Lugnet före stormen??

Ja jösses den här helgen har då verkligen varit lugn, lugnare än lugnast. Till och med lugnare än jag hade planerat. Men ack så skönt!

I fredags låg vi alla i soffan och glodde på Talang tills vi en efter en sov så huset skakade av våra snarkningar. Skrutt kom upp först i lördags och ringde så fort frukosten var intagen efter en kompis som kom hit och de lekte ända till eftermiddagen. Mellanbus och Tonåringen var båda ute med sina polare och cyklade, spelade fotboll och skatade i det underbara vårvädret.

När skrutts kompis åkt hem ringde nästa och vi körde henne dit där de hade lördagsmys och sov över. Tonåringen fastnade hos en kompis och sov där så det var bara jag, älsklingen och mellanbus hemma vilket resulterade i pizza och en film.

Idag var det dags att hämta hem Skrutt för en ridtur, med oss fick vi hennes kompis så de red en lång stund tillsammans på Zita och Sarona. Duktiga tjejer!! Och hästar så klart...

...men emellanåt fick jag springa för att hänga med dem och man kan väl säga att somliga straffar gud med det samma - nu har jag satt mig och kommer inte upp igen för den förbannade j*la foglossningen, men, men det ger sig väl snart det med och imorgon är en ny dag...

Nu ska jag ta och slänga mig i soffan med Skrutt och kika på Bulldog, Ponnyakuten och om det är Djursjukhuset innan det är dags att börja lägga Skruttarna här hemma och så småningom mig själv också, tills dess hoppas jag att ni alla får en underbar sista kväll på den här helgen...

Fast Update

I förrgår hade vi en riktigt trevlig eftermiddag med strålande solsken, barmark, flera plusgrader och trevligt fika hos L & P.

Det kändes verkligen som om det var vår. Äntligen vår! Fågelkvitter och varma vindar - det var underbart!

Ända tills att klockan ringde och väckte mig igår morse och jag vaknade upp till det här...

Man kan väl lugnt säga att vårkänslorna var som bortblåsta. Vad är det för j*la praktikant som sköter vädret???

Någon borde avskeda den och ersätta den med någon mer kompetent vårmakare...

Igår hade vi en myskväll, älskling, Skrutt, mellanbus och jag, Let´s Dance på Tv, god mat och grönsaker med dipp, mys, mys.

Idag står det trevligt sällskap på schemat igen, ska strax bege oss ut till stallet och ta en fika med J & kidsen innan Skrutt och Zita ska ta sig en sväng om.

Sen vankas det kalas för hennes del och jag ska nog bara vila ryggen i soffan innan vi tar kväller...

...om jag inte får tag på M så klart så vi kan ta en fika som vi nu lyckats skjuta upp så många gånger att jag tappat räkningen...;)

Hoppas ni alla får en underbar Lördag trots det ganska kassa, vedervärdiga och förskräckliga vintervädret...

Underbara Minelli

Tiden räcker inte till - jag hinner inte med Nellie. Det är tråkigt men sant och det bästa är att jag inser det själv, jag hinner inte både jobba, studera, sköta hemmet, barnen och min dotters brinnande intresse för hästar och själv ha en häst. Det är omöjligt och tyvärr är det Minelli, underbara Minelli som blir lidande.

Nu har vi bestämt oss, jag (fodervärden) och hennes ägare att Minelli ska säljas.

Minelli är underbar på alla sätt och vis, hon är en klippa i både hagen, stallet och på ridturen så väl i paddocken som i skogen. Hon är så trafiksäker en häst kan vara och inte rädd för något, jag och Minelli har ridit rätt på både rådjur och älgar utan att hon ens hoppat till. Min sambos 10-åring rider henne själv i skritt och trav, min 6-åring skrittar henne själv och båda leder henne själv. Jag är inte det minsta orolig när Zitas ägare på 14-år rider ut på henne själv för jag vet att jag kan lita på Nellie.

Minelli är perfekt, hon är pigg och framåt utan att vara het och älskar att jobba. Hon gillar att bli pysslad med, står blickstilla i stallgången hur länge som helst när man håller på och bara njuter.

Hon är en klippa och det är med sorg i hjärtat som jag har tvingats inse att tiden för henne inte räcker till.

Minelli som är ett Halvblod har en trevlig stam e: Lebus 890 ue: Nepal och är född 1996. Hon vill komma till någon som vill träna lite och rida ut, hon är inte tävlad men mycket riden. Hon vill komma till någon som tycker om att pyssla med henne. Kanske Mor & dotter häst?

Kanske söker du efter ett trevligt avelssto? Hon har inte haft föl men skulle absolut passa som en Mamma hon har ett underbart psyke!

Eller har du en verksamhet som behöver en lugn och trygg men framåt häst? Då är Minelli kanske den hästen du söker?

Minelli är "lagom" stor, 163 cm och av den äldre halvblodstypen, lite grövre. Hon är "lagom" mycket häst att rida. Det är verkligen en kanon trevlig häst, en riktig kompis som gör alt för sin ryttare och aldrig hittar på något dumt, varken mot människor eller andra djur. Hon fungerar utmärkt med alla sorters hästar.

Det är en häst man måste träffa för att förstå hur underbar hon är.

Om det finns något intresse för henne, skriv en kommentar med din mail och ditt nummer så hör jag eller hennes ägare av sig till dig utan att jag publicerar kommentaren, priset får du även reda på då.

Fullt ös - snart medvetslös...

Den här helgen har bjudit på så mycket, lugn och ro, mys med Skrutt, trevlig ridtur med en god vän, mysig kväll hos nära vänner, fartfylld dag offroad med jeepar, hundar och ungar samt en anningens annorlunda hästspekulant.

Jag ska försöka sammanfatta helgen lite kort för er men jag tror inte att det är möjligt. Att göra det kort alltså. Att sammanfatta den, det kan jag helt säkert göra.

I lördags, efter den trevliga ridturen med A och Skrutt så for vi hem och duschade, fixade och donade lite innan vi begav oss till M & R på kvällen tillsammans med C & R. En mysig kväll som var lugn och skön i trevliga vänners sällskap. Eftersom Mellanbus var lite halv hängig och Skrutt var trött så blev inte klockan allt för mycket innan vi begav oss hemåt. Barnen piggnade till på vägen hem och vi kikade på Paddor och små grodor på vägen. Till barnens stora förtjusning och min förskräckelse...

Så igår var det äntligen dags. Dags för det barnen längtat efter - Jeep kalas. Offroad körning, grillning och trevligt sällskap väntade hela dagen lång. Redan i ottan gav vi oss iväg med förväntansfulla barn och pirr i magen.

 

Både mellanbus och Skrutt älskar att åka offroad och inte var det sämre när det visade sig att vi skulle köra i ett jätte stort hästhäng med en flock ston och föl. Inte heller klagade barnen på att vi hade vår bas vid en liten sjö, ett gammalt kalkbrott där de tillsammans med de andra barnen snabbt började fiska kräftor.

En hel massa körning hann vi med också. Skam den som ger sig och med sju ungar som hejjar på när det vankas surhål kan ingen Pappa eller man över huvudtaget se sig besegrad, inget surhål är för svårt att ta sig igenom, inget dike för brett för att köra igenom och ingen backe är för brant för att ta sig upp eller ner för.

Det var därför alla körde fast, vissa mer än andra och vissa oftare än andra, men skit vad kul det är! Leran sprutar, ungarna kiknar av skratt och killarna lyser av lycka när de tar sig igenom ett surhål, för att inte tala om när de fastnar, då lyser ögonen än mer och så fort bilen är fixad så är dom på't igen, eller vad säger ni P, P, I, T och K???

 

Så var det de där med hästspekulanten också ja. Det är faktiskt för konstigt så jag måste nog klura lite på den innan jag skriver om det. Tills dess kan du kika på mina bilder för du har väl inte missat att jag har en bildblogg också - där jag publicerar mina egenhändigt tagna foton?

Kika gärna in och lämna en kommentar eller två...

I'ts a wonderful day...

En sån där underbar höst dag. Solen skiner och lyser så vackert i de röd orange löven. Så vackert. Så mysigt, så underbart!

Vad är väl mysigare än en ridtur i höstsolen medan den ännu värmer lite? Ingenting! Jag tog med mig A och Skrutt ut till stallet i morse och vi red en lång runda runt kyrkan, så mysigt så. Trevligt med lite sällskap och det passade bra med A eftersom hon saknat hästarna då hon varit gravid och blivit utan egen häst. Hon fick låna Sarona av snälla J.

 

Skrutt red Zita så klart och jisses vad hon har blivit duktig!!  Jag var lite nervös först eftersom Nellie & Zita inte står tillsammans hur det skulle funka men hon har koll min lilla prinsessa! Hon är så bestämd och så envis så Zita har inte en chans. Men så är ju Skrutt som de flesta barn, efter ett tag tappar hon koncentrationen och börjar åka häst vilket Zita inte är sen att utnyttja som det russ hon är vet hon att små barn som inte rider utan åker häst kan man göra vad man vill med. Så Skrutt va arg och Zita snappade åt sig varje grässtrå och löv hon kunde. En ganska rolig syn, ungefär som när den tecknade hästen Mulle hittar på hyss med sin ryttarinna i Min Häst tidningarna. Enda skillnaden är väl att Skrutt inte hänger i luften medan hon klamrar sig fast i tyglarna och att Zita inte hittar på hyss så länge Skrutt rider och inte åker häst.

  

BILDKÄLLA

Men som sagt var över lag gick det super. Zita kastade sig åt sidan en gång då hon blev skrämd av en fontän men Skrutt satt som klistrad i sadeln och lugnade henne fort, det är bra. Det är super! Hellre att hon fixar det till tusen än att Zita inte får fatt i ett endaste löv på hela rundan.

Zita är en klippa - hon är verkligen som en vän till Skrutt och de är nog ganska lika fast man inte vill se det. Kan vara fruktansvärt envisa, griniga och tjuriga, ja Skrutt är nog strået tjurigare det kan jag erkänna. De gör allt för varandra och inte tramsar Zita en enda gång när Skrutt ryktar eller leder henne, nä men hon tvingar Skrutt att rida ordentligt. Skrutt gör allt för Zita, hon pratar med henne, gosar med henne och skulle helst av allt fläta man och svans hela dagarna i ända bara för att det är så mysigt och så länge det är så tycker jag det är ganska bra att Zita visar att hon gör vad hon vill om inte Skrutt visar vad hon ska göra. Det är ju så Skrutt utvecklas och lär sig.

MIN VÄN ZITA - FÖR ALLTID

Jisses vilket tråkigt inlägg - precis ett sånt som jag hatar att läsa i andras bloggar men what the f*ck ni får hålla tillgod så kommer jag tebax snart med ett roligare eller mer intressant inlägg, kanske...

*stolt Mamma*

Jag är världens stoltaste Mamma - jag har världens underbaraste, sötaste och duktigaste dotter.

Idag red hon på volt och jobbade Zita - se bara hur bra det gick - min duktiga tjej!

Gissa om hon var stolt sen, hon verkligen kände skillnaden när Zita jobbade rätt och när hon inte jobbade, för tro inte att det var en dans på rosor, Zita skulle backa, hon skulle gå i sidled, hon gjorde allt för att komma undan arbetet men trots sin ringa längd så lyckades Skrutt hålla om henne ordentligt och envis som en åsna vann hon fight på fight - min duktiga lilla tjej!

De kommer nog bli ett riktigt bra team en vacker dag, eller vad tror ni? Bara Zita kommer i kondition och Skrutt växer till sig lite för attans vad bra det går nu när det går bra och Skrutt har siktet inställt - hon ska bli bäst!

Jisses vad jag är stolt - hon är så perfekt, så underbar, så söt så jag knappt tror det är sant.

Mamma älskar dig, Skrutt!

Yesterday...

...var en alldelles underbar dag.

Skrutt och jag tog mopeden ut till stallet. Hon åt mellanmål medan jag fixade och donade med Minelli. Minelli, Minelli, vackra Minelli. Ryckte man och klippte svans sen fick Skrutt rida en kort sväng på henne medan jag gick brevid. Hon är så stolt när hon sitter där uppe, det lyser så ur ögonen på henne.

När Nellie var ute hos Asta igen så tog vi in de andra två vilddjuren, Zita och Sarona. Skrutt har blivit så duktig! Jag är så stolt! Hon hämtar Zita själv i hagen, leder henne in i stallet, sätter fast henne i stallgången och gör iordning henne helt själv. Jag dubbelcheckar så klart att allt är som det ska och finns hela tiden i närheten men attans vad hon blivit duktig. Under sommaren har hon vuxit till sig massor i sättet, hon är lugn men bestämd i stallet och hon har lärt känna Zita riktigt bra, visst har de några fighter ibland, men hon vinner de alltid i slutänden och då ska vi komma ihåg att Zita är ett russ och Skrutt är egentligen tio centimeter för liten för henne...

Min duktiga tjej!

En lång tur gav vi oss ut på, runt hela mossen. Själva, Skrutt och jag. Zita och Sarona. Jag lånar Sarona när Skrutt och jag rider eftersom Nellie inte står i samma hage som de känns det inte helt okej att rida henne med Skrutt, jag vill vara säker på att hästarna går bra ihop, i alla lägen så här i början. Hur som helst så är det så underbart att kunna ge sig ut i skogen tillsammans med Skrutt på varsin häst utan att jag behöver vara orolig att hon inte fixar det. Nu rider vi brevid varandra pratar och skrattar, njuter av vår tid tillsammans och bara är. Kommer Skrutt efter så travar hon snabbt ikapp, min duktiga tjej!

Tänk vad hon har blivit stor, och duktig! Jag är så stolt!

Mamma älskar dig hjärtat!

Skräckens Lördag!

Lördagen började bra, vaknade tidigt som vanligt. Vi låg kvar en stund innan vi gick upp och åt frukost. D och E kom förbi och drack lite kaffe på morgonkvisten innan vi begav oss ut till stallet.

E skulle rida med mig och D ut i skogen för första gången själv på lilla Jannie. Vackert väder som det var ställde vi upp i hagen och gjorde i ordning hästarna, vi ryktade med och sadlade dem ute i solen innan vi satt upp och gav oss ut på det öppna fältet. Tog en lång skrittrunda så att E fick känna sig trygg första gången, red så duktigt så mellan mig och D hela rundan. Minelli var lite tramsig på slutet, skuttade och hade sig, lite för mycket sommarkänslor. Hade hon fått bestämma så hade vi nog galopperat över de öppna fälten och helt nöjd över att hon inte fick bestämma det så skuttade hon runt och for lite både framåt, bakåt, till höger och vänster men E var duktig och hade hela tiden koll på Jannie som var lugn som en filbunke. Väl tillbaka i stallet kände jag att Minelli behövde ridas mer så jag fortsatte på stallplan och jobbade igenom henne ordentligt medan D och E band upp Chibon och Jannie i hagen och sadlade av dem. Minelli gick som en klocka, så roligt!

Kände att jag började bli klar ungefär samtidigt som D och E började bli färdiga med sina hästar, frågade om D ville rida en sväng vilket hon ville så jag hoppar av och hon gör sig klar för att hoppa upp, leder Minelli mot Diana, ställer mig intill Chibon så jag har koll på honom när hon rider.

En sekund tittar jag bort, en enda sekund! Allt går så fort. Det bara blixtrar till och jag ser hur han kastar sig bakåt, får med sig stolpen han står fast i och galopperar in mot hagen med stolpen hängandes i grimskaftet och eltråden efter sig, han sliter loss mer och mer eltråd, får mer och mer panik, skräcken i hans ögon var obeskrivbar. Försöker lugna honom med rösten, kommer inte nära nog att få fatt i honom då han i full panik springer fram och tillbaka, bockar, sparkar och reser sig fortfarande med stolpen i grimskaftet men nu också intrasslad i metervis av eltråd, den går över halsen på hon, runt om och bak mellan båda bakbenen och ju mer han sparkar, bockar och springer ju mer trasslar han in sig, ju mer stramas tråden åt runt honom och desto mer panik får han.

D kommer springande och Minelli är plötsligt bakom mig, D säger att hon gav mig henne men jag vet inte, har inget minne av det mer än att bakom mig står hon i alla fall, lös med sadel och träns. Rätt som det är vänder Chibon om och springer mot oss, mellan min, Minelli och Diana. Jag och Minelli blir instängda mellan en panikslagen häst och eltråd, allt går så fort och jag känner bara hur marken rycks undan mina fötter när Chibon i full fart fäller omkull mig med eltråden, hinner tänka att nu dör jag fan innan jag ser att Minelli inte fastnat i tråden utan galopperar bort åt andra hållet. Slits med en bit sen lossnar jag på något mirakulöst sätt, ser att E är helt hysterisk och Jannie fortfarande står fast i sin stolpe, springer upp och slänger telefonen till E samtidigt som jag drar in Jannie i hennes box, får med mig en sax i farten ner mot Chibon för någonstans inser jag att han måste loss, stolpen måste bort innan han lugnar sig.

Minelli galopperar förbi mig ut på åkern där hon stannar och börjar äta. Chibon har fortfarande panik, sparkar, hoppar, springer och stegrar sig, på något underligt sätt får D fatt i honom och han står still. Vi inser båda att tråden måste bort och det nu. Jag börjar med stolpen men varje gång jag börjar klippa så sträcks tråden och han får återigen panik, D åker med i grimskaftet på fötterna och ömsom går omkull ömsom bockar. Jag vet att jag tänkte att "Fan, det här går åt helvete, han klarar sig aldrig!"

Ungefär samtidigt kom Älsklingen som E ringt, hon hade varit så hysterisk att hon inte kunnat berätta vad som hänt men han förstod att något hänt och var redan på väg när hon lyckas få ur sig ett "kom!" Han går ut på åkern och hämtar Minelli som står helt oberörd och kikar på skräck scenariot jag, D och Chibon är mitt uppe i. Han leder henne närmare och ju närmare hon kommer ju lugnare blir Chibon.

Får honom att stå still så länge att jag får bort stolpen och trådarna runt hans hals. Sen är det bakbenen kvar som sitter ihop med 20-talet varv eltråd som mynnar ut i en två nävar stor knuta och ett band av tåtar. Varje gång jag klipper för nära börjar Chibon sparka och kasta sig runt, varje gång snärtar eltrådståtarna mig på armarna. Tack Gode Gud träffar inte han mig en enda gång. Vi lyckas få bort trådarna mellan benen och kring det ena benet med den gamla papperssaxen jag fick med mig från stallet, när det är gjort och vi har den stora härvan kvar kring höger bakben litar inte Chibon på mig längre, så fort jag närmar mig hans ben hoppar han undan. Vi beslutar oss för att leda upp honom och Minelli närmare stallet.

Utanför stallet lugnat sig Chibon och älskling kan lämna över Minelli till mig och hämta en avbitartång i garaget. Vi bestämmer att jag ska fortsätta klippa och han ska hålla i Minelli. D håller Chibon, något annat är det aldrig tal om, den hästen litar inte så mycket på någon som på henne, hade vi bytt hade risken varit att panik utbrutit igen och det ville vi för allt i världen undvika. Något hände där, Chibon la huvudet mot Diana och halvslumrade, han stod blixt stilla så jag fick knipsa av alla trådarna på en gång.

Han var loss! Han kunde stå! Han levde! Jag levde! Jag har aldrig någonsin varit rädd när jag under de 25 år som jag har hållit på med hästar, jag har aldrig känt att jag ingen kontroll har, inte förrän i Lördags. Jag trodde verkligen att nu dör jag. Jag trodde verkligen att nu har Chibon brutit vartenda ben i kroppen.

Änglavakt har fått en helt ny innebörd för mig, jag har tiotalet blåmärken och brännmärken efter eltråden, jag har en spricka i ett revben och är öm i hela kroppen men jag lever. Jag kunde lika gärna ha dött, jag kunde ha fortsatt släpas med, jag kunde istället för att landa mellan tre stora stenar ha landat rakt på en, Minelli kunde ha fastnat i tråden hon med då hade jag setat fast i eltråd mellan två panikslagna hästar. Så mycket gick bra som egentligen kunde ha gått väldigt illa.

Och Chibon? Han klarade sig med ett par svullnader, där tråden setat runt hans hals och ett par små, ytliga sår. Minelli fick ett litet skrapsår på ett av sina bakben, det var allt.

Man kan väl säga att vi åkte aldrig till Göteborg efter min ridtur. Inte förrän när chocken la sig sent på kvällen så kände jag hur ont jag hade och det var då det kom över mig, fan vilken tur jag hade, bara tur inget annat än tur!

Husdjur ~ ett lugn, en mening...

Att öppna dörren och mötas av en glad liten valp som med stora mörka ögon tittar bedjande på en och viftar glatt med svansen eller känna en strykning kring ens ben när katten möter en i dörren måste vara livet. Att ha detta ulliga, gulliga nära, tätt inpå. Alltid ha någon som villkorslöst älskar en i ur och skur oavsett en dålig dag.

Ha någon som struntar i om du är osams med chefen, har slagit i stortån tjugofyra gånger och tappat bort ett viktigt papper på jobbet, någon som kommer och hoppar upp i ditt knä vad som än hänt under dagen, någon som får dig att le. Någon som får dig att må bra.

Det är underbart!

Underbar att tidigt en söndagsmorgon öppna stalldörren och mötas av värmen, lukten och det igenkännande gnägget och en frustning. Se ett vackert huvud kika över boxdörren för att välkomna en. Det gör mig varm inombords, även om det är kallt ute.

Det är lycka.

Har du tänkt på vilken ro och tillfredställelse ett husdjur kan ge en? Ett lugn, en mening, ro ända in i själen.

På många ålderdomshem har man börjat ha djur, katter och hundar just för att de skänker ett sånt lugn och får dem att le. Får dem att känna att det finns någon som älskar dem för de de är. Just den förmågan kan jag avundas våra husdjur att de har förmågan att älska helt utan tanke på att personen inte ser ut så som andra tycker att dem borde, utan vetskapen om att personen som klappar den är dement, blind eller döv.

Jag kan bara se till mig själv och i stallet är min fristad, mitt lugn. Det går inte att vara hur som helst i stallet, man måste ha ett lugn, en frid för att klara av det, har jag en dålig dag när jag åker ut till stallet så är de känslorna som bortblåsta i samma sekund om jag kliver innanför stalldörren.

Jag tror att djur är bra för människor, även de bråkigaste ungdomar lugnar ner sig när de måste ta ansvar för ett djur. Har en god vän som arbetat med just ungdomar på glid i samhället och djur. Inte många av dem var lika kaxiga inne hos Berguvarna som på stan med polarna.

Jag undrar varför man inte i större utsträckning har djur på förskolor också, jag vet att det beror så klart på allergirisken men om man har en förskola med djur och natur inriktning så kan man som förälder göra ett aktivt val att sätta sitt barn där och de med allergi barn kan göra ett aktivt val att inte sätta sina barn där. För tänk att hela dagarna få omges av djur, lära sig redan från grunden att ta hand om och värna om dem och vår natur.

Det behöver ju inte vara ett helt zoo men ett par katter, ett par ponnyn, några får kanske en gris, lite som en 4H gård fast i förskoleregi. Jag vet en sak som är säker i alla fall att hade det funnits så hade jag satt min dotter där.

Det vet jag med säkerhet.

Och jag tror mig veta att djur är bra för mänskligheten och vår inre frid.

Fler bloggar om husdjur: Petras Blogg, Yoanna

Hästar på rymmen!

Igår hade jag en trevlig stund i en hage med D. En rolig pratstund, ett träningspass och motionsrunda..

...helt ofrivilligt!

Igår slet sig hästarna, rakt genom staketet gick de, inte så svårt det med tanke på all snö som kommit, ett stort kliv och de var ute. Shettisen hoppade, någon av de stora drog med sig tråden och ett par stolpar i farten, rätt ut på åkern intill. Där blev det stopp. Jag tror inte riktigt att de hade tänkt på hur mycket snö som kommit den senaste tiden, och tur var väl det för utan snön hade de säkerligen irrat runt på 80 vägen intill men nu hamnade de liksom på andra sidan staketet, längre kom de helt sonika inte för snön var upp till bogen på de två stora tokarna. Det var alltså ungefär 1,40 meter snö utanför staketet. Helt sjukt, men tur i oturen.

D tog in hästarna och sysselsatte dem med hö medan vi tog ett gäng isolatorer, en sax, en hammare och lite tråd och traskade ut för att laga hagen. Det gick så där. Försök att stängsla om när man inte ens ser tråden för all snö. Det är en omöjlighet. Underbart!

Vi gjorde helt sonika hagen mindre i väntan på våren, så traskade vi ett varv runt den nya hagen och spände tråden, eller traskade och traskade. Vi pulsade fram, eller nä, det gjorde vi ta mig fan inte heller, vi fick snudd på simma fram för på sina ställen var snön upp till skrevet på oss. Och jag som hade tagit på min älsklings höga vinterkängor, så mycket hade jag för det. Hade nog fungerat bättre med lårhöga lackstövlar än de vinterkängorna.

Men nu är hästarna i säkerhet, en hage har de och förhoppningsvis bestämmer de sig inte för fler utflykter utanför staketet...