tisdag 7 september 2010

Lars Ohly - jag blir imponerad...

Att ingen har kommit på det tidigare! Eller ska jag kanske säga att det är klart fan det är en man som kom med det briljanta förslaget att om alla kvinnor använder bröstpumpar istället för att amma så kan man dela mer lika på föräldraledigheten.

Det är ju super bra! Synd bara att min dotter hade svultit ihjäl om vi kört på den linjen eftersom hon inte alls förstod hur en flaska fungerade, men lite svinn får man kanske räkna med eller?

Jag vet inte vad vi bor i för samhälle längre. Men jag känner att jag kan vara rätt säker på att det går utför, att vi snart lever i en diktatur istället för demokrati.

Inte nog med att våra politiker inte anser oss vuxna människor fullt kapabla att själva bestämma över våra föräldradagar, nu vill de också bestämma hur vi ska amma, eller inte amma ska jag kanske säga. Det är ta mig sjutton tragiskt!

Missförstå mig rätt, jag tycker att alla fäder har lika rätt till sina barn, fel av mig att alla barn har lika mycket rätt till sina fäder som sina mödrar. Det tycker jag verkligen. Jag tycker också att det är djupt tragiskt att många kvinnors karriärer måste ta slut för att de är hemma med familjens barn. Det känns dock mer som ett problem våra chefer har, gör istället lagar och regler som gör det omöjligt för våra chefer att straffa ut ammande mödrar istället för att "kriminalisera" amning och föräldraskap.


Vi blir i Sverige myndiga vid 18-års ålder, vi anses då kapabla att ta hand om våra liv, stå på egna ben och fatta beslut inom vårt samhälles ramar, vi får rösta och gå på krogen men vi får inte gå på bolaget, trots att vi är myndiga, vi får inte heller bestämma hur vi ska dela på våra föräldradagar snart om våra politiker får som de vill. Och nu är vi tydligen oförmögna att se till våra barns behov och vad vi vill när det kommer till att föda upp dem under de första året.

Kan det vara lite så också att kvinnor kanske kan få ha privilegiet att faktiskt vara hemma längre än männen, framför allt med tanke på att de faktiskt burit barnet inom sig i 9 månader, att de faktiskt har utsått en långt mer fysisk förändring och smärta än vad fäderna har?

Jag är säker på min sak vore det männen som födde barn så skulle amningstiden vara för evigt, de skulle vara inakorderade på fem stjärniga hotell med personliga assistenter de första 25 åren av barnets liv, de skulle ha en långt högre inkomst än ynka 80% av lönen. Dessutom skulle de säkerligen bli sjukskrivna och tilldelas en personlig assistent redan i första graviditets veckan medan vi kvinnor tvingas arbeta tills det är dags att åka in och "trycka ut" barnet och tar det mer än en kvart så är kvinnan lat och dålig, fan vad mycket sopiga kvinnor vi har här i Sverige...

...hur fan vore det om våra politiker istället tänkte om och tänkte rätt?!

Det handlar inte om amning! Det handlar om var människas rätt att få välja själv - utifrån vad man i den familjen anser fungerar bäst sen kvittar det om det är mannen eller kvinnan som är hemma längst, bara man är överense och har valmöjligheten!

måndag 6 september 2010

Tack!

Tack P & R för en jätte trevlig helg!

God mat, som alltid. Även om jag inte riktigt förstår vart kocken tog vägen, han skulle ju ner i vår väska för att ha en egen kock skulle jag absolut kunna vänja mig vid, speciellt om maten alltid var så god och vällagad som den han gjorde. Det ska jag nog kunna stå ut med.


Att få glaset påfyllt utan att behöva be om det och duktiga tjejer som fixar drinkarna kan jag nog också överleva, så länge det finns någon max gräns för intaget, jag tror att de missade min. Men det är väl skit sak samma när man kan ligga i ett mysigt, ombonat partytält och sova dagen efter.
   
             
     

Nä, jag tror absolut att jag kan vänja mig vid de små detaljerna, å andra sidan behöver tjejerna inte fylla upp med skumpa, vin och drinkar det funkar lika bra med lite kaffe eller ett glas juice för mig så det var synd att vi inte packade ner dem i väskan också.



En hektisk helg med en super trevlig fest är till ända men vi ses snart igen P & R - Skrutt och mellanbus undrar när E & T kommer och kör Jeep och rider med dem, så snart hoppas vi, glöm då inte att slänga in väskan med kocken som vi glömde hos er...

Jisses Amalia, jag tror jag börjar bli människa...

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om helgen som gått men det hinner jag inte.

Man kan väl säga att det har varit en helg med full fart från början till slut och knappt tid att andas där emellan. Släktingar har besökts, leklandet har vi hälsat på och så var det kalas med 40-års fest hos P & R.

Jag tror att jag kanske börjar bli människa efter helgen, men det är bara vad jag tror så jag får återkomma senare med mer och fler detaljer, en bild eller två för nu måste jag sätta näsan i kurs litteraturen en sväng så det blir nått gjort här.

torsdag 2 september 2010

En konstig känsla...

Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet
Du lever för stunden, precis som jag
Det är nudlar och lånade pengar, du har grå efterslängar
men lyckan i grunden, precis som jag
Vi är som personifierade Nittiotal
i ett virrvarr av chanser och val
Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer
Jag lever för kicken, precis som du
Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken, precis som du
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans

Det känns tomt - eller hur?

Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår
när du somnar om natten, precis som jag
utan mening på jakt efter ruset, genom dunket och bruset
Du lever för skratten, precis som jag
Vi är som flugor i smöret på nån annans kalas
Vi proppar i oss och vi vaknar som as *
Här ligger ångest och prylar i drivor, jag unnar mig skivor
Dom hjälper mot ledan, precis som du
Jag har tid, jag har lediga dagar, där jag sitter och klagar
och längtar till fredan, precis som du

Kan du höra hur det låter i ditt vilsna skratt?
Kan du känna hur det gnager i natt?

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans

Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå





Djupa tankar...

Läste i en god väns blogg idag. Läste att det är nio år sedan hon var med i en svår bilolycka där en av hennes vänner omkom idag. 9 år sedan, jag minns fortfarande tidningsrubriken i den lokala tidningen. Jag kan inte tänka mig hur hon mår idag.

Vi har pratat om den här olyckan vid ett tillfälle, ett tillfälle som jag minns. Hennes vän som omkom har jag hört om många gånger. Att läsa hennes blogg gjorde att minnen kom upp till ytan, minnen man velat förtränga, slå undan och skaka av sig.

Samtidigt är det lite skönt att få fram de där minnena, de där man har långt inne men som ibland far upp till ytan och slår en rätt i ansiktet. Det kan faktiskt vara rätt skönt att få vara lite nere och ledsen ibland.

Jag har en annan god vän som förlorade sin Mamma när vi var små. Hon är en sån som jag kan tänka på som jag kan undra över hur hon hade varit om hon fortfarande levt, vad som varit annorlunda och vad som varit det samma. Hon var som en extra Mamma när jag var liten. Inte så att hon var där istället för min Mamma utan det var mer så att man hade som två Mammor när vi umgicks. Jag minns att hon ofta bjöd oss på vaniljglass med Coca-Cola, det är en tradition vi har fört vidare här hemma och varje gång jag tar första tuggan tänker jag på henne. Blundar jag är det nästan så jag kan se hur vi sitter i deras vardagsrum där uppe, ser korten på bilarna i trappen och blommorna i fönstret, känner lukten och hör hur Mamma & P pratar i köket intill, jag kan fortfarande berätta hur det var möblerat i S och Is rum där nere, jag hör kattungarna i rummet innanför den stora Vävstolen. Minns hur man gick in genom garaget. Det är som om jag förflyttas 20 år bakåt i tiden. Varje gång vid första tuggan...

Jag minns fortfarande när jag fick veta att hon gått bort, jag kom hem från stallet och Mamma sa "Jag tror att du ska ringa till S.."

Det var det värsta samtalet i hela mitt liv! Vad sjutton skulle jag säga? Fanns det något rätt och fel att säga? Vad var rätt? Vad var fel? Jisses vad jag önskar att jag kunde göra om det samtalet att jag bara hade sagt det jag kände "Jag är uppriktigt ledsen för din skull S men jag finns här, nu och för alltid, kom när du vill, natt som dag, sommar som höst, vinter och vår!"

Åh vad jag har ångrat det trevande samtalet, det var inte lätt. S, jag älskar dig, det vet du och jag finns här för alltid, natt som dag, sommar som höst, vinter och vår!

Livet kan vara så orättvist, så svårt och sorgligt till synes utan någon mening alls! Om det fanns en Gud varför skulle han då ta våra nära och kära ifrån oss?

Varför?

Jag vägrar tro att det är så enkelt, man kan inte bara försvinna, man kan inte bara det!

Någonstans måste man ta vägen, någonstans långt borta. Eller nära. Jag tror att vi har våra nära och kära intill oss även om vi inte kan se dem så kan vi ju ofta känna dem eller hur? Eller är det inbillning? Spelar våra känslor oss spratt? Jag tror inte det, vad tror du?

Kan det vara så att de som lämnar oss tidigt behövs någon annanstans? Att det finns någon mening med att de lämnar oss? Kan det vara så att de är änglar här mitt ibland oss som måste fara vidare? Ses vi igen?

Idag tänker jag på er E & S, jag vet inte varför men det känns bara bra. Det ni känner kan nog ingen som inte varit med om det samma förstå, jag älskar er!




"Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund



Du gav mig allt
Ett hjärta kan
Du lever kvar i mig
Så länge livet ger mig tid
Du sa till mig 'Var inte rädd' 
 
Shirley Clamp - Jag fick låna en ängel




onsdag 1 september 2010

Dagens Blogg - Fotograf B L I X M A N

Idag blir dagens blogg en fotoblogg - med helt makalöst vackra bilder!

Ett stort plus är att Eva Blixman - som fotografen heter - på ett enkelt och lättförståeligt sätt ger tips under kategorin "Fototips". Absolut en blogg värd ett besök eller två...

Lämnat tjänsten med omedelbar verkan!

Jag har sagt upp mig, kastat in handduken och lämnat tjänsten. Jag stod inte ut längre, hembiträde, personlig assistent, kock, servitris, nanny, resurs samt städerska och tvätterska i ett, det blev för mycket!

Plocka här och plock där för att komma tillbaka till det rum man just plockat i för att inse att ännu en tornado, tre barn eller en sambo dragit fram där medan man för en sekund vänt ryggen till. Att höra tjatet om "När är maten klar?", "Vad blir det för mat?" eller illtjutet när någon av de tre insett att favorit jeansen fortfarande ligger skitiga under sängen när de skulle ha just dem på sig - konstigt att de inte har kommit in i tvättkorgen av sig själv, eller hur?

"Är diskmaskinen ren?!" Eh, öppna och titta? Ett litet förslag bara och ganska lätt om man står intill med sin filtallrik i handen. Men nä, får man då inget svar har tallriken bara hamnat på bänken - precis som att jag inte hade mer saker att göra än att plocka disk utan egna ben, leta favoritjeans under sängar och laga allas favoriträtt på av barnen utsatta tider?

Hepp, nu får det vara nog! Det är inga småbarn som bor här hemma längre, snart 11, 15 och 7 år - då kan man börja göra något eller i alla fall kasta en soppåse, tömma en diskmaskin eller typ ta av sig sina egna skor när man kliver innanför dörren istället för att ropa på den personliga assistenten, mitt alter ego, och vänta på service från mig, det är slut med det nu!

Jag lämnade tjänsten med omedelbar verkan!

Till min stora förtjusning var planen enkel och solklar - en gemensam städ och tvättdag i veckan!

Till min familjs stora sorg och besvikelse var planen jobbig och svår - en gemensam städ och tvättdag i veckan!

Med start pronto, på en gång, just precis idag. Inga kompisar, ingen dator, ingen TV utan bara städa, tills att hela huset är skinande rent och blänkande!



Uppdelningen blev enkel, Skrutt fick damma, dammsuga och torka sitt rum efter att ha plockat undan i det så klart. Hon fick också bädda sin säng. Mellanbus fick göra det samma plus den lilla toaletten, han fick också hämta sin vikta tvätt i tvättstugan och lägga in den i sin garderob. Datarummet fick de göra tillsammans, det är ju deras gemensamma rum - eftersom tonåringen inte är här denna vecka lämnades hans rum och kläder orörda - det får han ta hand om nästa vecka på min ny införda städdag.

Sen måste jag säga att något gick fel, inte käpprätt åt helvete men lite lagom på sne frö efter att ha plockat undan i resten av huset och dammat det så blev jag stående med tvättberget medan älskling dammsög och torkade golven sen försvann alla och vips blev jag stående med maten och disken också medan de andra tre satt vid varsin dator efter stor klagan över hur jobbigt det hade varit och hur lång tid de hade behövt städa, hör och häpna hela 45 minuter tog det!!!

Så medan de klagade var jag evigt tacksam över att det bara tog 45 minuter istället för en hel dag! Men det där med att försvinna till varsin dator, det ingick inte i min plan! Måste nog fila lite på den detaljen till nästa vecka för jag skojar inte, tjänsten som hembiträde, personlig assistent, kock, servitris, nanny, resurs samt städerska och tvätterska i ett tänker jag inte återgå till, aldrig någonsin!!