Uscha, igår var jag verkligen orättvis. Orättvis mot allt och alla.
Klart Skrutt har en underbar helg med sin Pappa och hon ska ha det, klart älskling skulle ut med jobbet och ha det riktigt, riktigt roligt och det var inte mellanbus och tonåringens fel att jag hade en dålig dag. Jag hatar det och har än så länge inte skyllt på det men nu gör jag det - jävla hormoner!
Jag minns inte att jag var så här känslig när jag väntade Skrutt och har egentligen inte varit under den här tiden heller men igår var det verkligen för mycket bara och tårarna gick inte att hejda.
Helt galet!
Inte blev det bättre heller när jag gick och la mig för då körde Pyret ett träningspass så det för första gången syntes utanpå magen, h*n kickade och bökade runt länge och väl och då bröt jag ihop för att det var så mysigt och för att inte älskling var hemma och såg det, han brukar lägga handen på magen när han lägger sig och Pyret brukar kicka tillbaka på honom. Sen grät jag en skvätt för att jag saknade Skrutt också och så grät jag lite för att jag grät för det var ju helt totalt jävla onödigt egentligen...
...men så vaknade jag på ett strålande humör idag och det känns som om tårarna är långt borta idag och mest pinsamt att ens berätta om dem...
Men om de kommer med de här intervallerna, hormon attackerna in ifrån så kommer inte nästa förrän om 24 veckor och då är väl Pyret ute får jag hoppas, har liksom inga planer på att gå över 4 veckor...
Förlåt alla älskade, om ni bara visste vad ni betyder för mig, Skrutt, Pyret, älskling, mellanbus och tonåringen, ni är underbara och jag älskar er alla!
