...egentligen??
På riktigt alltså?
Är det de som kallar sig vänner men snackar skit bakom ryggen på en, de som visar upp en trevlig fasad och ett glatt yttre när man springer på dem på stan efter att inte ha setts på vad som känns som en evighett men sen hugger än med kniven i ryggen där emellan? Är det den som undrar varför man aldrig hör av sig när man springer på varandra eller är det den som faktiskt hör av sig när det gått en tid och undrar hur det är?
Är vänskap något som bygger på en envägs kommunikation? Eller kan det vara så att två är vänner utan att höras under väldigt lång tid? Bygger vänskap på ett givande och tagande?
Är den man träffar ibland utan förbehåll en bättre och mer genuin vän än den som hugger kniven i ryggen på dig när du lämnar den även om ni träffas oftare?
Är den som lyssnar på skitsnacket ens vän? Är den som stoppar skitsnacket inte en bättre vän? Eller den som konfronterar det ytterligare snäppet bättre som vän?
Vem kan man lita på, den man kallar sin vän eller den man är bekant med? Den man känt längst eller kortast? Den man träffar oftast eller den man sällan umgås med?
För mig bygger vänskap på förtroende och genuint intresse från bådas sidor.
För mig handlar det inte om att träffas så ofta som möjligt, ibland träffas man ofta och ibland mer sällan men utan att varken lägga skuld på eller beklaga sig över hur långt det gått mellan tillfällena. För mig är en vän någon man kan vara sig själv med, både på gott och ont, någon som skiter i att jag haft en dålig dag.
En vän snackar i min värld inte skit om en bakom ens rygg, den drar inte med sig andra i skitsnacket och man sprider det inte vidare. En vän vet vem jag är och kan konfrontera de som kommer med skitsnacket. En vän är också vän nog att hålla saker jag i förtroende berättar för denna för sig själv, utan att sprida det vidare.
En vän tar reda på fakta utan att döma. En vän är någon man kan lita på i vått och torrt, i med och motgång.
Det är vad vänskap bygger på för mig, ett kravlöst givande och tagande med respekt för varandra och dess liv. Ibland har man mycket omkring sig, dagar blir till veckor och veckor blir till månader utan att man ses medan man i andra perioder har mindre omkring sig och träffas var och varannan dag - utan att någon lägger skulden på en för att man inte har hört av sig.
Jag har gång på gång blivit sviken av vänner de senaste månaderna. Det har klagats på att jag inte hört av mig, det har snackats bakom ryggen på mig och det har ljugits mig rätt i ansiktet. Jag är så ofantligt trött på dessa energitjuvar att jag önskar att de kan hålla sig på avstånd, ni är för mig inte längre några vänner.
Jag har hellre några få ärliga och underbara vänner som får mig att må bra än många falska hycklande som bara får mig att må dåligt. Det som stör mig mest är inte att ni ljuger, snackar skit och klagar på mig för att jag inte hör av mig nog så ofta utan det värsta är i mina ögon att ni är alla över 30 år men beter er som 14. Det är det som stör mig mest och det har jag fått nog av så nej, jag kommer inte att höra av mig mer, vill ni prata med mig så varsågod att lyfta luren eller knata hit, vilket förresten inte någon av er gjort på bra länge så jag vet inte vad ni klagar för men i alla fall ni är välkomna att prata med MIG men så länge jag hör skitsnacket på stan så behöver ni inte bemöda er med att varken lyfta luren eller komma.
Ni vet mycket väl vilka ni är och börjar ni rannsaka er själva så inser ni nog snart att ni inte är riktiga vänner, ens till varandra för What goes around comes around och den vän du snackar skit med snackar garanterat skit om dig också...
Just nu känner jag inte att det är en förlust att inte längre kalla er till mina vänner utan just nu känns det enbart som en befrielse.
Sen vill jag tacka de vänner som verkligen är mina vänner, ni är underbara och er kommer jag aldrig sålla bort, ni vet också vilka ni är och ni förgyller verkligen mitt liv, även om det ibland går lång tid mellan gångerna!!
