Drogtestas!?

Det har kommit ett förslag om att drogtesta elever på skolor runt om i vårt avlånga land.

Ramaskri!

Integritetskränkande!

Då undrar jag är det bättre att ha en skock stenade gymnasieungdomar på skolan?  

Jag förstår inte debatten överhuvudtaget - på många arbetsplatser utförs stickprover med jämna mellanrum - varför skulle man inte kunna göra så i skolan? Är det inte bättre att få ett stopp på användandet av alkohol och droger bland våra ungdomar?

Vår framtids generation - de bortskämda ungj*larna jag skrivit om tidigare, de som har all tid i världen för att hitta på hyss eftersom de inte behöver lyfta ett finger för sin månadspeng eller ta det minsta ansvar innan de fyller 18 år utan bara får allt serverat - de som ska ta hand om oss när vi är gamla och bor på hemmet, borde vi inte värna om deras hälsa? Borde vi inte göra det till en obligatorisk del i skolan för att om inte förhindra så drastiskt minska användandet av droger?

Jag tycker det är vår skyldighet att sätta stopp för deras hyss som inte längre är så oskyldiga som en nedsparkad brevlåda på gatan intill eller en upp eldad papperskorg på torget utan har tagit nya proportioner i och med att vi har en generation förslappade föräldrar som tror att just deras barn är änglar.

Kan inte föräldrarna förhindra att droger används så kan kanske skolan det, vi har ju skolplikt och då borde man även kunna införa testplikt utan några större problem. Problemet är väl föräldrarna. Att de måste ge sin tillåtelse för det då barnen är under 18 år.

Vad jag dock undrar över, eftersom jag själv inte kan se det är vad det är som är så himla integritetskränkande med ett test, vare sig det är ett kisstest eller blodprov. Men det kan kanske Thomas Bodström svara på...

Dagens blogg - Handgjort av Åsa

Jag har kommit på en ny kategori till min blogg - mitt tips. En kategori där jag en gång om dagen tipsar om en blogg - skriv en kommentar om du vill att jag tipsar om din blogg så får vi se om det blir så en vacker dag. Den kan handla om allt eller ingenting, din hobby, ditt liv eller någon annans liv, you name it.

Idag är det premiär och idag är det en vän som blir den förste som blir dagens blogg, här är anledningen till att hennes blogg är en av mina favoriter.

Jag har en vän. Hon är också min granne, även om det inte hör till saken. Det jag vill säga det är att hon är så otroligt duktig på att Scrappa så det liknar inget.

BILDKÄLLA

Ni måste kika in i hennes hobby blogg och kika på hennes alster, kort som passar till alla tillfällen, människan verkar inte ha någon hejd på sin fantasi och tur är väl det, vem ska jag annars beställa kort av när det nalkas kalas?

Du är super duktig Åsa - blir lika imponerad varje gång jag kikar in i din blogg eller ser dina alster hemma hos dig! You Rock!

"Min Pappa är starkare än din Pappa....."

Jag blir så jävla trött, det snackas om hyfs, om vett och etikett, om hur saker ska vara si eller så och människor ska bete sig på ett eller annat sätt annars är det galet.

Om en människa inte ser en annan - hur fan ska den då kunna hälsa? Eller ännu viktigare, om det nu är så viktigt, varför hälsade man inte själv? Är det då rätt att skriva ut sin skit över nätet? Är det inte bara bättre att hålla käften?

BILDKÄLLA

Om en person inte vill hälsa eller inte har tid att stanna och prata, vem har då rätt att döma denne för det? Kan det vara så att man ibland bara vill vara för sig själv? Kan det vara så att den personen känner att den inte har något att säga och då skiter i att säga något istället för att svammla en jävla massa skit med någon den inte har något gemensamt med?

Måste man vara bästa vänner för att man är grannar? Jag har grannar som är mina vänner, jag har också grannar som är just bara grannar, är det verkligen fel?

Bara för att min sambo haft ett liv tidigare med vänner och bekanta - måste jag då umgås med dem - måste han umgås med mina "gamla" vänner? Är det inte okej att man har sina, dina och våra vänner?

I min värld är det det mest naturliga, han får umgås med vilka han vill, de han mår bra av att umgås med och trivs med, vissa träffar han nästan bara själv andra umgås vi med båda två. Lika naturligt är det att jag har mina vänner som jag umgås med, som jag känner ger mig positiv energi och inte äter upp den, vänner där jag kan vara mig själv och trivs.

Snackar man skit på Facebook är man i mina ögon inte min vän, den har jag råd att förlora, då kan man gott fortsätta vara "bara" granne, det är inte min förlust.

Jag kan absolut hälsa på mina grannar som är just bara grannar, men det förutsätter att jag ser dem, gör jag inte det kan jag tyvärr inte göra det, är det så viktigt så hälsa själv, eller skit i det, mig kvittar det jag kommer inte hänga upp mig på det, jag kommer anta att du har annat i huvudet, inte ser mig eller bara inte känner för att prata just då...

...eller efter det här inlägget kommer jag förresten anta att du dissar mig bara för att jag inte såg dig nyss!

Småbarnsfasoner är vad jag kallar det...

...hyfs i mina ögon är att respektera andra människor och deras val.

Yesterday...

...var en alldelles underbar dag.

Skrutt och jag tog mopeden ut till stallet. Hon åt mellanmål medan jag fixade och donade med Minelli. Minelli, Minelli, vackra Minelli. Ryckte man och klippte svans sen fick Skrutt rida en kort sväng på henne medan jag gick brevid. Hon är så stolt när hon sitter där uppe, det lyser så ur ögonen på henne.

När Nellie var ute hos Asta igen så tog vi in de andra två vilddjuren, Zita och Sarona. Skrutt har blivit så duktig! Jag är så stolt! Hon hämtar Zita själv i hagen, leder henne in i stallet, sätter fast henne i stallgången och gör iordning henne helt själv. Jag dubbelcheckar så klart att allt är som det ska och finns hela tiden i närheten men attans vad hon blivit duktig. Under sommaren har hon vuxit till sig massor i sättet, hon är lugn men bestämd i stallet och hon har lärt känna Zita riktigt bra, visst har de några fighter ibland, men hon vinner de alltid i slutänden och då ska vi komma ihåg att Zita är ett russ och Skrutt är egentligen tio centimeter för liten för henne...

Min duktiga tjej!

En lång tur gav vi oss ut på, runt hela mossen. Själva, Skrutt och jag. Zita och Sarona. Jag lånar Sarona när Skrutt och jag rider eftersom Nellie inte står i samma hage som de känns det inte helt okej att rida henne med Skrutt, jag vill vara säker på att hästarna går bra ihop, i alla lägen så här i början. Hur som helst så är det så underbart att kunna ge sig ut i skogen tillsammans med Skrutt på varsin häst utan att jag behöver vara orolig att hon inte fixar det. Nu rider vi brevid varandra pratar och skrattar, njuter av vår tid tillsammans och bara är. Kommer Skrutt efter så travar hon snabbt ikapp, min duktiga tjej!

Tänk vad hon har blivit stor, och duktig! Jag är så stolt!

Mamma älskar dig hjärtat!

Letar bloggar...

...jag vill ha något nytt att läsa, något spännande, roligt och vanligt men ovanligt. Inte för tråkigt men framför allt inte en blogg i stil med "E de oxå q:l lr?" Det ger mig rysningar, eksem och spasmer. Jag är allergisk mot förkortnings bloggar utan något innehåll. Jag förstår inte grejen. Är det inte meningen att de som läser ska förstå vad som skrivs?

Sen är jag inte mycket för "dagboks-bloggarna" heller. De som alltid berättar allt, precis allt om vad de gjort så utförligt att klockslagen är med. Jag struntar i om du sket tre gånger idag eller fyra - jag vill läsa om dina åsikter, tankar och funderingar - det är det intressanta. Sen visst, jag erkänner ibland gör ett och annat "Dagboksinlägg" inget men bara det inte är det enda bloggen innehåller, många dagar ser liksom likadana ut och då blir bloggen i det långa loppet ganska så tråkig.

Men du där, du som har den där spännande, roliga, vanliga men ovanliga bloggen kan inte du tipsa mig om den så kanske det blir min nya favorit?

Mycket som rör sig...

...i huvudet på mig. Massor och lite till.

Nu hör jag till de som väljer vad jag skriver om i min blogg, jag vill att den ska vara öppen för alla, det jag skriver det kan jag stå för. Det är viktigt för mig.

Att ha låsta inlägg tror jag inte på, man har alltid någon som man tror står en nära men som står andra närmare. Någon som berättar för någon och det vrids och vänds till höger och till vänster tills det inte är något av sanningen kvar. Då tycker jag det känns bättre att ha bloggen öppen och välja mina ord.

Jag vet inte, vad tycker du? Är allt verkligen till för att skrivas på nätet? Passar inte den gamla hederliga dagboken bättre för vissa ändamål? Det tror jag, eller ett löst blad för all del som man kan elda upp när man ändrar sig, ångrar sig eller bara vill hålla det för sig själv.

Jag kan bli fly förbannad på saker, på människor på ting och händelser, ibland för ett kort slag, ibland för en längre stund, är det då verkligen rätt att i stundens hetta lägga ut både det ena och det andra på nätet? Eller är folk så naiva att de tror att det går att radera eller hålla saker på nätet hemliga?

Hur är din blogg uppbyggd, kör du med "hemliga" inlägg eller kör du med raka kort och står för det du skriver, tycker och tänker?

Teddybjörnen Frediksson...

...ja, så hette han. En gång var han bara min och vi älskade varann. Teddybjörnen Fredriksson hans nos den var av garn. Ja, han var min bäste vän när jag var ett litet barn.

 

...fast han hette inte Teddybjörnen Fredriksson. Han hette hundis eller vovvis eller nått, jag minns faktiskt inte. Jag minns dock att han var mörkbrun med långa öron, en röd vit randig tröja och en brun, lurvig jacka över. Egentligen så såg han nog inte alls ut som en hund ens men det var det, det vet jag för det hade jag bestämt!

BILDKÄLLA

Min bästa vän var han nog egentligen inte heller, eller jo när det var dags att sova så var han det och när det var dags att få spruta, då var han min allra allra bästa vän. Då tog han en spruta före mig för att visa att det inte var farligt, jag minns så väl en gång när han fick en spruta innan mig och sen ett plåster på armen, precis som mig. Det var ju orättvist annars, det förstår väl varenda kotte?

Och varje kväll var han så go' och mjuk, då värmde han min säng så varm.

Han var så snäll, en gång när jag blev sjuk så fick jag sova på hans arm.

Han är borta nu. Försvunnen. Jag kan inte säga att jag saknar honom direkt men jag minns fortfarande känslan när jag upptäckte att han var borta. Vet inte hur gammal jag var, kanske runt 10 och en dag var han borta. Jag kan ha tappat honom, Mamma eller Pappa kan ha "lagt undan" honom, jag vet inte men då var det en klump i magen, tårar på mina kinder och ett hiskeligt humör.

Jag undrar just vad som hände med honom, tror det var min mamma eller Pappa som smusslade undan honom. Jag vet inte en jag tror det och därför ska jag aldrig smussla undan Skrutts hundis. Ja hon har faktiskt också en hundis, den heter just det och ser mer ut som en hund än vad min gjorde men liksom min med långa mjuka gosiga öron.

BILDKÄLLA

Hon släpar inte med sig hundis utan han bor här hemma i hennes säng, ligger där och väntar på henne varje kväll så gosar hon ner honom i sina armar och somnar sött efter att sagan är slut.

Har du kvar din allra bästa vän, som du hade när du var ett litet barn? Din Teddybjörnen Fredriksson? Enligt Aftonbladet har var tredje britt kvar sin nalle och sover dessutom fortfarande med den och tja, varför inte? Lär ju knappast skada någon oskyldig...