Husdjur ~ ett lugn, en mening...

Att öppna dörren och mötas av en glad liten valp som med stora mörka ögon tittar bedjande på en och viftar glatt med svansen eller känna en strykning kring ens ben när katten möter en i dörren måste vara livet. Att ha detta ulliga, gulliga nära, tätt inpå. Alltid ha någon som villkorslöst älskar en i ur och skur oavsett en dålig dag.

Ha någon som struntar i om du är osams med chefen, har slagit i stortån tjugofyra gånger och tappat bort ett viktigt papper på jobbet, någon som kommer och hoppar upp i ditt knä vad som än hänt under dagen, någon som får dig att le. Någon som får dig att må bra.

Det är underbart!

Underbar att tidigt en söndagsmorgon öppna stalldörren och mötas av värmen, lukten och det igenkännande gnägget och en frustning. Se ett vackert huvud kika över boxdörren för att välkomna en. Det gör mig varm inombords, även om det är kallt ute.

Det är lycka.

Har du tänkt på vilken ro och tillfredställelse ett husdjur kan ge en? Ett lugn, en mening, ro ända in i själen.

På många ålderdomshem har man börjat ha djur, katter och hundar just för att de skänker ett sånt lugn och får dem att le. Får dem att känna att det finns någon som älskar dem för de de är. Just den förmågan kan jag avundas våra husdjur att de har förmågan att älska helt utan tanke på att personen inte ser ut så som andra tycker att dem borde, utan vetskapen om att personen som klappar den är dement, blind eller döv.

Jag kan bara se till mig själv och i stallet är min fristad, mitt lugn. Det går inte att vara hur som helst i stallet, man måste ha ett lugn, en frid för att klara av det, har jag en dålig dag när jag åker ut till stallet så är de känslorna som bortblåsta i samma sekund om jag kliver innanför stalldörren.

Jag tror att djur är bra för människor, även de bråkigaste ungdomar lugnar ner sig när de måste ta ansvar för ett djur. Har en god vän som arbetat med just ungdomar på glid i samhället och djur. Inte många av dem var lika kaxiga inne hos Berguvarna som på stan med polarna.

Jag undrar varför man inte i större utsträckning har djur på förskolor också, jag vet att det beror så klart på allergirisken men om man har en förskola med djur och natur inriktning så kan man som förälder göra ett aktivt val att sätta sitt barn där och de med allergi barn kan göra ett aktivt val att inte sätta sina barn där. För tänk att hela dagarna få omges av djur, lära sig redan från grunden att ta hand om och värna om dem och vår natur.

Det behöver ju inte vara ett helt zoo men ett par katter, ett par ponnyn, några får kanske en gris, lite som en 4H gård fast i förskoleregi. Jag vet en sak som är säker i alla fall att hade det funnits så hade jag satt min dotter där.

Det vet jag med säkerhet.

Och jag tror mig veta att djur är bra för mänskligheten och vår inre frid.

Fler bloggar om husdjur: Petras Blogg, Yoanna

Internet, vår tids vilda västern stad!

Jag blir deprimerad, irriterad och frustrerad. På internet är allt tillåtet, man kan hoppa på folk, även de man inte känner, man bildar sig en uppfattning om folk via deras hemsidor, via deras bloggar utan att ha träffat dem en endaste gång.

Man får en uppfattning om folk, om deras liv om allt som hör till dem och kan helt anonymt och hur som helst slänga ur sig vad man tycker om dem på olika forum, i deras gästböcker och på deras hemsidor.

Idag ökar andelen unga kvinnor som mår dåligt och är deprimerade. Är det så konstigt egentligen?

Om vi kikar på vilka som är mest aktiva inom bloggvärlden så är det just unga kvinnor. På internet Forum så som Familjeliv så får de präktiga lattemorsorna dolda bakom en anonym fasad spy galla över alla andra, i mina ögon, vanliga Mammor med sunda och vettiga värderinga. De får dem att må dåligt över att de inte ammar, över att de inte har en ny barnvagn, över att de är skilda, över att de har sina barn på förskolan och inte är hemma med dem. Är det så himla konstigt att folk blir deprimerade?

Jag tycker det är tragiskt, jag kan själv bli irriterad på vad som sägs, görs och visas på nätet, jag blir skit förbannad och deppig. Visst ingen djupare depression, men endock deprimerande.

Det finns människor som hamnat i så djupa depressioner av kommentarer de fått på sina bloggar, hemsidor etc att de valt att avsluta sina liv. Hur kan man låta detta vara möjligt? Hur kan man tillåta det?

Jag blir förbannad, jag har den här bloggen, min blogg. Mina tankar, funderingar, åsikter och väl valda ögonblick ur min vardag. Jag väljer vad jag vill skriva, vad jag vill dela med mig med. Det har jag alltid i åtanke när jag själv läser en blogg, det är ett ögonblick lösryckt från en helhet jag får ta del av, en liten del av mycket. Det den bloggande vill delge mig som läsare, dennes väl valda sanning. Jag varken kan, vill eller tycker mig ha rätten att dömma en person utifrån det. Vad är det som är så svårt med det att förstå? Varför kan inte folk förstå att de sårar, gör illa och sänker människor, människor som de kanske inte ens har träffat.

Inte nog med patetiska, irriterande och rent ut sagt korkade kommentarer så dyker det titt som tätt upp en ruta med en smal modell och reklam på hur man sanabbt ska minska i vikt, hur man ska se ut och vara. Det är inte små saker man ska leva upp till idag, det räcker inte med att vara en genuint äkta människa. Man ska dessutom vara smal, snygg, populär, inte bara i skolan eller på jobbet, nä utan också i Mammagruppen, på nätet, man ska synas, man ska höras, man ska anses vara vettig utifrån ett ögonblivk av ens vardag som man själv väljer att blotta för en hel värld.

Man läser om perfekta unga kvinnor, unga företagare, perfekta Mammor och ser en bild av dem som glada, lyckliga och snygga, våra ideal har blivit normen. Våra idoler är våra förebilder, skillnaden är bara att våra idoler idag är den vanliga, perfeka individen så som vi tror att de är, utan att egentligen ha en aning.

Internet är vår tids Vilda Västern stad, utan lagar och ordning, det är deprimerande, inte bara lite utan mycket!

Fler bloggar om Depression; Carpe Diem, In the hood, Sandra - Tvillingmamma

En känsla av vår

Våren är en händelserik tid, det är som om alla frusna själar vaknar till liv. Allt får färg, löv som spricker upp i en grön symfoni. Krokusar som söker sig efter ljuset och skogsgläntor som fylls av vitsippor. Små, små Tussilagos som fyller dikeskanten. Ljudet av fåglar som kvittrar, bäckar som porlar och barn som skrattar.

Visst är det som om allting som varit dött vaknar till liv igen?

Man går man ur huse och träffar grannen man inte sett sedan i Oktober, barnen tar fram sina cyklar och det hörs ett illvrål när de sladdar på det kvarblivna gruset efter vinterns snöröjning. Hopprep, rockringar och fotbollar sprids snabbt ut villakvarterens gator. Man hör gnisslet från de osmorda gungor när barnen gör högre och högre fart på de så länge frusna gungorna och känner vinden i sitt hår.

Luften känns frisk och fräsch att andas, solen värmer och man behöver inte längre gömma sig under en dunjacka och pälsmössa. Det är underbart! Det är livet!

Jag minns själv hur underbart det var den dagen Mamma sa att jag slapp jackan, att det räckte med den där ljusblå, grå vita tjocktröjan som Mormor stickat åt mig. Jag minns känslan, doften och hur underbart det kändes att springa ut på gården i min ljusblå, grå, vita tjocktröja från Mormor och bara tennisskor på fötterna. Det var vår. Det var underbart!

Jag minns min turkosa cykel med rosa cykelkorg, den blev både motorcykel och häst när jag for fram på gården med min cerise frigolithjälm på huvudet, jag var oövervinnerlig, jag var fri!

Hela gården fylldes av barn, alla kom ut, alla lekte vi tillsammans, det var som om vi alla var pånyttfödda. Spring i benen, myror i byxorna och skratt i luften. Det var vår!

Jag minns att man visste att det var vår när vi började packa inför helgens utflykt till sommarstugan, jag minns att det var lika speciellt att komma dit varje vår. Känslan av frihet, ro och lugn blandat med spänning och nyfikenhet. Det roliga i att träffa alla sommarkompisar igen, det spännande med att se om det kanske kommit någon ny vän att leka med.

Jag minns hur vi slängde in alla saker i stugan och tog en promenad ner till vattnet, att isen precis släppt och de åretruntboende kompisarna genast kom springande och leken tog vid där den förra hösten slutat, som om vi aldrig slutat leka.

Våren är underbar, härlig och fantastisk på så många sätt. Jag vet inte, men kanske är det minnena som gör den så fantastisk? Minnena från förr, minnena från tider som flytt och aldrig mer kommer igen, vetskapen om att nya minnen kommer att skapas, nya känslor och nya upplevelser som de alla kommer att sätta sina spår...



Fler bloggar om Vårminnen; Mit Liv UppochNer, Carpe Diem, Melilli