Jisses Amalia, jag tror jag börjar bli människa...

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om helgen som gått men det hinner jag inte.

Man kan väl säga att det har varit en helg med full fart från början till slut och knappt tid att andas där emellan. Släktingar har besökts, leklandet har vi hälsat på och så var det kalas med 40-års fest hos P & R.

Jag tror att jag kanske börjar bli människa efter helgen, men det är bara vad jag tror så jag får återkomma senare med mer och fler detaljer, en bild eller två för nu måste jag sätta näsan i kurs litteraturen en sväng så det blir nått gjort här.

Om 6-åringen

Hittade en så klockren text som så väl beskriver hur en 6-åring är - författare är okänd.

"Bosse är sex, ska man vara ärlig.

är han just nu ganska besvärlig.

Och Mamma hon undrar, vad är det som hänt?

Han är ju så besynnerligt inkonsekvent.

Han var ju så ordentlig förra året.

Vek ihop sina kläder och kammade håret.

Nu är han fullkomligt glömsk och slarvig,

längtar till skolan för "leken är larvig".

Ena dagen är han glad och yster,

andra tvär och dyster.

Ena dagen länsar han faten,

för att dagen där på bara peta i maten.

Och plötsligt är alla kläder för korta.

Han har blivit så lång. Babyhullet är borta.

Men ibland, mellan honom och mig helt privat,

blir han åter en liten kelig krabat.

Han är sällskaplig, pratsjuk och leker med ord,

han frågar om allt mellan himmel och jord.

Han trivs med att måla, rita och snida,

och dansa, hoppa, cykla och skrida.

Att få leva ut överskottsenergi

är sexåringens terapi.

Mellan småbarn och skolbarn är sex år en sänka

en sorts lillpubertet kan man nästan tänka."

Behöver inte säga att denna text passar på pricken in på min 6-åring va? Det är som om den är skriven om henne...

Att vara Bonusförälder - att ha bonusbarn

Mina föräldrar är skilda. De skilde sig för länge sen, när jag var ett litet barn. Eller ganska stort, tror jag var 12 år när de skilde sig, minns inte helt säkert men jag tror det.

Jag minns den där eftermiddagen när jag fick klart för mig att de skulle lämna varandra - det kändes som om de skulle lämna mig och min syster. Hon blev ledsen, arg och ilsken - jag höll det inom mig, sa inget, låtsades som ingenting.

BILDKÄLLA

Sen minns jag den där kvällen när Pappa hämtade sina sista saker, jag låtsades att jag sov för jag orkade inte, ville inte vara med när han åkte. Jag minns att jag hörde min lillasyster i hallen utanför som bad att få följa med men Mamma och Pappa sa nej. Jag minns hennes gråt, jag grät jag med, tyst för mig själv. 

De minnena har etsat sig fast på min näthinna, jag kan fortfarande berätta vilken adress vi bodde på, hur det var möblerat i hela lägenheten. Jag minns det som om det vore igår.

Åren har gått och jag är ganska glad över att mina föräldrar valde att gå skilda vägar - visst skulle det ha varit skönt att ha dem på "ett ställe" men de där korten från deras tid ihop, de känns för avlägsna och utan att de hade gått isär hade jag inte haft min Mammas nya man i mitt liv, han som har fungerat som en "extra Pappa" Jag har aldrig kalalt honom Pappa och kommer inte göra det men han är en dock som en Pappa och jag tycker om honom.

Utan att mina föräldrar hade gått skilda vägar hade jag inte haft de 5 syskon jag har förutom min lillasyster. Det hade bara varit vi två. Vi två mot världen, det är vi i och för sig ändå men vi har fler syskon som vi älskar, syskon vi inte skulle ha haft om våra föräldrar fortfarande vore gifta.

Jag minns första gången jag träffade K, min Mammas nya man. Jag kom från stallet, gick ut i köket där han satt, jag ägnade honom inte ens en blick. Han sa hej. Jag svarade inte. Mamma blev lite sur och tyckte att hälsa kunde jag minsann ändå göra då lyfte jag blicken och tittade rakt i hans ögon och sa "Tro fan inte att jag någonsin kommer kalla dig Pappa!" och gick in på mitt rum. Det var nog första gången jag på något vis visade min frustration över mina föräldrars skilsmässa.

Så höll jag på, sa han A sa jag B, sa si sa jag så, länge höll jag på så, jag vägrade acceptera honom. Min lillasyster accepterade honom fort, hon tyckte bra om honom och jag hatade henne för att hon tyckte bra om honom. Hatade.

Så var vi till Gröna Lund - vi gick i spökhuset och jag som är både rädd för mörker, spöken och konstiga ljud var livrädd, så rädd att jag glömde att vara arg på K. Ett spöke kom upp bakom oss varpå jag rycker tag i hans tröjärm och klamrar mig fast samtidigt som min syster skriker "Ge fan i att skrämma min syster fattar du det?!" till spöket som förvånad vände.

Den dagen släppte det sen har det bara gått uppåt. Han har klättrat på stegen - ökat i kurs hos mig och idag tycker jag uppriktigt om honom, det har jag gjort länge! Han har aldrig åsidosatt oss, han har aldrig gjort skillnad på mig, min syster och våra halvsyskon.

Idag förstå jag hur K hade det.

Han hade ett helvete. Att han stod ut tycker jag är beundransvärt!

Jag har två bonussöner som jag skulle gå genom eld för. Vi har blivit en ganska tight familj här hemma, jag och Skrutt, älskling och hans två prinsar, vi lyssnar på varandra, inga hårda ord och vi respekterar varandra. Barnen kallar sig själva för syskon utan att de har några blodsband. Att komma hit har varit en lång kamp - en kamp att bli accepterade för de vi är, att hittat sina platser i vår nya familj. Att hittat en balans där alla är tillfreds och mår bra.

Jag och älskling ser olika på vissa saker, där har vi fått kompromissa, vissa saker har jag stått på mig i och andra har jag fått ge vika för, att hitta den balansen utan någon ska bli överkörd har inte varit det lättaste. Allra minst då det finns två föräldrar till som inte hör till vår familj men som en dock vill vara med och säga sitt, tycka och tänka vad som är bäst.

Vi har kommit så långt och har en så stabil grund att vi kan säga att här hemma gäller våra regler, det är regler vi har för att det ska fungera för oss som familj, har ni andra regler hemma hos er är det helt okej så länge barnen mår bra.

Jag har fått höra både det ena och det andra från båda barnen och deras Mamma, men jag förstår det till viss del. Jag har själv varit där barnen är, jag har själv kännt skulden gentemot sin Mamma (Pappa i mitt fall) av att tycka om någon annan än henne, jag har själv brottats med känslorna, i det tysta. Mått dåligt, varit irriterad , arg och besviken och funderat på om det var mitt fel eller min systers. Varför?

Jag har själv insett att det är definitivt, Mamma och Pappa kommer aldrig mer att bli ett, att inse det smärtar. Det gör ont! Nått så in i helvete. Den känslan slog mig i ansiktet en gång för drygt ett år sedan, jag Skrutt, älskling och mellanbus gick från ICA när han säger "När du och Mamma flyttar ihop igen..." varpå älskling förklarade att så kommer det inte bli, hur gärna mellanbus än vill det så är det inte hans Mamma han älskar längre, smärtan i hans ögon slog mig tillbaka till den dagen då jag insåg att det blir aldrig Mamma och Pappa igen. För alltid bara Mamma. För alltid bara Pappa. Aldrig mer Mamma och Pappa.

Jag förstår bonusprinsarnas känslor, deras utlopp för dem även om de inte alla gånger varit ett okej agerande. Med tiden har de lärt sig att få utlopp för känslorna på andra sätt än genom slag och hårda ord. Det är okej att gråta, även om man är kille. Det är okej.

BILDKÄLLA

Jag har också varit den som är själv efter ett liv som två. Där tryggheten av att vara två, två om att sitta i soffan om kvällen, två om att lägga sig i sängen, två om att fatta alla beslut. Tryggheten att ha någon att komma hem till, någon som väntar på en. Jag förstår att det är jobbigt, att man griper efter varje litet halmstrå för att få känna tryggheten, närheten och gemenskapen.

Jag har själv varit den "idiotiska biomamman", den som hatade mitt ex nya, jag har varit henne, jag hoppas att jag aldrig blir det igen. Jag önskar nu att Skrutts framtida bonusmamma tar henne till sig, engagerar sig och gör vad hon vill och kan för mitt barn. Att hon respekterar mig som den Mamma jag är till henne men inte är rädd för att rycka ut när jag sviktar i min roll som Mamma, jag hoppas att hon kan vara ytterligare en vuxen förebild för min dotter att se upp till och lita på så som jag ser upp till och litar på K.

Det är underbart med bonusbarn - när ljuset sipprar igenom, när han ropar ner en efter att älskling sagt godnatt och ska ge en "kompiskram" eller när han ber mig möta honom efter skolan, då känns det som en bekräftelse på att det jag gjort och gör är rätt - de mår bra och vill vara med mig då är alla tvivel som bortblåsta - det är värt att kämpa vidare, även om det är i motvind.

Ekorrhjul...

Så var hjulet i rullning igen, sommar har blivit till höst och lovet är över, barnen är tillbaka i sina klassrum med sina lärare och kamrater. Vuxna är tillbaka på sina arbeten och tiden är knapp, den räcker inte alls så långt man vill eller behöver.

BILDKÄLLA

Kvällarna blir mörkare och kännbart kortare, snart lyser snön vit utanför vår dörr och det är jul innan vi vet ordet av. Visst är det så? Höstar går alltid så fort, eller är jag ensam om att tycka det?

Jag älskar hösten, alla klara färger, regnet som smattrar mot rutan när man ska sova och vinden som viner kring husknuten. Att tända ljus, kura ner mig i soffan med en kopp The och en bra bok, att sitta hela familjen och titta på en bra film i höstmörkret utan att få dåligt samvete för att solen skiner ute.

Det är underbart!

Något som Skrutt tyckte var underbart idag var att för första gången klä på sig, ta på skolväskan och traska den korta biten uppför backen mot sin allra första skoldag. Sin första dag i skolan på en 13 års kamp mot schemaändringar, läxor och lov.

Det var med pirr i magen hon åt den där smörgåsen till frukost, det var efter långt funderande som hon kom fram till vilka kläder hon skulle ha och med stolt hand som hon drog väskan över ena axeln och med lätta steg traskade mot skolan med mig tätt intill för lite läskigt var det allt.

BILDKÄLLA

Att själv få gå ut på rast, att själv få gå till och från matsalen, så främmande, så nytt, så läskigt men framförallt spännande. Min lilla Skrutt har blivit stora tjejen!

Stora duktiga tjejen.

Min lilla prinsessa, min stora duktiga underbara tjej!

Yesterday...

...var en alldelles underbar dag.

Skrutt och jag tog mopeden ut till stallet. Hon åt mellanmål medan jag fixade och donade med Minelli. Minelli, Minelli, vackra Minelli. Ryckte man och klippte svans sen fick Skrutt rida en kort sväng på henne medan jag gick brevid. Hon är så stolt när hon sitter där uppe, det lyser så ur ögonen på henne.

När Nellie var ute hos Asta igen så tog vi in de andra två vilddjuren, Zita och Sarona. Skrutt har blivit så duktig! Jag är så stolt! Hon hämtar Zita själv i hagen, leder henne in i stallet, sätter fast henne i stallgången och gör iordning henne helt själv. Jag dubbelcheckar så klart att allt är som det ska och finns hela tiden i närheten men attans vad hon blivit duktig. Under sommaren har hon vuxit till sig massor i sättet, hon är lugn men bestämd i stallet och hon har lärt känna Zita riktigt bra, visst har de några fighter ibland, men hon vinner de alltid i slutänden och då ska vi komma ihåg att Zita är ett russ och Skrutt är egentligen tio centimeter för liten för henne...

Min duktiga tjej!

En lång tur gav vi oss ut på, runt hela mossen. Själva, Skrutt och jag. Zita och Sarona. Jag lånar Sarona när Skrutt och jag rider eftersom Nellie inte står i samma hage som de känns det inte helt okej att rida henne med Skrutt, jag vill vara säker på att hästarna går bra ihop, i alla lägen så här i början. Hur som helst så är det så underbart att kunna ge sig ut i skogen tillsammans med Skrutt på varsin häst utan att jag behöver vara orolig att hon inte fixar det. Nu rider vi brevid varandra pratar och skrattar, njuter av vår tid tillsammans och bara är. Kommer Skrutt efter så travar hon snabbt ikapp, min duktiga tjej!

Tänk vad hon har blivit stor, och duktig! Jag är så stolt!

Mamma älskar dig hjärtat!

Så går en dag...

...och kommer aldrig åter.

Men det är ju precis så det ska vara, eller hur?! Ingen dag är den andra lik och en annan dag är den tredje identisk. Underbart.

Här rullar det på, eller segar sig just nu för sekunden faktiskt. Skrutt är hos en kompis och leker, eller fick precis ett samtal och de är på väg att åka och bada så hon kommer åter fram emot kvällen men det är väl precis så som det ska vara.

Min tandlösa lilla Skrutt - japp för nu är första lösa tanden tappad och fröken tycker att hennes Pappa ska börja dejta Tandfen - tja, varför inte? Henne skulle jag nog komma överense med.

En trevlig sommar är snart till ända - känner ni det också - att hösten är på intågande?

Soliga dagar men svala vindar? Tryckande hetta och grå moln?

Längtar efter hösten. Hösten är den bästa årstiden om ni frågar mig - jag älskar hösten! Färgerna, svalkan och åskan som drar förbi, det är mysigt , vackert och underbart.

Vet ni vad som är lite läskigt dock med den här hösten?

Det är att om två veckor går min lilla Skrutt i skolan. Då är hon ingen liten Skrutt längre utan en stor skrutt. Jisses Amalia vart har tiden tagit vägen??

Long time ago...

...var jag ganska duktig på att uppdatera min blogg. Nu är jag inte lika bra på det. Men se ni jag tänker inte skylla ifrån mig - tänker inte klaga på mig själv - nä för jag har helt enkelt inte haft någon lust alls till att blogga.

Nu har jag lite lust. Så nu komemr ett litet inlägg.

Här rullar dagarn på - känns som om sommaren går mot höst fast det egentligen borde vara sensommar nu. Igår när jag vaknade och tittade på termometern visade den inte ens 7 grader. Undrans tro om det är dags att plocka fram mössor och vantar snart? Lite väntar jag nog - men poolen den har vi tömt, känns meningslöst att hålla på med klor och rengöring, filtrering och allt vad det är när vi inte badar i den mer än max någon gång varannan vecka.

Ikväll blir det lite fest, ja Torsdag till trots - det är ju semester - och goda grannar kommer över hit och vi tar oss ett glas vin eller två - eller flera. Skönt att bara sitta och dricka lite och prata, om ditt och datt, om allt och inget helt avslappnat det är sommar för mig. Att umgås helt ovillkorslöst. Det är mysigt det. Det är få man kan göra det med dock, endel går bara inte att bara vara med, är inte det rätt konstigt egentligen?

Nä, om jag skulle ta och blanda till dippen och lite Fanta & Rosé innan gästerna kommer, kommer med ett längre inlägg en annan dag, kanske.

Living the American Dream

Eller ja, kanske den svenska då, men i alla fall jag börjar få panik.

Helt sjukt, om det handlar om att jag börjar närma mig 30 eller om det är något annat det vet jag inte, jag vet inte ens om jag vill veta...

Allt är kaos. Det är skitjobbigt, jag våndas med tanken eller nä, inte tanken utan tankarna.

Jag har för alla er som känner mig idag alltid sagt att ett barn räcker bra, jagvill bara ha ett barn och det är den underbara dotter jag redan har. Hon räcker bra, hon är mitt allt. Jag har använt argument som att jag unnar henne min fulla uppmärksamhet, livet igenom. De argumenten håller inte längre, inte ens för mig själv i mitt innersta.

Jag vill ha fler barn! Jag vill vara gravid igen, jag vill, jag vill, jag vill!!!

Jag vill inte att min lilla prinsessa ska vara själv om att ta hand om mig på ålders höst, jag vill inte att hon ensam ska ha ansvaret att känna sig "tvingad" att ta hem mig från hemmet varje jul och själv ta hand om mig. Jag vill inte att hon ensam en dag ska stå och behöva ta hand om min begravning, mina saker och mitt hem. Det vill jag inte. Jag vill att hon ska ha ett syskon.

Älskling är nöjd med de två barn han har, han vill inte ha fler det varken kan, vill eller tänker jag tvinga honom att ändra på. Som han säger det "Vi har ju tre barn...." Jo, det har vi förvisso men det gör inte att jag får vara gravid igen, att jag får ge skrutt (och de andra två) ett syskon till. Det gör inte Skrutt mindre ensam då jag blir gammal.

Ena dagen är jag tillfreds med tanken på att hon är och kommer förbli mitt enda barn, jag är tillfreds med tanken på att älskling inte vill ha fler barn och respekterar det. Andra dagar är det kaos, jag vill bara skrika ut att jag vil, jag vill, jag vill!!! Dessa dagar känner jag mig frustrerad, arg, irriterad och ledsen, idag är en sån dag. Jag respekterar hans önskan, hans vilja men vad fan hände med att respektera min önskan, min vilja??

Jag köper inte resonemanget att jag har alltid sagt att si och så många barn, sen är det stopp jag gör det inte av den enkla anledningen att dfet var precis så jag sa, precis mitt argument inann jag träffade den rätte...

...ibland så är allt bara kaos i mitt huvud och idag är en sån dag.

Inte kommer jag bli gift heller, inte för att jag egentligen vill men för att älskling har redan varit gift en gång - därför har han bestämt sig för att inte gifta sig igen. Tack för den du! Eller egentligen vill jag inte gifta mig så det kvittar faktiskt men just argumentet känns så fel, så fel så fel. "Jag har skiljt mig så jag tänker inte gifta mig igen, That´s it!" Jag köper det inte för älskar man någon på det viset så tänker man kanske om, kanske, kanske, eller inte...

...förlovad lär jag ju inte heller bli. Det kvittar väl egentligen eftersom jag inte vill gifta mig men tanken tycker jag om. Att man hör ihop, att man visar sin kärlek, utan att skrika ut den. Ja, förlova mig vill jag men jag tänker inte ens säga det för han har ju varit förlovad så svaret blir väl att det tänker jag inte göra om...

Just nu är det kaos och det suger! Det gör mig galen, irriterad, arg, förbannad men framförallt ledsen. Ja, ledsen, ledsen över att inte mina tankar, min vilja och min önskan tas på allvar.

Var bara tvungen att skriva av mig, detta har gnagt och gnagt mig i flera dagar och nätter och jag kände att jag var tvungen att få ner det. Sen om det var smart eller ej, det får jag nog svara på en annan dag. Nu ska jag gå ut och glädja mig åt det barn jag har och inte sörja de jag aldrig kommer att få...

Det va sjutton...

...va länge sen det va jag bloggade.

Vart tar tiden vägen? Varför hinner man inte allt man vill och borde, eller önskade?

Här går dagarna sin gilla gång, Skrutt har varit en vecka i Grekland med Farmor, Farfar och sin Pappa, hon hade et bra men jag saknade henne så det gjorde ont vill jag lova. Min lilla Skrutt, min lilla Pepparkaka...

...annars går dagarna i mång och mycket ut på att fixa, dona och greja här och där, hit och dit och framför allt njuta av den underbara solen för man vet aldrig hur länge det varar.

Ta hand om er där ute, ta till vara på det ni har och se till de ni har istället för att önska er något annat elelr någon annan....

Sommarlov

Igår var det högtidlig skolavslutning i Kyrkan här. Jag kan villigt erkänna att kyrkor är inte riktigt min grej, det kan vara fint och det kan vara vackert, men jag tror inte på Gud. Jag vet inte vad jag tror på, jag är inte ateist för då skulle jag inte tro alls men agnostiker?Ja, det är nog mer rätt ord för mig för jag vet inte, men jag vet att jag kan inte förneka något jag inte vet något om lika lite som jag kan tro på det. Kyrkan för mig handlar så mycket om Gud och religion så jag tror att det är därför jag inte är mycket för kyrkan efter som jag inte tror, eller vet vad jag tror.

Det var hur som helst med tyngda ben jag gick in i kyrkan, skulle vi sitta och be? Sjunga psalmer? Vad gör man i kyrkan på skolavslutningen? Ja, jag hör nämligen till skaran barn som inte mer än vid studenten haft avslutning i kyrkan.

Jag kan säga att mina förutfattade meningar infriades inte, det var vackert, det var mysigt, det var stämmningsfullt och högtidligt, utan Guds och Jesus närvarande, mer än vid Prästens tal som förövrigt var det bästa på hela avslutningen.

Barnen sjöng, klassvis olika sommarsånger, rektorn höll tal, precis lika tråkigt som de jag minns från mina barndomensdagarns avslutningar...

...när det sedan var dags för prästen att läsa ett al så gäspade jag av bara tanken, men den här prästen var inte som alla andra. hon var yngre och istället för ett långt, segdraget tal med Jesus och Gud så sjöng hon, hon sjöng:

" Nu är det sommar, nu är det sol, nu är det koskit i hagen å ni är klädda i slips och kjol och med förväntningar i magen

Ni ska inte tro de blir sommar ifall inte ni sätter fart och ser till att lovet blommar och det fixar ni ju såklart, för nu har ni pluggat i timmar och önskar att slappa en del och kanske i vattnet simma för det kan ju aldrig va fel!

Men glöm ej att ta solkräm på för solensstrålar bränner. Å hoppa aldrig med huvudet först ifall ni vattnet ej känner. Och ät nu glass i stora lass så att magen blir helt lurig men håll er friska, ej snuviga.

Nu är ni fri som en fågel, fri som en fågel och var rädd om er alla barn så att sommarlovet blir bra. Ja, ni är fri som en fågel, fri som en fågel och var snälla mot dem ni tycker om och försök att göra någon glad.

För vänner skall man krama och pussa ibland och sedan ska man plocka jordgubbar från ett land. Ta vara på den sommar som ligger framför er så önskar jag er lycka och .... Och hälsar er till mötes och vi alltid ....

Må solen värma ditt ansikte, må regnet falla .... över dina ängar tills vi möts igen, tills vi möts igen, må gud hålla dig i sin hand, må vägen komma dig tillmötes, må solen värma ditt ansikte...."

Ska se om jag kan lägga upp filmen jag filmade när hon sjöng, hon körde ett medly med Astridlindgren melodier i sången, hon dansade loss, publiken klappade i takt och stampade i golvet, det var klockrent, så som det bara inte är i en kyrka men bäst av allt, det var inget segdraget tal om Jesus och Gud, för det lilla att gud må hålla dem i handen det kan jag också hoppas på trots att jag inte är troende...

...så nu har vi tre glada barn här hemma med sommar spring i benen. Skrutt har slutat på förskolan, nästa anhallt är skolan, mellanbus ska börja 5:an och den store börjar 8:an, mycket att vila upp sig till och med all rätt efter ett tufft år i skolan!

Skräckens Lördag!

Lördagen började bra, vaknade tidigt som vanligt. Vi låg kvar en stund innan vi gick upp och åt frukost. D och E kom förbi och drack lite kaffe på morgonkvisten innan vi begav oss ut till stallet.

E skulle rida med mig och D ut i skogen för första gången själv på lilla Jannie. Vackert väder som det var ställde vi upp i hagen och gjorde i ordning hästarna, vi ryktade med och sadlade dem ute i solen innan vi satt upp och gav oss ut på det öppna fältet. Tog en lång skrittrunda så att E fick känna sig trygg första gången, red så duktigt så mellan mig och D hela rundan. Minelli var lite tramsig på slutet, skuttade och hade sig, lite för mycket sommarkänslor. Hade hon fått bestämma så hade vi nog galopperat över de öppna fälten och helt nöjd över att hon inte fick bestämma det så skuttade hon runt och for lite både framåt, bakåt, till höger och vänster men E var duktig och hade hela tiden koll på Jannie som var lugn som en filbunke. Väl tillbaka i stallet kände jag att Minelli behövde ridas mer så jag fortsatte på stallplan och jobbade igenom henne ordentligt medan D och E band upp Chibon och Jannie i hagen och sadlade av dem. Minelli gick som en klocka, så roligt!

Kände att jag började bli klar ungefär samtidigt som D och E började bli färdiga med sina hästar, frågade om D ville rida en sväng vilket hon ville så jag hoppar av och hon gör sig klar för att hoppa upp, leder Minelli mot Diana, ställer mig intill Chibon så jag har koll på honom när hon rider.

En sekund tittar jag bort, en enda sekund! Allt går så fort. Det bara blixtrar till och jag ser hur han kastar sig bakåt, får med sig stolpen han står fast i och galopperar in mot hagen med stolpen hängandes i grimskaftet och eltråden efter sig, han sliter loss mer och mer eltråd, får mer och mer panik, skräcken i hans ögon var obeskrivbar. Försöker lugna honom med rösten, kommer inte nära nog att få fatt i honom då han i full panik springer fram och tillbaka, bockar, sparkar och reser sig fortfarande med stolpen i grimskaftet men nu också intrasslad i metervis av eltråd, den går över halsen på hon, runt om och bak mellan båda bakbenen och ju mer han sparkar, bockar och springer ju mer trasslar han in sig, ju mer stramas tråden åt runt honom och desto mer panik får han.

D kommer springande och Minelli är plötsligt bakom mig, D säger att hon gav mig henne men jag vet inte, har inget minne av det mer än att bakom mig står hon i alla fall, lös med sadel och träns. Rätt som det är vänder Chibon om och springer mot oss, mellan min, Minelli och Diana. Jag och Minelli blir instängda mellan en panikslagen häst och eltråd, allt går så fort och jag känner bara hur marken rycks undan mina fötter när Chibon i full fart fäller omkull mig med eltråden, hinner tänka att nu dör jag fan innan jag ser att Minelli inte fastnat i tråden utan galopperar bort åt andra hållet. Slits med en bit sen lossnar jag på något mirakulöst sätt, ser att E är helt hysterisk och Jannie fortfarande står fast i sin stolpe, springer upp och slänger telefonen till E samtidigt som jag drar in Jannie i hennes box, får med mig en sax i farten ner mot Chibon för någonstans inser jag att han måste loss, stolpen måste bort innan han lugnar sig.

Minelli galopperar förbi mig ut på åkern där hon stannar och börjar äta. Chibon har fortfarande panik, sparkar, hoppar, springer och stegrar sig, på något underligt sätt får D fatt i honom och han står still. Vi inser båda att tråden måste bort och det nu. Jag börjar med stolpen men varje gång jag börjar klippa så sträcks tråden och han får återigen panik, D åker med i grimskaftet på fötterna och ömsom går omkull ömsom bockar. Jag vet att jag tänkte att "Fan, det här går åt helvete, han klarar sig aldrig!"

Ungefär samtidigt kom Älsklingen som E ringt, hon hade varit så hysterisk att hon inte kunnat berätta vad som hänt men han förstod att något hänt och var redan på väg när hon lyckas få ur sig ett "kom!" Han går ut på åkern och hämtar Minelli som står helt oberörd och kikar på skräck scenariot jag, D och Chibon är mitt uppe i. Han leder henne närmare och ju närmare hon kommer ju lugnare blir Chibon.

Får honom att stå still så länge att jag får bort stolpen och trådarna runt hans hals. Sen är det bakbenen kvar som sitter ihop med 20-talet varv eltråd som mynnar ut i en två nävar stor knuta och ett band av tåtar. Varje gång jag klipper för nära börjar Chibon sparka och kasta sig runt, varje gång snärtar eltrådståtarna mig på armarna. Tack Gode Gud träffar inte han mig en enda gång. Vi lyckas få bort trådarna mellan benen och kring det ena benet med den gamla papperssaxen jag fick med mig från stallet, när det är gjort och vi har den stora härvan kvar kring höger bakben litar inte Chibon på mig längre, så fort jag närmar mig hans ben hoppar han undan. Vi beslutar oss för att leda upp honom och Minelli närmare stallet.

Utanför stallet lugnat sig Chibon och älskling kan lämna över Minelli till mig och hämta en avbitartång i garaget. Vi bestämmer att jag ska fortsätta klippa och han ska hålla i Minelli. D håller Chibon, något annat är det aldrig tal om, den hästen litar inte så mycket på någon som på henne, hade vi bytt hade risken varit att panik utbrutit igen och det ville vi för allt i världen undvika. Något hände där, Chibon la huvudet mot Diana och halvslumrade, han stod blixt stilla så jag fick knipsa av alla trådarna på en gång.

Han var loss! Han kunde stå! Han levde! Jag levde! Jag har aldrig någonsin varit rädd när jag under de 25 år som jag har hållit på med hästar, jag har aldrig känt att jag ingen kontroll har, inte förrän i Lördags. Jag trodde verkligen att nu dör jag. Jag trodde verkligen att nu har Chibon brutit vartenda ben i kroppen.

Änglavakt har fått en helt ny innebörd för mig, jag har tiotalet blåmärken och brännmärken efter eltråden, jag har en spricka i ett revben och är öm i hela kroppen men jag lever. Jag kunde lika gärna ha dött, jag kunde ha fortsatt släpas med, jag kunde istället för att landa mellan tre stora stenar ha landat rakt på en, Minelli kunde ha fastnat i tråden hon med då hade jag setat fast i eltråd mellan två panikslagna hästar. Så mycket gick bra som egentligen kunde ha gått väldigt illa.

Och Chibon? Han klarade sig med ett par svullnader, där tråden setat runt hans hals och ett par små, ytliga sår. Minelli fick ett litet skrapsår på ett av sina bakben, det var allt.

Man kan väl säga att vi åkte aldrig till Göteborg efter min ridtur. Inte förrän när chocken la sig sent på kvällen så kände jag hur ont jag hade och det var då det kom över mig, fan vilken tur jag hade, bara tur inget annat än tur!

Förbannande Fredag

Vi hade en plan jag och älskling inför helgen som var. Vår första barnfria helg på mycket länge. Vi skulle ta det lugnt på fredagen, äta något gott och kanske se en film. Lördagen var tanken att jag skulle ta en kort ridtur på morgonen sen tänkte vi ta tåget till Göteborg, kika lite, gå ut och äta och bara vara för att sen på Söndagen få sova ut innan jag skulle åka upp och hämta hem Skrutt.

Det sket sig! Det sket sig verkligen! Något annat kan man verkligen inte säga.

Fredagen började bra, jag och Skrutt skrotade runt lite här hemma, åt lunch och fixade lite innan vi begav oss in till stan och tågstationen. Kom i så där lagom tid, nio vet när man hinner hämta ut biljetterna och köpa varsin tidning i lugn och ro utan jäkt och utan att hinna läsa ut tidningen innan tåget kom. Perfekt!

Plockade ihop våra saker och traskade ut på perrongen ett par minuter innan tåget ska komma. Ganska mycket folk var det som skulle med tåget men ändå inte jätte många. Klockan gick, tågvärden ropade ut om förseningar på andra tåg men inget om det vi skulle med men klockan gick och klockan gick. Så rätt som det är görs ett utrop, 11 minuter efter egentlig avgångstid att tåget är ca 34 minuter sent. Redan där och då inser jag att jag kommer få tillbringa 2 timmar dötid i Örebro då jag i Örebro, då alla tåg går som de ska, har ca 20 minuter på mig att lämna barn och byta tåg snabbt kan räkna ut att 34 minuter är mer än 20...

Så småningom kom tåget, resan upp gick bra, vi fikade, pratade och mös Skrutt och jag.

Så i Örebro inser jag att mitt tåg tillbaka är även det försenat p.g.a. vatten på spåret, jippi, såg genast hur min fredagskväll var räddad. Lämnar Skrutt till sin Pappa och går till nästa perrong, där det inte ens står på tavlan att tåget är försenat trots att klockan är drygt 20 minuter efter avgångstid, om stämningen på den överfulla perrongen var trevlig, kan man nog inte riktigt påstå nej, folk var rätt irriterade, vilket jag verkligen förstår! Men som alltid så rullar tåget in så småningom, 43 minuter sent. Med orangelappar som deklarerade att dörren var ur funktion på mer än hälften av dörrarna.

På kom jag, hittade min plats och satte mig. Tåget rullade vidare mot nästa station, de berättade i högtalarna att tåget nu var 44 minuter sent och att de räknade med att köra in några minuter. Detta kändes bra, nu ville jag hem. Strax efter så slocknar min vagn, luftkonditioneringen stängs av, högtalarna slutade att fungera och dörrarna låses. Underbart i det underbara åskväder som var i Fredags, värmen var tryckande och det var minst sagt klibbigt.

I och med att högtalarsystemet dog i min vagn blev vi inte informerade om att tåget istället för att köra in tid sackade efter ännu mer. Inte förrän strax innan Skövde fick vi heller veta att blixten slagit ner i Herrljunga så inga tåg skulle komma att passera där, inte i någon riktning. Underbart!? Tack och lov skulle jag hoppa av innan Herrljunga. Så tuffade tåget vidare mot Skövde.

I Skövde stod vi extremt länge på stationen innan vi åkte vidare i ett blixtrande landskap. Så plötsligt var det stopp. Vi stod blixtstilla länge, länge stod vi stilla tills att tåget satte av igen, bakåt!! Tåget backade, snacka om att jag tappade lusten att någonsin mer åka tåg då. Men tack och lov började tåget snart krypköra framåt igen för att slutligen lite mer än en timme sent rulla in på Falköpingsstation där älskling väntade på mig.

Så hem kom jag, efter mycket om och men men jag kan inte låta bli att undra om inte SJ borde börja ägna sig åt något annat än just tågtrafik. I vintras kunde tågen inte gå och det var stora förseningar och inställda tåg i månader efter snöovädret. I min värld är inte snö så himla ovanligt i Sverige, vi får det i regel varje år, någon gång under året, oftast vintertid faktiskt.

Samma sak vatten, vi bor i ett land där det händer att det regnar, det är liksom inte Sahara här direkt, det borde med andra ord inte vara en överraskning att det regnar och trots detta verkar det komma som en överraskning varje gång, för SJ alltså, inte för så många andra.

För att inte tala om åska, det åskar rätt ofta i Sverige under vissa delar av året, framförallt sommaren det kan inte eller borde inte kanske man ska säga för kan gör det ju uppenbarligen, komam som en överraskning för SJ.

Nää, kanske skulle de lägga ner sin tågverksamhet...

...och lördagens helvete får ni höra om snart.

Välkommen till världen!

Jag måste ju välkomna lille Zigge till världen, han föddes i Fredags på självaste Valborgsmässoafton och äntligen finns det en bebis i vår närhet att shoppa till!!! Välkommen lilla Zigge och Grattis C & R till ert lilla underverk!

I Lördags fick Angelika & Roger en liten tjej, en liten Frida blev Amelia stolt storasyster till, Grattis och Välkommen lilla Frida!

Massa bebisar att snosa på, mys!

Datorer - Djävulens redskap!

Datorer är sända från Djävulen själv.

Det kan jag nu konstatera. Har försökt maila ett par mail länge nu och varje gång jag tryckt på skicka så blir sidan vit och texten "Webbsidan kan inte visas" lyser mot mig på skärmen, åh vad det är underbart att studera på distans just då. Eller inte!

Jag kommer ihåg när vi fick dataundervisning i skolen, jag gick på Klockarbergsskolan då i 4:an eller 5:an och det var ren och skär skrivmaskinsundervisning. Datorn var en stor grå burk men en skärm som var lika tjock som skrivbordet, skärmen var liten med svart bakgrund och vit text. Hade man tur så fick man när man var klar spela ett litet spel, det var då svart bakgrund och grönt spel, minns just färgerna så väl och att spelet var allt annat än avancerat. Det var typ gå framåt, sen bakåt igen. Inte mer avancerat än så.

 

En annan sak jag minns det var i 7:an när skolan fick Internet. Wow, det var stort det! Man fick absolut inte chatta (vilket vi alla gjorde i smyg ändå så klart), man fick inte gå in på vissa sidor etc. för om man gjorde så blev man avstängd. Det var hårt och jag mins hur man snabbt tryckte ner chatten när man hörde lärarens steg en bänkrad bakom.

Hemma surrade modemet högt när man slog på datorn, man kunde inte ringa samtidigt som man hade Internet igång och ingen kunde heller ringa hem till en. Efter klockan sex var det billigare att surfa än innan så då var kön till datorn hemma lång, eller i alla fall två personer, jag och lillasysteryster.

Helt sjukt egentligen. Idag finns det datorer i varje hem, man kan surfa överallt, hela tiden, till och med i mobilen. Hela tiden kan man hålla sig ajour med vad som händer i hela världen och mer där till. Barn idag börjar använda datorer långt innan jag visste vad en dator var.

Nu lär man barnen Internet vett istället för att förbjuda dem saker. Man uppmuntras chatta istället för att bli avstängd från datorsalen om man gör det.

Skrutt slår lätt på datorn och surfar ut på nätet, hittar själv till Bolibompa och vad det nu är hon ska till. Spelar spel jag bara kunde drömma om som liten och det är inget konstigt, helt sjukt!

Helt sjukt vilken inverkan dessa maskiner sända från djävulen (okej, inte enbart från Djävulen, lite av godo också) kan ha på oss hur vi blir helt förlamade när de inte fungerar så som de ska. Helt nollställda när vi inte kan maila ett mail eller inte kan se de senaste statusuppdateringarna på Facebook i mobilen. Helt sjukt!

Jag tror att jag ska kasta ut våra datorer. Eller i alla fall införa datorfria dagar.

Hopplöst var namnet, ja!

Just nu är jag irriterad, frustrerad och nere med en dunkande tinning som vittnar om ett kommande migränanfall, jag fattar inte varför allt ska köra ihop sig så kopiöst på en och samma gång ibland, varför kan inte bara saker gå som planerat, bara rulla på och fungera prickfritt.

Just nu är jag irriterad, frustrerad och nere med ett migränanfall på intågande, just nu går allt emot mig, inget går som jag vill, vad ska jag göra? Jag försöker, försöker, kämpar, gnider minnna ömma tinningar men endå stockars sig allt.

Är det bara jag som när jag har oflyt får det på alla plan, samtidigt, är det bara för mig allt skiter sig när något blir fel? Jag tror jag blir galen!

Nä, nu tar jag en tablett och sover bort huvudvärken och det nalkande migränanfallet så kanske jag kan tänka klarare sen och få skutan på rätt köl igen. Kan man ju alltid hoppa spå.

Brev till rektorn

Här är brevet jag skrev till vår rektor angående höstens Förskoleklass...

Hej

Jag har en dotter som ska upp från Förskola till Förskoleklassen i höst och jag har en del frågor, oklarheter som jag tänkte att ni kanske kunde hjälpa mig att få svar på och bringa lite klarhet i.

För det första vill jag säga att förskolans personal ska ha en eloge, de gör ett hästjobb och är super duktiga, de motiverar barnen och arbetar på ett ultimat sätt med tanke på den pedagogiska verksamheten. Jag är väldigt nöjd med X, Y, Z, Å och vad de gör för och med barnen. Men jag måste ändå lägga in lite kritik och det är till vikarierna ni haft nu när Y varit och är sjukskriven. När till och med min dotter på 6 år reagerar på att det är olika vikarier var och varannan dag så undrar man lite. När ni sedan har tagit in vikarier som varken hälsar på föräldrar eller barn så undrar jag hur ni tänker. Jag vet att det beställs vikarier genom resursen och att man inte alltid kan få den man önskar men nog måste ni kunna säga ifrån när det finns vikarier som inte borde vara vikarier? Jag menar inte att alla är det, ni har haft jätte bra vikarier också men när jag lämnar mitt barn, hon är ledsen och vikarien inte ens tittar åt vårt håll så undrar jag. Eller när jag är med min dotter en dag på förskolan och X jobbar som själv och vikarien på hela dagen inte säger ett pip, varken till mig eller till barnen så undrar jag vad hon gör där. För att inte tala om när jag en eftermiddag hämtade min dotter och ingen av de två vikarierna ens reagerade på att jag hämtade ett barn eller vilket barn jag hämtade så blev jag rädd, då kan ju i princip vem som helst knata in och hämta vilket barn som helst men det kanske är viktigare att de får in lite pengar än att verksamheten fungerar? Tyvärr vet jag inte just denne vikaries namn då hon inte sa det när jag hälsade, inte heller min dotter vet hennes namn, då har hon ändå varit där åtskilliga gånger med henne.

Men nu till mina egentliga funderingar - som jag förstod det på föräldramötet så kommer det att bli en klass med 25-26 barn med en lärare, stämmer det?

Vad jag har förstått så arbetar ni med Bornholmsmetoden i de lägre klasserna, stämmer det?

Hur ska ni rent praktiskt kunna genomföra det arbetet med en lärare på 25-26 barn?

Jag har själv arbetat med Bornholm och är väl insatt i den metoden, en jätte bra metod om ni frågar mig men den kräver att gruppen koncentrerar sig just när man har "lektioner". Att få 10 6-åringar att samtidigt koncentrera sig på det man gör och sitta något så när stilla är en konst, att få 20 6-åringar att göra det är ett underverk, att få 26 barn att göra det känns som en omöjlighet. Hur kommer ni att göra?

Jag vet att under de första åren är det viktigare att ha små klasser då de då lär sig den grundläggande läsinlärningen, den som är så viktig för hela deras framtida skolgång och studier. Utan den kan de lika gärna hoppa av skolan då de inte kommer kunna ta till sig något i något ämne om inte den sitter.

Hur har ni tänkt att en lärare ska kunna se var var och ett av dessa 26 barn befinner sig, vart de behöver hjälp, vilka utmaningar de behöver för att klara inlärningen eller komma vidare i den?

Jag är inte speciellt orolig för min dotter, hon har lätt för sig, hon har alltid varit väldigt intresserad av både bokstäver och siffror, hon både läser och skriver. Jag vet också att alla inte har så lätt för sig. Jag vet också att i en årskull är åldersspridningen stor, min dotter kommer att vara 6½ när hon börjar skolan i höst, andra barn kommer inte ens ha fyllt 6 år.

Alla kommer de med olika förutsättningar, alla måste de få lagom utmaningar för att bygga den grund i läsinlärningen som de sedan kommer ha med sig genom hela skoltiden och långt där efter. Är det då rätt att ha en lärare på 26 barn? Jag tror absolut XXXXXX är en jätte bra lärare, det tvivlar jag inte på men jag tror inte ens den bästa av de bästa lärare ensam kan tillgodose varje individs behov av stöd, uppmuntran och utmaning i en klass med 26 barn, när de är 6 år.

Är det inte bättre att börja med små klasser och sedan slå ihop dem?

Finns inte möjligheten att ha en lärare anställd på 50-60% i klassen så de är två då de har "lektioner"?

Jag kan verkligen inte köpa er lösning rakt av, många föräldrar med mig har reagerat på att det blir en så stor klass med endast en lärare och vi är verkligen inte nöjda. Jag såg ett brev som du, Ä skickat med 2:orna hem då de till trean kommer att bli en klass där du själv poängterar vikten av att ha små klasser i de lägsta årskurserna just för att det är så viktigt med den grundläggande läsinlärningen, vad har ändrats?

Är det inte viktigt med små klasser längre?

Är de den grundläggande läsinlärningen som inte är viktig längre?

Eller har ni hittat någon mirakel metod där alla barnen alltid ligger på samma nivå och läraren kan se alla barn hela tiden?

Jag förstår att det inte är någon rolig situation ni sitter i med alla besparingar, men är det verkligen rätt att dra in resurser i de lägre årskurserna? Blir det inte billigare i förlängningen om ni lägger resurser där så ni slipper ta in resurser längre upp i åldrarna?

Jag är väl insatt i 4:ans problematik, där har ni inget val, resurser måste läggas där, hade det verkligen behövts om man tagit tag i problemen tidigare? Det var inte så att det kom som en blixt från en klar himmel utan det har ju varit något som byggts upp under lång tid och sedan eskalerat till otroliga proportioner. Visst har de röriga individer och kanske även bristande föräldraansvar, men det är inte hela sanningen, det vet nog både du och jag för hade man fångat upp problemet, sett till så alla hängt med från start och satt stopp tidigare så hade många av problemen aldrig funnits. Sen ska absolut inte skolan vara någon uppfostringsanstalt utan en undervisningssal, men lite går det hand i hand i och med kontakten med föräldrar vad jag vill ha sagt är att den resursen hade ni kunnat lägga på de yngre barnen om ni inte haft den problematiken där, nu känns det som om ni får välja och det blir en ond cirkel. Inga resurser i de lägre årskullarna - stora klasser - få lärare - stökiga klasser längre upp då inte alla kunnat tillgodose sig undervisningen och andra inte fått tillräcklig utmaning - kräver mer och större resurser - ännu mindre pengar till de lägre klasserna - ännu större klasser osv...

Nu har ni de problemen i 4:an och ni har 26 barn som ska upp till skolan, fyllda med förväntan och längtan och då anser jag att det är er skyldighet att uppfylla dessa barns förväntningar så att ni inte återigen så småningom får en 4:a som kräver mycket resurser, från alla håll och kanter.

Många frågor och funderingar har jag och fler kommer säkerligen. Jag hoppas att ni har fått en tankeställare och att jag kan få ett något så när tillfredsställande svar.

Hälsningar

Så var det vardag igen...

Om helgerna var vardagar och vardagarna helger skulle då helgerna gå lika snabbt som de gör nu? Det är helt sjukt, man hinner knappt blinka innan det är Måndag igen.

Känns som om jag inte ens hinner blogga fast jag både vill och känner för det men tiden bara försvinner, i helgen var vi borta allihopa, kom inte hem förrän sent i Söndagskväll och igår vet i sjutton vart tiden tog vägen, pluggade hela dagen, hämtade hem skrutt och vi cyklade ut till stallet i det super vackra vädret! Helt underbart! Nu känns det verkligen att det är vår, solen värmer och vindarna är ljumna istället för svinkalla och vet ni vad? I dikeskanten längs med hagen är det numera alldeles solgult av Tussilagosar, Skrutt plockade flera stycken och självklart hann jag få fram mobilen och föreviga årets första, efter alla Tranor som kommit, riktiga vårtecken!

Sol och värme, äntligen! Tyvärr var ju inte helgen inte lika solig och varm, i alla fall inte i Stockholm. Vi packade in oss i bilen i fredags, älskling jag och Skrutt så körde vi raka vägen upp och lämnade Skrutt hos sin Pappa för att sedan fortsätta vidare till Stockholm och älsklings syster P och hennes familj.

Det är alltid så skönt att komma till P & R, både med barn och utan. Skrutt och E är lika gamla, så när som på ett halvår, de är ju inte kusiner på "riktigt" men ser sig som kusiner, bonuskusiner, leker så bra ihop, sjunger, dansar och leker med Pet Shops och ja, vad det nu är för det är inte allt för ovanligt att man inte får komma in på rummet när de träffas. Men så ibland ryker de ihop som katt och hund, de är ju minst sagt lite lika, lika söta, envisa och bestämda med lika mycket egen vilja och den är (tyvärr!?) av stål. Men lika fort som de blir osams blir de sams igen.

Mellanbus och Storbus älskar att åka till "Faster", fast det är mer Faster som lockar än E & T, även om de också leker super bra ihop, eller förresten Storbus leker inte längre, han är för stor så det får jag nog inte skriva, men han tar hand om och styr upp när tjejerna sätter igång att tjafsa.

Mellanbus är nog mest imponerad av Björn Borg kalsongerna han sponsrats med av Faster, det kommer bli dyrt nu när hon bytt jobb, för oss och att vi måste köpa dem, helt klart. Och så älskar han att åka med R ut och slå lite bollar, han skulle nog gärna bli golfproffs när han blir stor, men jag tror han måste börja slå lite oftare än när vi är uppe i Stockholm då...;-)

Alla våra tre troll blev sura som ättika när de fick höra att vi skulle åka upp utan dem, men attans va skönt det var att åka utan våra tre troll. Underbart! Att bara få vara, kunna sitta och äta gott, dricka gott och bara prata, länge, länge utan att behöva avbrytas eller tänka på att det är läggdags för någon och att kunna sitta och köra en Blixten Mcqueen bil till T utan att tre till ska vara med och hjälpa till, sen visst saknade jag våra troll men ibland är det bara så skönt att få vara själv, eller själv och själv men utan barn.

Vi gjorde just ingenting på hela helgen, tog en promenad till lekparken och vi spelade Disney Monopol, helt värdelöst, antingen så är E grym på det eller så fuskar hon för ingen annan hade en chans att vinna...;-)

Så det var en uppdatering från helgen, nu ska jag återgå till mina studier så jag blir klar någon gång, ha en trevlig dag och hoppas solen skiner mer på er än vad den gör på mig...

(Alla bilder utom det första på Skrutt är från förra sommaren då jag glömde kameran hemma och min mobil tar usla kort...)