Jisses Amalia, jag tror jag börjar bli människa...

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om helgen som gått men det hinner jag inte.

Man kan väl säga att det har varit en helg med full fart från början till slut och knappt tid att andas där emellan. Släktingar har besökts, leklandet har vi hälsat på och så var det kalas med 40-års fest hos P & R.

Jag tror att jag kanske börjar bli människa efter helgen, men det är bara vad jag tror så jag får återkomma senare med mer och fler detaljer, en bild eller två för nu måste jag sätta näsan i kurs litteraturen en sväng så det blir nått gjort här.

En konstig känsla...

Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet

Du lever för stunden, precis som jag

Det är nudlar och lånade pengar, du har grå efterslängar

men lyckan i grunden, precis som jag

Vi är som personifierade Nittiotal

i ett virrvarr av chanser och val

Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer

Jag lever för kicken, precis som du

Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen

Jag har frihet i blicken, precis som du

Här står livet i farstun, så nära inpå

men det är nåt som gnager ändå

Det kallas tvivel, det där som stör

Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör

och jag ser hur du tänker på nåt

hur du längtar dig bort

som en fågel i bur

En obehaglig distans

en konstig känsla nånstans

Det känns tomt - eller hur?

Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår

när du somnar om natten, precis som jag

utan mening på jakt efter ruset, genom dunket och bruset

Du lever för skratten, precis som jag

Vi är som flugor i smöret på nån annans kalas

Vi proppar i oss och vi vaknar som as *

Här ligger ångest och prylar i drivor, jag unnar mig skivor

Dom hjälper mot ledan, precis som du

Jag har tid, jag har lediga dagar, där jag sitter och klagar

och längtar till fredan, precis som du

Kan du höra hur det låter i ditt vilsna skratt?

Kan du känna hur det gnager i natt?

Det kallas tvivel, det där som stör

Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör

och jag ser hur du tänker på nåt

hur du längtar dig bort

som en fågel i bur

En obehaglig distans

en konstig känsla nånstans

Här står livet i farstun, så nära inpå

men det är nåt som gnager ändå

LARS WINNERBÄCK - Tvivel

Djupa tankar...

Läste i en god väns blogg idag. Läste att det är nio år sedan hon var med i en svår bilolycka där en av hennes vänner omkom idag. 9 år sedan, jag minns fortfarande tidningsrubriken i den lokala tidningen. Jag kan inte tänka mig hur hon mår idag.

Vi har pratat om den här olyckan vid ett tillfälle, ett tillfälle som jag minns. Hennes vän som omkom har jag hört om många gånger. Att läsa hennes blogg gjorde att minnen kom upp till ytan, minnen man velat förtränga, slå undan och skaka av sig.

Samtidigt är det lite skönt att få fram de där minnena, de där man har långt inne men som ibland far upp till ytan och slår en rätt i ansiktet. Det kan faktiskt vara rätt skönt att få vara lite nere och ledsen ibland.

Jag har en annan god vän som förlorade sin Mamma när vi var små. Hon är en sån som jag kan tänka på som jag kan undra över hur hon hade varit om hon fortfarande levt, vad som varit annorlunda och vad som varit det samma. Hon var som en extra Mamma när jag var liten. Inte så att hon var där istället för min Mamma utan det var mer så att man hade som två Mammor när vi umgicks. Jag minns att hon ofta bjöd oss på vaniljglass med Coca-Cola, det är en tradition vi har fört vidare här hemma och varje gång jag tar första tuggan tänker jag på henne. Blundar jag är det nästan så jag kan se hur vi sitter i deras vardagsrum där uppe, ser korten på bilarna i trappen och blommorna i fönstret, känner lukten och hör hur Mamma & P pratar i köket intill, jag kan fortfarande berätta hur det var möblerat i S och Is rum där nere, jag hör kattungarna i rummet innanför den stora Vävstolen. Minns hur man gick in genom garaget. Det är som om jag förflyttas 20 år bakåt i tiden. Varje gång vid första tuggan...

Jag minns fortfarande när jag fick veta att hon gått bort, jag kom hem från stallet och Mamma sa "Jag tror att du ska ringa till S.."

Det var det värsta samtalet i hela mitt liv! Vad sjutton skulle jag säga? Fanns det något rätt och fel att säga? Vad var rätt? Vad var fel? Jisses vad jag önskar att jag kunde göra om det samtalet att jag bara hade sagt det jag kände "Jag är uppriktigt ledsen för din skull S men jag finns här, nu och för alltid, kom när du vill, natt som dag, sommar som höst, vinter och vår!"

Åh vad jag har ångrat det trevande samtalet, det var inte lätt. S, jag älskar dig, det vet du och jag finns här för alltid, natt som dag, sommar som höst, vinter och vår!

Livet kan vara så orättvist, så svårt och sorgligt till synes utan någon mening alls! Om det fanns en Gud varför skulle han då ta våra nära och kära ifrån oss?

Varför?

Jag vägrar tro att det är så enkelt, man kan inte bara försvinna, man kan inte bara det!

Någonstans måste man ta vägen, någonstans långt borta. Eller nära. Jag tror att vi har våra nära och kära intill oss även om vi inte kan se dem så kan vi ju ofta känna dem eller hur? Eller är det inbillning? Spelar våra känslor oss spratt? Jag tror inte det, vad tror du?

Kan det vara så att de som lämnar oss tidigt behövs någon annanstans? Att det finns någon mening med att de lämnar oss? Kan det vara så att de är änglar här mitt ibland oss som måste fara vidare? Ses vi igen?

Idag tänker jag på er E & S, jag vet inte varför men det känns bara bra. Det ni känner kan nog ingen som inte varit med om det samma förstå, jag älskar er!

BILDKÄLLA

"Jag fick låna en ängel

Som spred sitt ljus i mitt liv

I varje andetag

Du togs bort från mig

Alldeles för tidigt

Jag fick låna en ängel

För en stund

Du gav mig allt

Ett hjärta kan

Du lever kvar i mig

Så länge livet ger mig tid

Du sa till mig 'Var inte rädd' 

 

Shirley Clamp - Jag fick låna en ängel

Dagens Blogg - Fotograf B L I X M A N

Idag blir dagens blogg en fotoblogg - med helt makalöst vackra bilder!

Ett stort plus är att Eva Blixman - som fotografen heter - på ett enkelt och lättförståeligt sätt ger tips under kategorin "Fototips". Absolut en blogg värd ett besök eller två...

Lämnat tjänsten med omedelbar verkan!

Jag har sagt upp mig, kastat in handduken och lämnat tjänsten. Jag stod inte ut längre, hembiträde, personlig assistent, kock, servitris, nanny, resurs samt städerska och tvätterska i ett, det blev för mycket!

Plocka här och plock där för att komma tillbaka till det rum man just plockat i för att inse att ännu en tornado, tre barn eller en sambo dragit fram där medan man för en sekund vänt ryggen till. Att höra tjatet om "När är maten klar?", "Vad blir det för mat?" eller illtjutet när någon av de tre insett att favorit jeansen fortfarande ligger skitiga under sängen när de skulle ha just dem på sig - konstigt att de inte har kommit in i tvättkorgen av sig själv, eller hur?

"Är diskmaskinen ren?!" Eh, öppna och titta? Ett litet förslag bara och ganska lätt om man står intill med sin filtallrik i handen. Men nä, får man då inget svar har tallriken bara hamnat på bänken - precis som att jag inte hade mer saker att göra än att plocka disk utan egna ben, leta favoritjeans under sängar och laga allas favoriträtt på av barnen utsatta tider?

Hepp, nu får det vara nog! Det är inga småbarn som bor här hemma längre, snart 11, 15 och 7 år - då kan man börja göra något eller i alla fall kasta en soppåse, tömma en diskmaskin eller typ ta av sig sina egna skor när man kliver innanför dörren istället för att ropa på den personliga assistenten, mitt alter ego, och vänta på service från mig, det är slut med det nu!

Jag lämnade tjänsten med omedelbar verkan!

Till min stora förtjusning var planen enkel och solklar - en gemensam städ och tvättdag i veckan!

Till min familjs stora sorg och besvikelse var planen jobbig och svår - en gemensam städ och tvättdag i veckan!

Med start pronto, på en gång, just precis idag. Inga kompisar, ingen dator, ingen TV utan bara städa, tills att hela huset är skinande rent och blänkande!

BILDKÄLLA

Uppdelningen blev enkel, Skrutt fick damma, dammsuga och torka sitt rum efter att ha plockat undan i det så klart. Hon fick också bädda sin säng. Mellanbus fick göra det samma plus den lilla toaletten, han fick också hämta sin vikta tvätt i tvättstugan och lägga in den i sin garderob. Datarummet fick de göra tillsammans, det är ju deras gemensamma rum - eftersom tonåringen inte är här denna vecka lämnades hans rum och kläder orörda - det får han ta hand om nästa vecka på min ny införda städdag.

Sen måste jag säga att något gick fel, inte käpprätt åt helvete men lite lagom på sne frö efter att ha plockat undan i resten av huset och dammat det så blev jag stående med tvättberget medan älskling dammsög och torkade golven sen försvann alla och vips blev jag stående med maten och disken också medan de andra tre satt vid varsin dator efter stor klagan över hur jobbigt det hade varit och hur lång tid de hade behövt städa, hör och häpna hela 45 minuter tog det!!!

Så medan de klagade var jag evigt tacksam över att det bara tog 45 minuter istället för en hel dag! Men det där med att försvinna till varsin dator, det ingick inte i min plan! Måste nog fila lite på den detaljen till nästa vecka för jag skojar inte, tjänsten som hembiträde, personlig assistent, kock, servitris, nanny, resurs samt städerska och tvätterska i ett tänker jag inte återgå till, aldrig någonsin!!

Brrrr *fryser*

Nu är det kallt, när är det nästan inte ens höst längre utan mer vinter. När termometern visar mindre än 10 grader när klockan ringer så vill jag inte gå upp, då vill jag dra täcket över huvudet, vända mig om och sova vidare. I morse visade termometern 2,1 grader när klockan ringde 06:30, det var inte tal om att dra täcket över huvudet och vända sig om, det vara bara att studsa upp och leta reda  på ungarnas vantar och mössor. För de hade jag ju absolut ingen aning om alls vart de hade hamnat efter förra säsongen, hade liksom inte med i min tankeverksamhet att de skulle behövas redan i Augusti.

Helt galet!

Men nu är de framplockade och jag kommer inte lägga undan dem innan den här säsongen är över igen, kanske att jag plockar fram vinterjackorna och tvättar dem redan nu för vem vet i den här takten så är det väl minus 24 grader om ett par veckor eller så...

...och snart bor vi väl med pingviner och isbjörnar, mysigt, eller inte...

*stolt Mamma*

Jag är världens stoltaste Mamma - jag har världens underbaraste, sötaste och duktigaste dotter.

Idag red hon på volt och jobbade Zita - se bara hur bra det gick - min duktiga tjej!

Gissa om hon var stolt sen, hon verkligen kände skillnaden när Zita jobbade rätt och när hon inte jobbade, för tro inte att det var en dans på rosor, Zita skulle backa, hon skulle gå i sidled, hon gjorde allt för att komma undan arbetet men trots sin ringa längd så lyckades Skrutt hålla om henne ordentligt och envis som en åsna vann hon fight på fight - min duktiga lilla tjej!

De kommer nog bli ett riktigt bra team en vacker dag, eller vad tror ni? Bara Zita kommer i kondition och Skrutt växer till sig lite för attans vad bra det går nu när det går bra och Skrutt har siktet inställt - hon ska bli bäst!

Jisses vad jag är stolt - hon är så perfekt, så underbar, så söt så jag knappt tror det är sant.

Mamma älskar dig, Skrutt!