Orättvis

Uscha,  igår var jag verkligen orättvis. Orättvis mot allt och alla.

Klart Skrutt har en underbar helg med sin Pappa och hon ska ha det, klart älskling skulle ut med jobbet och ha det riktigt, riktigt roligt och det var inte mellanbus och tonåringens fel att jag hade en dålig dag. Jag hatar det och har än så länge inte skyllt på det men nu gör jag det - jävla hormoner!

Jag minns inte att jag var så här känslig när jag väntade Skrutt och har egentligen inte varit under den här tiden heller men igår var det verkligen för mycket bara och tårarna gick inte att hejda.

Helt galet!

Inte blev det bättre heller när jag gick och la mig för då körde Pyret ett träningspass så det för första gången syntes utanpå magen, h*n kickade och bökade runt länge och väl och då bröt jag ihop för att det var så mysigt och för att inte älskling var hemma och såg det, han brukar lägga handen på magen när han lägger sig och Pyret brukar kicka tillbaka på honom. Sen grät jag en skvätt för att jag saknade Skrutt också och så grät jag lite för att jag grät för det var ju helt totalt jävla onödigt egentligen...

...men så vaknade jag på ett strålande humör idag och det känns som om tårarna är långt borta idag och mest pinsamt att ens berätta om dem...

Men om de kommer med de här intervallerna, hormon attackerna in ifrån så kommer inte nästa förrän om 24 veckor och då är väl Pyret ute får jag hoppas, har liksom inga planer på att gå över 4 veckor...

Förlåt alla älskade, om ni bara visste vad ni betyder för mig, Skrutt, Pyret, älskling, mellanbus och tonåringen, ni är underbara och jag älskar er alla!

Vet i sjutton vad det är...

...men jag bara gråter och gråter.

Saknar Skrutt som är hos sin Pappa så det gör ont och hon har inte ens varit där en dag än och kommer hem på Söndag igen. Det känns som en evighet till söndag och jag vill bara snabbspola tiden, lägga mig i ide så det blir söndag NU!

Min älskade lilla prinsessa, mitt vackra allt - du är det underbaraste jag vet och det jag känner för dig kan inte beskrivas i ord!

Älskling är iväg med jobbet och jag vill bara att han ska vara hemma!!! Det är så jävla tråkigt, så fort vi blir själva har han nått på G på annat håll och just nu saknar jag honom så jag blir galen. Dessutom hann vi bli osams innan han åkte för att jag kom hem trött och ont i ryggen efter jobbet och bonusarna var här fast jag hade trott att de var hos sin Mamma. De var här och tjafsade om allt och inget med varandra så jag gick. Sur som ättika lämnade jag huset och kom hem igen bara för att inse att jag hade tvätt, disk och städning att ta hand om, för det är det tydligen ingen annan som bryr sig om här hemma.

Fan vad allt suger ibland!! Jag vill bara gräva ner mig!!

Funderar just nu på att antingen gå och lägga mig eller sitta kvar i soffan med tårarna rinnande ned för mina kinder och tycka synd om mig...

...vet inte vilket som känns bäst just nu...

...om det nu finns något bäst av pest eller kolera!!??

ÄNTLIGEN!!

Äntligen kan man läsa om överbeskyddande föräldrar och vad de gör med sina barn i förlängningen när de inte låter dem få prova sina vingar innan det är dags att klippa navelsträngen.

Äntligen!

Ja, jisses hur många inlägg har jag inte gjort om det här - att vara förälder handlar inte om att eliminera alla faror för sitt barn utan att lära dem möta dem!

Det är just därför jag anser att min 16-åriga bonus absolut kan få vara själv hemma en helg - man lär av sina misstag och när ska man få göra sina misstag om man inte får vara själv en endaste sekund?

Sen är det klart att man måste ha en dialog, prata med och lära sina barn vad som är rätt och fel och vad de ska göra om det blir fel. För fel blir det förr eller senare. Det är då det är viktigt att de vet var de har sina föräldrar och vet vad de ska göra. Det är det man måste lära sina barn!

Man kan inte springa efter sitt barn hela tiden, dygnet runt vare sig det är ett år, 7 år eller 18 år för att inte tala om efter det. Man måste någon gång lämna det en sekund om det så bara är för att skita, klart att man ska ha en barnsäkermiljö jag menar ju absolut inte att man ska tvinga sina barn in i faror bara för att man inte lindar in dem i bomull och håller dem kopplade tills de är 35. Det jag menar är att en ettåring kan klämma fingret i en låda även om du tittar på det och kommer med all säkerhet att göra det.

Precis som sjuåringen kommer ramla med cykeln i full fart i nedförsbacken och 16 åringen kommer att göra samma misstag man själv gjorde, testa att röka, dricka sig berusad eller något så enkelt som att skita i att laga mat åt sig själv en helg bara för att han sov hela helgen - jag säger inte att det är rätt men jag säger att man kan inte förhindra allt och ska man verkligen göra det?

Om man stoppar allt innan de har fått testa, hur ska de då veta att det är fel och när ska man då ha dialogen och förmaningarna om hur man inte får bete sig och vad man inte får göra?

I min värld handlar det om vanligt sunt förnuft. Man ska inte erbjuda farorna, man ska inte tvinga in dem i dem men när de väl hamnat i dem ska man vara där och trösta, förklara, förmana och hjälpa dem att lösa problemet.

En 18-åring som flyttar hemifrån som aldrig har fått stå på egna ben och aldrig har fått göra sina egna misstag blir i förlängningen enligt mig en omogen och långt mer "farlig" människa då han då kommer att testa allt det där han inte fått testa innan men då utan överinseende av någon vuxen.

För är man 18-år är man ju vuxen och kan ta ansvar för sig själv och sitt eget liv eller är det verkligen så??

Pyret

Har förresten gått in i v. 22, snart knackar v. 23 på och Pyret lever rövare där inne mest hela dagarna - det känns som om magen ska vändas ut och in men det är ganska mysigt...

Bortsett från när h*n kickar fotboll med min blåsa så jag håller på att pissa på mig. Men hellre det än att jag inget känner.

Vi har bestämt namn till 99% säkerhet, men jag tänker hålla dem hemliga ett tag till, kan avslöja att blir det en kille blir andranamnet Allan och blir det en tjej så blir mellannamnet Josefine, det är allt jag säger om det, så ingen ide att ni frågar.

Har förresten hunnit med lite shopping till Pyret innan den här förbannade j*la förkylningen slog till mig och det känns rätt gött, det är ju inte tok lång tid kvar nu även om det känns som en evighet till sommaren, allra helst med den kyla och det vinterlandskap som håller vårt avlånga land i sitt grepp. Gissa om jag längtar till våren och sommaren nu!?

Sjukt, sjukare, sjukast...

Det är just vad det är här hemma nu. Förra veckan fick vi hämta hem en hängig Skrutt från skolan och i Söndags slog febern mig med ett knytnävsslag i ansiktet och jag blev helt däckad. Har gjort så mycket som att gå upp på morgonen, förflytta mig till soffan och sedan legat där hela dagarna.

BILDKÄLLA

Idag är första dagen jag ens orkar sitta upp med datorn i knät i soffan, igår slog jag på datorn sen somnade jag.

Jag fattar inte hur barn kan vara så pigga när de har feber som de är, jag känner mig som om en ångvält kört över mig, kommit på att den glömt nått och bakat tillbaka över mig igen och parkerat där.

Så ja, jag erkänner, jag tycker jätte synd om mig själv just nu. Och det tänker jag fortsätta med tills att febern är helt väck så det så...

...men jag hoppas också att ingen av er får den här skiten för det är inte värt det...

...det suger!!!

Ultrarapid uppdatering av mitt ultrarapida liv....

Jisses vad tiden går - snart är det Mars men det känns som igår det var Nyårsafton, ganska suspekt känsla. Januari och Februari har passerat i ultrarapid fart - jag har tagit klivet över 30 strecket och Skrutt har hoppat från 6 till 7 år bara så där över en natt.

Fick en påminnelse i mobilen i fredags kväll att Pyret nu är 21 veckor där inne - känns även det helt suspekt, mindre än halva tiden kvar och jag som trodde jag var i typ v. 15-16 fortfarande...

...inte riktigt men nästan. Jag hinner liksom inte med - kan inte någon ta och pausa tiden. Stanna den så jag kan insupa varje liten detalj i just det här ögonblicket, här och nu. Det här ögonblicket som redan är förlorat för ett gått ett till, ett till och många fler...

Jag är så lycklig, ett jobb jag stortrivs med en älskling som jag älskar så mycket att det gör ont, en Skrutt som är mitt allt, två bonusar som är de bästa bonusar man kan ha och så Pyret i magen som gör allt för att sparka sig ut, det är underbart! På alla sätt och vis.

Även om allt går på tok för fort just nu. På tok för fort.

Det vackraste jag vet...

...är du!

Du, du min vackra lilla prinsessa, du är det vackraste jag vet!

Om drygt 3 timmar är det 7 år sedan jag för första gången höll dig i mina armar, så liten, så söt, så perfekt! 7 år och det känns som igår.

7 underbara år där jag fått se dig växa, först lära dig krypa sedan gå, hört dig säga ditt första ord, din första mening, hört och sett dig lära dig att läsa.

Jag har hållt din hand, kramat och pussar dig, gjort allt för dig som jag kunnat och det tänker jag fortsätta med, varje dag i resten av mitt och ditt liv. Jag gör allt för dig, min underbara vackra prinsessa, så söt, så perfekt!

Grattis på födelsedagen älskade prinsessa, Mamma älskar dig över allt annat på jorden...

...du är mitt allt!!