Dag 22 - Det här upprör mig

Oj, oj, undrar om det finns något som inte upprör mig just nu...

Det här borde med andra ord bli ett lätt inlägg att skriva men det är så mycket. Så ogripbart ämne så jag vet inte riktigt vart jag ska börja, i det stora eller det lilla.

Jag blir riktigt upprörd när jag läser i kvällstidningarna som barn som far illa, vare sig det är psykiskt eller fysiskt, i hemmet eller någon annanstans. Det är för mig obegripbart att det finns vuxna människor som blundar för att barn far illa, att barn utsätts för övergrepp eller skadar sig själva, att unga människor mobbas och retas för att de har "fel" sker. Det gör mig riktigt upprörd, förbannad och irriterad. hur kan vi i ett samhälle 2011 tillåta att sådant sker??

Jag blir också upprörd då jag hör eller läser om skolor och förskolor som inte tar sitt åtagande på allvar. Så som våra barns (skit)skola. De struntar i att följa åtrgärdsprogram, de har klasser i de lägre årskurserna på upp till 30 elever på en lärare, hur i helsefyr ska de kunna lära sig något överhuvudtaget?

De märker inte att människor går in på fritids och hämtar barn förrän man ringer och uppmärksammar dem på det. Det mest tragiska då är ändå att rektorn inte anser att de brustit i sitt ansvar utan lägger skulden på 7-åringen som blev hämtad. När de sedan sätter barn på fel bussar, 2 mil åt fel håll och skyller ifrån sig så blir jag riktigt förbannad!

Upprörd blir jag när det kommer hem papper från skolan där det står att killarna i klassen mobbar, fryser ut och slår den nya eleven som nyss kommit till Sverige och vill att vi ska prata med barnen - att killarna betett sig likadant mot tjejerna i över 6 månader utan att de gjort mer än att säga "Ja, men de är ju killar och killar gör ju så..." utan att ens kalla till ett föräldramöte för mig fly förbannad!

Jag är så trött på att alla problem på skolan anses vara barnens, det är de som gör skolan stökig och jobbig att vara i istället för att man som ledning inser att det är de stora klasserna och bristen på personal som i förlängningen gör skolsituationen ohållbar på skolan och därmed tar sitt ansvar som skola och ledning och bryter mönstret. Vi gör vad vi kan med våra barn hemma men så länge skolan inte gör vad de kan i skolan så kommer det krocka och skolan kommer att förbli en skit plats att vara på för vissa barn medan andra kommer leva loppan och tro att det är helt okej. det gör mig jävligt upprörd!

Hade det inte varit för de fantastiska lärare som faktiskt kämpar på så hade våra barn bytt skola för länge sedan och frågan är om de kanske inte kommer att göra det till slut i alla fall för hur fantastiska lärare de än har så hjälper det inte utan en bra ledning och rak kommunikation och lite kraftansträngningar från den...

Alla barn har rätt till en trygg och säker skolgång där de får den hjälp de behöver utifrån sina behov - varför brister så många skolor i sitt ansvar??

Sen finns det små saker som jag kan störa mig på, just nu och då skyller jag faktiskt på hormoner och inget annat kan jag säga att det finns små saker som verkligen är små saker men som stör mig massor som att ingen annan än jag skurar toaletterna här hemma, jag är väl för fan inte den enda som skiter här hemma eller???

Dag 21 - Ett annat ögonblick

Ja, jag vet, jag är rätt värdelös på det här med listor men kom precis på att jag inte har gjort klart 30-dagars listan som jag påbörjade i December 2010 så det kanske är läge att jag tar och gör det eller?!

Ett annat ögonblick. Ett annat än det underbaraste i mitt liv, det då min dotter föddes.

Hela livet är fyllt av ögonblick, vissa som bara försvunnit ut i periferin, andra som etsat sig fast i mitt innersta och som för alltid kommer att få stanna där, både på gott och på ont. Att greppa ett av dessa ögonblick, berätta om det och förmedla känslan av det är inte det lättaste. Det är inte ens lätt att välja ett av dessa ögonblick - inget går ju upp mot de då jag såg min underbart vackra och perfekta dotter för första gången för 7,5 år sedan men många av de andra ligger på andra plats.

Ett är när jag träffade älsklingen för första gången, det var kärlek. Ett annat är när jag träffade hans barn första gången, det är skräckblandad förtjusning och rädsla...

...jag tror jag ska ta det för det kan jag i alla fall skrattat åt nu, även om jag då undrade om vi var från samma planet.

Tog tåget till älsklingen efter att ha lämnat Skrutt hos sin Pappa, blev hämtad och åkte hem till honom där minsta sonen var hemma, arg som ett bi. Fick snabbt klart för mig att älsklingens far skulle komma förbi med den äldste som varit på läger på hans hemort en vecka.

Inte precis min plan att träffa blivande svärfar just då inte, men blev lovad att han skulle bara lämna av den store och åka sen...

...jo, men visst! Hem kom den store, arg som ett bi och börjar bråka med den lille samtidigt som älsklings far och dåvarande särbo klampar in och upp med fikat i högsta hugg.

Jisses Amalia vad jag ville sjunka genom jorden, jag ville bara dö, gå upp i rök, försvinna!

Inte blev det bättre heller för rätt som det är så säger den store till älsklingen när vi håller på att ta fram fikat och han lugnat ner sig lite så här "Pappa, du måste lova att vi får följa med hem till C innan du dumpar henne..." för att sedan vända sig mot mig och fortsätta "...det hann vi aldrig med den förra...".

Vilken start! Underbar! Eller inte...

...att jag inte drog där och då måste ju ha något med att göra att jag gillar att bli generad eller nått för strax där efter säger den lille något som etsat sig fast i mitt (och alla här hemma) huvud. Fikat började bli klart och jag tog kakfatet, älsklingen tog kaffet och det andra så började vi gå mot altanen, just som jag går förbi datorn och älsklingens Pappa och dåvarande särbo kommer ut i köket ropar den lille "C, vet du vad!? Pappa sover ALLTID naken!!" Varpå alla stannar upp och tittar först på den lille, sedan på hans far och till sist på mig...

Someone, open the floor! Återigen ville jag bara försvinna, försvinna långt, långt ner i underjorden eller nått...

...men nu är det ett ganska roligt minne även om jag ibland undrar hur jag kunde stanna. Men om jag är glad för att jag gjorde det, jag har nu inte bara en underbar dotter utan också en underbar älskling, två underbara bonussöner och ett underbart Pyre på väg.

Dag 20 - Den här månaden

Ja, det är ju egentligen December jag ska skriva om men jag tror jag skriver om just den här månaden istället, om Januari 2011.

Månaden då jag kommer att berätta en hemlis för er, och det är inte att jag om 26 dagar fyller 30 år utan något helt annat som jag vill hålla för mig själv en liten stund till. Inget stort men något som jag vill berätta för er i alla fall...

Det är också månaden som Skrutt för första gången påbörjar en vårtermin i skolansvärld, bara ett halv år kvar till första klass för henne.

Annars hoppas jag på att Januari ska bli en lugn och skön vintermånad med mina nära och kära utan för mycket överraskningar.

Dag 19 - Något jag ångrar

Jag vill inte ånga saker, jag vill se det som att jag gjort val som kanske inte alltid varit de bästa eller smartaste men som just där och då tett sig som det. Val jag mer eller mindre aktivt gjort för att jag där och då trott att det varit rätt.

Sen kan jag så klart ångra att jag sårat andra människor i tron att jag gjort vad jag kunnat och vad som varit bäst men det är inte alltid man ser allt klart förrän senare, långt senare tyvärr.

Men jag kan tyvärr inte säga att jag ångrar något mer än så här för jag vill som sagt var inte skylla ifrån mig och ångra något som ändå inte går att göra ogjort eller ändra på. Men det är jag det...

Dag 12 - I min handväska

Det här blir lätt som en plätt!

I min handväska finns just ingenting. Jag har allt jag behöver och lite till i mina fickor, tycker bara att väskor är jobbiga att släpa runt på så jag äger faktiskt inte ens en handväska. Sen har jag när jag har fått för mig att jag ska börja använda handväska, för det är ju faktiskt ganska snyggt, alltid haft förmågan att tappa bort den efter en kvart så jag har helt enkelt lagt ner det där med handväska.

Dag 11 - Mina syskon

Då var turen kommen till en presentation av mina syskon. Det blir både roligt, svårt, klurigt och lite tråkigt att presentera dem och berätta om deras personligheter men jag ska göra mitt bästa.

Jag har fem syskon, tre systrar och två bröder. En av dem är min helsyster och de andra är mina halvsyskon, men jag gör ingen skillnad på hel och halvsyskon så de är alla mina syskon. Mina fem syskon. I denna skara av syskon är jag den äldste, den evige storasystern.

Min lillasyster som bara är året yngre än mig och således min helsyster lystrar till namnet Nette eller egentligen Jeanette men det används bara av Mamma då hon är arg på henne så Nette känns bättre att säga.

Jag och Nette är som natt och dag, det har vi alltid varit, både till sättet och utseendet. Man kan nog jämföra oss med Madicken och Lisabeth där jag var Madicken och Nette Lisabeth. Nette var den som hittade på bus, och hittade jag någon gång på något så såg jag till att Nette fick skulden, hon var ju den busige av oss så det var lätt...

BILDKÄLLA

Vi hade nog egentligen ganska kul ihop när vi var sams, även om jag knappt minns de stunderna för oftast var vi som hund och katt. Jag tyckte Nette var jobbig som såg upp till mig och alltid gick i mina fotspår medan hon tyckte jag var jobbig som aldrig lät henne vara med.

När Mamma och Pappa skilde sig var Nette den som direkt reagerade med att bli arg och sur medan jag låtsades som ingenting. Det störde Nette och det störde mig. Så mycket att vi kom till en punkt där vi istället för att vara som de syskon vi var blev som främlingar, allt som hände skylde vi på varandra. Man kan nog faktiskt säga att vi hatade varandra.

Det gick så långt att vi helt ignorerade varandra och när jag flyttade hemifrån jublade vi nog båda två. Åren gick och vi hade ingen som helst kontakt med varandra mer än att vi träffades då något syskon fyllde år, dock aldrig på varandras födelsedagar, de sket vi i. Och när vi träffades så satt vi långt ifrån varandra och pratade inte med varandra mer än nödvändigt.

Efter flera år utan kontakt så ändrades allt, inte över en natt men sakta och långsamt hittade vi tillbaka till varandra. Eller nä, det gjorde vi inte utan vi hittade till varandra på ett nytt plan, ett mer moget och vuxet och för första gången på över tio år pratade vi ut med varandra. Det gör vi fortfarande ibland, ibland ploppar minnen upp som vi behöver ta itu med och då gör vi det på ett civiliserat sätt.

Idag har vi en underbart bra kontakt och träffas så ofta vi kan, hon är min älskade syster som betyder så mycket för mig att jag skulle gå genom eld för henne. Hon är min äkta syster, fast etsad i mitt hjärta för alltid. Det är hon och jag mot resten.

Det låter kanske hårt men den hårda vägen har vi lärt oss att vi avskytt varandra för saker vi trott att den andre tänkt medan det varit precis tvärtom, idag känner vi oss enade som en familj. Vi har kommit fram till att våra föräldrar skilde sig under en känslig del av våra liv och när de skaffade nya familjer var vi så gamla att vi inte riktigt hängde med så även om vi har de som familjer har vi alltid varit femte hjulet, det har varit vi som inte blivit med bjudna till jul, kalas etc för att de trott att vi inte velat eller för att de tagit förgivet att vi skulle varit med den andra sidan av familjen medan vi i slutänden blivit själva, hon på sitt håll och jag på mitt håll, Mamma och hennes familj på sitt håll och Pappa och hans familj på sitt håll.

Det var ett tråkigt och ganska smärtsamt uppvaknande för oss båda men vi har vant oss och bestämt oss för att vi har i alla fall varandra. Sen vill jag tillägga att ingen av oss tror att våra föräldrar och deras släkter har gjort detta av ondo eller för att hålla oss utanför utan vi tror helt enkelt de gjorde vad de trodde var rätt och vi älskar dem och har den kantakt vi vill med dem idag vilket fungerar ypperligt.

Det blev mycket om Nette. Men en sak till vill jag säga och det är att jag är så stolt över dig gumman för vad du åstadkommer på ditt jobb och de priser du tilldelas, du är grym och jag älskar dig!

När jag var 14 år blev jag återigen storasyster. Storasyster till en lillebror. En Sebastian Alexander.

Jag minns den morgonen han föddes, jag hade gympa då han föddes, fråga mig inte varför jag minns just det men det gör jag. Han var så söt så söt när han var liten och en riktig liten Emil i Lönneberga med glimten i ögat som snabbt av sina äldre systrar lärde sig att Cola var gott och hästar var livet.

Det där med hästar gick dock över senare och ersattes av Scouterna. Sebbe hittade på en hel del tokerier, som när han fick för sig att svälja en säkerhetsnål och tvingades åka med ilfart till Uppsala och Thoraxintensiven för en akut operation eftersom den gått igenom matstrupen, det minns jag som igår och inte som ett glatt och mysigt minne utan som ett hemskt och jobbigt. Aldrig har jag varit så orolig för att förlora dig grabben som då, men du fixade det och idag är blott ett ärr minnet av den händelsen.

Sebbe är en liten filosof, han tänker mycket och är väldigt tekniskt lagd och det är väl därför han till hösten sökt till programeringsprogrammet på Gymnasiet. Tänk att du är så stor grabben, nyss var du bara en liten plutt.

När Sebbe var två år fick vi en lillasyster, Magdalena Linnea. Magda är Skrutts stora idol, det Magda gör är normen för vad man ska göra enligt Skrutt.

Magda kan nog liknas vid Emils lillasyster Ida, hon hittar inte på sattyg i onödan och är lätt att ha och göra med. Hon blir inte arg för småsaker och finner sig i det mesta.

Magdas stora intresse är att dansa och spela teater, och så scouterna förstås. Hon är den som tycker Mamma är sjåpig när hon säger att hon ska ringa och kolla hur hon har det på det två veckors långa scoutlägret i sommar, hon är Mammas lilla flicka. Även fast hon inte alltid vill vara det så är det henne det daltas med om det daltas. Å man ser hur Magda vrider sig av vrede då. Sötnöt.

Sebbe och Magda, jag älskar er och önskar att ni inte bodde så infernaliskt långt bort så vi kunde träffas lite oftare, men tack och lov att ni tar tåget hit ibland och myser med oss.

Så har jag två syskon till, en lillasyster och en lillebror. Em, min lillasyster hos Pappa är bara ett halvår äldre än Skrutt och vi träffades ofta då tjejerna var små. Em är en riktig prinsesstjej, pysslar, ritar och grejar, eller var ska jag kanske säga för nu vet jag faktiskt inte. Jag har bara träffat henne en gång under året som gått och då på ett lekland.

S är tre år och vad jag har förstått en riktig liten förnuftig grabb med glimten i ögat. Han är söt som få och jag önskar att jag visste mer om honom än vad jag gör men så är det och även om vi inte träffas ser jag sig som min lillebror.

Älskar er också Em och S och jag önskar att jag fick lära känna er på nytt.

Det var min hög av syskon och jag älskar dem alla, i vått och torrt.

Dag 10 - det här hade jag på mig idag

Åh, jag som tycker det är så tråkigt med "Dagens outfits" inlägg.

Ser jag såna i en blogg tänker jag genast, ytligt! Tråkigt! Blä och bläddrar vidare. Men nu står jag här och ska göra mitt första inlägg någonsin om min outfit.

En dag på jobbet var det igår (när dagens outfits skulle ha publicerats men jag kom hem på tok för sent så det kommer nu istället) och min dresscode var därefter, helt, rent och funktionellt.

Jag bar ett par mörkblå jeans, en svart T-shirt med ledig och lös passform med mudd nertill som ändå gör den mer klädsam än en stor T-shirt. Över hade jag en svart kofta i längre modell. på fötterna bar jag svarta strumpor, om någon undrar.

Ute hade jag ett par mörkblå thermobyxor och min svarta vinterjacka, svart mössa och svarta vantar samt kängor.

Bilder kommer inom sinom tid så håll ut...

Dag 09 - Min Tro

Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla min tro. Tron på mig själv, på allt eller inget?

Jag är inte religiös. Jag tror inte på Gud, jag tror att om Gud hade funnits så hade det inte funnits så mycket ondska i världen som det gör. Jag tror att världen hade varit en bättre plats om vi haft någon liten gubbe där uppe som titulerade sig Gud.

BILDKÄLLA

Jag tror heller inte att vad vi gör här i det här livet avgör vad som händer i vårt nästa, om vi ens får något nytt liv. Jag tror inte att vi återföds till något bättre, mer värt för att vi har varit snälla mot kor och andra djur. Jag tror däremot inte att allt tar slut den dagen vi lämnar livet. Jag tror att vi är för komplexa för det, för att våra själar bara ska försvinna i tomma intet och lämna ett skal kvar här på jorden.

Jag tror att vi kommer till en plats lik Nangijala i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, där det är vackert, där dagarna går fort och vi snart är tillsammans med våra nära och kära igen, utan sjukdom och smärta. Det är vad jag vill tro i alla fall. Tro på Astrid Lindgren.

BILDKÄLLA

Sen kan jag inte säga att det inte finns något som på sätt och vis avgör vad som ska ske samt vart och hur, kanske är det ödet, kanske är det vi själva eller större makter, utanför vårt medvetande. Det vet jag inte, jag tror att ödet kan spela oss spratt ibland men att vi i mångt och mycket styr våra liv själva med fri vilja.

Att tro på sig själv tror jag är det som bäst beskriver min tro. Jag tror att jag kan saker, att jag ska klara det, ibland går det och ibland går det inte alls men då är det som regel jag själv som satt käppar i hjulet på mig själv.

Jag tror att Gud i mångt och mycket är en synonym för att inte behöva ta ansvar för sina handlingar helt och fullt ut. Jag förringar ingen dess tro, alla har rätt att tro vad de vill bara de tar ansvar för sin tro och inte smäller av en bomb på plattan för att Gud sa så, då är man i min värld ute och cyklar. Då är det enbart ett sätt att skylla ifrån sig sina egna handlingar.

Väljer man sedan att gå i kyrkan och be eller bara tro på Jesus och Gud i den bemärkelsen att man trivs med det och kan förlika sig med att alla inte delar tron och accepterar det tycker jag att tro och religion är något ganska vackert och intressant. Men som sagt för mig är tron på mig själv större än den på Gud och Allha.

Dag 07 - Min bästa vän

Jag är inte typen som har en bästaste bästa vän. Jag har många vänner, en del ytligare och en del närmare men ingen som är min absolut bästa vän.

Det finns en som har en otroligt stor plats i mitt hjärta, en nära vän som jag känt hela livet, även fast det var år sedan vi träffades så räknar jag henne till en av mina närmaste vänner. Hon är en sån jag har delat hela uppväxten med, den enda faktiskt. Hon är en underbar person och jag älskar henne.

Vi föddes på samma avdelning, samma dag men 59 minuters mellanrum och jag kan därmed säga att hon är den som känt mig längst, kanske är det också därför hon står mig närmast av mina vänner. Det är kanske för att vi delat livet, hela livet genom varandras ögon från samma åldersperspektiv med samma bakgrund. Vi har så månag minnen ihop, vi har nog formats på ett ganska lika sätt genom vår barndom. 

Hur som helst är hon den jag ser som min bästa vän och den som jag ibland saknar så oerhört mycket så det gör ont!

Du är min tvillingsjäl S, min bästa vän och jag älskar dig, nu och för alltid! 

Jag tror att anledningen till att jag inte har någon sån där jätte nära, bästa vän som så många tjejer har är för att jag flyttat i just de känsliga perioder då vänskapen antingen djupnar eller falnar. Sen så har jag nog egentligen alltid varit den tjejen som helst umgåtts med killar för att de inte är så komplicerade, tyvärr har ju dessa relationer i mångt och mycket dött ut i och med att man skaffat förhållanden eller de träffat sina respektive, tyvärr.  

Trots detta har jag vänner som på vägen har fått en plats i mitt hjärta och som jag vet, eller tror att jag skulle kunna ringa kvart i fyra när som helst om det behövdes med vetskapen om att de faktiskt finns där. Självklart skulle även dessa underbara vänner till mig kunna ringa mig när som helst, dygnet runt och jag skulle vara där för dem men att rangordna dem det varken vill eller kan jag, alla har de underbara personligheter och är personer som betyder mycket för mig.

A, Å, L och E, Ni är alla underbara på era egna sätt och vis och betyder så mycket för mig!

Dag 04 - Det här åt jag idag

Då har turen kommit till vad jag åt idag. 

Jag började dagen med frukost, en nybakad fralla med marmelad och mjukost på vardera halva, ett kokt ägg och en kopp te. Det satt dödsskönt i kistan...

Sen skippade jag lunchen men åt ett par Clementiner för sedan vankades julbord hos Mamma. Vi firar aldrig jul tillsammans så vi har som tradition att göra det i början av December varje år, Mamma och hennes familj, Lillasyster och hennes sambo och jag och min familj. 

Allt som hör julen till kör vi med, julmat, julgodis och julklappskrig. 

I år körde vi också med ett önskespel på julbordet - hemmagjord Sushi.

Så här kommer en bildkavalkad av allt jag ätit idag och delvis fortfarande äter om jag ska vara helt ärlig...

  

  

Dag 03 - Mina Föräldrar

Mina föräldrar - min Mamma och min Pappa.

Mina minnen från när jag var liten, då Mamma och Pappa fortfarande var gifta säger mig att de var bäst. På alla sätt och vis, jag minns att de var glada, lekfulla och roliga.

Pappa tog ofta med mig och lillasyster till landet och Skogsmormor de helger som Mamma jobbade, det var mysigt. Då var han min Idol. Det tror jag inte ens han vet, jag var inte "Pappas flicka" utan mer Mammas men där och då avgudade jag honom.

När jag föddes hade min Pappa ett år kvar på gymnasiet. Mamma tog studenten som gravid med mig. Ett år senare, lagom tills att Pappa rykte in i lumpen föddes min lillasyster. Breven Pappa skrev till mig och lillasyter har jag kvar i en låda, det var långa berättelser, sagor och det är så jag minns min Pappa från när jag var liten. Jag tror det är så mina småsyskon ser honom idag också.

När Pappa var färdig med Lumpen så jobbade han som trafiklärare medan Mamma läste till sjuksköterska vilket hon så småningom började arbeta som.

Mamma har jag inte massor av minnen av från då jag var liten utan det är mer sen när jag blivit lite äldre. Varför vet jag egentligen inte, hon var ju där lika mycket som Pappa men så är det.

När Mamma och Pappa skildes ändrades min bild av dem. Inte just då kanske men efteråt. Mina Idoler hade kapitulerat och blivit som okända för mig. Om det beror på att de verkligen ändrades eller för att jag gick in i tonåren och började se saker på ett annat sätt vet jag inte.

Pappa träffade fort en ny, han är idag sambo med henne och de har ytterligare två barn. Hon var yngre än honom och jag minns så väl en gång när vi varit där och hälsat på och Pappa på vägen hem skällde ut mig och min lillasyster för att vi rört hennes smink, det var bara det att vi hade aldrig rört det. Det stör mig än idag att vi fick skulden för något vi inte gjort för att han inte ens valde att lyssna på oss.

Jag brukar tänka så ibland med mina Bonusar och min dotter att aldrig någonsin att de ska få skulden för något utan att jag lyssnat på dem och vad de har att säga.

Pappa har läst vidare till Psykolog, han jobbar någonstans i Stockholm där han också bor med sin sambo och sina två barn. Jag har sporadisk kontakt med honom, kontakten har varit väldigt bra periodvis men jag har också gjort misstag och felat vilket fått klyftan mellan oss att öka och jag funderar fram och tillbaka om jag ska ta tag i det eller strunta i det.

Eftersom jag inte känner mig välkommen i hans familj längre så låter jag det vara även om jag önskar att han kunde se mig lika mycket som sin dotter som han ser de barn som bor hos honom och min lillasyster som sina barn. Ännu en sak har jag lärt mig av min Pappa och det är att mitt barn är mitt barn oavsett vad som händer, nu och för alltid och jag kommer aldrig att vända henne ryggen så länge jag lever.

Mamma förändrades också, först till det sämre. Eller sämre och sämre, hon var stressad och jobbade mycket efter skillsmässan vilket gjorde att jag fick ta långt mer ansvar än vad jag kanske var mogen för. Jag minns så väl när lillasyster skulle ha matsäck med sig till skolan och Mamma glömt det så jag stod och stekte plättar till henne på morgonen vilket ledde till att jag kom för sent till skolan och de ringde hem varpå jag fick en arg Mamma på mig för att jag varit sen.

Jag förstår nu att hon var stressad, stressad över ekonomin, över att vi inte fick nog att vi skulle bli utan. Det förstår jag nu, det förstod jag inte då.

Så småningom träffade Mamma en ny man, den man hon idag är gift med och har ytterligare två barn med. Jag hatade honom. Första gången jag träffade honom satt han i köket när jag kom hem från stallet, jag gick ut dit och total ignorerade honom, Mamma sa att hälsa kunde jag väl i alla fall göra. Jag spände då ögonen i honom och sa "Tro aldrig att jag kommer kalla dig Pappa!" sen klampade jag in på mitt rum och tillbringade resten av helgen i stallet.

Att han aldrig försökt ta min Pappas plats, att han alltid funnits där utan att kräva något av mig har gjort att hatet har vänts och han blev min "vardags Pappa", han som körde till stallet, hämtade mig på fester mitt i natten och som hjälpt mig fast han egentligen aldrig behövt utan för att han har velat, utan hållhakar. Det älskar jag honom för!

Mamma blev också gladare när hon träffat sin nya man och efter inte allt för länge så flyttade vi till hans hemort, 15 mil från Stockholm. Det var med blandade känslor. det var spännande, skönt, skrämande och läskigt. Tyvärr kom jag i helt fel ålder och utan hästarna hade jag nog aldrig pallat flytten. Gick på högstadiet och gruypperingarna var redan klara, att komma in var allt annat än lätt i ett samhälle där alla kännt varandra sedan BB.

Lillasyster hade det lättare och bor än idag kvar utanför detta lilal samhälle. Mamma, hennes man och deras två barn bor idag i ett hus utanför samhället och Mamma jobabr som mottagningschef på en ortopedmottagning. Henne träffar jag titt som tätt och pratar med ofta i telefon även om vi inte har någon sån där jätte tight Mor, dotter relation så är jag nöjd med den relation vi har.

Mina föräldrar är inte perfekta men jag älskar dem, även om de kanske inte alltid tror det och ibland saknar jag dem så ofantligt mycket.

(Jag lägger inte in en bild på min Pappa av den enkla anledningen att han har det yrke han har och jag vill för hans skull inte att någon känner igen honom - ni som känner mig vet vem han är och det räcker...:-))

Dag 02 - Min första Kärlek

Min första kärlek.

Hmm, kunde inte ha varit ett svårare tema. Men jag ska göra så gott jag kan.

Jag tror om jag inte minns fel att han hette Morgan. Han var min stora kärlek på dagis, vi gick på samma avdelning och en sommar gifte vi oss under pompa och ståt på dagisgården.

BILDKÄLLA

Sen minns jag inte riktigt vad som hände men han försvann. Eller antagligen så flyttade han eller började på en annan skola men jag har inga fler minnen än just det där på dagisgården, jag minns faktiskt inte helt säkert om han hette Morgan.

Men min första kärlek var han. Eller jag tror det...

...tänk om jag hade fått skriva om min systers första kärlek istället, han hette Kim och de hängde ihop i vått och torrt bra länge. Jag minns en gång när Mamma hämtade oss på dagis och de hade gömt sig under ett bord med en docka och kunde absolut inte gå hem för deras bebis var sjuk. Där pratar vi seriöst på hög nivå...

Dag 01 - Presentera mig själv

Jag föddes en snöig dag i Januari för snart 30 år sedan. 1981 var årtalet och den 29:e var datumet som förändrade mina föräldrars liv, Nacka BB i Stockholm var platsen.

Jag växte upp med min Mamma, min Pappa och min lillasyster som anlände ganska precis 2 månader efter min ett års dag. Som liten hade jag ett ganska vanligt "Svensson" liv. Mamma läste till sjuksköterska och Pappa var Körskollärare vi bodde i en lägenhet i Brandbergen, söder om Stockholm. Så småningom började jag och min syster på dagis. Trumpeten hette det om jag inte minns fel och bästa fröknarna var Christel och Karin tror jag hon hette men minns inte riktigt.

Till min tre års dag fick jag katten Oscar Åskan ett Svart vitt charmtroll som jag älskade och än idag kan sakna. Min Oscar blev 21 år innan han fick somna in i min famn efter att ha blivit dålig pga ålderdom.

Somrarna tillbringade vi i vår sommarstuga utanför Läppe. Där lekte vi badade vi gjorde utflykter och hälsade på Farmor & Skogsmormor. Det var idyllen. Det var mina barndoms somrar att plocka smultron på ett strå gå barfota ner till stranden och springa runt huset i milt sommarregn. Det var underbart! Mysigt! Skönt!

Det hände också att vi reste längre bort ofta till Danmark och goda vänner till min Mamma. Det var där mitt hästintresse vaknade till liv. Kate & Jan hade hästar och min dröm blev snart en egen häst. Jag började rida hemma i stan och hästarna blev allt för mig. Hästarna och dansen. Jag brann för dem båda men när dagen kom då jag var tvungen att välja var det hästarna som vann.

Det var i stallet alla kompisar var, det var där vi umgicks. Långa mysiga uteritter, varm choklad i höet spännande tävlingar och hårda träningspass. Det var livet, allt i livet!

Så kom dagen som krossade idyllen. Krossade drömmen om fler somrar i stugan drömmen om fler bilresor ut i Europa. Drömmen om ett fortsatt liv som familj med Mamma, Pappa, jag och lillasyster.

Skilsmässan.

Allt blev upp och ner. Jag minns dagen då Pappa flyttade jag låtsades att jag låg och sov. Orkade inte säga hej då ville inte säga hej då. Ville varken se eller höra lillasyster som var så ledsen. Jag grät länge den natten med huvudet nerborrat i kudden. Länge grät jag den natten...

...sen grät jag aldrig mer. Inte för den saken. Det gjorde för ont.

Mamma jobbade mycket, Pappa minns jag knappt att vi träffade. Lillasyster var ledsen arg och besviken och hade nog behövt en Mamma och en Pappa mer närvarande, det hade jag med. Men istället tog jag hand om lillasyster gjorde plättar till utflykten och soppa till middag.

Då var vi 11 och 12 år gamla.

Stallet var min tillflyktsplats, att borra in huvudet i den mjuka pälsen och bara vara.

Så när jag nyss fyllt 14 och Mamma träffat en ny man gick flyttlasset till hans hemstad Köping, hålan mitt i ingenstans utan någonting att göra. Det var väl okej men inte mer.

Hästarna var fortfarande min tillflykt. Men det var inte samma sak där, att komma utifrån var inte helt lätt. Idag har jag i princip inte kontakt med någon från den tiden. En tuff tid, början av tonåren och önskan att vara någon.

Jag träffade vad jag trodde var min stora kärlek när jag var 16 år dagen efter studenten flyttade vi ihop i hans hemstad Västerås. Jag började jobba och vi levde ett ganska vanligt liv tills vi gick isär 2003. Ett par veckor efter att vi flyttat ifrån varandra stod det klart att jag var gravid.

Abort var inget alternativ eftersom jag gjort det en gång 2001. I februari 2004 blev vi föräldrar till världens vackraste Prinsessa. Hennes namn håller vi för oss själva och kallar henne Skrutt. Det vackraste jag någonsin sett det mest underbara och älskade du kan tänka dig.

Åren gick och jag träffade älsklingen som jag är säker på är mitt livs stora kärlek och vi flyttade till hans hemort, till hans hus, till hans barn och honom. Jag började jobba på Förskola och trivs som fisken i vattnet. Det är där vi är nu. Vi bor på en mysig villagata med vår underbara familj och just nu står framtiden för dörren.

Det är jag det, en snart 30 årig tjej som fått gå den svåra vägen genom livet, den med taggiga snår, tistlar varvat med gröna ängar och ljusa dalar.

30 Dagars listan

Jag har ju varit lite halv dålig på att blogga ett tag, inte för att jag inte velat eller inte haft saker att blogga om utan det har helt enkelt varit för mycket runt omring mig ett tag. Men nu tänkte jag råda bot på den gångna bloggtorkan genom att köra 30 dagars listan som så många andra gör.

Det går helt enkelt ut på att varje dag har ett tema, en given rubrik och utifrån det så ska jag blogga. Tycker du det verkar kul, så häng på du med...

Dag ett kommer under dagen, hoppas någon av er finner det intressant att läsa.

30 Dagars listan!

Dag 01 – Presentera mig själv

Dag 02 – Min första kärlek

Dag 03 – Mina föräldrar

Dag 04 – Det här åt jag i dag

Dag 05 – Vad är kärlek?

Dag 06 – Min dag

Dag 07 – Min bästa vän

Dag 08 – Ett ögonblick

Dag 09 – Min tro

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Dag 11 – Mina syskon

Dag 12 – I min handväska

Dag 13 – Den här veckan

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – Min första kyss

Dag 17 – Mitt favoritminne

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 20 – Den här månaden

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Dag 22 – Det här upprör mig

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – En första

Dag 26 – Mina rädslor

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Det här saknar jag

Dag 29 – Mina ambitioner

Dag 30 – Ett sista ögonblick