortfarande berätta hur det var möblerat i S och Is rum där nere, jag hör kattungarna i rummet innanför den stora Vävstolen. Minns hur man gick in genom garaget. Det är som om jag förflyttas 20 år bakåt i tiden. Varje gång vid första tuggan...

Jag minns fortfarande när jag fick veta att hon gått bort, jag kom hem från stallet och Mamma sa "Jag tror att du ska ringa till S.."

Det var det värsta samtalet i hela mitt liv! Vad sjutton skulle jag säga? Fanns det något rätt och fel att säga? Vad var rätt? Vad var fel? Jisses vad jag önskar att jag kunde göra om det samtalet att jag bara hade sagt det jag kände "Jag är uppriktigt ledsen för din skull S men jag finns här, nu och för alltid, kom när du vill, natt som dag, sommar som höst, vinter och vår!"

Åh vad jag har ångrat det trevande samtalet, det var inte lätt. S, jag älskar dig, det vet du och jag finns här för alltid, natt som dag, sommar som höst, vinter och vår!

Livet kan vara så orättvist, så svårt och sorgligt till synes utan någon mening alls! Om det fanns en Gud varför skulle han då ta våra nära och kära ifrån oss?

Varför?

Jag vägrar tro att det är så enkelt, man kan inte bara försvinna, man kan inte bara det!

Någonstans måste man ta vägen, någonstans långt borta. Eller nära. Jag tror att vi har våra nära och kära intill oss även om vi inte kan se dem så kan vi ju ofta känna dem eller hur? Eller är det inbillning? Spelar våra känslor oss spratt? Jag tror inte det, vad tror du?

Kan det vara så att de som lämnar oss tidigt behövs någon annanstans? Att det finns någon mening med att de lämnar oss? Kan det vara så att de är änglar här mitt ibland oss som måste fara vidare? Ses vi igen?

Idag tänker jag på er E & S, jag vet inte varför men det känns bara bra. Det ni känner kan nog ingen som inte varit med om det samma förstå, jag älskar er!

BILDKÄLLA

"Jag fick låna en ängel

Som spred sitt ljus i mitt liv

I varje andetag

Du togs bort från mig

Alldeles för tidigt

Jag fick låna en ängel

För en stund

Du gav mig allt

Ett hjärta kan

Du lever kvar i mig

Så länge livet ger mig tid

Du sa till mig 'Var inte rädd' 

 

Shirley Clamp - Jag fick låna en ängel

Lämnat tjänsten med omedelbar verkan!

Jag har sagt upp mig, kastat in handduken och lämnat tjänsten. Jag stod inte ut längre, hembiträde, personlig assistent, kock, servitris, nanny, resurs samt städerska och tvätterska i ett, det blev för mycket!

Plocka här och plock där för att komma tillbaka till det rum man just plockat i för att inse att ännu en tornado, tre barn eller en sambo dragit fram där medan man för en sekund vänt ryggen till. Att höra tjatet om "När är maten klar?", "Vad blir det för mat?" eller illtjutet när någon av de tre insett att favorit jeansen fortfarande ligger skitiga under sängen när de skulle ha just dem på sig - konstigt att de inte har kommit in i tvättkorgen av sig själv, eller hur?

"Är diskmaskinen ren?!" Eh, öppna och titta? Ett litet förslag bara och ganska lätt om man står intill med sin filtallrik i handen. Men nä, får man då inget svar har tallriken bara hamnat på bänken - precis som att jag inte hade mer saker att göra än att plocka disk utan egna ben, leta favoritjeans under sängar och laga allas favoriträtt på av barnen utsatta tider?

Hepp, nu får det vara nog! Det är inga småbarn som bor här hemma längre, snart 11, 15 och 7 år - då kan man börja göra något eller i alla fall kasta en soppåse, tömma en diskmaskin eller typ ta av sig sina egna skor när man kliver innanför dörren istället för att ropa på den personliga assistenten, mitt alter ego, och vänta på service från mig, det är slut med det nu!

Jag lämnade tjänsten med omedelbar verkan!

Till min stora förtjusning var planen enkel och solklar - en gemensam städ och tvättdag i veckan!

Till min familjs stora sorg och besvikelse var planen jobbig och svår - en gemensam städ och tvättdag i veckan!

Med start pronto, på en gång, just precis idag. Inga kompisar, ingen dator, ingen TV utan bara städa, tills att hela huset är skinande rent och blänkande!

BILDKÄLLA

Uppdelningen blev enkel, Skrutt fick damma, dammsuga och torka sitt rum efter att ha plockat undan i det så klart. Hon fick också bädda sin säng. Mellanbus fick göra det samma plus den lilla toaletten, han fick också hämta sin vikta tvätt i tvättstugan och lägga in den i sin garderob. Datarummet fick de göra tillsammans, det är ju deras gemensamma rum - eftersom tonåringen inte är här denna vecka lämnades hans rum och kläder orörda - det får han ta hand om nästa vecka på min ny införda städdag.

Sen måste jag säga att något gick fel, inte käpprätt åt helvete men lite lagom på sne frö efter att ha plockat undan i resten av huset och dammat det så blev jag stående med tvättberget medan älskling dammsög och torkade golven sen försvann alla och vips blev jag stående med maten och disken också medan de andra tre satt vid varsin dator efter stor klagan över hur jobbigt det hade varit och hur lång tid de hade behövt städa, hör och häpna hela 45 minuter tog det!!!

Så medan de klagade var jag evigt tacksam över att det bara tog 45 minuter istället för en hel dag! Men det där med att försvinna till varsin dator, det ingick inte i min plan! Måste nog fila lite på den detaljen till nästa vecka för jag skojar inte, tjänsten som hembiträde, personlig assistent, kock, servitris, nanny, resurs samt städerska och tvätterska i ett tänker jag inte återgå till, aldrig någonsin!!