tisdag 26 april 2011

Den där John Blund...

...verkar inte riktigt ta sitt arbete på allvar.

21:30 igår var jag så trött att ögonen gick i kors av all sand han slängt i dem men sanden måste ha varit gammal eller så kastade han för lite helt enkelt för 02:24 slog jag upp mina blå och var piggare än en lärka till råga på allt så gick det inte att somna om heller för att lillskit bökade om som en centrifugerande torktumlare ut i min mage.

Så medan minutrarna gick och blev till timmar låg jag och glodde i taket, det var kring 4 grader ute vid fyra, kallare än så blev det inte i natt kan jag berätta för er som undrar...



...sen kan man säga att dagen har gått i ett töcken för 05:10 slog min klocka igång och det var bara att ta tjuren i hornen och göra sig redo för en dag på jobbet. Med tandpetare i ögonen så kom jag dit strax efter sex, alldeles i tid. Men nu är jag ack så död och då ska jag snart tillbaka till jobbet igen för att fixa lite med de andra och kommer inte hem förrän ikväll, ibland är det underbart när John Blund struntar i att göra sitt jobb, eller inte...



lördag 23 april 2011

Vad hände??

För två veckor sedan låg det snö lite här och där och det var svin kallt även om det kändes att våren var i antågande.

De senaste dagarna har det varit högsommar värme och på en vecka har vi gått från underställ, tjocktröja, jeans och jacka till shorts och linne. Eller för all del, bikini i solstolen.

 


Helt galet!

Men ack så underbart!!!

Jag älskar sommarvärme och inget går upp mot en dag i solsken!



Glad påsk på er alla och njut nu riktigt ordentligt av solen för rätt som det är blir det svensk sommar med konstant regn och rusk för att inte tala om temperaturer som precis orkar över nollan...

Katter & hundar vs sällskapsmänniskor...

...eller var det sällskapskatter och hundar och människor?

Jag blir inte klok på vilket och hur mycket djurvän jag än är så tycker jag att det är varje djurägares ansvar att se efter sina djur, vare sig man låter dem ströva fritt eller man har dem i koppel alternativt inne.

Efter veckans magsjuka här hemma har jag liksom resten av familjen lite lagom mör så igår eftermiddag tog jag mig en tupplur, i min säng. Resten av familjen var där nere och i garaget, eftersom vi bor i sutterräng hus och övreplan enbart vätter mot vår tomt så stod altandörren öppen, det var öppet där nere med liksom några fönster. det var ju inte så att ingen var hemma direkt och det var över 25 grader ute på vår baksida.

Jag vaknade av att något hoppade upp i min säng och sparkar till i ren reflex samtidigt som jag vänder mig om och ser en katt på golvet. Nu är det bara det att vi har ingen katt, hade vi haft det hade jag antagligen inte reagerat som jag gjorde men jag förväntade mig knappast att bli väckt av en katt i min säng, som med andra ord gått in på vår tomt, upp på soldäcket, in i uterummet, in i köket, vidare till hallen för att sedan komma till mitt sovrum där jag låg och sov.

Jag tycker om katter, absolut men någon jävla koll på sina sällskapsdjur får man ta mig fan ha om man ska ha dem. Jag vet också att katter inte går att dressera som hundar, men då får man kanske ha dem inne eller i lina och inte lösa. Eller för all del, ha dem lösa där det passar sig, på bondgårdar och på landet, där man inte har grannar!

Vi har valt att inte ha katt eftersom vi har allergiker här hemma, vi vill heller inte ha det ansvaret just nu och har där med ingen katt - de som har gjort ett annat val kan inte ta för givet att alla ska älska deras små katter och vilja ha dem i sina hem bara för att man själv valt att ha katt.

Jag skrev en statusrad om detta på Facebook och genast haglade påhoppen - ha fy spray i rabatten - men det är väl inte mitt ansvar som icke kattägare att bespruta hela min trädgård bara för att jag inte vill ha katter? Då får väl kattägaren bespruta sin tomtgräns i så fall, den har ju ändå gjort valet att ha katt tillskillnad från mig.

Sen var det någon som undrade hur i sjutton jag kunde ta en tupplur med dörrar och fönster öppna och att jag skulle vara glad att det "bara" var en katt - ja, jag sa aldrig att jag var själv hemma och i ett hus med fyra familjemedlemmar till samt minst 25 grader ute så är det knappast hållbart att ha stängt - dessutom vetter altandörren mot vår baksida utan minsta lilla insyn, jag ser liksom inte problemet med att ha öppet då - det ska lik förbaskat inte komma in katter till oss - de har INTE mer rätt att gå in här bara för att jag har mina dörrar och fönster öppna.
Sen kom argumentet - ja, men är det bättre med lösa hundar som springer och pissar och skiter överallt och dessutom skrämmer barn? Nä, jag har ALDRIG påstått det, känner man mig vet man att jag AVSKYR lösa hundar och lika så skit från dem MEN jag måste ändå ge hundägare en eloge för i regel är de tusenfalt gånger bättre på att hålla sina hundar kopplade och plocka upp skiten efter dem än vad kattägare är, jag har nog faktiskt aldrig sett en kattägare plocka upp efter sin katt. Men det är i mina ögon en helt annan diskussion då den inte har att göra med att en katt hoppade upp i min säng igår.

Så var det någon som sa att nä, men en katt kan man inte dressera så att den inte gör så. Nä, jag håller helt med MEN då är det ägarens ansvar att hålla katten kopplad, i lina eller inne. det är vad jag anser, hela kvarteret ska inte anpassa sig för att några har katter, det är faktiskt kattägarna som får anpassa sig enligt mig. Och kan man inte det så ska man kanske inte ha katt..

...eller hund.

Jag kan helt ärligt säga att ungefär en meter från min säng kommer Pyrets säng att stå om drygt 8 veckor, Pyret kommer att sova där även om vi är ute på tomten då jag inte anser att en bebis ska ligga i direkt solljus och vi har tre barn till här hemma som inte ska vara i poolen utan tillsyn. Vi ser inget problem med detta även om jag vet att jag kommer ha läsare som gör det, men lugn, bara lugn, vi har Baby Watch och livet stannar inte av för att man får barn igen även om de andra är ganska stora. Det kommer vara högsommar då Pyret kommer och jag kommer antagligen dö om jag inte får vara ute, eller i alla fall ha öppet med andra ord kommer våra dörrar och fönster stå öppna, de stora barnen kommer springa in och ut med sina kompisar, jag och älsklingen kommer behöva hjälpa att pumpa cykeldäck och hämta handdukar så vi kommer inte ha tid att vakta altandörren för löst springande katter.
Kommer det in en katt och hoppar upp i Pyrets säng så kommer jag ta katten i nackskinnet och leta reda på ägaren och läsa lusen av denne, det är vad jag kommer göra för i den sängen ska INGEN katt vara. Lätt att säga säger ni - jajemän säger jag. Vi är inte kattägare, men vi har varit, när Skrutt var liten hade jag två katter och från början lärde jag dem att ge f*n i hennes säng och vagn, det är inget jag behöver göra  nu eftersom jag INTE är kattägare!

Det finns ställen där jag absolut inte ser något problem med lösa katter eller hundar, det är där de hör hemma, på landet eller på bondgården. Eller i speciella rastgårdar, möjligtvis också i skogen så länge det är tillåtet (inte mellan 1 Mars och 20 Augusti då många djur föder sina ungar, detta är reglerat enligt lag).



Jag anser inte att man har sällskapsdjur för att alla andra ska rätta sig efter ens djur, skaffar man sällskapsdjur av vilket slag det än må vara så är man skyldig att ha koll på sitt djur i alla lägen, oavsett vilket djur det än må vara.

Jag vägrar vara en sällskapsmänniska för att andra ska kunna ha katter och hundar som styr och ställer i vårt grannskap, jag har inget emot katterna i sig eller hundarna i sig utan det är ägarnas brist på Vad tycker du, är det okej att katter kommer och går hemma hos dig även fast du inte har katt?

måndag 18 april 2011

Sometimes...

...drabbas jag av ett slag i magen, en olust känsla, en saknad och enorm hemlängtan.

Det är verkligen värdelöst!
 
Jag älskar det jag har här, min dotter, min sambo och hans barn. Jag gillar verkligen hans syster, man och barn också, likaså hans Pappa och Mamma och deras respektive. Men jag saknar. Saknar min Mamma, mina syskon, min Mammas man, min Pappa och alla i hela min släkt ibland.

Jag saknar att bara kunna ta på sig skorna och gå hem till Mamma och få maten serverad, att bara kunna knata över en sväng om kvällen för att prata om dagen. Jag saknar spontan besöken från mina syskon, när de bara kom förbi efter skolan, för att de kände för det. Jag saknar att bara kunna ta en spontan fika med min syster.

Jag saknar, sakna, saknar det!

Ibland mer än andra dagar, idag mycket. Jag vill bara gå över och ta en kopp kaffe hos Mamma. Om så bara för en minut.


Jag saknar att fira påsk, midsommar, jul och sånt med min släkt. Även om min sambos släkt är underbar så har de inte alls det där som vi har - att man bara gått över eller råkar komma just som maten är klar och det bara är att sätta sig, de firar i princip inga högtider tillsammans och jag saknar det så förbenat mycket just nu.

Jag vet att imorgon kommer jag inte sakna det, men just nu, precis i den här sekunden saknar jag det så in i norden!

Jag saknar er Mamma, K, S, M, J, C, Pappa, E och S, massor!

söndag 17 april 2011

Bonus besvär

Man kan vara arg och irriterad på sitt barn, för att de har gjort saker som man inte anser är rätt, varit uppkäftiga eller vad det nu må så vara, då får man en stöttande klapp på axeln och ett värmande ord om att "barn protesterar mot de de älskar mest - sina föräldrar...".

När man är arg och irriterad på sitt bonusbarn för att det har betett sig på ett väldigt underligt sätt, sagt och gjort saker i ren djävulskap så får man höra att man är bitter och grinig.

Ibland är inte livet lätt och just nu håller jag käft för annars kommer jag säga något riktigt dumt!

Ska gå och pussa på min Skrutt och stoppa om henne en gång till, sen tar jag nog datorn under armen och flyttar in i sovrummet med hopp om att få vara i fred, utan bonusar en stund. Jisses vad jag kommer få höra detta sen, för man har ju inte rätt att vara arg och irriterad på dem, de ska kunna bete sig precis hur som helst och man ska bara vara glad och tacksam att man har dem i sina liv...

...tror jag tar och drar täcket över huvudet istället och sover nu så det snart blir morgon och äntligen dags att åka till jobbet igen!

Dopets vara eller icke vara...

Hmm, har börjat fundera på det här med dop. Mest för att tonåringen om bara några veckor ska konfirmera sig, inte så mycket för Pyrets ankomst alltså.

Jag är väldigt kluven. Jag tycker dopet är en fin tradition, ett mysigt och trevligt tillfälle att träffa alla nära och kära. Men jag tycker inte att det känns som rätt anledning att döpa sitt barn för.

Skrutt är inte döpt, det är ett val hon får ta sen när hon blir äldre och kan välja själv. Tonåringen och mellanbus är döpta så här hemma är det inte självklart hur vi ska göra med Pyret. ingen av oss är troende och av den anledningen känns det ju självklart att skippa dopet egentligen för varför ska icke troende döpa sina barn in i något de varken tror på eller kan stå för?

Sen har vi förväntningarna, från andra håll att man ska göra si eller så, men hur mycket ska man egentligen leva upp till andras förväntningar?

För Skrutt hade vi en namnfest så det var inte det att vi inte firade att hon kommit och det kan jag tänka mig nu också, det känns mer avslappnat och lättare samtidigt som all släkt och alla vänner får komma och fira vårt ny tillskott med oss. Det blir lite mer vad man gör det till än vad dopet blir som är så fast förankrat i kyrkan och kristendomen.

Jag är helt för religionsfrihet men med det anser jag också med det att varje barn ska få välja själva, den dagen som de är stora nog att göra ett val och vet vad det är de väljer. Sen är det så klart upp till varje familj och förälder att se till sig själva och vad som passar dem bäst.

Men frågan är dopets vara eller icke vara, vad tycker du? Varför döper eller döper du inte ditt barn? Måste man döpa sitt barn för traditions skull eller kan man bryta traditionen och "bara" ha en fest till barnets ära?

fredag 15 april 2011

Dag 22 - Det här upprör mig

Oj, oj, undrar om det finns något som inte upprör mig just nu...

Det här borde med andra ord bli ett lätt inlägg att skriva men det är så mycket. Så ogripbart ämne så jag vet inte riktigt vart jag ska börja, i det stora eller det lilla.

Jag blir riktigt upprörd när jag läser i kvällstidningarna som barn som far illa, vare sig det är psykiskt eller fysiskt, i hemmet eller någon annanstans. Det är för mig obegripbart att det finns vuxna människor som blundar för att barn far illa, att barn utsätts för övergrepp eller skadar sig själva, att unga människor mobbas och retas för att de har "fel" sker. Det gör mig riktigt upprörd, förbannad och irriterad. hur kan vi i ett samhälle 2011 tillåta att sådant sker??

Jag blir också upprörd då jag hör eller läser om skolor och förskolor som inte tar sitt åtagande på allvar. Så som våra barns (skit)skola. De struntar i att följa åtrgärdsprogram, de har klasser i de lägre årskurserna på upp till 30 elever på en lärare, hur i helsefyr ska de kunna lära sig något överhuvudtaget?

De märker inte att människor går in på fritids och hämtar barn förrän man ringer och uppmärksammar dem på det. Det mest tragiska då är ändå att rektorn inte anser att de brustit i sitt ansvar utan lägger skulden på 7-åringen som blev hämtad. När de sedan sätter barn på fel bussar, 2 mil åt fel håll och skyller ifrån sig så blir jag riktigt förbannad!

Upprörd blir jag när det kommer hem papper från skolan där det står att killarna i klassen mobbar, fryser ut och slår den nya eleven som nyss kommit till Sverige och vill att vi ska prata med barnen - att killarna betett sig likadant mot tjejerna i över 6 månader utan att de gjort mer än att säga "Ja, men de är ju killar och killar gör ju så..." utan att ens kalla till ett föräldramöte för mig fly förbannad!

Jag är så trött på att alla problem på skolan anses vara barnens, det är de som gör skolan stökig och jobbig att vara i istället för att man som ledning inser att det är de stora klasserna och bristen på personal som i förlängningen gör skolsituationen ohållbar på skolan och därmed tar sitt ansvar som skola och ledning och bryter mönstret. Vi gör vad vi kan med våra barn hemma men så länge skolan inte gör vad de kan i skolan så kommer det krocka och skolan kommer att förbli en skit plats att vara på för vissa barn medan andra kommer leva loppan och tro att det är helt okej. det gör mig jävligt upprörd!

Hade det inte varit för de fantastiska lärare som faktiskt kämpar på så hade våra barn bytt skola för länge sedan och frågan är om de kanske inte kommer att göra det till slut i alla fall för hur fantastiska lärare de än har så hjälper det inte utan en bra ledning och rak kommunikation och lite kraftansträngningar från den...

Alla barn har rätt till en trygg och säker skolgång där de får den hjälp de behöver utifrån sina behov - varför brister så många skolor i sitt ansvar??

Sen finns det små saker som jag kan störa mig på, just nu och då skyller jag faktiskt på hormoner och inget annat kan jag säga att det finns små saker som verkligen är små saker men som stör mig massor som att ingen annan än jag skurar toaletterna här hemma, jag är väl för fan inte den enda som skiter här hemma eller???